jag vaknade av bruset från maskiner i djup sömn

När ljuset falnar över vår del av världen, är ljuden det vi har kvar. Om kvällen knastrar elektronerna statiskt fram genom sladdarna, söker kontakt. Jag släcker, och lyssnar på havet i diskmaskinen från inunder mitt duntäcke. Vågorna slår rytmiskt mot koppar och fat. Tunnelbanetågen pustar vid plattformen, samlar kraft för nästa avgång, liksom vi mellan lakanen.

Temperaturen faller. Om morgonen är rutorna grå av regnet som outtröttligt uppvaktar fönsterglaset, knackar på för att få komma in på andra sidan. Min vän vaknar av flygplanen som bär affärsmännen in i staden. Själv är jag försvunnen från världen tills tio i sju varje morgon, då grannen öppnar dagen med sin motorcykel.

Det är alltid mitt i en idé om något annat. Nattens drömmar krackelerar runt mig som tunna lager gips. Jag känner mig likadan själv, och måste lyssna på en låt innan mina bara fötter möter golvplankorna. Jag funderar på om det gör musikens kraft starkare eller svagare att den är nära mig. Att Veronica Maggio vaknar i samma huslänga som jag, och att Markus Krunegård besjunger mina kvarter. Om du verkligen vill veta vad som gick snett, allt beror på Malmgårdsvägen 31.

Årstiden och kärleken förvandlar mitt skelett till trollsländevingar. Jag vill inte längre börja mina dagar. Jag tar mig tid att sätta på te. Och plötsligt och fövånande är det enda tillräckliga tillståndet det med mina armar runt Natten. Får jag inte andas hans luft kan det lika gärna vara.

Jag stiger upp, tänker: Det springer en man genom regnet som älskar mig.

När jag kommer till jobbet säger min chef att jag ser ut som en superhjälte. Jag tar fram en tjock, röd penna och två post-its. Skriver först I don't like it easy. Sen I don't like the straight way.

they think I know shit, but that's just it, I'm a child

Vi reste genom Amerika och jublade över varje karikatyr, varje saga vi hittade. Vi klädde ut oss. På mackarma köpte vi surt godis i starka färger. Vi ställde oss upp och hängde ut genom rutan, vi slogs i baksätet tills vi somnade mot varandras axlar. I tre dagar hoppade vi i Stilla Havets vågor. Man kunde inte tröttna.

Sommaren är brev och vykort och flaskpost. Sommaren är full av systrar och bröder. Kuddkrig och kroppskontakt och de första man hör av sig till när man vaknar, de sista man hör av innan man somnar. Att sova bredvid varandra som sillar och se varandras svagheter. Att konkurrera och luras och vinna – jag som är uppväxt utan syskon går i fällorna ideligen.

Vi leker hela tiden. Först hänger vi på en klippvägg, sedan cyklar vi så fort vi kan nerför en alp. Någon har lagt skatter i skogen, med karta och kompass finner vi dem alla – snabbast vinner.

Vi kastar macka, tävlar med barkbåtar och smyger oändligt långsamt på ett murmeldjur. Våra viktigaste verktyg är öppnare och fällkniv. Vi klättrar i träd och hänger i knävecken. Sitter på varsin gren och pratar på ett enkelt sätt om sådant som kunde vara svårt.

Vi cyklar ifrån våra plikter, vi är indianer och svanar. Mitt hår hinner inte torka mellan baden. Det är fyllt av vattenfärger. Vi hoppar från trean och Sara visar hur man dyker baklänges. Om natten sitter vi på klipporna och delar beskedligt på en en öl. Vi dansar i en soffa, pyntar oss med blommor och slår takten på varandras fötter, men blir trötta före klockan ett. Jag sover tyngre och lugnare än jag gjort på femton år.

Mitt jobb är att rita saker. Kontoret är tomt och jag tar av mig skorna och drar upp benen under mig. Jag äter lunch med utsikt. På eftermiddagen går vi tidigare och tar oss till vattnet.

Ibland stiger jag upp till ytan, yrvaken, söker backtracka genom åren. Vem var det jag var? Jag funderar och lägger ihop. Det må vara provocerande banalt. Men det finns faktiskt ingenting som tyder på något annat än att jag är 12 år gammal.

Deep South

Etapp ett av the Great American Roadtrip är härmed avverkad.

Känslan av att någon riktar en gigantisk hårfön mot en när man kliver av på Nashvilles flygplats. Och att två dygn senare uppleva det som "lite kyligt" när det är 26 grader ute.

Känslan av att jubla över att vi lyckats hyra en enorm SUV, men efter en veckas körande bland pick up trucks börja oroa sig för att den är så liten.

Känslan av att köra bil och lyssna på musik jättehögt och simultant faktiskt vara på alla platser musiken man lyssnar på handlar om. Mm, kognitiv resonans.

Känslan av att gå i kyrkan och inte veta om det man är med om är en konsert, en stand up-show eller ett väckelsemöte.

Känslan av att föra konversationer med locals med så krämigt södernmål att man bara förstår 35% av vad de säger. Och att inse att så fort man kört över gränsen till Texas så förstår man plötsligt ingenting.

Mina köp hittills:
1. Over the counter sömntabletter! Praise Jesus!
2. Ring med formen av en fransk bulldog.
3. En turist-tshirt i New Orleans - på grund av ett vad med Jolo. Mycket obehagligt för kulturelit.    

Vi har också insett att USA är ett extremt tydligt land. Amerikaner må vara både smaklösa och överdådiga när det kommer till t.ex. mat och inredning, men de är också ett folk som uppskattar enkelhet.

Ex 1.
Gro: "how do you pay on the buses?"
Hostelägare: "well, you step on the bus and give 'em money."    

Ex 2.
Sally: "Is it a non-smoking room?"
Motelldam: "Yes. Unless, you know, someone smoked in it."

Eller så håller de helt enkelt inte svenskars intelligens så högt.

Och apropå det! Vi har träffat noll (0) svenskar hittills. Har aldrig tidigare hänt mig på resa.

Idéer på utmaningar som vi hittills inte genomfört:
- Under en hel dag ta den största storleken av all mat/dryck. Måste av nödvändighet genomföras under den senare delen av resan när viss tillvänjning skett.
- Under en hel dag presentera oss med våra alternativa namn (Sally "Starlight" Ståhl, Olle "Klas-Olof" Nilsson, Joel "Thor" Johansson och Gro "Wicked Wire" Dahlbom).
- Under en hel dag prata engelska med smärtsamt hundraprocentig svensk intonation.

Förslag på uppdrag i paritet med detta välkomnas. Now take care y'all.

mud can make you prisoner, and the plains can bake you dry; snow can burn your eyes, but only people make you cry

För ett år sedan instiftade jag den mest framförhållna planen i mitt liv: jag och Joel bestämde att vi skulle roadtrippa i USA. Vi fick med oss Olle och Sally och imorgon far vi!

Resan sträcker sig från Nashville till L.A. och är indelad enligt följande:
Etapp 1 - Deep South (Tenessee, Mississippi)
Etapp 2 - Scientific American (Lousiana)
Etapp 3 - TX (Texas)
Etapp 4 - Spritual Desert (New Mexico)
Etapp 5 - Go west (Arizona + Californien)

I vårt inspirationsdokument över saker vi vill uppleva/göra finner man bland annat:

• Träsk 
• Sunkiga barer 
• Bluegrassmusik 
• Cajun food 
• Gubbar/kvinnor i hängseljeans 
• Gå på kristen rockkonsert 
• Ha en bil där man kan ligga i baksätet 
• Dricka äckligt kaffe och bourbon 
• Comfort food 
• Skaffa sig en ny stil 
• Hitta Söderns motsvarighet till foppatoffeln och köpa med den hem 
• Superdeppigt amerikanskt industrijordbruk 
• Tumbleweed 
• Rida på en häst 
• Skjuta vapen 
• Dammiga hippies 
• Rejv 
• Dansa i öknen 
• Hitta alla stjärnbilder 
• New ageig upplevelse till exempel genom yoga och raw food 
• Ta ett bad i Stilla havet 

Ett ord: fett.

med ett Arizona gömt under skjortan

Att lämna räcker inte - jag måste fortsätta att hålla mig undan. Jag tränar mitt hjärta som en hund. Nu byter jag lås även till de platser han aldrig besökte.

Jag är lyckligt lottad. Jag har en lägenhet i precis min storlek. Jag kan bada i te högt över gatan. Man ska inte önska bort sitt förflutna. Min värk är som origamifigurer jag köpte för att de var så vackra, och försäljaren så påstridig. Jag var tvungen att ha dem, bara. Jag var tvungen att ha honom. Och nu river jag broarna emellan oss.

Jag tar andra för givna. Andra, som tittar på mig som kanske vore jag magisk. Jag skapar reliker och bygger altare. Jag ska inte gå ner i vikt. Kvinnor försöker alltid förflyktiga sig själva som hämnd. Men jag är inte dum. Jag älskade en man, som sträckte mig fler händer än stadens alla tiggare, och här står jag nu. Med ett hjärta som en tom säng. Som en omålad duk. Som läcker något vars lukt man känner ända ner på gatan.

- - -

Fritt efter Marty McConnell. Skönt att vara två.

jag har allt jag önskar, nu står alltihop i blom; men vi är dom som aldrig får varann, så då gör det bara ont.

Jag skrev och frågade om det hade gått ett tag nu. Han svarade att han ville behålla berättelsens slut som det var - sorgligt, men betydelsefullt. Och att han alltid kommer att titta efter mig och min cykel på Stockholms gator.

Sanningen är den att jag tittar efter er också. Jag passerar platserna som är våra, där luften dallrar och skimrar som såpbubbleväggar, brännmärkt av gårdagens vålnader. Jag vrider på huvudet. Böjer nacken och tittar upp mot era fönster. Följer en buss med blicken över bron - kanske är det just er den bär fram genom staden. Och när jag tar trapporna ner under jorden hoppas att jag att vi hamna på samma tåg. Att vi ska stöta på varandra, bara så där.

Det var visst aldrig vi. Inte på det sättet. Jag släppte er, för mig själv eller för någon annan. Eller så hade jag helt enkelt aldrig riktig rätt till er från första början. Men ni är ändå meningen med allt. Ni är musiken i mina steg över asfalten. När vi håller i varsin uppkopplad telefon är det nästan som att hålla varandra i handen. Kroppen känner era konturer, och när jag ser er följer mina fingrar osynligt dem i luften, eftersom jag inte får röra vid er.

Så mina ögon bläddrar förstrött efter er bland andras ryggtavlor. De följer vinden där den virvlar runt i främlingars hår som kunde vara ert. Och jag tänker att när vi till slut ses, så kommer det att vara som när Margot Tenenbaum möter Richie vid bussen.

Alla vet att det är allt eller inget. Och jag som inte vill ha allt, eller kan ge allt, eller får ge allt, går därför själv längs gatorna i sommarsnön.

allt genast

2013 var året då jag brottade ner styvnackade Stockholm och gjorde staden till min, blev hundra procent bekväm med att tala inför folk, hängde nästan jämt i Alperna (4 gånger!), återupptog min orienteringskarriär och lärde mig springa långdistans på kuppen, inledde mitt första öppna förhållande, fick ett gäng, skrev massor av brev och inte köpte lägenhet. Katching på det! 2013 var året. Punkt.

Jävligt redo.

Men nu får det faktiskt stå tillbaka, för snart ändrar 2014 scenen. Sally har lärt mig att varje år måste ha ett tema. Så jag låter åren sömlöst haka i varandra, och dammar av ett gammalt slagord från gymnasietiden:

ALLT GENAST!

2014 kommer inte vara året för sömn. För vila eller eftertanke. För klokskap eller noga övervägda beslut. År 2014 kommer ingenting att skjutas på morgondagen. Ingenting prioriteras bort. 2014 ska jag åtminstone:

• Åka långfärdsskridskor på riktigt
• Bygga klart Juno (min cykel alltså)
• Vara med i valrörelsen för Miljöpartiets räkning
• Lära mig koda HTML, CSS och JavaScript
• Springa ett marathon (Stockholm, 31 maj)
• Lära mig att svetsa (räknar med din hjälp där Henke!)
• Roadtrippa genom amerikanska Södern
• Återuppta klättringen och träna bort min höjdångest
• Låta min longboard Clark inta Stockholms gator
• Fortsätta att lyssna och försöka förstå
• Bli ännu mindre rädd

Vi får se om det funkar. Om inte kan alltid 2015 bli Väggens år.

hedersord

Alla vet att fäder bär en initial skepsis gentemot sina döttrars pojkvänner. Att man inte ligger med någons lillasyrra. Och att en riktig man förväntas försvara sin flickväns heder. På samma sätt har min egen far i detalj beskrivit vad han skulle göra med den man som våldtog mig (binda fast honom på en åker och varje dag skära bort en kroppsdel, om jag minns rätt), och är ytterst oentusiastisk inför det faktum att jag träffar en 12 år äldre man.

Naturligtvis förstår jag att detta bottnar i kärlek (och jag älskar dig tillbaka, pappa!), men det är inte desto mindre problematiskt. För känner man behovet att skydda någon, så är den naturliga följden att man anser att den personen inte är förmögen att skydda sig själv. Det är enligt samma logik fäder lämnar över sina döttrar som ägodelar till blivande makar vid vigseln, och är resterna av ett system där kvinnor för bara 150 år sedan inte kunde bli myndiga.

Själv har jag varit myndig i nästan tio år. Vi vuxna kvinnor kan vara presidenter, företagsledare, familjeförsörjare och triathleter. Det är klart att vi klarar av att veta vad vill och ta konsekvenserna av det. Precis som våra bröder kan vi ta ansvar för våra egna dumma beslut och eventuella krossade hjärtan.

Med detta sagt förstår jag att både lagstadgad och praktisk rätt ser olika ut på olika platser i världen, och vet att det tyvärr finns många skäl till att kvinnor kan behöva stöd och beskydd, till exempel i form av kvinnojourer. Det jag vänder mig emot är den struktur där förväntningarna på vuxna kvinnor är att de inte är förmögna att veta sitt eget bästa, och förväntningarna på vuxna män är att deras naturliga tillstånd är att utnyttja kvinnor.

Så om ni verkligen bryr er om era döttrar, systrar och flickvänner - och det är klart att ni gör det - finns det två saker ni kan, och bör, göra:

• Ställ förväntningar på att de klarar av att ta ansvar för sig själva.
• Lär era söner empati, respekt och en schysst människosyn.

affektförvaring

Jag slås av att mina medresenärer på röda linjen inte kan se på mig att jag för första gången på hela hösten inte är glad. För dem är det ingen skillnad; jag är bara en trött tjej i fjällrävenjacka. Innanför vår hud pågår det krig och marathonlopp och segertåg och punkkonserter. På utsidan läser vi Metro. The river flows beneath your skin, sjunger någon i mitt öra. Like savage horses kept within.

Det är Lucia, det som vi kallar ljusets triumf över mörkret, trots att vi vet att det är tvärtom. Det luktar artificiell lussebulle i hela tunnelbaneuppgången, men på Kungsgatan sitter de på rad i den fuktiga kylan. Jag passerar en man med en skylt i wellpapp. Jag stannar upp, vänder tillbaka, skramlar i fickan. Tittar på honom och vill gråta, vill sjunga en sång, vill berätta något, men ler det sammanbitna främlingsleendet och säger ett flackande "hej".

Jag är övertygad om att vi vill se varandra. Jag vill det i alla fall. Men vi vandrar den här jorden som imploderande atomvapen, rör oss längs gator och korridorer ofrivilligt höljda i sfärer av elektricitet. När vi närmar oss varandra sprakar det och skorrar, friktion uppstår: svårtolkade signaler, en betoning som inte ligger rätt, ett ansiktsuttryck med talfel. Jag kan låsa min blick i din, jag är bra på det. Men vad har jag för att hålla fast någon? Jag djupdyker i era pupiller och tänker att det är sant som de säger, att ögonen är en spegel - men inte själens. Det enda jag ser är en reflektion av min egen längtande blick.

Det finns bara två sätt att komma nära. Det ena är att oupphörligen låta de där kraftfälten klumpigt stöta i varandra, nötas igen och igen tills de börjar fladdra, ger upp och slocknar. Det andra att helt sonika sträcka sina händer igenom dem, ta av sig kläderna, röra vid varandras hud, och med fysiska medel tvinga själarna att suddas ut i kanterna.

Vilket som går bra för mig.

mer än tusen ord

Jag kollar på SVT:s Alla är fotografer, mest för att min idol - och förmodade själsfrände - Sigge Eklund har varit med och skrivit manus. Men det är rätt bra faktiskt, och jag blir fångad trots att  en av de saker jag längtar allra minst efter att se mer av i den här världen är farbröderna Schyffert & Rheborg.

Programkonceptet bygger på att tesen att med en smartphone i hand tar vi allt fler bilder, men inte blir vi bättre fotografer för det. Precis som gubbduon avbildar vi mest fötter mot solnedgång, plockepinnupplagda lunchtallrikar och sisådär 67% fler selfies än vad vi faktiskt kan stå för.

Och naturligtvis är det lätt att ironisera över detta. Vem är intresserad av nr #473 i serien min avkomma? Borde vi inte vara här och du istället för att jaga den perfekta instagrambilden av detsamma?

Nja. Jag tycker egentligen att nuet är ganska värdelöst. Det pågår ju kortare än bråkdelen av en sekund. Med hjälp av min kamera kan jag däremot uppleva utvalda delar om och om igen. Tack vare den sträcks våra liv mot någon slags cyklisk oändlighet, där allt det som varit också fortfarande är.

Ett carpie diem-fan kanske menar på att när våra ögon är så coola att forskarna knappt kan förklaras hur evlutionen har lyckats skulptera fram dem, är det slöseri att se världen genom en pixlig skärm. Å andra sidan kanske blotta fotograferandet, även bortsett från dess slutprodukt, får oss att uppleva presens mer medvetet. Studier visar till exempel att vi tenderar att äta mindre och/eller nyttigare om vi fotograferar vår tallrik - även om vi inte visar upp bilden för någon. Och Fredrik Strage skrev nyligen en krönika om att många konsertbesökare anser att den i mitt tycke otroligt irriterande moderna klassikern hundrafem suddiga mobilbilder på sångare i rökigt motljus mitt under en spelning, faktiskt gör att man upplever konserten mer intensivt.

För ett kvartal sedan var det sommarens sista dag. Hade jag inte haft bildbevis hade jag inte trott på det.

Jag kan tycka att det finns någonting rörande entusiastiskt och livsomfamnande i att vilja dokumentera sin vardag, även om det resulterar i supertråkiga stilleben av frukt i närbild eller sensuella bilder på frun. Det är väl ändå ett billigt pris att betala för känslan det här är min värld och jag vill aldrig att den ska försvinna?

Att valen av motiv är lika överranskande som en väderprognos i november är heller inte så märkligt. Vi fotar helt enkelt det vi tycker är det allra, allra viktigaste här livet. Och där skiljer vi oss, av den moderna civilisationens depraverade skuggvarelser, inte särskilt mycket från en puritansk grottman: Mat. Gemenskap. Oss själva.

P.s. Selfien är för övrigt inte en ny företeelse. Det behövdes bara inga filter förr.

har man en gång varit coolast på Manhattan är man alltid coolast på Manhattan

Lou Reed är död. Nu finns det åtminstone 3 saker du kan, och bör, göra för att hedra hans minne.

1. Lyssna på Filip och Frediks helt makalöst underhållande sommarprat där de berättar om sin första USA-resa, då de bland annat stöter på en Margaritas-drickande Lou på en diner.
I mitten av 60-talet gick Lou Reed fram till biljettkassören i det imaginära tivoli som är New York och sa: "Jag vill åka varenda jävla attraktion du har". Sen löste han ett åkband, skickade in ohyggliga mängder amfetamin i käften, och gjorde allt en människa kan göra.



2. Ägna några minuter åt den genialiska bloggen Lou Reed i Tweed.

3. Läs den berättelse som jag skrev när jag tolkade om Lous klassiker Perfect Day i novellform tidigare i år:

Euterpe

Det låter som en konsert när vinden far genom de tusentals löven i almarnas kronor i Humlegården.Varje enskilt träds viskningar blir sammantaget ett stillsamt jubel, en ostoppbar fors, högsommarens triumf över resten av årets månader. Himlen är fullständigt glömsk från hagel och snöblandat. Overkligt koboltblå, som vore den sedd genom rökglas, svävar den viktlöst över våra huvuden.

Trafikens brus simmar lojt precis utanför parken, går i semestertakt, verkar närmast sövande. Det känns tryggt, lite som om någon går vakt, utgör en vallgrav runt vårt revir. Det finns ingenting att vara rädd för, inte idag.

Vi sitter här och tar ett glas rött, som så många andra. När vi kom hit fanns det fortfarande spår av dagg i parkens tjocka gröna gräs. Nu har där bildats ett lapptäcke av picknickfiltar, brokigt broderat med kubbspel, frisbees och och ölflaskor. En förrymd röksklinga för med sig den tunga köttdoften från någons engångsgrill, men vi är inte hungriga.

Allt är perfekt nu, precis som det är, i all sin betagande enkelhet. Jag känner fotonerna spritta som av ytan befriade kolsyrebubblor när de möter min hud. Jag kan urskilja varje instrument i sommarorkestern som spelar runt oss: humlorna, barnskriken, studsande ekon av en loj fotbollsmatch på avstånd. Varenda nyans av den grönska som målas på min näthinna uppmärksammar jag. Det behövs inget mer.

Jag är så glad att jag får dela detta med dig. Du viskar vackra ord i mina öron. De betyder så mycket mer när det är du som säger dem – du har den förmågan. Du berättar om saker jag aldrig upplevt, men jag förstår precis, det känns nästan som om jag varit med. Du injicerar känslor i mitt redan uppblandade blod. Det är exkluderande. Mitt bland alla dessa människor är vi ifred, har vi vårt egna universum, det går i en annan takt.

Solen flyger över himlavalvet. En cigarett har brunnit ut i min hand, den lämnar en lång askpelare i gräset. Du får mig att glömma bort tiden, och att glömma bort mig själv. Med dig kan jag vara vem jag vill. Jag väljer att vara någon bra.

Skuggorna är långa nu, solstrålarna sneda och gyllene. Barnfamiljerna har för länge sedan gått hem. Folk viker ihop sina filtar och packar sina korgar, stävar vidare mot nästa destination för att lämna plastpåsar och tomma jordgubbskartonger i sitt kölvatten. Snart kommer fukten långsamt att smyga sig tillbaka i luften. Men vi har ingen brådska. Vi är stilla medan burkplockarna rör sig som myror över gräset. För dem ser vår värld ut att gå i ultrarapid.

Du nynnar svagt en melodi. När det mörknar ackompanjeras uteserveringens kultörta lyktor av en tung, gul augustimåne som hänger lågt över Sturegatan. Den fyller mig med det tempererade vemod som så ofta sällskapar med lyckan, minner om förgängligheten. Vi reser oss upp. Det har varit en fantastisk dag. Det är din förtjänst. Du förvandlar Castillo de Gredos till uppfriskande sangria, du får det att bli ett äventyr att kasta brödsmulor till duvorna. Du är soundtracket, med dig kan ännu en dag i parken te sig som en film.

Men mest av allt är du något att hålla fast vid. Jag känner hur den första kallsvetten börja krypa längs ryggraden. ”Gå inte”, säger jag. Jag vill inte bli lämnad till sömnlöshet med mitt illamående och mina kramper. Som för att hålla fast dig slår jag mina sönderstuckna armar om mig själv där i Karlavägens allé. Jag blundar och kupar händerna över hörsnäckorna. Alldeles snart kommer batteriet i min iPod att ta slut. Men tills dess får du mig att hänga kvar.

nights coloured headache gray

"Det värsta är inte tröttheten", mumlade jag till Joejo i ett morgonvarmt tält i juni, då han vaknat till det nolltimmarsvrak som var jag, trots utmattningsdans och ölmängder natten dessförinnan. "Sömnen är det enda tillfälle då jag slipper umgås med min egen hjärna". Det där har stannat kvar hos honom, och han påminner mig om det ibland, som den fras som allra bäst definierar det som är jag.

Jag är nog sämst av alla på att sova, faktiskt. I Linköping bodde jag bredvid S:t Lars, som smärtsamt påminde mig om detta med trettio minuters mellanrum. Jag skrev: varje kväll går jag till sängs, och varje gång är jag lite lika redo. Jag tycker inte om att sova, denna fruktlösa existens i omedvetenhet. Så istället lyssnar jag på människorna på gatan nedanför. När de har tystnat, regnet som faller mot rutan. När det har avtagit, varenda ett av kyrkklockornas halvtimmesslag. Jag tänker godnattsagetankar och på vindar som ska bära mig bort, ta mig med storm. Ibland har jag armen runt någon annan, då går det lite lättare. Då lägger sig dammet i min bröstkorg stilla till ro. 

På Gärdet finns inga kyrkor, men jag har lärt mig 1:ans turer, och varje gång bussen passerar mitt fönster bär den med sig ytterligare en dos insomnia. Ibland känns det som om jag glömt bort hur man gör för att sova, att det är en förlorad förmåga, ett tappat grepp; på samma sätt som en textrad kan fly minnet eller man kan glömma en basslinga på gitarren.

Men jag antar att anledningen till att sömnen inte vill umgås med mig för att hon vet att jag innerst inne inte håller av henne. Att jag trots att jag vet att hon vill mig väl, dömer ut henne som hundra procent ointressant bakom hennes rygg. Det finns så många saker jag hellre vill göra än att sova. Planera blogginlägg. Skapa temaspellistor. Ha fiktiva konversationer. Dagdrömma om stormar. Nattsamtala med den Förste och känna hans lukt.

Natten är en parallellvärld där ingenting är riktigt säkert. Som gummiband sträcker den ut sig och krymper, följer inte naturlagarna med regelbundenhet. Energi och massa luckras upp, kanterna suddas ut. Sömnen vandrar med enkelhet över dessa vidder. Hon är dödens lillasyster, en föraning om vad som komma skall. Henne möter vi alltid ensamma, oavsett sällskap.

som att kasta en sten högt över taken och klättra dit ingen kan nå

Min allra bästa känsla är rädslan. De andra har inte en chans. Förälskelsen, gemenskapen, euforin - alla är de ljuvliga, trubbiga och ointressanta. Skräcken däremot är raffinerad. Precis som med en välkomponerad låt eller en fängslande bild upptäcker man hos den hela tiden nya lager, nya dörrar att öppna. Rädslan är en glassbar med hundratals olika smaker.

Stelheten i dina leder när du hör steg bakom dig i källarens låga lysrörskorridorer. Det iskalla vattenfall som rinner genom dig när du glömt det allra viktigaste. Hjärtklapparrädslan då bilen passerar bara centimeter från din cykel, och kroppen är mjuk och formlös av avslaget adrenalin i en timme efteråt. Primalpaniken som oresonligt får dig att darra och gråta och vilja kräkas 14 säkrade meter upp på klätterväggen. Den observerbara utanför-kroppen-nervositeten, vilken döljer sig som flytande helium under ditt oberörda skal inför ett framträdande. Pulsen som tickar strax under käkbenet. Den totala blockeringen när du hoppar ut flygplanet och rädslometerns maxtal har passerats - du blundar och faller och struntar i vad som händer.

Men trots sina olika skepnader går det aldrig att missta sig på rädslan. Den är 100% ren. Kunde den säljas på flaska vore den dyrare än guld. Men det går inte, för rädslan har ingen plats. Den är motbeviset för dualismen, en perfekt harmoni mellan sinne och kropp - den bor ingenstans, rusar istället från idé längs venernas vidöppna motorvägar, obrydd av fartkameror och enkelriktat.

Folk tror i allmänhet att jag inte är rädd för någonting. De glömmer bort att titta efter de små sakerna. Hur vattenglaset darrar i min hand; hur jag undviker en blick; hur jag låter orden maskera tystnaden eller tystnaden dölja tankarna. Sanningen är den att jag i begynnelsen var rädd för allt. Precis allt. För telefoner, ensamheten, SL:s spärrar, att kyssas, att spela gitarr, barn, att träffa någon på tu man hand, att vara under kalla mörka himlar, att mina föräldrar skulle dö, att gå på fest, att tala inför publik.

Men sen gjorde jag allt det där och det slutade vara skrämmande. För det är ju så rädslan fungerar. Den är din optimala sparringpartner. När du tävlar mot rädslan sätter den alltid upp det hårdaste av motstånd, men väljer du att slå tillbaka vinner du varje gång. Mitt liv är ett ständigt pågående segertåg med bambiben på millimeteris.

Jag föreställer mig att det svåraste och det sista man slutar vara rädd för är döden. Men så en dag tar man hen i handen, kliver upp på fönsterbrädet och tittar ner på den dockskåpsvärld där ingenting längre är skrämmande. Och då är man klar. Då slappnar man av fullständigt, andas ut ett helt liv, och låter sig lösas upp i det stjärndamm man en gång uppstod ur.

konstanter - introduktion av en ny karaktär

Efter en rulltrappekapplöpning och kanske en timmes nattsömn dyker jag upp på UX Open. Det finns kaffe och en massa folk att hälsa på. Jag glömmer min telefon i ett bås och jag ägnar mig åt den låginitensiva aktiviteten att spårlöst förlägga min kavaj. Människor som inte ens känner mig skrattar att jag borde ha såna där snören som barn har i sina vantar för att inte tappa bort mina saker.

Senare möter jag upp Sally på Götgatan och hon har en snygg röd halsduk på sig. Den är min. Jag har visst glömt den hos henne. Och sedan glömt bort att jag har glömt den. Vi ska på Emil Jensen på Södran. Första gången jag såg honom bodde jag i Linköping, och jag köpte ett ex av hans Mellansnack-skiva som jag bad honom signera till min mor, eftersom hon var en person som tänkte precis lika mycket som jag gör. 2009 såg vi honom igen, hans turné "En dödsrolig kväll om sorg och saknad" och det var bara två veckor efter hennes begravning.

Att mina grejer försvinner gör mig ingenting. Ingen-ting, för inga ting är viktiga för mig längre, det är bara saker. Det var inte något jag planerade, eller ens eftersträvade, jag bara blev sådan. De glider ur mina händer; sakerna, sanden, tiden, rädslorna och till och med jag själv. För hur ska man veta vem man är, när det enda som är konstant i ens liv är Emil Jensen?

Celler byts ut och erfarenheter läggs till och utan att man märker det har man blivit en ny person. Som att nyvaket öppna en födelsedagspresent och överraskat besiktiga innehållet: det är visst sån här jag har blivit. Att jag som förut hatade att springa nu inte vill göra något annat, och att jag som tidigare alltid har varit tillsammans med någon nu bara vill vara flyktig, som alkohol.

Och så hände det sig så, att jag just vid den tidpunkt i mitt liv när jag slutat känna mig ensam, för första gången mötte en hjärna som är precis likadan som min. Trots att dess ägare varken talar mitt språk eller befinner sig på samma plats i livet som jag.

"Det borde jämna ut sig", som Emil säger, "men det gör det inte".

Han är den Förste.

she said it was all make-believes, but I thought she said maple leaves; and when she talked about the fall, I thought she talked about the season

Folk säger att det är ointressant att prata om vädret. Det är obegripligt. Hur kan något som är hela vår förutsättning, den fond mot vilken berättelsen om våra liv utspelar sig, vara annat än fundamentalt?

Vi vet det ju, kanske mer än något annat folkslag. Vi känner elektriciteten spraka i kroppen under vårens första cykelturer, vi bevittnar hur befolkningen blir kollektivt förståndshandikappad under sommarmånaderna, och vi ser hur hållningen sjunker med en centimeter per månad efter höstdagjämningen, hur trottoarerna som tidigare fyllts av vandrande sorglöshet nu lämnas tomma åt sitt eget och de klibbiga lövens öde.

Jag vet allt om vårskrik och evighetsljus och guldkorridorer och det isande skräckgrepp som kylan tar om ens hjärta i januari. Jag älskar dessa cykler, de ger livet en takt, speglar planetens bultande hjärta. Årstiderna är inte möjliga att separera från själen., det finns en ständigt pågående växelverkan dem emellan.

Är man kär eller fryser man bara lite? I saw doubt in her eyes when I said I wanted to kiss her, for the sake of liking her and not because of the blizzard, konstaterar Jens Lekman. Mumfords and Sons är inne på samma spår, när de frågar sig as the winter winds litter London with lonely hearts, the warmth in your eyes swept me into your arms - was it love or fear of the cold? Man är alltid mer ensam på vintern. Navid Modiri gör som resten av befolkningen: burrar ner sig i sin halsduk och slutar hälsa på folk i sin vinterdvala: snart är det vår jag lovar/bara veckor kvar av kylan/sedan slutar staden sova. Trots att vi under dessa månader precis som Markus Krunegård mer än någonsin längtar efter mänsklig väme, snälla kom närmre, 37 grader celcius är allt som behövs/när lager på lager är för kallt, när skorna förstörs av salt. Men snön kan också komma till undsättning. Jocke Berg skapar ett ide med sin kärlek - den stora vita björnen ligger kvar, den har lagt sig över asfalten och taken, jag hoppas att den inte ger sig av, så vi kan ligga kvar.

När våren väl kommer blir vi galna. Vi vet inte om vi ska skrika eller skratta eller låta hjärtat brista av den skönhetsmelakoli som bara en pastellfärgad och jorddoftande skymning efter månader av mörker kan inducera. Vi kan inte tänka klart. Vi blir för fulla och lägger oss i parken och lovar att vi skulle ligga kvar till gryningen och känna vinterångest tyna och försvinna. Vi kan inte ens vara arga över världens ondska - it's hard to stay with the subject/when you think of something so perfect/as a sweet summer's night on Hammers Hill.

Äsch, lyssna själva vet jag! Jag har nämligen gjort en spellista av hela året, med låtar som inte riktigt förmår separera vädret från livet och kärleken. Den börjar i en okänd säng efter ett misslyckat nyårsfirande, och avslutas med en Into the Wild-insikt under en sorglig julhelg i Minnesota. Varsågoda!

hela livet är ett disco

”Jag har inte sett min son på 12 år! Kan du fatta?” Efter jobbet stöter jag på en missbrukare på tunnelbanan. Eller, hon stöter väl på mig, snarare. Jag lyssnar till hennes elegi. Det finns inte så bra saker att säga, förstås, men jag har lärt mig att det inte är det som är grejen. Så jag tar mod till mig och slänger av mig min pendlarblick, tittar henne i ögonen, säger: ”Vad hemskt”, ”Vad tråkigt”, ”Det måste vara skitjobbigt.” Några stationer senare kliver jag av vid Hötorget. Nya människor stiger på. Precis innan dörrarna stängs hör jag henne ropa till någon annan: ”Jag har inte sett min son…”

Om lördagskvällarna byts naturgasen ut och bussarna förs fram på flytande löften. Stockholmsnatten är full av vänner man känt i sex  år eller sex minuter. Men det är inte en plats att bli gammal på. Vi springer snabbt mellan mörkret och ljusen. ”This place is so full of sadness” skrattar en ny bekantskap när vi byter hipsterölen mot ett av de sunkiga 03-ställena på Vasagatan. Vi är 27. Vi har råd att vara ironiska.

Senare tar jag blå linjen, den som ligger så djupt ner att man får svindel av att åka i rulltrapporna. Trots alla lager av berg skulle jag kunna se hans ensamhet från månen. När jag passerar honom saktar jag av mina steg. ”Hörrudu, skulle jag kunna…prata med dig?” Halvt nedbruten etanol stiger ur hans porer. ”Grattis främling”, tänker jag. ”Bland en miljon har du stött på en amatörpsykolog som suger i sig känslor med en entusiasm som skulle få de odöda att skämmas.” Han berättar historien om sin kväll, sorgkantad och grovt tillyxad. Men till slut blir han så ledsen att han inte kan prata längre, och då låter jag honom gå.

Samma natt eller kanske morgon, man kan inte så noga veta, stryker någon mig över kinden och säger ”You’re one of the happiest people I know”. Det är jag kanske inte. Men jag försöker vara den mesta. Jag känner känslorna ända ut i fingertopparna. Och numera är det ljus som pumpar i mina ådror.

With all the love the skies can hold

För första gången i mitt liv har jag skrivit en berättelse på ett språk jag inte fullt ut behärskar. Det hade sina för- och nackdelar. A very special thanks to my new aqauintance mr Paul for great feedback an some editorial notes. Varsågoda. Med all den kärlek himlen rymmer.

Part I

If you were to drive on road 48 with the newly awakened sun behind your back, you'd cross the state line any minute. You'd pass through the impossibly small cities of a dry county, where white houses with verandas rest in the safe havens of still fresh lawns, and stroppy signs with political and religious messages stick up like lollipops from the ground. Take your time – you might as well read those good Christian words – because there are officers lurking behind every bend of the road. Sometimes speeding tickets from oblivious foreigners are one of the few ways for a very small city to survive.

But this pearl necklace of villages would soon come to an end, and you’d be alone, driving through the green, low, rolling hills. There would be bad reception on the radio, and a light fog on the other side of the windshield. In a T-junction, you would stop, wondering what road to take. In front of your car a red, abandoned barn would rise from the mist, like a slightly depressed guardian. A big sign on it would say: "Omaha, AL. Population: unknown". You would turn left.

You'd have to drive there. If you ever left your wheels behind, to walk along the road, dogs would bark at you. Men in various vehicles would stop by your side, and they would offer you a ride. Since it is late April, chances are that they would even offer you a job. If you were to decline, they would ask you what you're doing. They would beg your pardon. They would not comprehend what you're saying. And when you’d repeat it, the mild curiosity in their eyes would turn into dense suspicion. A walk? It is a pretty scenery. But in Randolph County, you don't walk unless you have to.

So you'd drive. You would almost get hit by the UPS truck, on its daily hunt along the winding roads, like a big, black, restless dog. Eventually, the sun would beat the moisture, the fog would rise like curtains, and you'd see the almost ridiculously intense techni-tricolor of Alabama: Rusty red dirt, dense green vegetation, skies so blue they hurt the eyes. On the top of a small hill a group of houses would sit. You'd have reached Stan's farm.

Part II

Stan is a big man. He is shaped by the place where he has been living his whole life. Well, it is not a place really. It is vaguer than that, more like a space. The sky is so far above your head it makes your mind spin. Your gaze may run free; it doesn't stop, panting, until it meets the horizon. There are no limits, really. Nothing to confine a man like Stan. The colors of the landscape have painted his character, and his hands never get completely clean.

He has a big voice, too. On Sundays, he goes to singings, where the church fills up and the housewives compete in making the heaviest food from recipes that have been passed through most generations. They don't use words when they sing, Stan and his companions. They just follow the notes crawling across the pages of the used books in their hands. It suits Stan. He has never been a great friend of words. They are not fit to describe his world, nor do they ever settle that elegantly on his tongue. His mouth is good for other things. Telling dirty jokes. Laughing, drinking, smoking, singing. Stan can fill a whole church with his voice, but he looks like a dressed up pet in his white shirt and his greyish mane put back in a semi-tidy ponytail.

For a couple of weeks now, there has been a young, dreadlocked Frenchman living in Stan's home. His name is François, and he volunteers on the farm for food, shelter and experiences. They get along, or at least, there are no signs of them not doing so. Today, as the sun rises, François drives to a neighboring farm to pick up a couple of girls, also volunteers, who are going to help out just for the day. One of them is tall and dark, her beauty overpowered by her awkwardness. The other one is short and blonde and easier. Swedish, of course.

The girls are harvesting beetroots and carrots of varying colors. These are going to be delivered in CSA boxes to the eco-conscious middle class, or become fancy food in the hip restaurants of Atlanta. It’s like a joke. It’s unbelievable that a world like that exists less than two hours drive from here. The girls pick the vegetables up from the dirt, rinse them, and put them in tidy bundles. Suddenly, they see a small figure driving an old-school four-wheeler up the hill. It is Stan's eldery father, and he pulls his vehicle to a halt in front of the girls. He looks at them, but he doesn't say much. The blonde girl tells him where she comes from. Stan's dad looks neither impressed nor interested. Then she says something about the beauty of the landscape, the great location of the farm. "I don't like it when foreigners, whom we’ve let into our country, come here and tells us what to do", Stan's old man declares. It is not a personal criticism. It is just what comes to his mind when he thinks of the other side of the US border, or the state line for that matter.

The house is a mess. No, it is more than a mess, it is an apocalypse. A true den. One wouldn't think it was possible to have so much stuff indoors; it makes the house seem small. The kitchen is directly connected to the bedroom. There is a bed in the corner, and a mattress lying on the floor. Together with tools, books, clothes, and things with uses you can’t quite imagine. And eggs. Eggs everywhere. Stan does have a lot of chickens. Being French, François has managed to make an elegant three course lunch right in the middle of this chaos of dirty dishes and general debris. The food is delicious. There is even a crème brûlee for desert, the smooth vanilla custard contrasting with a perfect and crunchy caramel crust. Stan and the girls contemplate this wizard-like achievement. There is not much of a conversation.

What Stan is doing today is obscure. He walks around. He fixes things. Every two hours or so he takes his pickup truck, lets the girls and the Frenchman sit on the truck bed, and drives through the grounds. Eventually, they end up in the family cemetery. The sun falls bright on the tombstones, gathered in a small group around a big oak. It is not a sad place. Stan rolls a joint. He tells stories bordering on conspiracy theories about why the government doesn't want him to grow marijuana. "Do you smoke?" he asks the dark girl – the shy one, who has a degree from Harvard, and who is going to Stanford next year. "What do you think?" she says as she reaches for the joint. "I told you I'm from New Mexico".

Part III

By the end of the day, all four of them are going back to the Moore's place, where the girls stay. Stan drives, and the others are sitting on the truck bed in the still-warm sunlight, feeling the wind blowing dirt and any remaining thoughts of reality off their faces. François leans back on the truck. "These are my trippin' glasses", he proclaims, as he put on his bright orange sun glasses, tilts his head back and watches the clouds.

There is dinner, and a lot of people: The Moore family of course, several generations and a semi- distinguishable group of dogs, pigs and chickens included. Tyler, the gentle but troubled soul who packs the CSA boxes while listening to Sam Cooke tunes. And Aviva the faded hippie, a paper-thin eerie creature growing herbs on a small farm nearby.

Later that night people are drinking beer around an enormous bonfire. On the radio, they've said there is going to be a storm tomorrow. The blonde volunteer girl is excited about it, she can't wait for it to come and further intensify the storiness of it all, enhance the non-reality of the world she is only visiting. She will never be a real farmer. Farmers know that thunderstorms are devastating, that rain crushes the crops to a smear on the ground and the giant hands of the wind lift the things they've built away like nothing.

Stan is enjoying his beer, the way you can only do in a dry county. Aviva is sitting on his lap. She looks like a bouquet of dry and fragile twigs draped in a flowery dress, held in the shovel of an excavator. His laugh can be mistaken for the coming thunder. Her giggle is almost silent. They fit as well together as oil and water, Stan and Aviva. Their chances are one in a million. But the fire only heats one side of your body, and at this hour you can tell it is just April by her cold breath sneaking up your back. Sometimes it doesn't matter if you are a very big man. In an incomprehensible world, under the vast and black Alabama sky, with a storm coming, you still need the heat.

blodkroppar

Längst upp på Gärdet växer lärkträden, otvivelaktigt de mest martyrmässiga träd som skapats. De är liksom vindpinade fast det inte finns någon vind. Växtrikets motsvarighet till I-or. Förra gången jag tänkte på dem var de i sitt esse; vinterdystert svajande i takt med min oändliga ensamhet, skräckväxande mot himlens andlösa tomhet. Nu är de gröna, och allt har förändrats. Det sitter en spräcklig katt på cykelvägen bredvid, den tycker om att bli klappad. Staden har betvingats, blivit mitt hem, och jag älskar den nästan osunt, med erövrarens övertygelse.

Det är vatten överallt här. Bortom några tramptag, ett ignorerat rödljus, ett hörn, ett stort hus av sten. Det första man känner är den vaga temperaturförändringen, en smekning mot huden så lätt att man inte är säker på att den inträffat. Och sedan den mörka, mättade lukten. Vyerna öppnar sig. Där är det. Vattnet.

Det rinner som blod genom staden, är dess cirkulation. Lite halvsunkigt som vilket urbant pundarblod som helst, inte så hälsosamt kanske, men fullt av liv. Humoralpatologi, stadens fyra kroppsvätskor: vattnet, vägarna, drömmarna, rädslan. Människorna söker sig dit, lever vid vattet. Jag passerar picknickare och frisbeekastare och utomhusmusiker och kärlekspar och galna cyklister och förstås ett oräkneligt antal neonlöpare. Kajakister som skär skallpellsnitt över ytan.

Vi rör oss som myror längs med vattenvägarna, kanske är vi bara byggstenar, en del av stadens blodomlopp? Kropparna som bär på syre för att den större varelsen ska kunna leva? På samma sätt som varje cell i min kropp andas för att jag ska få finnas, utan att de ens vet om det. I sådana stunder är det inte självklart var jag slutar och du börjar.

quit these pretentious things and just punch the clock

Sommaren är inte kort. Faktum är att den inte har någon längd över huvud taget; eftersom den inte är en period, utan ett ständigt pågående parallellt universum. En alternativvärld där naturlagarna fungerar lite annorlunda. I sommarvärlden kan vi vars hjärna är vår egen största fiende, äntligen få vara fysiska varelser i presens, istället för projekt. Där är det helt okej att dricka öl varje dag. Och där har tyglarna tagits av tiden, den släpps ut ur sina dygns- och veckospiltor, och sträcker ut över viddena, löper fritt mot horisonten.

Jag vet inte vad ni har stött på i den där världen. Men min har varit handgjord, byggd av brevhögar, blåmärken och rivsår. Jag har funnit mig på nattåg, flyg och bussar; på surrealistiska promenader och i dagar som dragits ut sig som tuggummin i nya bekantskapers trygghet. Jag har varit bländad och varm. Sömnen har inte velat umgås med mig. Jag har badat i stenbrott, älvar och alpsjöar; och dagarna har har krökts, det har inte varit möjligt att se deras slut.

Musiken har spelats om och om igen, nya låtar har landat i min inbox, soundtracket justerats av andra människor. Jag har levt i okomplicerade mikrovärldar, där jag byggt dagarna tillsammans med okända vänner. Jag har varit fullkomligt orädd.  Och var jag än gått har jag varit exakt där jag vill vara.

Det är inte så svårt att ta sig till det där parallella universumet. Det svåra är att hitta hem igen.

en vän med en bil

Vänner, jag har goda nyheter! Idag lanseras en sjukt bra grej, nämligen skjutsgruppen.nu - en webbplats som gör det superenkelt för oss att samåka med varandra när vi ska någonstans.

Skjutsgruppen är, till skillnad från andra alternativ, helt okommersiell. Vi är en ideell samåkningsrörelse som fram tills idag har varit en facebookgrupp med 30 000 medlemmar - men då facebookkostymen blivit för trång, tog gruppen för ungefär ett år sedan beslut om att bygga en webbtjänst. 200 000 kronor samlades ihop medelst crowdfunding, och idag kan vi äntligen beskåda det sjukt snygga resultatet!

Pengarna har vi gett till programmerare på en webbyrå, men det är också galet mycket frivilligarbete som har lagts ner. Jag själv är en av "Skjutsgruppens ideella hjältar" och har hjälpt till i projektet med betatestning, designförslag och nu även själva lanseringen.

Varför är det bra?
Det är miljövänligt så klart! Och det är billigare, både för den som skjutsar (och får bensinpengar om hen vill) och den som åker med (med tanke på tågpriserna...). Som bonus är det roligare! Man får träffa massa spännande människor som man annars kanske aldrig skulle fått bekanta sig med, och slipper sitta och köra själv.

Hur funkar det då?
1. Regga dig på sajten
2. Fyll i varifrån du vill åka och vart, och när så klart. Ange om du har ett fordon, eller söker skjuts.
3. Nu kan du se alla andra som ska åka samma sträcka! Du kan be dessa om skjuts och vice versa.

Mer bra grejer med skjutsgruppen.nu:

• Det är superenkelt att registrera sig! Gå bara in på skjutsgruppen.nu, fyll i namn och e-post så är du ready to ride!
• Webbplatsen är responsiv, det vill säga den fungerar lika bra på din dator som på en iPad eller smartphone.
• Om man vill kan man koppla samman sitt konto med sociala medier som twitter och Facebook. Det gör att vi kan se hur vi känner varandra (vänners vänners vänner osv), och det behöver inte vara läskigt att få eller ge lift!
• Tjänsten är även ihopkopplad med kollektivtrafiken, så man kan enkelt se och komplettera sin resa med kollektivtrafik om man vill. Allt som är tillsammans är bra!

Webbplatsen är fullt fungerande och aktiv, men går in i en användningstestperiod nu fram till november - vi behöver alltså DIG. Börja använda tjänsten och kom med synpunkter så kan vi göra den ännu bättre! Det är du som bestämmer. Vad väntar du på? Skjutsgruppen! Nu!