Timekill, Stizz & TV-tornetOm man har 94 kronor över och dessutom en snäll J-dog till utbytesstudent som bor i ett kollektiv i den tyska huvudstaden kan man trycka ner sitt miljösamvete i magen och ta Ryanair till Berlin över en helg.
Där kan man sova sju personer i ett rum, fascineras över arkitektur (exempelvis gigantiska skolådehus med regnbågar på i förorterna), förstå mer om DDR och besöka ett gammalt Stasi-fängelse, hitta nattcaféer som påminner om någons vardagsrum från 50-talet, dansa till minimalistisk techno, hamna i en procession till minnet av Kristallnatten och höra ofantligt vackert saxofonspel, hitta en märkligt placerad konstgräsmatta, dricka cocktails och weizenbier, undvika att spendera pengar, koordinera sex flickor geografiskt och viljemässigt och åka ofantligt mycket S-bahn. Och inte minst stå på ett hustak i Schöneberg och primalskrika så att man inte kan prata på två dar.
Det rekommenderas.
Titta vad snygga de är!
Vi tittade på Into the wild, en film som gjorde stort intryck på oss vare sig vi ville eller inte. Filmen är baserad på en sann historia och handlar om den från college nyutexaminerade Christopher som utled på materialism och lögner bränner sina pengar och lämnar sina hycklande American Dream-föräldrar för att uppleva spontana liftaräventyr genom USA och slutligen ta sig an den ultimata drömmen: att avsiktligt gå vilse i Alaskas kärva natur solokvist. Fotot är fantastiskt, historien medryckande och Christopher fascinerande. Trots en och annan amerikansk macho-scen, typ våghalsig rafting i Coloradofloden med öppen kajak, lyckades filmen verkligen beröra. Dessutom bidrar Eddie Vedder med ett stillsamt soundtrack som har fått snurra en hel del i mitt iTunesbibliotek.
Into the wilds beröringsfaktor bleknade dock till försummelse i jämförelse med den nästföljande veckans film, den österrikiska Import/Export. Handlingen följer två parallella historier: En ung ukrainska lämnar sin bebis och sitt jobb som internetsexförsäljerska för en bättre(?) tillvaro i Österrike, där hon blir illa behandlad av rika hemmafruar och jobbar på ett ålderdomshem där till synes släktinglösa gamlingar ligger och mumlar för sig själva i olika stadier av fysiskt och psykiskt förfall. Samtidigt förlorar en framtidslös och skuldbelastad österrikisk yngling sitt arbete som nattvakt och följer med sin känslomässigt störda styvfar för att sälja godisautomater i Ukraina och dricka öl på dekadenta lokala hak i jakt på lagom desperata/utsatta ukrainska kvinnor. Det är konstant snöslask, fabriksrök och förfallna bostadsområden; sopberg, förfall och förnedring. Det finns inget ljus, inget hopp. Amatörskådespelarna har liknande bakgrund som de karaktärer de spelar, och de gestaltar dem otroligt bra. Men jag har aldrig mått så dåligt av en film, och för att kunna andas igen och sluta må illa var vi efter filmen tvugna att debriefa med te och dämpat ljus i flera timmar.
Oktober avrundades med den svenska vampyrfilmen Låt den rätte komma in, baserad på John Ajvide Lindqvists bok med samma namn. Filmen har redan fått ett stort erkännande, både utomlands och i Sverige och det är något som den verkligen förtjänar. Ajvide Lindqvist twistar till vampyrtemat genom att placera det mitt i vardagen: Tolvårige Oskar bor i en halvtrist förort till 70-talets Stockholm och trakasseras i skolan av klassens balla killgäng. En dag träffar han Eli, en nyinflyttad flicka i samma ålder, och de bli vänner. Emellertid visar det sig att Eli i själva verket är en vemodig och uråldrig vampyr, vilket komplicerar relationen och tillvaron en aning. Handlingen må låta lite cheesy när den beskrivs såhär, men filmen var fantastisk. Subtil, vacker, precis lagom obehaglig och med imponerande skådespelarinsatser från de två unga huvudpersonerna.
månad ett John Doe ([hg]:s popklubb), där det stockholmsbaserade bandet Speedmarket Avenue spelade. De uppvisade ganska ordinär svensk indiepop, men med god närvaro och en rolig sångerska. Jag har även lyssnat en del på höstens brittiska pophype, skotska Glasvegas och deras självbetitlade debutalbum. Det är roligt med accenten och referenserna till andra brittiska band, och texterna håller hög klass, men bandet har inte lyckats hålla uppe mitt intresse i längden och leva upp till sin hype. Ett par år efter alla andra har jag upptäckt Laakso, det band som var Markus Krunegårds huvudsysselsättning innan han gick solo i våras. Det svenskfinska popvemodet fascinerar åtminstone för stunden, men vi får se om det är något som håller i längden. Annars räddades musikmånaden av underbara Katt som spontant överraskningsbeställde Navid Modiri & Gudarnas alldeles färska skiva Allt jag lärt mig hittills till mig. Göteborgarna uppvisar som vanligt en förvirrande blandning av hiphop, pop och reggae och det är bättre än någonsin. Navid kan fortfarande inte sjunga och ibland balanserar texterna på gränsen till mer än lovligt konstiga, men är allt som oftast geniala. Precis vad som behövs i det svenskaste av höstmörker. Låt oss se vad som kan få oss att ta oss igenom november.
Om man av den ena eller andra anledningen i goda vänners lag berättar om hur något känns och att det trots allt finns saker som inte är så bra, om man vädrar skelett i garderoben och ärligt blottar lite svaghet, så kan man ofta märka att en snöboll av bekännelser sätts i rullning. Familjeförhållanden, rädslor, sjukdomar, svagheter och omotiverad ångest får plötsligen se dagens ljus bit för bit och själva stämningen förändras. Förvånad inser man att man inte var så ensam i sin sak som man kanske föranleddes att tro, eftersom vi så sällan pratar om sådant som är svårt på riktigt. Jag finner det tröstande och märkligt tilldragande att ha förmånen att delges sådant här och känner mig alltid ett steg närmare personen eller personerna ifråga efter en bekännelsesession. Någonstans är vi alla lika.
Dock har det hänt, och händer, att jag träffar på personer som jag utvecklar någon form av närmare relation till, vilka inte har något att berätta. Naturligtvis kan det hända att de bara är hemliga, vilket förvisso är tråkigt i längden, men värre är när de antingen är helt ointresserade eller helt enkelt inte har några skelett att berätta om. Det må vara både orättvist och irrationellt, men jag kan inte undgå att tycka att det är en brist hos personen ifråga och att faktumet förytligar denne.
För hur kan man någonsin komma nära någon som inte har några problem och som aldrig har upplevt känslan av att vara nedstämd utan att veta varför? Och nära vill jag komma, av både emotionella och intellektuella skäl. Jag förespråkar definitivt inte att folk skall vika ut sina inre mysterier och låta sin historia och sin själ utgöra en walk-in closet för var och en som vill höra på. Det krävs onekligen sina konstellationer och situationer. Men jag önskar att folk var mindre rädda för att framstå som det allra minsta misslyckade. Och jag har svårt att fullt ut respektera, eller åtminstone finna ett varaktigt intresse för, personer som inte har några svagheter att visa upp.
Om jag inte vore jag skulle jag vara Markus Krunegårds röst i Laaksos Västerbron
Jag tror att många av mina problem skulle lösas om jag bara kunde slappna av...
Ibland undrar jag om jag finns annat än i relation till andra?
Och mitt lazy eye beror på att jag har en sån där vagel eller vad det heter. Mycket lustigt.
Christopher/Supertramp & den magiska bussen. I det vilda.
Det där med att kasta löv kanske inte var en så bra idé ändå
Vem har sagt att det är jämlikt att bo i ett kollektiv?
The beer I had for breakfast wasn't bad, so I had one more for desert
Kolla mat!
Motgift
