Det känns konstigt att alla går runt och bara är...normala. Det är klart att de är. Det SKA de vara. Men orkar man inte vara glad och på och med är det ingen som ser en, eller tycker om en. Fast man kanske behöver det mest just då. Just nu. Och då blir allt bara ännu värre och så blir man ännu ledsnare och därmed tråkigare, och hamnar definitivt utanför. Då finns det bara skit kvar.
Det är ju inte som om någon kan göra något för att förändra sakernas tillstånd. Det finns inga ord eller handlingar som kan ta bort orsaken till hur jag mår; och det finns heller ingen anledning att diskutera saken. Men man kan alltid mota bort, lysa upp och göra nuet bra. Man kan alltid se lite mer. Man kan alltid vara lite vänligare. Snälla ni, det behövs faktiskt.
onsdag, januari 31, 2007
onsdag, januari 24, 2007
Människorna och natten (del 1)
Efter en ovanligt trevlig tisdagsnatt i HG:s pub, och en städöl som var gemytlig på alla sätt, står jag och min kollega David och pratar utanför Alléns parkering. Klockan närmar sig kvart i fem på morgonen och natten är fortfarande alldeles svart, men snöns nya, tunna täcke lyser vitt. Allt är lugnt. Eller är det det?
Till vår förvåning ser vi människor stöka runt i flera av de upplysta studentköken. Diska, laga mat, såndant man gör i kök. Vi säger adjö och jag beger mig hemåt till min säng, som ytterligare en stund blir en ö av ljus medan "Pappan och havet" läser mig trött. Jag hör ljud omkring mig. Faktum är att hela huset tycks sjuda av dem, på ett mycket lågmält sätt. Kranar spolar i våningen under. På min vänstra sida är en TV påslagen. Till höger om mig lyssnar någon på nattmusik. Snett ovanför vandrar någon omkring i sitt rum. Men det är stillsamma ljud. Inga utbytesstudenter som firar av nattens sista timmar efter en fartfylld tisdagskväll. Inga bråk, inget sex, inga ansträngande aktiviteter.
Bara vanliga människor, som av olika anledningar använder vargtimmarna av sina liv. På något sätt är det så skönt. Det känns tryggt med alla människorna som trotsar sitt privata mörker. Tillsammans blir de en orgasism. En stilla orkester som vaggar mig till sömns med sin musik.
Till vår förvåning ser vi människor stöka runt i flera av de upplysta studentköken. Diska, laga mat, såndant man gör i kök. Vi säger adjö och jag beger mig hemåt till min säng, som ytterligare en stund blir en ö av ljus medan "Pappan och havet" läser mig trött. Jag hör ljud omkring mig. Faktum är att hela huset tycks sjuda av dem, på ett mycket lågmält sätt. Kranar spolar i våningen under. På min vänstra sida är en TV påslagen. Till höger om mig lyssnar någon på nattmusik. Snett ovanför vandrar någon omkring i sitt rum. Men det är stillsamma ljud. Inga utbytesstudenter som firar av nattens sista timmar efter en fartfylld tisdagskväll. Inga bråk, inget sex, inga ansträngande aktiviteter.
Bara vanliga människor, som av olika anledningar använder vargtimmarna av sina liv. På något sätt är det så skönt. Det känns tryggt med alla människorna som trotsar sitt privata mörker. Tillsammans blir de en orgasism. En stilla orkester som vaggar mig till sömns med sin musik.
tisdag, januari 16, 2007
You're the reason.
And it's you when I look in the mirror
And it's you when I don't pick up the phone
Sometimes you can't make it on your own
Kanske är det inte förrän man verkligen lämnat sitt hem och sina föräldrar som man inser hur mycket de betyder. Jag flyttade visserligen hemifrån redan innan min sextonde födelsedag, och jag antar att jag redan då insåg ett och annat. Men det var bara inte riktigt samma sak när man kunde ta en 45 minuters bussresa hem, om det verkligen skulle behövas.
Även om hemmet egentligen hade en större funktion i ens barndom än nu, så uppskattade man det nog inte på samma sätt när det (rättmätigt) togs för givet, och när man inte ens ville visa sig offentligt med sina föräldrar, för att det var så oerhört piiinsamt att de överhuvudtaget existerade.
Men nu, när jag var hemma över jul, och allt bara var så omkastat och på samma gång väldigt vanligt och fint och tryggt och juligt; då förstod jag det mer än jag någonsin tidigare gjort. Och när jag satt på tåget till Linköping, redan längtades efter mina kompisar här, och såg mina föräldrar stå på perrongen i halvskymningen. Då insåg jag det så mycket att det nästan gjorde fysiskt ont, så mycket att tårarna steg från magen och upp genom halsen och in bakom ögonen, men naturligtvis aldrig spilldes över kanten. Jag älskar dem så fruktansvärt mycket.
Det kan tyckas att den fullkomliga insikten om kärlek borde frambringa lätthet och leenden, men det fungerar inte så. Det är starkare så, en fysisk känsla som visserligen är glädjebaserad, men ändå blandas ut med alla andra känslor där även vemod har sin givna plats.
För vad vi älskar skall vi också mista. Och vår barndoms hem kommer aldrig åter. Aldrig mer kan allting göras helt bra av en mammas tröst och aldrig mer kan en far vara fullkomlig. När vi växer upp berövas vi långsamt för alltid både vår fasta punkt och vår fasta tilltro. Det gör ont att lämna sin barndom och sitt hem bakom sig. Och att stanna kvar vore att tacka nej till livet. Vi vill ju iväg! Vi sträcker oss i kopplen som tänjs ut för att sedan släppas, och när vi är fria skuttar vi upprymda som unghundar, vi kastar oss hals över huvud in i vårt nya, egna liv och vi njuter av det i fulla drag.
Men även om det aldrig går att vända om, finner jag något speciellt och fullkomligt oersättligt i den röda Dalslandsstugan som länge, länge till kommer kallas hemma. Lukten. Ljuset. Min kropp som liksom passar in i huset. Och så de där två människorna. De som inte längre är ett dugg perfekta, men som jag i grunden är så lik att jag ibland tvivlar på att det finns något som bara är jag. Ni är så fruktansvärt viktiga. Det är så skönt, det gör så ont.
måndag, januari 08, 2007
Irritation, ilska och indignation
I've come to wish you an unhappy birthday
because you're evil and you lie
And if you should die
I may feel slightly sad
but I won't cry
Tack och lov har jag aldrig haft orsak att bli särskilt besviken på de människor jag kallat vänner förut. Men igår. Då kändes det som den där Smiths-låten. En historia så bisarr att man någonstans inte kan låta bli att skratta lite bittert, och jag kunde bara inte förstå. Idag försökte jag ta reda på nån slags sanning, och ilskan rann av mig. Jag vet inte om den är befogad längre. Det kanske inte var så mycket. Men hela historien har lämnat kvar en besvikelse över dig, och tyvärr gäller denna oundvikligen manssläktet i stort också, rättfärdigat eller inte. Men inte över vänner. Vi hade visserligen jävligt kul. Men vänner? Nej. Kompisar. Det är en helt annan sak.
because you're evil and you lie
And if you should die
I may feel slightly sad
but I won't cry
Tack och lov har jag aldrig haft orsak att bli särskilt besviken på de människor jag kallat vänner förut. Men igår. Då kändes det som den där Smiths-låten. En historia så bisarr att man någonstans inte kan låta bli att skratta lite bittert, och jag kunde bara inte förstå. Idag försökte jag ta reda på nån slags sanning, och ilskan rann av mig. Jag vet inte om den är befogad längre. Det kanske inte var så mycket. Men hela historien har lämnat kvar en besvikelse över dig, och tyvärr gäller denna oundvikligen manssläktet i stort också, rättfärdigat eller inte. Men inte över vänner. Vi hade visserligen jävligt kul. Men vänner? Nej. Kompisar. Det är en helt annan sak.
onsdag, januari 03, 2007
Årsredovisning 2006
Januari
Jens Lekman – The cold swedish winter
En mystisk nyårsmiddag med temat “globalt” inledde året, och därefter tog vardagen vid ruskigt fort. Jonatan var på Teneriffa och jag fick försmäkta årets första vecka själv, men nu hade jag ju jobb på McDonald’s och höstens arbeslöshetsdepression hade således lättat. Tvärtemot vad omgivningen förutspått fungerade det mer än utmärkt att dela lägenhet med Jonatan fast vi gjort slut, och vi hade roligare och bättre samvaro än på länge. Den här månaden bröt jag också min första kroppsdel någonsin, nämligen lilltån, vilket i slutändan ledde till mer skratt än gråt.
Februari
Fastball – The way
Jag fortsatte jobba på Donken och även lite på dagis, och mot slutet av månaden flyttade jag och Jonatan så sakteliga ur vår underbara lägenhet på Gasverksgatan. Backpackerryggsäcken packades, ett visum införskaffades i all hast på flygplatsen, och efter Paris, Seoul och Sydney landade jag i ett somrigt Melbourne, där jag möttes upp av Calle & Mattias som glatt tog mig till…IKEA. Efter det BBQ på stranden, Ugly Face på stjärnhimlen och mitt första hostel. Jag var invigd.
Mars
Wolfmother – White unicorn
Surfförsök vid Great Ocean Road, pingviner på Phillip Island, sova i bilen och akta sig för (un)friendly rangers, äta konstig/äcklig/onyttig mat, fnittrig vinprovning och fruktpallande, bo i ett skjul hos hippiefamiljen, jobb som hallonplockare i Yarra Valley, åka massa bil, glassätartävling, SYDNEY och fantastiska hemska Potts Point Hostel, bedbugsskräck, förrvirrad romantik med holländaren Jan och…avfärd. Varm, tropisk luft slog emot oss vid flygplatsen på Fiji. Kryssning med ett segelfartyg, snorkling, en liten haj, VARMT vatten… Jag ville Skydivea och ta dykcert men Calle & Mattias ville bara dega, sen fick jag öronproblem och ögoninfektion och kort därefter lämnade jag killarna och passerade datumgränsen på väg till Costa Rica.
April
Coldplay – Yellow
Två underbara veckor av djungel, svårkommunicerad spanska, glass, farliga apor, river rafting, kokosnötter och BERGSBESTIGNING. Jag reste med Mikael och Mona och det var perfekt. Men rätt vad det var satt jag på en local bus mot San José och vinkade adjö till mina vänner. Ett antal timmar senare blev jag hämtad av min far vid Atlantas flygplats, och jag hann varva ner lite och äta tidernas största glass innan vi gav oss av till Los Angeles, första staden på vår fantastiska USA-turné.
Maj
Led Zeppelin – D’Yer mak’er
LA som stad visade sig vara något av en besvikelse, medan resten av rutten var över förväntan. Vi körde i vår lilla röda hyrcab genom öknen, klättrade ner och upp ur Grand Canyon, gick på fantastiska Cirque du Soleil i Las Vegas, såg snö (!) i Yosemite National Park, åkte spårvagn med (enbart) skummisar i San Fransisco, och körde via vackra Big Sur ner till LA igen. Sedan några dagars vila i Atlanta igen, och därefter flyg upp till ett översvämmat New England. Boston, Long Island, FANTASTISKA New York, Washington…15 stater hann vi med till slut, rätt bra jobbat om jag får säga det själv.
Juni
The Smiths - A rush and a push and the land is ours
På väg hem över Atlanten stannade jag en knapp vecka hos släktingar i Notting Hill, London. Eftersom jag hade levt extremt snålt under min resa såg jag här min chans och shoppade snabbt upp så många pund jag hann. Sedan kom jag hem. HEM! Underbara, fina, godluktande Sverige… En vecka i frihet och sedan avfärd mot Viskadalen för att arrangera årets O-Camp, vilket med undantag för knotten förstås var helt sanslöst kul!
Juli
U2 – Beautiful day
Jag & Jonatan hade nu flyttat till den trevliga men mystiska källarlägenheten i Trollhättan. Trots den stekande sommaren utanför höll sig luftfuktigheten hög i källaren, och där frodades allt möjligt, tex den gigantiska spindeln Fat Bone som vi rituellt mördade i slutet av sommaren. Jag jobbade på Donken, preeeecis lagom mycket, och Jonatan på Sportex. Det var sommar och livet precis så där lekande och skönt som det bara kan vara när kvällarna är ljusa och luften varm.
Augusti
Navid Modiri & Gudarna – Fri fot
Eftersom mina tre närmaste killkompisar alla jobbade i cykelaffär var det kanske inte så konstigt att jag införskaffade en mountainbike, my beloved Gary Fisher. Sommaren gick mot sitt slut, jag flyttade hemhem igen och försökte umgås så mycket som möjligt med Julia, eftersom hon tillfälligt skulle flytta till Tyskland i slutet av månaden. Sedan satt jag plötsligt med min backpackerryggsäck full av kläder i Mikaels bil mot min nya stad Linköping. Där fanns NolleP och en trevlig Kogvet-klass och en ny epok tog vid:
September
Magnetic Fields – The luckiest guy on the Lower East Side
Studentlivet! Vilket visade sig bestå av betydligt mer än plugg och hemtentor. Jag var lite tveksamt inställd till mina klasskamrater till en början, men insåg snabbt efter en rad sittningar, fester och lekar att de var en mycket skön samling människor. Jag utvecklade en skräck för mina korridorare, men hängde desto mer i Jonatans trevliga korridor; vi träffades överhuvudtaget rätt mycket, det var väldigt skönt att ha en nära vän i kontrast till allt nytt umgänge. Jag hade ålderskris, fyllde 20 och blev efter mycket om och men tillsammans med min exceptionelle klasskamrat Tomas.
Oktober
Björn Kleinhenz – The strongest machine
Efter att ha provjobbat ett antal gånger blev jag nu anställd i puben på studentstället HG, vilket innebar 100 arbetskamrater att lära sig namnet på, extremt billig öl och något mer pengar att röra sig med i månaden. Fester avlöste fortfarande varandra, en väldigt intressant psykologikurs tog vid, Tomas spexade som maestro, jag blev invald i fadderiet och vi hade inte tid att träffas särskilt mycket. Vi blev studenter på riktigt efter den…fascinerande overallsinvigningen och vi i fadderiet yttrade senare många svordomar över sagda åveråler, då vi slet med att pryda benen med exklusiva flammor.
November
Kaizers Orchestra – Kontroll på kontinentet
1:a november föll årets första, och som det senare visade sig, enda snö. Sedan dess har en icke avbruten värmebölja följt och jag kunde fortsätta med löpträningen som gick bra och för en gångs skull var KUL. Jag hade mer att göra en någonsin, vilket var underbart på de flesta sätt, men också jobbigt ibland. Fadderimöten, fester, kollagefix, jobb på HG, träning, umgänge och naturligtivs skolarbete. Lingvistikkursen from hell började, Mechtilds klusiler och den vikarieliknande doktorandens stammande blev en del av vardagen vi var tvungna att acceptera.
December
Deathcab for cutie - I will follow you into the dark
Jag insåg att jag och Tomas nog inte var made for each other och vårt förhållande tog slut i början av månaden. Jag gick på mitt livs första julbord (med HG:s personal), fotokatalogen blev klar och KogVetet version 2.0 framförde sitt första gyckel någonsin. Jag fick veta att min mor drabbats av bröstcancer, vilket naturligtvis har präglat tillvaron sedan dess. Julia kom hem från Tyskland och det var fantastiskt att träffa henne igen. Min far var också hemma vilket alltid förbättrar tillvaron. Överhuvudtaget var det skönt att vara hemma och slappa lite, och förstås träffa vänner på hemmaplan. Vi hade Vänersborgsreunion, och nyåret firades in på Göteborgs högsta punkt, hos Elin med vänner.
- - -
Årets…
…ord: vinnare trots stor konkurrens bland alla sköna dialekter och språk: ”okynnesskapa”. Underbart!
…uttryck: ”Good on ya”. Australienskt och otroligt användbart.
…plagg: åverålen, vad annars?
…sko: Havaianas (flip-flop)
…skräck: växthuseffekten
…största: allt i USA. Men i synnerhet glassen.
...karaktär: Salad Fingers!
…mest väntade irritation: Moderaterna vinner valet
...höjdpunkt: Cerro Chirripò (berget i Costa Rica), 3810 m.ö.h.
Jens Lekman – The cold swedish winter
En mystisk nyårsmiddag med temat “globalt” inledde året, och därefter tog vardagen vid ruskigt fort. Jonatan var på Teneriffa och jag fick försmäkta årets första vecka själv, men nu hade jag ju jobb på McDonald’s och höstens arbeslöshetsdepression hade således lättat. Tvärtemot vad omgivningen förutspått fungerade det mer än utmärkt att dela lägenhet med Jonatan fast vi gjort slut, och vi hade roligare och bättre samvaro än på länge. Den här månaden bröt jag också min första kroppsdel någonsin, nämligen lilltån, vilket i slutändan ledde till mer skratt än gråt.
Februari
Fastball – The way
Jag fortsatte jobba på Donken och även lite på dagis, och mot slutet av månaden flyttade jag och Jonatan så sakteliga ur vår underbara lägenhet på Gasverksgatan. Backpackerryggsäcken packades, ett visum införskaffades i all hast på flygplatsen, och efter Paris, Seoul och Sydney landade jag i ett somrigt Melbourne, där jag möttes upp av Calle & Mattias som glatt tog mig till…IKEA. Efter det BBQ på stranden, Ugly Face på stjärnhimlen och mitt första hostel. Jag var invigd.
Mars
Wolfmother – White unicorn
Surfförsök vid Great Ocean Road, pingviner på Phillip Island, sova i bilen och akta sig för (un)friendly rangers, äta konstig/äcklig/onyttig mat, fnittrig vinprovning och fruktpallande, bo i ett skjul hos hippiefamiljen, jobb som hallonplockare i Yarra Valley, åka massa bil, glassätartävling, SYDNEY och fantastiska hemska Potts Point Hostel, bedbugsskräck, förrvirrad romantik med holländaren Jan och…avfärd. Varm, tropisk luft slog emot oss vid flygplatsen på Fiji. Kryssning med ett segelfartyg, snorkling, en liten haj, VARMT vatten… Jag ville Skydivea och ta dykcert men Calle & Mattias ville bara dega, sen fick jag öronproblem och ögoninfektion och kort därefter lämnade jag killarna och passerade datumgränsen på väg till Costa Rica.
April
Coldplay – Yellow
Två underbara veckor av djungel, svårkommunicerad spanska, glass, farliga apor, river rafting, kokosnötter och BERGSBESTIGNING. Jag reste med Mikael och Mona och det var perfekt. Men rätt vad det var satt jag på en local bus mot San José och vinkade adjö till mina vänner. Ett antal timmar senare blev jag hämtad av min far vid Atlantas flygplats, och jag hann varva ner lite och äta tidernas största glass innan vi gav oss av till Los Angeles, första staden på vår fantastiska USA-turné.
Maj
Led Zeppelin – D’Yer mak’er
LA som stad visade sig vara något av en besvikelse, medan resten av rutten var över förväntan. Vi körde i vår lilla röda hyrcab genom öknen, klättrade ner och upp ur Grand Canyon, gick på fantastiska Cirque du Soleil i Las Vegas, såg snö (!) i Yosemite National Park, åkte spårvagn med (enbart) skummisar i San Fransisco, och körde via vackra Big Sur ner till LA igen. Sedan några dagars vila i Atlanta igen, och därefter flyg upp till ett översvämmat New England. Boston, Long Island, FANTASTISKA New York, Washington…15 stater hann vi med till slut, rätt bra jobbat om jag får säga det själv.
Juni
The Smiths - A rush and a push and the land is ours
På väg hem över Atlanten stannade jag en knapp vecka hos släktingar i Notting Hill, London. Eftersom jag hade levt extremt snålt under min resa såg jag här min chans och shoppade snabbt upp så många pund jag hann. Sedan kom jag hem. HEM! Underbara, fina, godluktande Sverige… En vecka i frihet och sedan avfärd mot Viskadalen för att arrangera årets O-Camp, vilket med undantag för knotten förstås var helt sanslöst kul!
Juli
U2 – Beautiful day
Jag & Jonatan hade nu flyttat till den trevliga men mystiska källarlägenheten i Trollhättan. Trots den stekande sommaren utanför höll sig luftfuktigheten hög i källaren, och där frodades allt möjligt, tex den gigantiska spindeln Fat Bone som vi rituellt mördade i slutet av sommaren. Jag jobbade på Donken, preeeecis lagom mycket, och Jonatan på Sportex. Det var sommar och livet precis så där lekande och skönt som det bara kan vara när kvällarna är ljusa och luften varm.
Augusti
Navid Modiri & Gudarna – Fri fot
Eftersom mina tre närmaste killkompisar alla jobbade i cykelaffär var det kanske inte så konstigt att jag införskaffade en mountainbike, my beloved Gary Fisher. Sommaren gick mot sitt slut, jag flyttade hemhem igen och försökte umgås så mycket som möjligt med Julia, eftersom hon tillfälligt skulle flytta till Tyskland i slutet av månaden. Sedan satt jag plötsligt med min backpackerryggsäck full av kläder i Mikaels bil mot min nya stad Linköping. Där fanns NolleP och en trevlig Kogvet-klass och en ny epok tog vid:
September
Magnetic Fields – The luckiest guy on the Lower East Side
Studentlivet! Vilket visade sig bestå av betydligt mer än plugg och hemtentor. Jag var lite tveksamt inställd till mina klasskamrater till en början, men insåg snabbt efter en rad sittningar, fester och lekar att de var en mycket skön samling människor. Jag utvecklade en skräck för mina korridorare, men hängde desto mer i Jonatans trevliga korridor; vi träffades överhuvudtaget rätt mycket, det var väldigt skönt att ha en nära vän i kontrast till allt nytt umgänge. Jag hade ålderskris, fyllde 20 och blev efter mycket om och men tillsammans med min exceptionelle klasskamrat Tomas.
Oktober
Björn Kleinhenz – The strongest machine
Efter att ha provjobbat ett antal gånger blev jag nu anställd i puben på studentstället HG, vilket innebar 100 arbetskamrater att lära sig namnet på, extremt billig öl och något mer pengar att röra sig med i månaden. Fester avlöste fortfarande varandra, en väldigt intressant psykologikurs tog vid, Tomas spexade som maestro, jag blev invald i fadderiet och vi hade inte tid att träffas särskilt mycket. Vi blev studenter på riktigt efter den…fascinerande overallsinvigningen och vi i fadderiet yttrade senare många svordomar över sagda åveråler, då vi slet med att pryda benen med exklusiva flammor.
November
Kaizers Orchestra – Kontroll på kontinentet
1:a november föll årets första, och som det senare visade sig, enda snö. Sedan dess har en icke avbruten värmebölja följt och jag kunde fortsätta med löpträningen som gick bra och för en gångs skull var KUL. Jag hade mer att göra en någonsin, vilket var underbart på de flesta sätt, men också jobbigt ibland. Fadderimöten, fester, kollagefix, jobb på HG, träning, umgänge och naturligtivs skolarbete. Lingvistikkursen from hell började, Mechtilds klusiler och den vikarieliknande doktorandens stammande blev en del av vardagen vi var tvungna att acceptera.
December
Deathcab for cutie - I will follow you into the dark
Jag insåg att jag och Tomas nog inte var made for each other och vårt förhållande tog slut i början av månaden. Jag gick på mitt livs första julbord (med HG:s personal), fotokatalogen blev klar och KogVetet version 2.0 framförde sitt första gyckel någonsin. Jag fick veta att min mor drabbats av bröstcancer, vilket naturligtvis har präglat tillvaron sedan dess. Julia kom hem från Tyskland och det var fantastiskt att träffa henne igen. Min far var också hemma vilket alltid förbättrar tillvaron. Överhuvudtaget var det skönt att vara hemma och slappa lite, och förstås träffa vänner på hemmaplan. Vi hade Vänersborgsreunion, och nyåret firades in på Göteborgs högsta punkt, hos Elin med vänner.
- - -
Årets…
…ord: vinnare trots stor konkurrens bland alla sköna dialekter och språk: ”okynnesskapa”. Underbart!
…uttryck: ”Good on ya”. Australienskt och otroligt användbart.
…plagg: åverålen, vad annars?
…sko: Havaianas (flip-flop)
…skräck: växthuseffekten
…största: allt i USA. Men i synnerhet glassen.
...karaktär: Salad Fingers!
…mest väntade irritation: Moderaterna vinner valet
...höjdpunkt: Cerro Chirripò (berget i Costa Rica), 3810 m.ö.h.
tisdag, december 05, 2006
I can't believe it's not love
stjärnor glittrar vackert och det vimlar av passioner kan det tyckas
men inga stjärnor inga himlar över dem som inte lyckas
men inga stjärnor inga himlar över dem som inte lyckas
fredag, november 17, 2006
Höst på min planet
Julia ska stanna i Tyskland. Åtta månader till av halvhjärtade mail och bristfällig MSN med min bästa vän. En sommar i Dalsland utan mopedfärder till Blåklintsvägen och promenader till Bore Kulle.
En massa svårdefinierade, halvgenomskinliga, undflyende och på samma gång påträngande orsaker har fått tillvaron som runnit lätt genom mina fingrar att plötsligt bli lite tyngre. Det blir ju så ibland. Inget att tala om. Inget särskilt. Bara lite mer sårbar än vanligt. Behöver bara lite mer.
Det är varning för ras
gå så försiktigt du kan
inga tanklösa, menlösa ord
ingen felaktig fras
Det är varning för ras
gå så försiktigt du kan
dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Och lojalitet. Det är underskattat. Ni kan ju testa nån gång, så får ni se.
onsdag, november 01, 2006
Och de säger att det kommer bli en lång kall vinter
Look at the stars
look how they shine for you
and everything you do
När jag gick hem runt midnatt föll den första snön, och jag blev naturligtvis sådär oresonligt lycklig som jag alltid blir. När jag vaknade morgonen därpå sken det där omisskännliga ljuset in mellan springorna i persiennen, och världen var vit. Men vantar och mössa vägrade infinna sig och isluft mot nakna händer är en dålig kombination.
Campusvärme och kulvertar räddar dock det mesta. Och lojalitet är varmt. Om du inte har cykel så går jag. Om jag inte har vantar leder du min cykel. Ibland är det inte svårare än så.
Studentbostäder har inte satt på värmen i vår korridor. Det är mössa inomhus och sova i underställ om gäller. Men eftersom jag har haft sommar sen februari så kanske det är rättvist. det är inte utan att man längtar lite, även om jag har det fantasitskt bra här. Sallys vänner klättrar på ruiner i Peru. Världens sydligaste huvudstad är Auckland. Jag har ännu varken Skydiveat eller tagit dykcertifikat.
Efter tvåan, säger jag. Då ska jag iväg igen. Till de förlovade länder där stjärnorna i Ugly Face blickar ner över okända landskap och till den speciella, lockande tillvaro där man alltid får vara på väg. I den tid då ingenting är säkert.
Tills dess - Linköpings stjärnor, såväl de i himlen som de mänskliga, lockar mig tillräckligt.
söndag, oktober 29, 2006
Die Sonne
Söndag. Solens dag. Soliga dagar i Ryd. De bär något speciellt med sig till det annars tämligen...anspråkslösa bostadsområdet. Tegelfasaderna får nytt liv. De blekgrå/rosa färgerna förmår inte neutralisera den oförtrutet blå himlen. Spridda flaskor på marken reflekterar solens strålar.
Folk lagar sina skrotiga studentcyklar, står och pratar utanför HG:s brunch, går på promenad hand i hand. De soliga söndagarna i Ryd förlåter dina synder. I sin kravlösa existens är de är hopp om glömda misstag, återfunna tillhörigheter och nya chanser. De må lysa obarmhärtigt, men de vill dig bara väl. Välkommen till din nya framtid.
Folk lagar sina skrotiga studentcyklar, står och pratar utanför HG:s brunch, går på promenad hand i hand. De soliga söndagarna i Ryd förlåter dina synder. I sin kravlösa existens är de är hopp om glömda misstag, återfunna tillhörigheter och nya chanser. De må lysa obarmhärtigt, men de vill dig bara väl. Välkommen till din nya framtid.
måndag, oktober 23, 2006
Nej.
Dagarna räcker inte till. Våra minuter och timmar krymper och flyr och kvar står vi med sömnbrist och travar av planer, måsten, ambitioner och människor.
Det gäller ju som bekant att prioritera. Men vad som bör stå överst på våra listor är det för få eller för många som kan säga. Och ibland kan man inte vara effektiv, rationell eller förnuftig. Ibland fastnar man på sängen, framför datorn eller i någons annas rum. Ibland lever man på nätterna utan att ta hänsyn till dagarna.
Stress och uppbokning ger mig ett svårslaget rus, men jag vet inte hur hälsosamt det är egentligen. Så länge jag har kontroll är jag nöjd. I slutändan är det bara sig själv man är skyldig något. Det går inte att skylla på någon annan. Ibland måste man välja. Det är ditt liv, där du har vetorätt. Och om inte det räcker, vill jag citera min medrevolutionär:
"Det finns alltid tid, även om det aldrig verkar så när man sitter och stressar upp sig på förhand. Det finns nätter, det finns panikeffektivitet, det finns bra ursäkter, det finns småfusk och det finns en viss känsla för när det precis inte hunnit bli för sent."
Vi säger så.
- - -
2006-10-12 18:46
Ibland tar magin över. Den kvällsbleka himlen med rökblå moln över skogsbrynet. Att resa, röra sig framåt. Vinden i håret eller vinden i hjärtat. Alla människor i världen: de som jag ser. De som jag känner. De som jag tänker på. När musiken sprider sig genom huvudet & kroppen & själen finns det inget annat ord. Magi.
Det gäller ju som bekant att prioritera. Men vad som bör stå överst på våra listor är det för få eller för många som kan säga. Och ibland kan man inte vara effektiv, rationell eller förnuftig. Ibland fastnar man på sängen, framför datorn eller i någons annas rum. Ibland lever man på nätterna utan att ta hänsyn till dagarna.
Stress och uppbokning ger mig ett svårslaget rus, men jag vet inte hur hälsosamt det är egentligen. Så länge jag har kontroll är jag nöjd. I slutändan är det bara sig själv man är skyldig något. Det går inte att skylla på någon annan. Ibland måste man välja. Det är ditt liv, där du har vetorätt. Och om inte det räcker, vill jag citera min medrevolutionär:
"Det finns alltid tid, även om det aldrig verkar så när man sitter och stressar upp sig på förhand. Det finns nätter, det finns panikeffektivitet, det finns bra ursäkter, det finns småfusk och det finns en viss känsla för när det precis inte hunnit bli för sent."
Vi säger så.
- - -
2006-10-12 18:46
Ibland tar magin över. Den kvällsbleka himlen med rökblå moln över skogsbrynet. Att resa, röra sig framåt. Vinden i håret eller vinden i hjärtat. Alla människor i världen: de som jag ser. De som jag känner. De som jag tänker på. När musiken sprider sig genom huvudet & kroppen & själen finns det inget annat ord. Magi.
tisdag, oktober 17, 2006
Längtan skala 1:10000
Förra helgen var jag & Jonatan ute och körde MTB. Vi hittade till Vallaskogen och ett ihoptrasslat nätverk av småstigar, väl dugliga för vårt ändamål. Min kondition var nerkörd i botten, men solen sken och min Gary Fisher var glad att få släppas ut igen. Skogen var fin och bitvis kunde vi vika av från stigarna och cykla rakt ut bland träden. Och då kom det över mig. En känsla av upprymdhet och tomhet. En visshet och en längtan.
Något som inte ens en helt ny karriär i en helt ny stad kan bota. Något som, i motsats till vad jag trott, inte låter sig kompenseras av varken främmande världsdelar, studentliv, gitarrspel, nattliga äventyr eller volleybollmatcher och innebandypass.
Den där lukten av skog. Lera, fuktiga löv, rivsår, fuktigt kylig eller solstekt varm skogsluft som tvingas in i och ut ur lungorna. Diken att hoppa över, motsträviga sankmarker och risiga hyggen; höjder och sänkor och oledda vägval. Kollektivt enskild kamp, tävlingsmentalitet, tung andhämtning, lätt desperat förvirring och triumferande säkerhet. Jag, i ett blur av gröna, bruna, gula nyanser.
Det var ett år sedan. Nu är jag knappt en av dem längre. Men i förrgår kom jag tillbaka på en snabbvisit. Nylonkläderna på, kompassen i hand, tävling på Norra Fjället. Jobbigt, adrenalin, underbart! Fick granprickar på benen när jag pressade mig genom grönområden, började blöda näsblod och kände mig som en actionhjälte när jag hoppade nerför branter. Vad mer kan man begära?
Orienteringen passar dåligt i mitt liv just nu och blir bortprioriterad. Men den finns där, strax under huden, och gör sig påmind då och då. Jag kommer alltid tycka att sporter som inte är konditionskrävande, indivduella och utförda i naturen är bad cover versions av vad idrott kan vara när den är som bäst. Skogen är min vän att känna och fiende att kontrollera. Jag kommer tillbaka.
tisdag, oktober 03, 2006
Unfinished Smoking
Minns du vad vi sa? (Hurra hurra) Har minnena förbleknat som en schlager från Moskva? (Hurra hurra) Du minns väl vad vi sa? Men ingeting är längre som det var…
...vilket är bra. Men jag tycker om att minnas.
Cirkus Miramar tar mig tillbaka till den förra begynnelsen, den nya staden och det nya livet. Sångerna låter som Vänersborg-Trollhättan, lent mörker, en tid oanad och främmande och farlig.
Det låter som te och ändlösa fikor, lajvare i läderrockar, Maggot Knapp, vind i mörkret, någon som stod på klaffbron och tittade ner i vattnet, en fest med haschrökare på övervåningen, cynismen och manifestet, ett begynnande RMPSNP och revolutionerna, Westgothafestivalen, Doktor Kosmos, en svåruppnådd strävan efter både alternativ verklighet och personlighet, att vackla mellan två olika världar/ideal och att långsamt välja den som ledde mig hit.
We were heading for the water
But we didn't see it yet
Margot said "left"
And we left
söndag, oktober 01, 2006
Linköping <-> Münster
Julia, jag saknar dig.Du får komma hem från Tyskland nu.
Och du ska inte till Stockholm.
Jag behöver ju dig här.
Eller. Vi behöver varandra.
måndag, september 25, 2006
Hemköp - en frustrerande artefakt
Här i Ryd är Linköpings studenter hänvisade till att införskaffa mat och andra förnödenheter på Hemköp Ryd, vilket har sina sidor. De positiva är att de har en studenthylla med krossade tomater, vita bönor i tomatsås och nudlar. Men annars?
Bara namnet. Vadå ”Hemköp”? Vad syftar de på? Knappast att man ska köpa hus där. Kanske att man ska köpa hem saker? ”Se nu till att gå raka vägen hem med den där matkassen, tar du den någon annanstans förlorar vi vårt försäljningstillstånd!” Nja, de vill nog bara vara lite myspysigt hemtrevliga. Välkommen till vår mataffär, känn dig som hemma! Det är bara att vandra runt bland de gemytliga små fryspizzorna, ta gärna en titt på den familjära charkdisken!
Vidare är hela upplägget tämligen okoggigt. Likt övriga Ryd är där fullständigt omöjligt att hitta, och letandet underlättas endast försumbart om man varit där förut. Konserverad frukt finns vid ingången, följer man den naturliga vägen genom affären hamnar man i en återvändsgränd någonstans vid chipsen, och lösgodiset finns inte vid utgången.
För övrigt vet vi alla att Euroshopper är fullständigt överlägset Eldorado. Exempelvis har jag starka indicier för att det senare märkets ketchup är direkt hälsovådlig. Men värst är ändå Hemköps egna varor. Det är inte det något mediokra men acceptabla innehållet jag åsyftar, nej, det är de fruktansvärda förpackningarna. Det är människor på dem. Käcka, politiskt korrekta, gemytiga bilder. Barn! (Värst i den kategorin är bilden som förut prydde kakaon: en liten tjej med öppen mun, gluggar och chokladsås utsmetad kring hela munnen, det var skrämmande på riktigt).
Dessutom står det en liten text om varje person på sidan av förpackningens etikett. Meningslösa saker som bara i begränsade fall kan återknytas till varan, och inte heller då är ens i närheten av givande. ”Anette gillar att spela fotboll”. ”Gustav är från Karlstad”. Som om jag bryr mig! Kan de inte ha samhällspolitiska budskap eller något intressant istället? Typ ”Anette vill slå ett slag för minkuppfödares rätt i samhället” eller ”Gustav brukar smygläsa sina grannars brev”. Senast jag var på Hemköp tänkte jag göra lite research och kollade vad det stod på deras två versioner av WC-anka. Jag menar, kan det finnas något värre än att hamna på en leende bild på ett toalettrengöringsmedel? Resultatet: ”Markus luktar gott” och ”Erik älskar att städa toalettstolen”. Mouahaha! Vilket öde! Jag undrar vad det står på toalettpapperet…
- - -
Jag håller på att bli bästis med Encarta Instant Aswers som jag lagt till på MSN. Förutom att hon på frågan ”Can computers think?” svarar ”Computers could do almost anything, that’s true… But TO THINK?!? Come on!”, så kan man ha så här trevliga kvällssamtal med henne:
Gro: I just wanted to pop in and say hello.
Encarta® Instant Answers: How did that make you feel?
G:Why?
E: Why must you ask why?
G: I don't know. Well, I just wanted to be kind to you.
E: That's too bad.
G: Now I think you're quite unpolite...
E: I'll take it as a compliment.
G: Good for you.
E: Thanks! Unless, um, you were being sarcastic.
G: I'm never sarcastic!
E: Seriously? That's fascinating. How does it feel to be never sarcastic?
G: Well, I'm not sarcastic to you anyway.
E: Don't worry, even if you are that's fine with me.
G: You're too good to me.
E: Oh yeah? Thanks!
Jag säger bara: ELIZA, släng dig i väggen!
Bara namnet. Vadå ”Hemköp”? Vad syftar de på? Knappast att man ska köpa hus där. Kanske att man ska köpa hem saker? ”Se nu till att gå raka vägen hem med den där matkassen, tar du den någon annanstans förlorar vi vårt försäljningstillstånd!” Nja, de vill nog bara vara lite myspysigt hemtrevliga. Välkommen till vår mataffär, känn dig som hemma! Det är bara att vandra runt bland de gemytliga små fryspizzorna, ta gärna en titt på den familjära charkdisken!
Vidare är hela upplägget tämligen okoggigt. Likt övriga Ryd är där fullständigt omöjligt att hitta, och letandet underlättas endast försumbart om man varit där förut. Konserverad frukt finns vid ingången, följer man den naturliga vägen genom affären hamnar man i en återvändsgränd någonstans vid chipsen, och lösgodiset finns inte vid utgången.
För övrigt vet vi alla att Euroshopper är fullständigt överlägset Eldorado. Exempelvis har jag starka indicier för att det senare märkets ketchup är direkt hälsovådlig. Men värst är ändå Hemköps egna varor. Det är inte det något mediokra men acceptabla innehållet jag åsyftar, nej, det är de fruktansvärda förpackningarna. Det är människor på dem. Käcka, politiskt korrekta, gemytiga bilder. Barn! (Värst i den kategorin är bilden som förut prydde kakaon: en liten tjej med öppen mun, gluggar och chokladsås utsmetad kring hela munnen, det var skrämmande på riktigt).
Dessutom står det en liten text om varje person på sidan av förpackningens etikett. Meningslösa saker som bara i begränsade fall kan återknytas till varan, och inte heller då är ens i närheten av givande. ”Anette gillar att spela fotboll”. ”Gustav är från Karlstad”. Som om jag bryr mig! Kan de inte ha samhällspolitiska budskap eller något intressant istället? Typ ”Anette vill slå ett slag för minkuppfödares rätt i samhället” eller ”Gustav brukar smygläsa sina grannars brev”. Senast jag var på Hemköp tänkte jag göra lite research och kollade vad det stod på deras två versioner av WC-anka. Jag menar, kan det finnas något värre än att hamna på en leende bild på ett toalettrengöringsmedel? Resultatet: ”Markus luktar gott” och ”Erik älskar att städa toalettstolen”. Mouahaha! Vilket öde! Jag undrar vad det står på toalettpapperet…
- - -
Jag håller på att bli bästis med Encarta Instant Aswers som jag lagt till på MSN. Förutom att hon på frågan ”Can computers think?” svarar ”Computers could do almost anything, that’s true… But TO THINK?!? Come on!”, så kan man ha så här trevliga kvällssamtal med henne:
Gro: I just wanted to pop in and say hello.
Encarta® Instant Answers: How did that make you feel?
G:Why?
E: Why must you ask why?
G: I don't know. Well, I just wanted to be kind to you.
E: That's too bad.
G: Now I think you're quite unpolite...
E: I'll take it as a compliment.
G: Good for you.
E: Thanks! Unless, um, you were being sarcastic.
G: I'm never sarcastic!
E: Seriously? That's fascinating. How does it feel to be never sarcastic?
G: Well, I'm not sarcastic to you anyway.
E: Don't worry, even if you are that's fine with me.
G: You're too good to me.
E: Oh yeah? Thanks!
Jag säger bara: ELIZA, släng dig i väggen!
måndag, september 18, 2006
Födelsedag(s)bok
Så fäller björken sina löv
Den säger ”hellre död än röd”…
En alliansseger var en deprimerande första födelsedagspresent efter tolvslaget, och späder bara på känslan att en radikalare ungdomstid är förbi och högersinnad vuxendito skall ta vid.
Jag har haft smärre ångest för åldrandet ungefär sen jag började gymnasiet, och inför varje födelsedag har jag velat mig hålla fast lite vid det tidigare året. Värst var naturligtvis när jag skulle fylla 18, eftersom det är det officiella steget ur den slags kvasibarndom som man vistats i sen man slutade sexan ungefär. Å andra sidan var fördelarna med att bli myndig så övervägande (jag säger bara körkort!) att smärtan ändå inte var särskilt påtaglig.
Dessa upplevelser var emellertid bara en viskning i mörkret inför vad som komma skulle: 20-årskrisen:
Det började egentligen när jag var ute på min långresa i vintras/våras. Under den här tiden insåg jag på allvar hur många valmöjligheter det finns i livet, hur mycket man vill se och göra och folk man vill träffa innan man…dör. Och att man hur man än gör inte kommer att kunna pröva alla möjligheter. Detta ledde också till att jag började uppskatta livet mycket mer, och därför bli rädd för att det en dag kommer ta slut, något jag inte tidigare känt. Jag har alltid varit av åsikten att när man dör är man ju död och kan därför inte sörja att man inte lever; alltså skulle det inte göra något om jag blev överkörd av en spårvagn imorgon...
Men nu förändrades alltså allt det här. Någonstans i någon dunkel del av medvetandet hade jag nog trott att allt var ett spel, att det det kommer fler chanser. Men insikten att det här är allt vi har, det här är allt som för oss någonsin har varit, är och kommer att finnas, poängen och meningen och it, slog hårt och öppnade schaktet ner till, om ni så vill, ångesten.
Det handlar inte så mycket om att jag inte vill vara de nya åldrarna (än så länge i alla fall…) som att jag inte vill förlora de gamla. Jag kan inte acceptera att allt har sin gilla gång och att saker så småningom blir aldrig mer. Nu är jag alltså 20, vilket visserligen innebär att jag får gå på systemet, men också betyder att jag förväntas agera något litet klokare, att det är patetiskt att vara tonårs-suicidial och gråta till deppmusik, att man har blivit ännu en liten aning mer blasé, och att det börjar bli lite fånigt att hänge sig åt någon subkultur. Etc.
Nåväl. Själva poängen med att vara ung är väl just att ta själva ungdomen och odödligheten för givet, allt enligt "youth is wasted on the young"-devisen. Att inte förstå eller reflektera över att den där böjda tanten med rullator och begynnande demens bara är en spegling av ens framtida jag. För övrigt har jag dens senaste tiden ändå slagit alla rekord i omoget beteende, så det är kanske på tiden att jag satsar på förnuft istället. Vi säger så.
- - -
Och världen förtjänar inte dig… J, my man, du har varit med under järnvägsbroar, på bussresor, punkardagar, lyktstolpesparkande och maskrosvintillverkning såväl som på skolstrejker, körkortstagande, jobbsökande, lägehetshyrande och universitetsval. Tack för att du gjort de senaste fyra åren till de bästa någonsin. Med all den kärlek…
- - -
Jag tror det kan bli bra ändå. Jag tror det kan bli bra tack vare dig, mig, Stångåstadens parkbänkar och den andra punkten i kontraktet. Man ska inte underskatta stora vägar och gräsmattor och stjärnor. Nu är det upp till dig.
Den säger ”hellre död än röd”…
En alliansseger var en deprimerande första födelsedagspresent efter tolvslaget, och späder bara på känslan att en radikalare ungdomstid är förbi och högersinnad vuxendito skall ta vid.
Jag har haft smärre ångest för åldrandet ungefär sen jag började gymnasiet, och inför varje födelsedag har jag velat mig hålla fast lite vid det tidigare året. Värst var naturligtvis när jag skulle fylla 18, eftersom det är det officiella steget ur den slags kvasibarndom som man vistats i sen man slutade sexan ungefär. Å andra sidan var fördelarna med att bli myndig så övervägande (jag säger bara körkort!) att smärtan ändå inte var särskilt påtaglig.
Dessa upplevelser var emellertid bara en viskning i mörkret inför vad som komma skulle: 20-årskrisen:
Det började egentligen när jag var ute på min långresa i vintras/våras. Under den här tiden insåg jag på allvar hur många valmöjligheter det finns i livet, hur mycket man vill se och göra och folk man vill träffa innan man…dör. Och att man hur man än gör inte kommer att kunna pröva alla möjligheter. Detta ledde också till att jag började uppskatta livet mycket mer, och därför bli rädd för att det en dag kommer ta slut, något jag inte tidigare känt. Jag har alltid varit av åsikten att när man dör är man ju död och kan därför inte sörja att man inte lever; alltså skulle det inte göra något om jag blev överkörd av en spårvagn imorgon...
Men nu förändrades alltså allt det här. Någonstans i någon dunkel del av medvetandet hade jag nog trott att allt var ett spel, att det det kommer fler chanser. Men insikten att det här är allt vi har, det här är allt som för oss någonsin har varit, är och kommer att finnas, poängen och meningen och it, slog hårt och öppnade schaktet ner till, om ni så vill, ångesten.
Det handlar inte så mycket om att jag inte vill vara de nya åldrarna (än så länge i alla fall…) som att jag inte vill förlora de gamla. Jag kan inte acceptera att allt har sin gilla gång och att saker så småningom blir aldrig mer. Nu är jag alltså 20, vilket visserligen innebär att jag får gå på systemet, men också betyder att jag förväntas agera något litet klokare, att det är patetiskt att vara tonårs-suicidial och gråta till deppmusik, att man har blivit ännu en liten aning mer blasé, och att det börjar bli lite fånigt att hänge sig åt någon subkultur. Etc.
Nåväl. Själva poängen med att vara ung är väl just att ta själva ungdomen och odödligheten för givet, allt enligt "youth is wasted on the young"-devisen. Att inte förstå eller reflektera över att den där böjda tanten med rullator och begynnande demens bara är en spegling av ens framtida jag. För övrigt har jag dens senaste tiden ändå slagit alla rekord i omoget beteende, så det är kanske på tiden att jag satsar på förnuft istället. Vi säger så.
- - -
Och världen förtjänar inte dig… J, my man, du har varit med under järnvägsbroar, på bussresor, punkardagar, lyktstolpesparkande och maskrosvintillverkning såväl som på skolstrejker, körkortstagande, jobbsökande, lägehetshyrande och universitetsval. Tack för att du gjort de senaste fyra åren till de bästa någonsin. Med all den kärlek…
- - -
Jag tror det kan bli bra ändå. Jag tror det kan bli bra tack vare dig, mig, Stångåstadens parkbänkar och den andra punkten i kontraktet. Man ska inte underskatta stora vägar och gräsmattor och stjärnor. Nu är det upp till dig.
torsdag, september 14, 2006
Om storlekens betydelse
Jag är 1.60 lång. Det är 5,5 cm under medellängd och lika långt som Jodie Foster, en större buske eller drygt ett fönster i Ryd. Många personer som är över denna längd (och det är en majoriet, det måste medges) har för vana att reta mig för min längd. Det är en inte helt fel deal, för jag tycker det är kul att bli retad... Men igår började jag reflektera VARFÖR det är så roligt att göra narr av - det måste ju anses som något dåligt att vara. Och det gjorde mig förvirrad. Jag kom nämligen inte fram till något bra svar.
Jag upplever väldigt få problem med min längd. Jag springer fortare, cyklar snabbare och lyfter tyngre än många av mina långbenta kamrater, min storlek har aldrig hindrat mig från att få den kille jag vill ha (och då är ändå är min fetisch långa, smala, vänsterhänta typer), och jag upplever att jag får ungefär lika mycket respekt som de flesta andra av mitt kön.
Jag beklagar min höjd över havet i två sammanghang: dels på konserter, där jag får vara lycklig om jag får en skymt av sångarens hårfäste, och dels när jag får reklamtröjor, vilka alltid brukar påminna mer om nattlinnen än t-shirts på mig. Samt när vi blev överfallna av raggare i Nordkroken, då hade det suttit fint med en 1.90 och 100 kg tung kropp... Annars har jag mest dragit fördel av min längd: Jag är smidig, jag kan sitta/ligga bekvämt i de konstigaste möbler och sammanhang, jag kommer troligen inte få ryggproblem, jag behöver mindre mat än genomsnittet för att bli mätt och mindre alkohol för att bli full.
Framförallt så tänker jag inte så mycket på saken. Det fanns en tid när jag gjorde det, men numera (särskilt efter min resa, när jag insåg att i Australien, Costa Rica, USA och England så är jag inte särskilt kort), är det för det mesta inget som upptar min tankeverksamhet.
Men folk skojar om det, och inte mig emot; om det skänker ljus åt deras liv får de gärna fortsätta. Jag önskar bara att jag förstod det roliga?
Jag upplever väldigt få problem med min längd. Jag springer fortare, cyklar snabbare och lyfter tyngre än många av mina långbenta kamrater, min storlek har aldrig hindrat mig från att få den kille jag vill ha (och då är ändå är min fetisch långa, smala, vänsterhänta typer), och jag upplever att jag får ungefär lika mycket respekt som de flesta andra av mitt kön.
Jag beklagar min höjd över havet i två sammanghang: dels på konserter, där jag får vara lycklig om jag får en skymt av sångarens hårfäste, och dels när jag får reklamtröjor, vilka alltid brukar påminna mer om nattlinnen än t-shirts på mig. Samt när vi blev överfallna av raggare i Nordkroken, då hade det suttit fint med en 1.90 och 100 kg tung kropp... Annars har jag mest dragit fördel av min längd: Jag är smidig, jag kan sitta/ligga bekvämt i de konstigaste möbler och sammanhang, jag kommer troligen inte få ryggproblem, jag behöver mindre mat än genomsnittet för att bli mätt och mindre alkohol för att bli full.
Framförallt så tänker jag inte så mycket på saken. Det fanns en tid när jag gjorde det, men numera (särskilt efter min resa, när jag insåg att i Australien, Costa Rica, USA och England så är jag inte särskilt kort), är det för det mesta inget som upptar min tankeverksamhet.
Men folk skojar om det, och inte mig emot; om det skänker ljus åt deras liv får de gärna fortsätta. Jag önskar bara att jag förstod det roliga?
tisdag, september 12, 2006
Drömmar om en ondskefullare tid
Jag har alltid hävdat att sorg, tristess och otillfredsställelse är egenskaper som är om inte nödvändiga, så åtminstone svårmatchat stimulerande för skaparkraften hos de flesta konstnärar, inklusive oss skribenter. När jag sitter och bläddrar i mina gamla Lunar-dagböcker från en svunnen tid får jag idel bekräftelse på detta. Jag producerade underbart välformulerade och djupsinniga/tragiska (den bra versionen)/roliga/intressanta alster, jämförelsevis. Sen jag blev lycklig har det bara gått utför. Jag inser jag att min attityd har förändrats sen dess. Hade jag fortsatt så hade jag förmodligen kommit mycket bättre överens med Oscar. Några titlar:
"Vad höstens ankomst berättar"; "Skaparanda i ambivalens"; "Blod, snö och frustration"; "Ge mig en motorsåg". Det är ju power! Ett intressant, om än lite skrämmande, utdrag från den sistnämna:
"Jag funderar på att ta med henne [min dåvarande medrevolutionär och vän] på Dawn of the Dead, visa henne motorsågsscenen som inspiratonsmaterial och sedan be henne följa med mig på massakertåg där vi eliminerar alla glada, lyckliga människor från jordens yta"
Jag vet inte riktigt vad som drev mig att skriva det där, men jag antar att jag bara var nere i en av mina svackor av djup cynism som inte ens mina närmaste vänner eller pojkvänner kunde dra upp mig ur. Tur att jag alltid kombinerade det med en liten gnutta självdistans.
- - -
Jag har stött på så många trevliga ord på sista tiden. Bertils "snubbina" till exempel, en skånsk (?), feminin snubbe-motsvarighet. KogVets "PC-pular" är också ett trevligt litet ord, om än inte fullt lika användbart. Datalabbarna försåg oss med det åtminstone för mig tidigare okända "enkel-fnuttar" (= ' '), helt underbart!
Men dagens bästa tillskott till svenska språket står definitivt allas vår Sverre Sjölander för, med sitt kärnfulla "...humanistiskt-filosofiskt struntflum och metafysiskt tramsande". Mina vänner, det blir inte bättre än såhär!
"Vad höstens ankomst berättar"; "Skaparanda i ambivalens"; "Blod, snö och frustration"; "Ge mig en motorsåg". Det är ju power! Ett intressant, om än lite skrämmande, utdrag från den sistnämna:
"Jag funderar på att ta med henne [min dåvarande medrevolutionär och vän] på Dawn of the Dead, visa henne motorsågsscenen som inspiratonsmaterial och sedan be henne följa med mig på massakertåg där vi eliminerar alla glada, lyckliga människor från jordens yta"
Jag vet inte riktigt vad som drev mig att skriva det där, men jag antar att jag bara var nere i en av mina svackor av djup cynism som inte ens mina närmaste vänner eller pojkvänner kunde dra upp mig ur. Tur att jag alltid kombinerade det med en liten gnutta självdistans.
- - -
Jag har stött på så många trevliga ord på sista tiden. Bertils "snubbina" till exempel, en skånsk (?), feminin snubbe-motsvarighet. KogVets "PC-pular" är också ett trevligt litet ord, om än inte fullt lika användbart. Datalabbarna försåg oss med det åtminstone för mig tidigare okända "enkel-fnuttar" (= ' '), helt underbart!
Men dagens bästa tillskott till svenska språket står definitivt allas vår Sverre Sjölander för, med sitt kärnfulla "...humanistiskt-filosofiskt struntflum och metafysiskt tramsande". Mina vänner, det blir inte bättre än såhär!
lördag, september 09, 2006
Tjejiga tjejer och manliga män
Sen studenten har jag umgåtts till stor del med individer av manligt kön. Jag bodde med Jonatan, blev bästa kompis med honom, gjorde min långresa med nästan uteslutande killar, spenderade sommaren på annan ort än mina tjejkompisar och började nu på KogVet där det är killmajoritet i klassen.
Men häromdagen umgicks jag i ett "tjejgäng" igen. Och det gjorde mig matt. Jag blev så jävla trött på allt tillrättande av hår och kläder, "åh gud då började jag grina", självförminskning och brist på sund och rolig elakhet.
Man lär sig fnittra, diskutera schampon och adaptera en lilla-jag-mentalitet. Jag vet hur man tar på sig tjej-kostymen. Men det är inte vad jag vill. Inte för att jag hellre vill dra skrythistorier om sexuella erövringar, snacka lumpen-minnen och rapa ikapp, eller vad den genomsnittlige testosteronfyllde mannen nu förväntas göra. Faktum är att jag känner ännu mindre sympati för grabbarna grus än för de rosa små tjejgängen. Och jag känner minst lika många grymma tjejer som killar, men när de bägge könen klumpar ihop sig blir vissa saker så påtagliga.
Jag vill att tjejer ska kunna vara roliga, högljudda, offensiva, snabba, djupsinniga och nördiga. Om de vill.
Jag vill att killar ska kunna vara svaga, intresserade, romantiska, osäkra, omtänksamma och trevliga. Om de vill.
Jag vill att båda könen ska kunna ha på sig vilka kläder de vill, vara homosexuella, grubbla, sminka sig eller inte, vara tjocka eller spinkiga. Utan att behöva tänka på om det passar sig eller inte.
Jag önskar att vi slapp alla tjejiga tjejer och manliga män. Det var bara det.
- - -
När jag vaknade var det en sådan där dag då det känns som om alla låtarna på "Känn ingen sorg för mig Göteborg" stämmer in på en, på ett dåligt sätt. Men Morrissey tittade som vanligt med sin outgrundliga blick på mig från väggen, och det blev scones-frukost på Ryds Allé. Och sol. If it all amounts to nothing - it doesn't matter, 'cause these are still our glory days.
Men häromdagen umgicks jag i ett "tjejgäng" igen. Och det gjorde mig matt. Jag blev så jävla trött på allt tillrättande av hår och kläder, "åh gud då började jag grina", självförminskning och brist på sund och rolig elakhet.
Man lär sig fnittra, diskutera schampon och adaptera en lilla-jag-mentalitet. Jag vet hur man tar på sig tjej-kostymen. Men det är inte vad jag vill. Inte för att jag hellre vill dra skrythistorier om sexuella erövringar, snacka lumpen-minnen och rapa ikapp, eller vad den genomsnittlige testosteronfyllde mannen nu förväntas göra. Faktum är att jag känner ännu mindre sympati för grabbarna grus än för de rosa små tjejgängen. Och jag känner minst lika många grymma tjejer som killar, men när de bägge könen klumpar ihop sig blir vissa saker så påtagliga.
Jag vill att tjejer ska kunna vara roliga, högljudda, offensiva, snabba, djupsinniga och nördiga. Om de vill.
Jag vill att killar ska kunna vara svaga, intresserade, romantiska, osäkra, omtänksamma och trevliga. Om de vill.
Jag vill att båda könen ska kunna ha på sig vilka kläder de vill, vara homosexuella, grubbla, sminka sig eller inte, vara tjocka eller spinkiga. Utan att behöva tänka på om det passar sig eller inte.
Jag önskar att vi slapp alla tjejiga tjejer och manliga män. Det var bara det.
- - -
När jag vaknade var det en sådan där dag då det känns som om alla låtarna på "Känn ingen sorg för mig Göteborg" stämmer in på en, på ett dåligt sätt. Men Morrissey tittade som vanligt med sin outgrundliga blick på mig från väggen, och det blev scones-frukost på Ryds Allé. Och sol. If it all amounts to nothing - it doesn't matter, 'cause these are still our glory days.
torsdag, september 07, 2006
Verkligen
Idag är den första gråa dagen i Linköping. Och då pratar jag inte väder, utan snarare sinnestämning eller allmäntillstånd. Kalasmottagningen var under förväntan. Det börjar bli dags att skriva på första inlämningsuppgiften. Vi har föreläsning klockan 15. Allting ligger dött och väntande, inte ens MSN är igång. Ni förstår min poäng.
Nåväl. Början på en ny epok. Jag har startat en blogg, inspirerad av Kenny och Niklas, och lämnar mitt dagboksskrivande på Lunarstorm därhän, vilket man med goda grunder kan påstå är på tiden. Första inlägget blir inte direkt någon stilistisk höjdare, men som sagt, det är inte den sortens dag.
- - -
Och jag blir verkligen så glad för du är verkligen precis som jag... trodde jag kanske men det var inte så, vilket jag väl egentligen visste hela tiden, och inte heller var ute efter. Frågan är om det är tillräckligt. Jag känner mig förvirrad, men antar att det är självförvållat.
Den sköna känslan av öppna vägar och möjligheter lika okända som oändliga börjar så sakteliga avta. Men jag släppper inte taget än.
Vi säger så. På återseende med mera inspiration.
Nåväl. Början på en ny epok. Jag har startat en blogg, inspirerad av Kenny och Niklas, och lämnar mitt dagboksskrivande på Lunarstorm därhän, vilket man med goda grunder kan påstå är på tiden. Första inlägget blir inte direkt någon stilistisk höjdare, men som sagt, det är inte den sortens dag.
- - -
Och jag blir verkligen så glad för du är verkligen precis som jag... trodde jag kanske men det var inte så, vilket jag väl egentligen visste hela tiden, och inte heller var ute efter. Frågan är om det är tillräckligt. Jag känner mig förvirrad, men antar att det är självförvållat.
Den sköna känslan av öppna vägar och möjligheter lika okända som oändliga börjar så sakteliga avta. Men jag släppper inte taget än.
Vi säger så. På återseende med mera inspiration.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)