jag tänker, alltså finns jag inte - Blog Challenge 2011

jag är ledsen, men kan inte Dorian Gray så kan inte du

Det finns två sorters människor i den här världen. De som tycker att glaset är halvfullt och de som tycker att det är halvtomt. De som blir utnyttjade och de som utnyttjas. Generalister och specialister. De enkla och de komplicerade. De som ger och de som tar. De som älskar att prata och de som hatar att lyssna. De som bor på Venus och de som bor på Mars, de som kommer i tid och de som kommer för sent, de som frågar "varför?" och de som frågar "varför inte?". Och framför allt, de som tror att det finns två sorters människor och de som inte gör det.

Att påstå att uttalanden av den här typen är begränsade och generaliserande vore väl knappast särskilt radikalt eller banbrytade. Klart att det finns en massa nyanser - det är det som är så besvärligt med den här jäkla verkligheten som man jämt skall dras med. Inga enkla sanningar eller självklara uppdelningar så långt ögat når. Så jag säger, tvärtom, att indelning av jordens befolkning i två ömsesidigt uteslutande kategorier kan vara ett mycket effektivt retoriskt grepp och får för min del gärna leva och frodas i stillhet.

Men kanske är det inte bara det ringa antalet kategorier som begränsar den praktiska tillämpningen av "det finns två sorters människor...". Även om det fanns ett oändligt antal klasser att placera sig i så skulle man snart känna sig instängd. Vi människor tycks nämligen hopplöst inkonsistenta över tid, även om vi kan upplevas som hyfsat homogena från utsidan. När jag läser bortglömda texter som jag skrev så sent som i gymnasiet vet jag inte längre vad de handlar om. Upprörda dagboksanteckningar gör mig bara stillsamt konfunderad och nerskribblade låttexter i marginalen som betydde allt har fullkomligt förlorat sin mening. Jag kan inte förstå hur jag pallade att byta hem varje natt för bara några månader sedan för nu orkar jag inte ens gå ut om fredagarna utan stannar hemma och bakar bröd och har Californication-maraton med Harry istället. Varannan dag är jag euforisk över livets storhet och varannan gråter mina ögon fast de inte vet varför. Och hur väl kan man egentligen identifiera sig med sitt tioåriga jag? Man verkar onekligen bli klokare när man blir äldre, eller i vilket fall förändrad, förädlad, förtorkad, förvanskad från ursprunget.

Men om det tar 7 år för kroppen att byta ut alla sina celler, och vår personlighet, åsikter och tankemönster sakta förändras, och själen bara är materiella elektriska impulser i vår tragiskt grötlika hjärna. Vad är det då som är...vi? Kärnan, essensen. Finns vi mer än i ögonblicket?

Detta är det fjärde inlägget i Blog Challenge 2011. För att läsa min fars version, kolla här!

kärringstopp

Här sitter jag på mitt exjobb och granskar litteratur om akutsjukvård, sammansatta kognitiva system och kvalitativa forskningsmetoder. En av de större utmaningarna var boken "Traumatologi", som fick mig att äckelfascinerat bläddra och högljutt gny av obehag inför de utförliga bilderna på patienter som råkat ut för höghöjdsfall och bilolyckor.

Ibland kommer jag på mig själv med att, helt grundlöst och till hälften omedvetet, anta att mina jämnåriga killkompisar kör bättre bil än vad jag själv gör. Och jag blir en mer nervös förare när mina passagerare än män än när de är kvinnor, eftersom jag då har mer att bevisa. I Dalsland är det viktigt att inte köra som en kärring. För män är ju faktiskt mer intresserade av bilar och har ett bättre självförtroende, så de kör bättre än vad kvinnor gör. Eller?

Dagens Nyheter skriver idag om en omfattande svensk trafikundersökning, där man kommit fram till att män är signifikant överrepresenterade i olyckor. Hela 75% av förarna i det statistiska underlaget var av manligt kön. Förklarande teorier är en alltför aggressiv körstil och övertro på sin egen förmåga. Mitt syfte med att skriva det här är inte att någon ska behöva känna sig påhoppad. Jag är inte ute efter att bevisa, utan för att motbevisa, inte efter att generalisera, utan efter att avgeneralisera.

Kan vi en gång för alla komma överrens om att kvinnliga bilförare i regel inte är inkompetenta, livsfarliga, mesiga vägblockader? Och kan vi övertygas om det själva?

det nya 80-talet

Har ni tänkt på att det nu, 2011, plötsligen har blivit ett helt decennium mellan oss och 90-talet? Tio multitaskande, internetrevolutionerande, klimatoroliga, självutlämnande hipsterår ligger där i trygg förvissning om att inte bli verkligt dissekerade och överskådliga förrän de blivit åtminstone dubbelt så gamla, och våra nostalgiska blickar riktas istället mot det kanske inte så ljuva (nedskärningar, ironi, skumgummijackor...) slutet på förra millenniet.

Tack och lov så har ju nostalgi den utsökta kvaliteten att det inte spelar någon roll hur imperfektet faktiskt var på den tiden det var presens, det ter sig ändå om än inte skimrande och magiskt så åtminstone charmigt och behjärtansvärt så här i efterhand. Fast jag knappt var en medveten varelse första halvan av decenniet ifråga blir jag alldeles lycklig och hjärtnupen av tanken på Snake och Nokia 3310, glitter och Spice Girls, magtröjor och blöjskejtare, Expedition Robinson och Voxpop, Spray och Netscape Navigator. Min omgivning är precis likadan. Jag spår således en fet 90-talsrevival comin' up, mot bättre vetande.

Äntligen!

Gör er redo för vågen genom att lyssna på 90-talets mest populära låtar på Tracks-listan, som Harry sammanställde en sedemera euforisk familjefrukost när vi på en väns inrådan satte på radion mitt i sagda special och världen faktiskt blev flera nyanser bättre.

vad är poängen?

och de säger att det kommer att bli en lång kall vinter

vintervila i min öststat

pannkaka?

MP! noquis, före och efter

Det är vinter i Ryd. Januari är svårt att ta sig igenom med livslusten i behåll. Särskilt om det ser ut som en DDR-förort i atomåldern där man bor.

Vi underhåller och motiverar oss med tävlan och poäng här i kollektivet, skapar oss ett ramverk av mål och mening. Vi har smoothie-tävlingar och bake-offs. Vi startar egna fonder och inrättar ärtsoppe- och pannkakstorsdagar. Klubben För Inbördes Belöning straffar eller premierar en beroende hur man ligger till på den lista där varje träningspass på Campushallen genererar ett litet blyertsstreck. Annars kan man ju alltid tävla mot den mer dekadenta Bacon-listan som fylls på med oroväckande hastighet. Vi ger varandra Kulturpoäng (KP) för pretentiösa uttalanden och bildande aktiviteter, inte att förväxlas med Medelålderspoäng (MP) som utdelas vid all form av verksamhet som skulle korrespondera bättre med föräldragenerationen än med den omgivande studentpopulationen här i Ryd.

Igår lagade jag och Vargen hemgjord noquis (som gnocchi, fast vi lärde oss uppskatta denna delikata potatispasta i Argentina, så vi kör på den spanska vokabulären) med räksås på egen buljong. Luften var så tät av ångande räkskal och MP att man knappt kunde se handen framför sig.

Åsikter och tolkning lämnar jag därhän just nu. Jag bara räknar.

skammen i att vara priviligerad

Plötsligen har papperversionen av Dagens Nyheter börjat trilla in genom brevinkastet här i Kobojsarkollektivet om mornarna. Det är naturligtvis en fröjd utan motstycke och jag tvingas nu stiga upp en och en halv timme innan jag måste åka till exjobbet för att åtminstone hinna med A-delen under frukosten.

Igår skrev tidningen om den mängd mat vi svenskar slänger i soporna - en miljon ton närmare bestämt, en miljöpåverkan motsvarande utsläppen från ungefär 700 000 bilar. Detta var ingen nyhet för mig åtminstone, som redan förra våren åkte på Dumpster Diving med mina hippievänner på Hostel in the Forest. Iklädda våra bästa overaller räddade vi en gratis kombilast av fullt ätbar frukt, ost, mjölk, juice och andra delikatesser från en container bakom någon supermarket. Ungefär hälften av all mat som produceras i USA slängs nämligen - 14 procent hamnar i just de där containrarna, och resten av svinnet delas lika mellan hushållssopor, restauranger och icke skördade råvaror. Vad norrmännens kvot ligger på vet jag inte, men jag vet att somliga norska matvarukedjor har som policy att ta bort maten från hyllan tre dagar före det med god marginal satta bäst före-datumet.

I dagens DN har läsare fått kommentera gårdagens nyhet. De flesta upprörs över slöseriet, men signaturen Lejeune skriver "Återigen en moraliserande drapa, med en tydlig politisk agenda. Vi ska tydligen till varje pris fås att må dåligt för att vi existerar".

Lejeune är inte den första att känna sig påhoppad. När jag för någon månad sedan efterlyste bloggämnen skrev Emma: "Gör reserach och skriv om minst FEM BRA SAKER som människan åstadkommit på sistone. Som tidningarna rapporterar får man ju dåligt samvete bara av att ha fötts..." Jag tycker mig höra sådant här hela tiden. Särskilt i jämställdhetsdebatten hörs mansfolk högljutt beklaga sig över att jag har minsann inte våldtagit någon och de där feministerna vill väl att hela planetens manliga befolkning ska raderas från jordens yta. Folk är så otroligt kränkta hela tiden, tycker att de beskylls för all världens problem när de bara försöker liva sina egna liv i all ro. Jag önskar att de ville lyfta blicken lite.

Det handlar inte om enskilda personer, det handlar om att vi är ett kollektiv och att vi måste samarbeta för att kunna ha det så bra som möjligt när vi nu satts här på jorden. Jag ser inte felet i moraliserande drapor och politiska agendor. Världens tillstånd är något som angår oss alla och ju förr vi ser sambandet mellan det och våra egna handlingar desto bättre. Somliga av oss lever på ett sätt som förutsätter att en annan del av jordens befolkning har det sämre och det bör vi ta ansvar för. Du är inte din mänskliga rättighet att leva gott på någon annans bekostnad. Man skall inte ha dåligt samvete över att ha fötts, men man skall ha dåligt samvete om man inte agerar för att förändra de orättvisa förhållandena.

Dessa är mina fem goda nyheter. Att det finns en hel massa enkla saker vi kan, och bör, göra.

• Ät kött en dag mindre i veckan. Köttindustrin påverkar klimatet lika mycket som den sammanlagda transportindustrin.
• Köp möbler och kläder på second hand istället för nytt hela tiden.
• Försök att behandla människor efter hur de agerar, inte utifrån kön, klass, sexualitet och etnisk bakgrund.
• Ge mikrolån! En form av bistånd som faktiskt gör skillnad, från grunden. Börja med att gå in på www.kiva.org.
• Våga vara idealist.

Så ska ni se att ni kommer att sluta ta åt er och bli förorättad när tidningarna rapporterar viktiga nyheter. De kan göra en deprimerad och hopplös, det håller jag definitivt med om. Men lösningen är inte att blunda för världens tillstånd, utan att göra någonting åt det.

vi mot världen - Blog Challenge 2011

Idag var vintervärlden förvandlad till det mest tröstlösa slask och bussen mot stan som jag, lagom sliten efter nattens eskapader, klev på var nästan alldeles full. Jag frågade en medelålders kvinna om platsen bredvid henne var ledig. Hon slängde en skygg blick någonstans i min riktning och drog upp handväskan i knät för att göra sätet fritt, men yttrade inte ett ord.

Vi vet ju det där och vi kallar det svenskt, det där att vi liksom hellre går in i varandra än möter en främlings blick, att vi håller oss på vår kant, att vi i nykterhetens kranka blekhet kanske inte ens hälsar på de nya bekantskaper vi träffade ute under föregående natt då några öl löst tungans blyghetsband. Personligen vet jag inte om det är just svenskt, jag tror mer att det kanske är allmänt mänskligt, att distansiera sig mer än vad som egentligen är tillbörligt till dem som inte är en del av den egna kretsen.

Dagens Nyheter skriver idag om nya forskningsrön gällande hormonet oxytocin, den där signalsubstansen som gör en lugn, glad och tillitsfull och som utsöndras framförallt vid beröring. Tydligen så verkar det dock som att på samma gång som oxytocinet gör att vi känner gemenskap och kärleksfullhet inför personen som vi till exempel just har haft sex med, så ökar det samtidigt de motsatta känslorna gentemot främlingar. Man blir alltså mer vänligt inställd till dem som är en del av den egna flocken, men fientligare till dem utanför.

Samtiden tycks bekräfta tesen. Samtidigt som kärnfamiljen med alla dess värderingar sätts på piedestal och vi uppdaterar våra bloggar och våra facebooksidor med hur mycket vi älskar våra vänner - hur vi utan dem inte vore någonting, hur de betyder allt - rasar debatten i USA om beskjutningen av demokraten Gabrielle Giffords kan kopplas till det aggressiva vi-mot-dem-betonade politiska klimatet och Ryssland upprörs över en konstnärs eventuellt felaktiga gränsdragning på ett estniskt jävla mynt. Och de glesa främlingarna som jag möter på ett öde campusområde på mina kalla kvällspromenader hejar osäkert på mig, då jag ju måste vara en av dem tillfälligt bortglömd bekant, eftersom jag möter deras blick och inte ser sur ut när jag passerar dem.

Är det så att stark gemeskap alltid måste samexistera med stark alienation? Att ju mer samhörighet man känner med en viss grupp, desto mer främlingskap känner man med med de utomstående? Att själva förutsättningen för innefattande av en part är uteslutande av en annan? Ett effektivt gruppsykolgiskt knep, från mobbing på skolgården till att stärka en arbetsgrupp genom att hitta en gemensam fiende. Det känns bara som att i en värld av i grunden för överlevnad tillräckliga resurser borde vi ha tagit oss längre än så.

Denna bloggpost är nummer 3 i ordningen för Blog Challenge 2011 och uppdraget var att kommentera en tidningsartikel. Imorgon förmiddag kan ni läsa min fars tolkning av temat här.

flockdjur

Jag lärde känna Harry för att vi båda jobbade i puben på [hg] och precis som med så många andra som jag numera tycker väldigt mycket om gillade jag honom inte särskilt mycket alldeles i början. När jag kommit ur den första förvillelsen fortsatte dock mitt standardskämt vara att han och de andra i samma gäng inte var mina "riktiga vänner", till skillnad från framförallt min kogvetbaserade familj och andra existenser som funnits med ännu mycket längre än så.

Nu bor jag och Harry ihop och jag spenderar nästan all min vakna tid med honom eller någon av de andra i Vargflocken. Familjen är uppväxt och bleknad, utströdd över landet. Allt fler av dem jag verkligen, verkligen tycker om är inte längre vardag, de är fikor och luncher och passapåtillfällen och tågresor bort. Vem är nu vem?

Att prata om riktighet är inte intressant. Men det är ett faktum att allt jag vill är att vara familj, allt jag vill ha är gemenskap och lätthet, automatik och självklarhet. Flygplan och fiberoptik och ett magiskt nätverk som knyter ihop oss alla var vi än bor i all ära. Evolutionen hänger inte med tekniken. Vi är inte gjorda för en global värld. Jag önskar att ni vore här i mitt riktiga, vardagliga liv.

på begäran

precis så gott som det ser ut(?)

Jag ger er...kimchibloggen!

Kimchi är något som koreanerna äter till i stort sett allt, alla tider på dygnet. Det är i princip din mjölksyrade grönsak of choice, fast jag förstår inte varifrån mjölksyran kommer, för någon laktoprodukt återfinns icke på ingredienslistan. Hur som helst innebär det att kimchin, i likhet med till exempel filmjölk och yoghurt, i någon mån är levande föda och påstås således säkert vara hälsosamt och väölgörande i största allmänhet. Men mest är det gott.

Jag tog kanske ett halvkilo av min bästa vintergrönsak, vilket är vitkål (hur stort val hade jag egentligen?), skivade upp den och lade beståndsdelarna att dra i fem deciliters saltlag ett dygn. Sedan gjorde jag en kryddblandning av röd chili, färsk ingefära, vitlök och en minimal skvätt soja. Egentligen skall man ha fisksås, men det stod inte att finna i kollektivets kyl. Salt asiatisk sås som salt asiatisk sås tänkte jag, medan alla välbeställda matppretton slet sitt hår. Ta dubbelt som mycket vitlök som vardera chili och ingefära förresten, allt minutiöst finhackat.

Den pikanta blandningen gneds in i kålen, som nu befriats från sin saltlag och därtill sköljs, och packades tätt tätt i kokta glasburkar, fast inte enda upp till kanten. Harry undrade mycket över varför jag kokade tomglas, inläggnings-rookie som han i ärlighetens namn är, men jag ville vara säker på att inte fel sorts bakterier frotterade sig med kimchins välgörande dito. Med tanke på att jag i morse inte längre kunde låtsas att de vita fläckarna på mina aprikoser var jäst, utan var tvungen att nesligt kasta den mögelhärd min levain-ambition utvecklats till, känns det bra att jag tog det säkra före det osäkra.

Hur som helst ska kimchiburkarna stå svalt och bubbla i sisådär en fyra dagar, sen måste man äta allt inom en vecka och då blir det storslagen korea-fest i kobojsarkollektivet vill jag lova!

ett tidsfördriv att dö för

Jag har haft sommarlov i ett år nu. Ett år. För 365 dagar sedan bodde jag i Kanada och resten kan ni. Således är jag nu kanske mer redo än jag någonsin varit. Redo för vad? För vad som helst! Jag har sprungit på stället i startgroparna sedan innan jul men inte förrän imorgon skall jag äntligen få ta de första stegen på mitt exjobb. Det hela känns mycket spännande. Kommer jag att bränna ut mig redan av att behöva passa en tid? Eller kommer jag ha fem vanliga människors konserverade kapacitet?

Så här i väntans tider har jag gjort vad jag kunnat för att sysselsätta mig. Stigit upp tidigt på morgonen och gjort halvpatetiska ToDo-listor ("lämna pant" check!, "blogga" check!, "gå promenad" check!), påbörjat märkliga och tidskrävande matlagningsexperiment (vildjäst, kimchi), tränat bodypump tills musklerna skakat och jag varit tvungen att däcka i kulturhörnan, fejat kollektivet minutiöst och inte minst ägnat mig åt oväntade projekt som att starta en fond och leka fram ett eget sigill.

För en person som tycker att det är på gränsen till kriminellt att ägna sig åt "tidsfördriv", som om de dyrbara beståndsdelarna av den ständigt tickande nedräkning som kallas Livet skulle vara någonting att fördriva, har detta varit en utmaning.

Det är i stunder som dess då de där frågorna om mening kryper inpå en. Frågor man avfärdade som obesvarbara redan i tidiga tonåren och vilka sedan man fick fullt upp inte har gjort sig påminda speciellt ofta. Utan syfte och mål blir jag olycklig, utan att jaga eller tävla eller åtminstone hålla stadig kurs framåt, mot en abstrakt och inbillad destination någonstans i det dunkel som framtiden utgör, blir det smärtsamt uppenbart att människan blivit på tok för intelligent för sitt eget bästa. För vi vet, när vi inte luras av jobb och karriär och barn och föreningar och personutveckling, att vi är byggda för att sträva, men att livet i sig självt strängt taget är meningslöst.

vita fläckar (på beställning av bushdave)

Han sade att jag skulle skriva något om relationer och jag vet ironiskt nog inte var jag ska börja. För det enda jag någonsin har varit intresserad av är just detta, av de band som binder samman mig med dig, vi med dom och världen med oss. De är allt jag velat ha, allt jag velat förstå och det ämne som jag är allra bäst på att analysera sönder till molekylnivå.

Jag förstår andra människor bäst i text. Jag vet inte om det innebär att jag har förärats med en specifik form av autism eller om det helt enkelt är för att det är mitt bekvämaste medium så där i största allmänhet. Jag kan läsa deras ord, se deras bilder och lyssna på deras musik och inse att de är nästan som jag, att jag förstår kanske inte varje uns av deras värld men tillräckligt mycket för att böra beviljas access till dem, att vi borde kunna vara själ mot själ utan några hinder emellan (läs gärna mina allra bästa ord om saken här). Men det kluriga är att det inte är alls säkert att det här räcker.

I det som populärt kallas verkligheten finns det nämligen något annat än vårt inres beståndsdelar som ska klaffa och ingen tycks riktigt veta vad det är. Det kallas personkemi, men jag skulle hellre kalla det situationsmagi, det där att ibland så bara flyter det på mellan en själv och omgivningen och andra stunder blir de vi vill ha lätta, vackra band med bara oförstående människodjur, agenter med vilka vi inte riktigt vet hur vi ska interagera för att ta fram den där självklarheten.

Det jag eftersträvar är de stunder av sammansmältning då man slutar upp att vara och tänka på sig själv för att istället bli en enhet med den eller de personer man har runt sig. Eller då man fokuserar så på den man kommunicerar med att man glömmer bort sitt jag. Något som inte alls behöver vara så pretentiöst och himlastormande som det låter, utan kan inträffa var och när som helst; vid frukostbordet, på en fest eller i en omfamning; med familj, bekantingar eller kärleken. Men dessa ögonblick är obeställbara, ogripbara och när de är till ända kan man aldrig vara säker på när de kommer att återfinna sig nästa gång. Och det är det som gör hela relationskarusellen så oändligt svår - man vet inte var man har sin närhet eller vad som skapar den.

Kanske är det också just denna oförutsägbarhet som gör ämnet så analyserbart, så intressant i alla sina former, hela skalan från skvaller till djupa samtal. Relationernas magi är det sista vi inte har ett fungerande schema för, något vetenskapen slinter på, vita fläckar på kartan i en värld där allt annat är upptäckt. Bara det gör dem ovärderliga och den mystiska sociala kompetensen till den egenskap som människan allra mest strävar efter.

För visst är det väl så att det vi vill allra mest i hela världen är att inte vara jag, utan att vara vi?

den största

Häromkvällen såg vi om Titanic. Det var minst sagt en pärs. Redan i öppningsscenen, när alla glada och intet ont anande passagerare vinkar farväl i Liverpool i sepia, steg tårarna till mina ögon. Och sen blev det värre.

Förra och första gången jag såg filmen var jag elva år och jag och min mamma åkte bil på kvällen ner till Vänersborg för att se den. Bara det var ett äventyr. Jag hade målat naglarna för första gången i mitt liv, men visste inte att de måste torka jättelänge så lacket blev alldeles strävt och skadat under färden. Sedan såg vi det episka dramat som jag förstås tyckte var FANTASTISKT; men jag förstod liksom inte udden av det då, för på den tiden tittade jag nästan aldrig film så jag tyckte allt jag såg på bio var just fantastiskt. Och senare visade de filmen i skolan och då förlöjligade alla klassens småpojkar den tragiska kärlekshistorien. Och sen blev det Leo DiCaprio-hype och Frida ochVeckoRevyn skrev sönder honom till sockrade flickdrömmar.

Nu, med ett mer kritiskt vuxenöga och tretton års perspektiv på skapelsen, överraskades jag av insikten om att Titanic faktiskt är en verkligt

bra film; med fantastisk scenografi, lysande skådespelarinsatser och kanske framför allt dramaturgisk perfektion. Det känns som en revanch.

Jag upptäckte också att hjältinnan Roses slemmiga fästman Cal är dubbelgångare med en av mina favoritboggare, niotillfems, pojkvän Ludde. Kolla!

Cal?

Ludde?

i förnekelse

Nu när jag fått bekräftat att jag får göra ett fantastiskt spännande men väldigt vuxet och lite läskigt exjobb lämpar det sig extra väl att publicera min senaste Spotify-playlist

I could be a genius if I just put my mind to it

som bara handlar om att inte anpassa sig och kanske inte växa upp heller. På ett sätt som man blir glad av. På gott och ont.

i samma sommar klokskap och vansinne

Jag brukar ladda ner pod-versionerna av Sommar i P1 från Sveriges Radios hemsida. Oftast har jag inte tid för dem de få månader då dagarna faktiskt är ljusa och sommarpratarna blir istället mitt sällskap under bussfärder, väntan och vinterpromenader.

De senaste dagarna har jag hört Frida Hyvönen förvandla trivialiteter till norrländsk magi, Ola Salo prata om skämt som fastnar i halsen, Katerina Janouch berätta om att vara medberoende och Ann Heberlein övertyga om att det alltid blir bättre till slut även om man tror att det aldrig kommer att bli det. Alla låter så kloka, så sansade, så goda; så fulla av intressanta tankar och nyanser och någon slags sanning. Att lyssna på sommarpratarna är att återställa tron på omvärlden, eftersom det helt uppenbart finns så många vettiga människor.

Heberlein berättar om all uppmärksamhet hon fått sedan publiceringen av boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Hundratals människor med diagnoser som liknar hennes manodepressivitet har hört av sig för att de känt igen sig i vad de läst. Men många har också kommit med annorlunda reaktioner. Folk har rekommenderat fotmassage eller olika avancerade dieter som bot, utgett sig för att vara Jesus eller Jocke Berg, kommit med obcent sexuella erbjudanden eller uppmanat henne att begå självmord så att de äntligen slipper hennes gnäll. Och då sloknar förstås den där insikten om världens klokhet igen.

Hur hänger det ihop? frågar jag mig. Hur kan mänskligheten framstå som så förnuftig och så idiotisk under loppet av en och samma januaripromenad? Jag kommer så småningom på ett skiljetecken: huruvida avsändarens identitet är känd eller ej.

Att folk skriver en sanslös mängd stundals faktiskt helt oacceptabel skit på nätet i skydd av anonymitet är ingen nyhet. De flesta anonyma kommentarerna på min blogg är inte elaka, men alla elaka kommentarer är anonyma. Ute i verkligheten tycks man aldrig stöta på folk med så uppfuckat socialt beteende. Var håller alla galningar hus? Det verkar vara något som händer oss när vi befrias från att vara spårbara avsändare. Ungefär som när man är full och säger eller gör saker som man ångrar dagen efter, för att de byggde på någon liten av civilisationen och intellektet förnekad gnista inom en, som om medvetandet om det fått vara i full vigör aldrig hade låtit passera ens läppar. Det behöver inte vara så att det är en undermedveten sanning inom en som vinet tar fram. Det är snarare en av grottmänniskan uppmuntrad förenkling som slipper igenom förnuftets cencurerande portar.

Anonymiteten är självklart en viktig del i varje samhälle där yttrandefrihet är en grundläggande värdering. Vissa människor kan på grund av olika omständigheter inte yppa sina åsikter öppet utan att riskera konsekvenser som man inte kan begära att de skall ta. Men det är skillnad på anonymitet gällande åsikter som man ändå står för och åsikter som aldrig skulle få se dagens ljus om det inte fanns ett avstånd mellan avsändare och mottagare, där de bägge parterna slutat vara människor för varandra och istället reducerats till att bara vara bokstäver och utropstecken på en skärm.

Alla människor borde ha en autonym blogg eller ett sommarprat där de under eget namn och med egen röst fick chansen att förmedla något de verkligen tycker är viktigt. Då tror jag vi skulle häpna över hur lika vi är varandra istället för hur många dårar det finns.

drömmen om att vara kortfattad - Blog Challenge 2011

När jag var liten var jag väldigt, väldigt fäst vid min mamma. Det var kanske inte så konstigt, med tanke på att jag inte hade några syskon och att min pappa bodde på andra sidan Atlanten. Hur som helst kunde det här ibland få lite lustiga effekter. Om någon till exempel frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor pep jag fram "bonde, eller bibliotekarie". För mig var dessa två sinsemellan fullkomligt väsensskilda yrken det självklara framtida karriärvalet, eftersom min mamma jobbade på Melleruds Kommunbibiotek men egentligen hade velat bli bonde om hon bara hade kunnat.

När jag blev lite äldre och började inse värdet av en egen vilja, tänkte jag mig istället det något exotiska yrket kallskänka, eftersom jag tyckte det var så kul att dekorera tårtor och sånt. Snabbt insåg jag väl dock begränsningarna i detta och vidgade ramarna till att istället vilja bli kock, vilket nog skulle kunna kallas min första karriärsidé med någon slags substans. Helst skulle jag jobba i ett provkök och experimentera fram nya fantastiska rätter varje dag.

Någon gång i högstadiet började emellertid en faktisk talang visa sig. Jag skrev referat av släktsammankomster, dagbok på Lunarstorm och satt långt inpå småtimmarna (jag var alltid alltid alltid ute i hemskt sen tid för jag hade noll disciplin på den här tiden) och färdigställde bokredovisningar och arbeten om romarriket för skolans räkning och de var tvungna att bli perfekta. När vi skulle göra en femsidors rapport om andra världskriget lämnade jag in en 22-sidig skapelse (ett astronomiskt sidantal när man är fjorton) där det mest minnesvärda kanske är det sista avsnittet "egna tankar" där jag gick loss med engagerad, poetisk och melodramatisk subjektivitet. Ungefär som den här bloggen. Det var ju skriva jag skulle göra. Jag skulle så klart bli journalist.

Vilket jag så småningom blev, om än i tämligen begränsad tappning. Under gymnasietiden skrev jag rafflande skapelser om julmarkanden i Vargön och Septembers uppträdande på nattklubben Lipz för lokaltidningen TT/ELA och förundrades över att tryckbokstäverna i tidningen kom från min hjärna och hur lätt det var att få cash i handen för något som bara var roligt. Men på något sätt lockade ändå inte yrket som en konkret framtidsdröm. Det kan ha varit så att jag läste för mycket Liza Marklund på den tiden, men att stalka ovilliga intervjuoffer i duggregn, bli utskälld av retliga redaktörer med kaffeandedräkt och ständigt brottas med andra terrieraktiga journalistanspiranter verkade inte vara så kul. Jag ansåg mig helt enkelt inte vara av tillräckligt segt och obrytbart material.

Så nu sitter jag här istället med en karriär framför mig som jag inte kan beskriva med under hundra ord och som mina släktingar vägrar förstå.

Det här inlägget är det första i bloggutmaningen som jag har med min far och temat är Vad som hade hänt om jag hade blivit mitt drömyrke som barn (hans version hittar ni här!). Som ni märker har jag inte rikitgt kommit till saken än. Jag har ju bara skrivit en inledande historik. Mitt största problem när det kommer till skrivandet är alltså nu som då att begränsa mig. Det är nog tur att jag inte blev journalist ändå. Då hade ni aldrig orkat ta er igenom dagstidningarna.