Insomnia 081023

Om jag inte vore jag skulle jag vara Markus Krunegårds röst i Laaksos Västerbron

Om jag vore ett materiellt men icke-organiskt ting skulle jag vara en cykel

Om allt vore annorlunda skulle jag tvinga J-dog att dansa hemgjord vals till Caesar's underbara You’re Next

Jag tror att många av mina problem skulle lösas om jag bara kunde slappna av...

Om jag kunde välja skulle jag gärna vara bisexuell

"If you were the winter I know I’d be the snow, just a long as you were with me when the cold winds blow"

Ibland undrar jag om jag finns annat än i relation till andra?

Om jag fick ändra något hos mig skulle jag nog vilja tänka lite mindre

Devil in disguise

Idag var en sådan där underbar dag när folk stannade upp i korridorerna och skrattade och sa att shit vad trött du ser ut! Faktum var att jag inte upplevde mig som trött (tro mig, jag har upplevt tröttare dagar), men när jag kom hem från campus + rydsskogen och såg mig i spegeln förstod jag kanske vad de menade.

Och mitt lazy eye beror på att jag har en sån där vagel eller vad det heter. Mycket lustigt.

Problemet med dessa dagar är att mina (även dessa nedärvda) fascisttendenser tar sig än starkare uttryck än vanligt, då jag i hemlighet börjar förakta folk som inte är lika upptagna och duktiga och disciplinerade som jag. Vadå trött? Det är inte du som är volontärt schemalagd från 08 till 22 varje dag. Vadå inte diskat? Du är ju arbetslös. Vadå baksmälla? En sådan skaffar man sig på eget bevåg har jag hört. Vadå stressad? Du har ju hela helgen på dig.

Tur att denna hysteriska tid snart är till ända, för på det här viset är jag outhärdlig. Som tur är än så länge bara på insidan.

Into the wild

Christopher/Supertramp & den magiska bussen. I det vilda.

De kan säga vad de vill. De kan älska framtiden och marknaden och de stora husen. Men vissa av oss gör det obekväma. Kanske är det inte konstigt att vantrivas. Kanske är det inte konstigt att vara rädd. Och med mitt skönhetssökande eremitblod i ådrorna jag kan förstå Christopher McCandless även om jag inte måste dö i Alaska för att förstå värdet av mänskliga relationer.

Jag är ny!

Glasögon - Diesel
Extern hårddisk - Western Digital
Armbandsur - Ur&Penn
Telefon - Sony Ericsson w890i
Hår - Brännpunkt

Det är inte bara det att jag är fattig student och inte har så mycket medel att röra mig med. Faktum är att jag det erkänt spartanska studiemedlet till trots lägger undan pengar varje månad. Jag tycker helt enkelt inte om att köpa saker - det ger mig dåligt världssamvete, lämnar en obehaglig eftersmak i kroppen och smärtar min lutherska själ. Min pappa är tvärtom. När vi går och handlar ihop leder det alltid till debatt, och han plockar ivrigt saker i shoppingvagnen i ungefär samma takt som jag med rynkade ögonbryn plockar ur dem. Onödiga prylar sänder kalla kårar längs min ryggrad. Överflöd gör ont i magen.

När jag väl anser ett köp vara rättfärdigat skänker det mig dock absolut glädje, men det är en lång process från tanke till handling. Ska jag köpa ett par skor måste jag pröva stans alla par, vill jag inhandla en ny kalender tittar jag först igenom varje butik minst en gång. Först därefter kan ett beslut förhoppningsvis tas. Så ni förstår vidden av den sökprocess som sattes igång när jag plötsligen insåg att jag var tvungen att förnya halva min prylpark. Jag testade hela min bekantskapskrets mobiltelefoner. Jag provade igenom Synsams utbud tre gånger. Jag googlade klockor och frisyrer och frågade min mer tekniskt intresserade kompisar om allt de visste om hårddiskar och batteritider. Men nu är jag klar!

Today is a good day for bananas

Idag var ljuset två timmar kortare än mörkret i Stockholm och börsen föll fritt såsom den inte gjort sedan den 11 september 2001.

Men min världsbild är på ont och gott för egocentrerad för att fara illa av det, åtminstone för tillfället, och i mitt universum har det varit en bra dag.

Jag och Katie har smidit hemliga planer i café Zero.
Varg har fått sig ett jobb.
Det blev precis som jag ville på det sansade och välbehövliga stadgemöte för sektionen som ägde rum efter skoldagens slut.

Det bor får i Vallaskogen som jag passerar på min skolväg, i mörkret är lyktstolparna åter förvandlade till tysta raka farbröder som är mina vänner, och i Studio 55 sitter Anna och Tobbe och talar om trollen, som är jag.

Och jag har neongult nagellack.

Vintervila

Klockan är sex, och allt är lugnt. Jag ligger i sömnlöshet i min säng. Hönsen, som blev tagna av räven i förrgår, sitter och blinkar på sin himmelska sittpinne. Min mamma sover antagligen, med hunden Fanny ihopkrullad till en liten tårta bredvid sig. Pappa är stormförkyld på andra sidan Atlanten. Hans klocka är midnatt nu så jag hoppas att han gått och lagt sig. Någonstans är det väldigt fel att vi inte alla är på samma ställe.

Varg svarar på sms i den andra delen av staden och det låter som en plogbil utanför fönstret. Jag önskar att det hade snöat över natten, minst en meter. Folk skulle vakna upp till en ny, kall, tyst, ren värld. Slå upp sina ytterdörrar och häpna med solen i ögonen, bli lite rakare i ryggen. Men jag skulle upptäckt det före dem. Nu, när det fortfarande är mörkt. Jag skulle göra två handavtryck lätt på snötäcket och dra djupa kalla andetag, känna den där speciella lukten av snönatt eller nattsnö. Jag skulle göra precis vad jag ville med dagen och Varg skulle göra mig sällskap.

Det får mig att tänka tillbaka på den tid som i nuläget nog ändå måste sägas vara enklare. Men så uppfattade jag det naturligtvis inte då, vilket grämer mig. Jag skulle vilja åka tillbaka till staden där Vänerns vågor kluckar mot Skräckleparken och alla gator är enkelriktade. Jag skulle berätta hur otroligt trygg du var. Att det inte fanns något stort och farligt i staden och livet. Att det inte var någon som krävde att du skulle vara mer lyckad än du var. Och att lyckan visst var gjord för dig.

I den lilla staden var hemhemma var 45 minuter bort. Du hade din bästa vän fröken J i rummet bredvid i er egna lägenhet, som var precis lagom mycket frihet. Du bodde i det roströda rummet i J-dogs armar och det var alltid ni. Som ni älskade varandra. Som man kanske gör innan man lärt sig förebehållsamhet. Det fanns inga stora val och du gick den Raka Vägen på det naturvetenskapliga programmet.

ÅH GUD vad ont det gör att man inte får vandra som man vill i tiden, besöka det förgångna för att ställa saker till rätta och bota sin sentimentalitet. Åh gud vad jag saknar dig. Er. Mig. Oss.

Din röst är inskriven i min benmärg. Jag glömmer det varje gång.

Studio 55 photoshoot

Det där med att kasta löv kanske inte var en så bra idé ändå

I onsdags var jag sjuk, med bomull i huvudet och feber i kroppen. Men det var också en alldeles fantastisk höstdag; med klar luft, vackert ljus och massor av löv. Så när solen egentligen hade sjunkit lite för lågt mot horisonten begav oss jag och mina kollektivare till kullen på kyrkogården för en fotosession.

Så, på allmän begäran: Studio 55

Anna är nyast och yngst i kollektivet, men har ändå tagit oss som en stormvind. Henne ska vi ha inflyttningsfest för på lördag. Hon pluggar ekonomi, men är av den bra sorten.

Patrik är (snart?) civilingenjör och ägnar större del av sin tid åt sitt livs passion öl; både genom att brygga hemma, jobba på indiepuben VilleValla och, naturligtvis, dricka en del öl själv.

Mig vet ni ju redan lite om.

Tobbe jobbade inom kåren förra året och efter det har hans studier i medicinsk biologi fått ligga på is till förmån för andra projekt. Han är kollektivets modesnobb, men har inte bara känsla för stil utan också för foto.

Det är även han som tagit de fina bilderna, vilket han skulle han döda mig för om jag inte påpekade...

Vem har sagt att det är jämlikt att bo i ett kollektiv?

Som bomull, som isolering

Casiotone for the Painfully Alone är inte bara världens snyggaste artistnamn utan också en skäggig snubbe med en keyboard och opretentiös amerikansk indie när den är som bäst.

Rädda det som räddas kan

Det är mycket nu. Det är inte det att jag inte vill blogga, jag kan inte. Dagarna fylls från morgon till kväll och tiden vill inte sakta ner. Förra fredagen var jag på världens bästa pubfest och när jag kom hem framåt tre ville jag, fast jag länge hade sett fram mot helgens kick-off med Holgerspexet i Västervik, bara vakna upp nästa morgon och inte kunna röra mig. Jag ville ta slut, inte vara fysiskt förmögen att orka mer. För det gör jag ju egentligen inte.

Det är en tidens sjukdom, i min generation mycket utspridd, och högst smittsam. Och fast vi pratar om det flera gånger i veckan saktar vi inte ner. Man vill ju inte komma efter. Man vill inte missa något, inte förlora en möjlighet, ta en risk. Det händer för mycket, det är för roligt och för enkelt. Hur ska våra stackars stenåldershjärnor orka med alla intryck, kommunikationsvägar och tillfällen? Kroppen har ett alldeles för bra belöningssystem vad gäller stress. Jag mår så bra så jag mår dåligt. Men medvetenhet är ett första steg. Jag jobbar på avveckling.

Så hav förtröstan. Timekill är inte död. Bara lite frånvarande.

Sunday morning coming down

The beer I had for breakfast wasn't bad, so I had one more for desert

Joejoe hade bestämt sig redan på Kleerup-spelningen i torsdags för att dissa helgens fester, jamsessions och svamputflykter. Han var på oförklarligt och sannerligen okaraktäristiskt dåligt humör och tyckte inte något var kul, och tänkte därför att ett par dagar i isolation skulle göra jobbet. Jag var imponerad av resonemanget men klarade inte av att göra detsamma, trots att jag borde och trots att fina människor som sagt åt mig att inte prestera. Helgen har således bestått av aktiviteter som borde varit roliga men som inuti mest har känts jobbiga, eftersom jag bara har varit trött och stressad och borde arbetat med mitt designuppdrag som skall lämnas in imorgon istället.

Imorse var det redan ljusan dag när jag vid sjutiden, nästan paralyserad av trötthet, snubblade till Varglyan efter nattens [hg]-jobb. När jag några timmars sömn senare kom hem till Studio 55 möttes jag av ett skitigt kök fullt med ölflaskor och rester från kollektivarnas livade Draget-helg. Det var en sådan söndag. Jag gick och satte på Johnny Cash's fantastiska och bottenlöst tragiska söndags-epos och tyckte synd om mig själv och alla andra som måste genomlida denna dag i några minuter.

Kolla mat!

Men sedan letade jag upp en kastrull i kökets bråte, kokade en termos varm choklad, och mötte upp de andra medlemmarna i Tantklubben för att fara på utflykt till eklandskapet. Så rätt. Och söndagen botades med sol, rulltårta och hurtighet.

Motgift

Torsdag, september 04, 2008

Den här mina föreläsningsanteckningar från eftermiddagens session med Java/objektorienterad programmering. Relationen bild/text säger en del om hur mycket jag hängde med, men framförallt om hur otroligt opedagogisk vår föreläsare är. Detta är tyvärr, ett antal mycket goda föreläsare till trots, mitt bestående intryck av universitetet: det kryllar av lärda doktorer och proffessorer, ambitiösa assistenter och doktorander, men de kan ju inte lära ut. Det spelar ingen roll hur kunniga de är i sitt ämne, när de inte kan förmedla sin kunskap. Inför pedagogisk utbildning till universitetslärare!

Idag har jag gått till skolan till klockan 19, en ovanlighet för oss icketeknologer och en utmaning för vem som helst. När jag kom hem med huvudvärk, nackverk, mensverk, ögonvärk var hela köket fullt av öldrickandes utbytesstudenter kopplade till Patrik, och Tobbe hade helt oförhappandes åkt till Norrköping. Det blev alltså inget av vår inplanerade kollektivfika. Nu luktar hela undervåningen [hg] och det hörs dundrande tyska skratt där nerifrån. Dags att bege sig till Ryd tror jag.

Hej Rydskogen

jag visste väl att du var min vän
att 2,5 kilometer alltid sitter i benen, trots månader utan träning
att det hjälper mot det mesta med lite luft som river i lungorna

Skavsår

Som det borde vara

Mitt rum är ständigt för varmt och ostädat och lakanen är skrynkliga, och om någon sa att ett rum är en metafor för ett liv så kan jag nog ge dem rätt. Jag trivs inte i mitt rum. Mitt hår blir risigt här och det är fullt med latent panik intrasslat i det.

Folk går runt i Linköping och världen och är både fina och fantastiska och det kompenserar för ett och annat. Min tacksamhet för det går inte att mäta. I kollektivet Studio 55 + inneboende är det ständigt människor i rörelse och deras röster stiger upp- och nerför trappan som vind genom trädkronor. Det är inte svårt att vara normal men det är svårt att vara glad. Och det är något djupt oroande med att den enda dag här som inte skavt varit den då jag och hundra andra galna pateter sprang runt i en skog och tappade bort saker.

Varg körde lite improviserad KBT mellan natt och dag och jag önskade att han skulle fortsatt fast jag vet att mina enstaviga svar inte inbjöd till det. Men det är klart att jag egentligen vet vad som är fel, åtminstone delvis, och kanske borde jag bege mig till någon som kan det där på riktigt.

För det är inte tal om att njuta av cykelturer och att oprovocerat småflirta med kassörerna på Coop Ladan för att göra världen lite bättre. Det är inte tal om att bli svettig i spåret i Rydsskogen och laga piffiga matlådor. Jag får inget gjort, min kapacitet är en bråkdel av den normala och kroppen kan inte riktigt slappna av på nätterna. Jag önskar att jag hade lättare att få blåmärken och att jag kunde strukturera upp saker och ting. Världen, den vanligtvis vackra vackra världen, skaver just nu överallt. Men det är naturligtvis inte dens fel.

Cogitobloggen öppnar!

Nu öppnar KogVets sektionstidning Cogito upp sin blogg! Oavsett om du är kogvetare eller vanlig dödlig, så är du hemskt välkommen att följa sektionshändelser, recensioner av kogvet-relaterad populärkultur, koggiga krönikor och NolleP-rapportering och så vidare på http://cogito.kogvet.se!

Ventil

Ibland tror jag att te är en metafor för något annat. Man vill känna sig ombonad. På rätt plats. Den milda drycken en fix av värme och trygghet. Mest av allt vill man nog bli omhändertagen.

Jag upphör aldrig att förvånas. Varför ska det vara så svårt att ta tag i någon? Att låta sin bräcklighet skina, säga jag behöver dig. Och att lyckas formulera sig själv. Hur ska man göra när det man vill inte är att vara spirituell och trevlig, utan att bara få finnas i ett sammanhang? Och kanske bli kramad lite.

Tack gud att jag bor i ett kollektiv, att jag inte behöver vara fysiskt ensam.

Man ska inte tänka så mycket på människor när de inte är närvarande. Risken är nästan hundra procent att man förvränger dem genom tidens och avståndets perspektiv. Man kanske förgyller vissa av deras drag och försämrar andra. Man kanske tillskriver dem egenskaper de inte alls har, och förvränger sin relation till dem. Man kanske till och med börjar känna känslor - och förlora andra, negativa eller positiva - för dem, som upplöses eller återställs så fort man hör deras röst eller ser deras uppenbarelse.

Det är bättre att ringa dem än att tänka. Eller så kan man ta ett tåg eller möjligen skriva ett brev. Men inte låta dem springa runt i ens huvud och reflekteras i dess skrattspeglar, för då kanske de fastnar där, förvanskade.

X

Kogvetarnas favorit

Happiness

Den bästa stunden på dagen är när jag sätter mig i bilen och väljer musik på väg till jobbet, och det är inte så tragiskt som det låter. Det är bara något slags mellanrum i tillvaron som jag tycker mycket om. I bilen finns ett CD-case med diverse skivor som liksom blivit över genom åren, och man måste sålla rätt bra för att navigera förbi blandskivorna från helvetet/forntiden och hitta guldkornen, men man kan också återupptäcka en hel del bra akter.

Imorse var det Her Majestys debutalbum som var soundtracket till min morgon. Det är en sådan där skiva som du vill spela för ditt resesällskap, men som du när det sker känner att det blir helt fel, klangen blir falsk och tonerna blir oljud, trots att gitarr- och synthslingorna slår an sådana strängar hos dig. Min första erfarenhet av Her Majesty var, något otippat, på något arr i den annars så obevistade Folkets Park i Vänersborg någon gång i början av min gymnasietid. Det var samma kväll som J-dog hade bevisat sin överlägsna styrka genom att obekymrat hålla fast både mig och KK, med varsin arm, mot staketet på utomhuspaviljongen, vårt idoga kämpande till trots. Men det har visst ingenting med saken att göra. Konserten var en av mina första av dans dans dans-slaget, vilket var lika överraskande som extatiskt, eftersom vi inte hade hört dem förut. Vi visste dock att de var besläktade med Håkan via hans då relativt okända gitarrist Timo Räisänen som ju sedermera gick solo (den där Göteborgsfalangen alltså, ett tag kunde varenda bra popakt i princip spåras via något slags släktträd till Broder Daniel. Som för övrigt gör sin sista spelning någonsin på Way out West till helgen när jag jobbar. Världen är rund och allt hänger ihop.) Så vi förstod redan innan att det ju måste vara bra någonstans.

Enda besvikelsen var egentligen sångaren Måns Jälevik, som brutalt avvek från den spinkinga - och rätt trånga, det måste erkännas - popnormen. Istället för ostyrigt hår, stuprörsjeans och Converse bar han tatueringar från topp till tå och påminde snarare om en robust biker goes country-kille i sina skjortor och sin farliga blick. Han såg inte ens missförstådd ut. Jag förstod ingenting. Vilket är ännu ett tecken på att jag faktiskt utvecklats sen jag var sjutton år. Nu bryr jag mig mest om de sköna rysningar som hans röst skänker min ryggrad. Och jag blir inte längre knäsvag så fort jag ser en vacker yngling bära sjömanskostym.

Eller kanske lite.

Jorden till Gro

Idag fick jag besked om att jag blivit antagen till Företagsekonomi 1 på halvfart, att komplettera mina kognitionsvetenskapliga programstudier med under kommande läsår. Sally pratar om spexkostymer, [hg] mailar om bokningsmöte kräftskiva ölprovning och jag måste verkligen ta reda på när NolleP egentligen börjar.

Det börjar bli dags att beställa en tågbiljett till Linköping.

Men jag orkar inte kliva in i verkligheten riktigt än. Har inte fart nog att växla upp. Jag vill prata med artiga belgiska farbröder på biblioteket, skapa ett öde åt mina novellfigurer och äta mat som inte jag själv lagat. Ta mig an bokstapeln som är lika hög som mig. Hoppas att det blåser lite så jag och pappa kan surfa kanske. Det räcker så.