Can't believe how strange it is to be anything at all

Mentaliteten från den magiska vårterminen -08, då jag till synes utan anledning svävade ett par centimeter ovanför marken, såg guld som ingen annan kunde se under slask och is och skrev sånt här och sånt där - tycks visst ha återvänt. Jag springer med lätta fötter längs den tunna linje som skiljer eufori och desperation åt, spenderar timmatal med huvudet någonstans uppe bland molnen och i magen bor en hel fjärilskoloni vars vingslag aldrig riktigt avstannar.

Jag helt inne, uppe, omkring mig själv och samtidigt absolut delaktig i varenda millimeter av min omgivning. Jag är helt enkelt så hjälplöst förälskad i världen. Sådär tonårsaktigt förlorad, förtrollad, förskräckt. Futurum är en räcka gyllene staffettpinnar och kroppen fylls med kolsyra bara jag berör dem med tanken. Presens finns helt nära fingertopparna men är inte fullkomligt existerande, imperfekt fyller mig med värme. Allt gör lite ont, svider som papercuts i själen.

Jag vet inte om jag skulle rekommendera att spendera tid med mig, det skulle kunna bli mycket tröttsamt; antingen tidlöst drömmande eller absorberad av nuets enkelhet. Men jag skulle i alla fall berätta för dig att precis allting är möjligt.

Om inte annat har jag en matchande playlist åt er som inte redan tagit del av den:

nu kommer våren snart jag lovar och den låter så här

Och nu far jag till Alabama!

Everything is gonna be alright forever and ever

Soundtrack: Markus Krunegård – Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Jag tror att man förväntas bli försiktigare ju äldre man blir, att man som otvivelaktigt vuxen någon gång i fyrtioårsåldern ska vara ute i god tid, oroa sig för glömda nycklar och inte lita på främlingar, eftersom man lärt sig av sina misstag och helt enkelt utsatts för livet och alla små jävligheter som det har i beredskap åt en. Men ju längre jag lever desto mer övertygad blir jag om att det är precis tvärtom; att även om allt kanske inte alltid löser sig till det bästa, så är det mesta åtminstone överkomligt och att det inte finns något sådant som en perfekt väg, val, alternativ, situation; utan ett spektrum av scenarion som var och ett har sina fördelar.

En otroligt svår och sorglig sommar ledde till någon slags livstacksamhet och förbättrade släktrelationer, mina obefintliga jobbchanser i Kanada gav mig fantastiska upplevelser i USA, när jag måste be om hjälp träffar jag fina människor och när jag glömt att handla uppfinner jag mina bästa nya maträtter. Ingenting blir som man tänkt sig och det är väl tur det, hur oändligt tråkigt vore inte alternativet? Tack och lov är vi utrustade med någon slags slumpgenerator som utgörs av våra misstag och felberäkningar.

Livet är i grunden stort och vackert och bra och vänder man blicken mot den stjärnhimmel vi kan se med blotta ögat, denna minimala skärva av det faktiska universat, inser man att inget så kallat misstag man kan tänkas göra spelar någon roll egentligen. Hade någon sagt det här till Gro, 16 år, hade hon bara kallat det obefogad optimism men nu vet jag att det är så.

Det kanske inte alltid känns så i varje ögonblick, men att tvingas klättra över svårbegripliga hinder är att ha något att göra avstamp ifrån, ett avslutat förhållande är en möjlighet för en annan relation och varje missad chans är också ett tillfälle. Man lär sig av det mesta men jag vägrar att tro att den ultimata lärdomen är att hela tiden vara beredd på det värsta.

Oj då, jag har visst börjat blogga lite på Skattjakten också. Tillsammans med de andra tjejerna i huset i Fernie. Välkomna!

FYI

Nu är jag i Fernie, BC och mina förehavanden kommer de närmaste fyra månaderna främst avhandlas i de nyhetsbrev jag skickar ut lite då och då. Om du inte har fått något brev och om du kommer att sakna bloggen är du välkommen att anmäla dig till dessa till mig, på gro.dahlbom@gmail.com.

Gott nytt år, mina vänner!

Jag städar ut mitt rum i kollektivet till hälften iförd kvällens nyårsoutfit. Det upphör aldrig att förvåna mig hur otroligt mycket man slänger varje gång man flyttar. Påse efter påse åker ner i sopnedkastet och inom mig för rensa-ordna-släng-fantasten och återanvänd-varje-pryl-miljönissen en jämn kamp.

Parallellt lyssnar jag mitt Spotify sönder och samman, förundras över hur livet konstant kan te sig så vackert och bildskönt i niotillfem:s blogg, funderar över om detsamma (livet, alltså) inte borde vara enklare eller om det rentav är väldigt enkelt bara det att jag inte upptäckt det än, och lyssnar på nyårsraketerna som redan börjat avfyras utanför fönstret.

I maggropen en cocktail av förväntan, längtan, kärlek, rädsla och Sheridan-likör.

Vi ses i nästa årtionde.

För alla stämningssökare som är evinnerligt trötta på Absolute Christmas

Så här i början av den fantastiskt hektiska sista veckan innan alla skingras som snöflingor inför julhelgen/-lovet/-hemmavistelsen laddar jag med min egenkomponerade och perfekta alternativa julmusiklista på Spotify. Förhoppningsvis tar den mig igenom sömnlöshet, panikplugg, bakfylla och oändligt mörka cykelturer i halkig semisnö.

Naturligtvis är ni välkomna att ta del av den:

julmusik revisited

De känslor icke-levande ting framkallar

Denna till och med för tidiga december ovanligt dystra helg, vädermässigt alltså, styrde jag kosan till huvudstaden där jag lät mig tas om hand av moster Y et al., vilket visade sig vara ett klokt beslut. Vi gick på bio, drack Cointreau, tog hem skamligt få poäng till nya På Spåret och träffade valda delar av Stockholmsklanen, det vill säga hade det på det hela taget mycket trevligt. Det var fint att få vara omgiven av blodsband (även om just den formuleringen inte föll så väl ut), det kändes länge sedan och som vanligt lapar jag i mig så mycket trygghet och ovillkorlighet jag kan få.

När jag kom hem till Linköping konfronterade jag påsen med kryddor och liknande jag tidigare tagit med från hemhemmet - som inte längre riktigt är ett hemhem - för att de inte skulle förfaras medan huset står tomt och råttorna dansar på borden. Dessa små påsar som min mor valt ut och tänkt kring, som var menade att användas till sådant mödrar typiskt gör men som nu står i en systemetpåse i mitt kollektiv. Nejlikorna stack jag i en apelsin och höjde därmed julstämningen i mitt rum med åtminstone 75%. Men vad ska jag ta mig till med kummin och cocktailbär, marmelad och syltade apelsinskal? Studenter brukar inte sådant, det gör mammor, i den mån de existerar.

Nu börjar det!

Idag bokade jag äntligen min biljett till Kanada! Vilket betyder att jag kommer att säsonga fyra månader i Fernie, en skidort i BC, efter nyår. Jag ska bo i ett hus tillsammans med min fina vän Helena och sex mer eller mindre okända människor, och jag är fullt och fast övertygad om att det kommer att bli fantastiskt. Vargasaknad och oändligt osäkra villkor till trots.

Det är en del av idén. Och ibland är det kanske bättre att möta omättlig trygghetstörst med med ännu mer ovisshet. Lika löser lika.

(Att jag knappt kan åka skidor ser jag inte som ett problem, utan som en möjlighet.)

Dagens citat: Douglas Coupland

"...ögonkontakt är det intimaste två människor kan ha - glöm sex - för att den optiska nerven tekniskt sett är en förlängning av hjärnan, och när två människor ser varandra i ögonen är de hjärna mot hjärna"

Snyggt och koggigt. Om det ändå vore så enkelt.

Dagens citat: snubbe på John Doe

Igår var det kanadensiskt på [hg]:s popklubb John Doe, så jag och Hekenba plus sällskap var där i researchsyfte. Vi fick lära oss vad postrock betyder och spana in de tre banden The Happiness Project, Years och Do Make Say Think; vilka sedemera visade sig vara samma människor plus tusen instrument och mystiska effektpedaler, fast i tre olika tappningar.

Bitvis var det skitbra och bitvis var det lite tråkigt, som när bandmedlemmarna producerade gälla partydödarslingor mellan låtarna. När den snubbe som såg mest kanadensisk ut ensam satte sig ner på scenen (det var Years, för övrigt) och spelade gitarrlåt efter gitarrlåt satte vi oss också ner på golvet, för det var drickaöl-snackaskit-ochvaggaitakt-musik tyckte vi.

Efteråt kom en smått lyrisk långhårig kille fram till oss och sökte hävda storheten i vad vi just sett. Jag sa att jag tyckte det var tråkigt med en ensam snubbe som spelade gitarr utan att sjunga, hur tekniskt duktig han än må vara (det var han). "Ja men det beror ju på hur man ser det, ur ett gitarrsolo-perspektiv var det jättebra" sa killen vilket jag tyckte var ett lamt argument, ungefär som att säga barkbröd är gott ur ett matfaständåinte-perspektiv.

"För att uppnå maximal lycka måste man justera sina förväntningar" sa långhår då och försvann i folkmassan. Jag följde honom imponerat med blicken. Det är så coolt när folk kläcker film-lika aforismer i verkligheten, särskilt om de vänder på klacken efteråt. Dessutom sammanfattade den mer eller mindre den bok som jag varit smått besatt av på senaste tiden, Johan Norbergs "Den eviga matchen om lyckan". Mer om den en annan gång.

Stolpe in

Ni vet såna där dagar som man liksom snubblar igenom och bollen som av misstag lobbas in i mål? Jag har haft en sådan dag idag.

Jag sov nästan ingenting i natt eftersom jag låg och hade konstiga, drömlika och komplett grundlösa föreställningar om att jag varken kunde eller fick somna. Sedan steg jag upp i ottan då Vargen skulle på morgonmöte och följdaktligen simmade jag lojt och lätt avtrubbat i en trötthetsinducerad dimma hela förmiddagen.

Eftersom en snubbe skulle komma och kolla på min bil på eftermiddagen kom morgontimmarna väl till pass då det var mitt enda tillfälle att hinna researcha webben och konstruera ett försäljningskontrakt. Men planerna grusas då Emoscar ringer tjugo över åtta och säger att vi har labb, vilken jag inte trodde skulle inträffa förrän vid tio. Tur att jag är vaken ("vaken") - och tur att jag som på magkänsla köpt en reservcykel för bara några dagar sedan, med tanke på att min (älskade-kära-jaghoppasdufårrullaframövergrönängder) cykel Lyxen blivit stulen på Linköpings central över helgen. Väl framme i skolan möts vi av insikten att labbhandledare uteblir och att endast salen är bokad, vilket får Emoscar - vars ögon är ungefär lika smala som skållade, skalade och halverade mandlar, på höjden alltså, att önska att han valt att sova istället och mig att jag satt och skrev på mitt kontrakt. Men vi dränker våra sorger i en våg av mer eller mindre briljanta designidéer (var kom det ifrån?) till det spel vi skall programmera och när klockan slagit tionollnoll har jag faktiskt till och med lyckats konstruera kontraktet (i pausen när min bättre labbhälft hämtade kaffe), som nu bara behöver skrivas ut.

Lämpligt nog kommer Salle förbi och hämtar upp mig till vad jag tror är nästa seminarium, men placerar oss istället i en utskrifts-pul på vägen. Hon informerar dels om att seminariet tydligen inte alls är idag utan imorgon och passar på att ge mig en utskrift hon fått över av den långa artikel som tydligen skall läsas till dess men som jag missat. Jag berättar om mina cykeleskapader; om turen i oturen att jag trots att jag blivit av med Lyxen har tillgång till en annan cykel, synd att den inte har nåt lås bara. "Men jag har ju ett extra lås på min cykel" säger min underbara vän och ger mig en nyckel.

Eftersom jag innan helgens Norrlandssemester svängt ihop en märklig pannkaksblandning av det som fanns i min kyl har jag visst en lunch hemma att stoppa i mig. Efter inmundigandet av denna kommer Joejo cyklandes till mitt kollektiv. Under bilförsäljandet agerar han peppare och moraliskt stöd och intar rollen som min dalsländske pojkvän - komplett med stylish femtiotalsfrippa och petandes lite i motorn, mumlandes något om drivremmen. Styrkt av detta ger jag inte med mig när bilköparen, en 50-årig Norrköpingsbo, letar fel och vill gå ner i pris. Han inser att loppet är kört och köper bilen för utgångspriset - vilket den faktiskt är värd. YES! Plötsligt står jag med en bunt femhundringar och en bankväxel på hundratiotusen kronor i handen och ser min mors forna drömbil runda hörnet på kollektivet.

Då liksom vaknar jag för dagen.

Fasligt symmetrisk

Ser ni vad som fattas? Inte?

Ni är inte ensamma. Ingen har självmant lagt märke till att min näsring försvunnit sin kos och mitt ansikte därmed tagit ett steg mot vuxenlivet (som för att hinna ikapp). Jag antar att allt har sin tid. 21-årskris no more.

Stjärnfall, stjärnfallet är jag
och du är himlen jag föll från den dan

Du brukade kalla barn för sina föräldrars stjärnskott. Men sedan du försvann är jag väl snarare ditt stjärnfall. Det är så konstigt att du inte är med längre. Att mitt liv fortsätter utan att du kan följa det. (Det som var det viktigaste av allt för dig.) Ibland kan det kännas lite meningslöst när du ändå inte ser.

Fortfarande tror jag att jag kan ringa dig nästan varje kväll. Och fortfarande pratar jag ju faktiskt med dig, jag hoppas att du hör på något sätt. Men det kanske inte är så konstigt. När man exakt kan föreställa sig någons händer i sina, när man hör hennes tankar i sitt huvud och ser henne framför sig, försjunken i Dagens Nyheter. Då kan man väl inte förstå att hon är borta?

Stjärnfall, stjärnfallet är jag
och du är himlen för mig varje dag

the speed of sound

För ett tag sedan skapade jag en fin playlist i Spotify där jag samlade alla låtar jag kunde hitta som Håkan Hellström - känd för det somliga kallar stölder och andra referenser - tveklöst hämtat en textrad, gitarrslinga eller liknande från. Det blev en väldigt bra lista så jag antar att den gode matrosen haft sina skäl att låta sig inspireras.

En av de tidiga favoriterna var Canned Heat's Goin' up the Country, en lagom konstig och bluesinspirerad 60-talsdänga som överträffar pastischen Zigenarliv Dreamin'. Döm om min förvåning när jag någon vecka senare upptäckte att samma sång figurerade i 3-reklamen på TV. Ett liknande öde följde en annan av låtarna. Björn Olsson, göteborgare och gitarrgeni som samarbetat mycket med Håkan och själv gett ut ett antal instrumentala plattor har gjort en helt fantastisk låt som heter just Göteborg. Håkans version Går vidare är inte så dum den heller, men just Björn Olsson-melodin var liksom oemotståndlig, som vore den nästan ingjuten i mitt blod. Den andades stadsljus glittrande i svart vatten, sena nätter, snabba löpsteg och av vemod återhållen eufori. Här om dagen förstod jag emellertid varför låten talade så direkt till mig, som hade jag hört den förut: den spelas i Alecta-reklamen, ni vet den där med alla Gustav Vasor och Jenny Lindar som springer omkring och hjälper folk.

Även om halva min tillvaro bygger på smidiga digitala tjänster önskar jag ibland att världen kunde snurra lite långsammare. Att folk ringde på dörren hos varandra istället för att twittra och att man fick lusläsa obskyra musiktidningar för att klicka på similar artists på Spotify. Då skulle jag kanske kunna lyssna på min favoritmusik utan att tänka på...pensionssparande.

Saxat

Jag hyser, som så många andra, ett osunt intresse för bloggläsning. Det är alltid en njutning att hysta in dagens skörd, som involverar allt från hemska hemska Kissie (jag vet, jag kan inte låta bli, jag provoceras oändligt och jag vet att precis det är meningen) och underbara underbara Clara, innan morgonens mailsession eller till kvällens kopp te. Och ett antal gånger däremellan så fort pluggmotivationen tryter.

Vissa bloggar är nog mer deprimerande än inspirerande, snarare nerbrytande än uppbyggande, men två som bara gör världen bättre är niotillfems oändligt vackra fotoblogg och sagda Claras liv bland sockerkakor och norrländsk landsbygd.

Dagens bästa kategori ledsamt är när niotillfem för ovanlighetens skull väljer bort sina magiska bilder till förmån för text.

Dagens bästa kategori bra är när underbaraclara i en intervju svarar på varför man ska läsa hennes blogg.

Därför att människor får abstinensbesvär om de inte får titta på bilder av granar, kossor och vippiga femtiotalskjolar med jämna mellanrum

Magiskt

Frisörer kan vara den mest ordvitstyngda bransch vi har i Sverige. Fråga mig inte varför. Kanske finns det en koppling mellan studentspex och hårintresse (en inte helt oäven kombination), kanske lider frisörerna så av de torftiga konversationer kutymen tvingar dem hålla med sina kunder att de bara måste ordleka med sig själva för att få lingvistisk stimulans. Kanske utbildas extra många frisörer i Göteborg.

I vilket fall är man i regel hänvisad till att klippa sig på salonger med fyndiga namn som Hårfint, Huvudsaken, Hår&Häpnad, Klippt&Skuret eller Självfallet. Det är antingen det eller föga inspirerande benämningar som Carinas Klipp eller Centrumsalongen som gäller. Det är därför jag är så glad att jag i mitt hood har en frisör som tar avsteg från både den hurtiga och den trista namntrenden. På Djurgårdsgatan ligger Georges Magic Hair. Här hymlas det inte med ambitionerna. Här skojas inte din frisyr bort. Här råder ingen jantelag. Och vem vill inte ha magiskt hår?

Tyvärr visar jag aldrig den mystiske George – jag har ingen aning om vem han är eller om han ens existerar, men jag föreställer mig honom som en blandning av BD:s Henrik Berggren på antidepressiva och en Fab5-kille – min uppskattning, för jag är för feg för att klippa mig där. Jag har nämligen en bekännelse att göra: jag är rädd för frisörer. Det är en nästan helt ogrundad skräck och jag vet inte hur den uppkommit eller vad jag tror att de ska göra mig för ont, men jag går aldrig till en för mig okänd salong. När jag flyttar till en ny stad frågar jag alltid mer hemtama kids var de klipper sig och går till samma ställe.

Jag känner folk som blir kompisar med sina frisörer och har spirituella och givande konversationer med dem. Jag har vänner som klipper sig hemma hos okända gamla tanter eller på små budgetställen i förorten där de och frisörerna inte ens talar samma språk. För mig vore det otänkbart. Jag sitter och känner mig obekväm framför den stora spegeln och ber tyst att den som klipper mig inte ska känna sig tvungen att initiera ett standardsamtal om något som de uppenbarligen inte är intresserade av (”vad pluggar du då?” Jag kan inte ge ett svar som de förstår!). Har jag en extra modig dag kanske jag frågar om de har studentrabatt.

Här i Linköping klipper jag mig hos Brännpunkt (ja, det är dit alla andra också går). Min frisör är både jätteduktig och vad man skulle kunna kalla för ganska otrevlig. Jag har aldrig sett henne le, hon skulle aldrig få för sig att inleda ett ointressant samtal och hon brukar i nasal ton kritisera mitt hår för att det är slitet av mina blekningar. Mot sina kollegor använder hon en småironisk och lätt irriterad jargong. Jag tycker väldigt bra om henne och ingen förstår varför. Kanske är det för att hon är precis så läskig att hon motsvarar min annars grundlösa skräck. Därmed uteblir den kognitiva dissonansen och jag, jag blir trygg.

Om det sociala och obotligt ensamma djuret människan

Ibland tror jag att våra kroppar bara är i vägen för vår fullständiga gemenskap. Tänk om våra tankar fick leka med varandra på egen hand, vad fint och lätt de skulle ha det ihop. Utan ansiktsuttryck som klumpigt försöker visa hur vi känner (eller hur vi vill att det ska se ut som vi känner), utan gester som liksom vill fånga det ogripbara, utan tonlägen som malplaceras, röster som skär sig och betoningar som hamnar fel. För att inte tala om språket som så torftigt söker översätta våra tankar!

Vi tittar i varandras ögon och försöker se själen men möts bara av en skrattspegel, av två svarta hål omgivna av ljus som kanske verkligen verkligen vill skärskåda tillbaka men som bara återspeglar samma önskan i oändlighet.

Och vi vet att du är nästan som jag, vi förstår det trots allt genom texter och gester och diskussioner och toner, vi sträcker ut våra fingertoppar och det är inte helt ovanligt att det gnistrar till emellan dem. Men nästa gång vi ses är våra frisyrer lite i vägen och våra leenden en smula tafatta.

Skulle själarna träffas avklädda och fristående är jag övertygad om att de liksom skulle överlappa och smälta in i varandra lite, som grillade mashmallows skulle de bilda trådar emellan sig och bli varandra lite. I väntan på det får vi nöja oss med de där gnistorna, kära vänners välvilja och vetskapen om hur väl vi egentligen förstår varandra.

Mellerud Jvstn - Linköping C, 4 h 20 min, 3 byten

Det är en vacker septembermorgon men på perrongen drar det som ni vet alltid kallt och tågen är alltid sena. Morgonpendlarna till Göteborg står i klungor och fryser i varierande grad beroende på klädsel. Om 100 år är vi alla döda, säger min pappa. Jag tycker att tanken på något vis är betryggande, något att hålla fast vid, något oförstörbart i en värld som i övrigt behärskas av kaos. Om jag fick välja mellan evigheten och att aldrig bli född skulle jag välja evigheten, men stod valet mellan att leva i 62 år eller för alltid skulle det tidigare vara helt okej. Tänk att det i varje person finns ett jag som ser ut på världen, fortsätter min far lite muntrare. Och känner sig viktigt. Men egentligen är det bara helheten som är viktig. Som celler i kroppen.

Dalboslätten är beströdd med vindkraftverk, UFO-ägg och små gårdar. Tåget jagar fram och jag försöker förstå att det jag lämnar inte längre är mitt hemhemma utan bara ett tomt hus att besöka om man vill vara på landet, på sommaren kanske. Att en livslång relation är kapad eller kanske snarare försvagad, förändrad; detta är bara en plats där jag en gång bott. Den sicksackigt klumpiga resvägen som jag nött fram och tillbaka så många gånger sluts som en dragkedja bakom mig. Jag skulle nödvändigtvis inte behöva åka här någon mer gång.

I Öxnered är åter den obligatoriska snålblåsten på plats. Alla som väntar på tåget mot Herrljunga ser fula och vardagsdeprimerade ut. Jag tänker mig att platsen kan verka fruktansvärt oinspirerad för en bytade SJ-resenär. De vet inte att det egentligen är en ljus plats. Det är bara för att de inte har ordnat legendariska fester i väntsalen eller påbörjat cykeläventyr vid det vita huset som precis skyms bakom träden.

På X2000 mot Stockholm delar jag vagn med ett gäng odefinierbart åldrade människor verksamma inom psykiatrin. Kvinnan bredvid mig läser om Södertäljemodellen. Sen börjar hennes kollega må illa så då måste de byta platser. Hon skulle ändå gå och köpa kaffe så det är inget besvär. De är sådana där människor som vill väl men som tyvärr har en aura av tristess runt sig, allt de rör vid blir grått och ja, just tåg-smutsigt. När man ser dem vill man aldrig vill bli vuxen och klippa sig (särskilt inte i en "fräck" frisyr) och skaffa sig ett jobb.

I Katrineholm värmer solen. Jag ställer mig på plats vid spår 5 och den parkliknande strängen av grönt där jag på min förra Linköpingresa, för ett par evighetsveckor sedan, gick och rastade Fanny. Svansen bildade ett viftande blurr som alltid bland mycket folk och lukter och hon trippade fram så levnadsglatt att hon nästan inte nuddade marken. Min senaste minnesbild av henne är oundviklig: livlös tyngd och nos mot nos med Kattis, en cerice ros mellan dem. Jag knappt kapabel att andas i horisontellt duggregn och skovlande det första spadtaget jord. Vi arbetande i tyst panik tills såret i marken sytts ihop.

Tåget stannar i Norrköping, Julias stad. Tillsammans kan vi kaosartat, skrattande och surrealistiskt prata om varandras katastrofer. Som vore vi karaktärer i en roman. Det är mycket elände nu - det är inte utan att jag i dessa dagar ibland tror att det dras till mig och min omgivning. Men jag tror på den här hösten. Vi är fortfarande vid liv och på väg, något som jag - på riktigt! - lärt mig att uppskatta.

Jag är normal

Jag är med andra nästan hela tiden och det är bra.

Men på min kammare, vid mina cykelturer och under huden prickar jag av punkterna en efter en:

ensamhet
rastlöshet
oföretagsamhet
ointresse för allt runtomkring
sviktande minne och tankeförmåga
humörsvängningar
irritation
oförmåga att fatta beslut
kraftlöshet
oändlig trötthet

Jag är en i statistiken och det känns väl bra. Tror jag?

Overkligt, overkligt, allt är så overkligt. Jag är helt borttappad.

2009-09-05