en blomma i ett skal, en påklädd Rönnerdal

Det är så himla, himla kallt och min filt är för liten. Idag är en sådan dag då alla blommorna hos växten i fönstret har vissnat, en såg bor i min hals, Ben&Jerry's smakar meningslöst och det känns som man har Botoxat ansiktet varje gång man ler. En sån dag som man klär på sig långklänning och stänger in sig på sitt rum och lyssnar på när gitarren inte alls harmonierar med ens röst.

Ljuset och jag försökte för första gången spela Vemodets man, en riktigt dammig gammal Winnerbäck-demo från den tiden då han inte var en för tidig farbror utan en yngling på cykel, året efter gymnasiet då jag fick min gitarr. Vi hade ackorden men det stod inte var man skulle byta. Det är D hela vägen, sa Ljuset.

Tre år senare skrev jag i ett blogginlägg att jag äntligen hade satt låten. Någon månad efter det vågade jag efter erforderligt antal öl spela den offentligt på HG:s personalplan. Du spelar den inte alls lika snabbt som Winnerbäck, sa Harry. Men vem brydde sig? Vargen satt i samma soffa.

Och nu sitter jag här under Olivers månlika lampa, nästan sex år sedan starten, och det låter fortfarande skit. Ibland känns det som om jag inte tar mig någonstans. Även om just gitarrspelandet kanske inte är ett rättvist sätt att bedöma tondöva mig. Å andra sidan trivs jag ju mycket bättre i imperfekt, så det kanske inte gör något.

tack mina små receptorer!

När man passerar någon okänding på stan och lukten av hans eller hennes parfym stannar kvar i näsan en liten stund. Så håller man inne andetaget en tiondels sekund extra och tänker att jaså, det här är hon.

Att klippa toppen av ett nytt kaffepaket.

Varg! Jag kramade så himla, himla många personer på Svartan i lördags. Och ändå var han den som luktade allra godast (en del luktade inte så gott alls utan mer overall/öl/sunk men det var bra kramar ändå).

På löprunda när man springer förbi någon som röker. Och cigarettlukten är alldeles färsk och man känner sig lite kvävd och väldigt ren på samma gång.

En nytänd tändsticka. Och eld.

Nytvättade lakan som har lufttorkat utomhus.

På kvällen när man löser upp håret och skakar fram schampodoften i ansiktet.

Och vår. Vår vår vår. De där plågsamt ljuva vårkvällarna blir jag helt yr av godlukt. Jag tänker att om paradiset finns, då består det av just en sådan här komplex uppsättning doftmolekyler, och vi kommer bara att klara av att vistas där i några sekunder. Sedan tappar vi greppet.

inventering

blåjeans - Cheap Monday/Kattas pojkvän

tisha - med Jarvis Cocker på, köpt av okänd japan på e-bay

mask - Frittans gömmor

När man bor i kollektiv är det lätt att gränserna mellan mitt och ditt blir lite otydliga. Folk flyttar in och ut med sina prylar, och i regel är det i slutändan mer saker som adderas än dras bort ur det gemensamma bohaget. Detta gäller särskilt saker som man inte riktigt känner att man har så mycket användning av, som ensamma vantar och halvtomma glasspaket. Men det får också effekten av att i ett vällagrat kollektiv finns allt man någonsin kan behöva.

Under min rumsflytt rotade jag runt lite i Frittans bortglömda gömmor och hittade allt jag behövde, som hammare, spik, häftmassa och en citruspress. Men där fanns också mer otippade ting. Till exempel:

- en gedigen samling ölunderlägg

- påskfjädrar

- en obehaglig tigermask

- en hemgjord tändsticksask

- en isärplockad spegelvägg

- en imponerande uppsättning glitterpennor

- en mycket liten termos

- recept på kikärtsbröd

Sen ville jag inte riktigt hitta mer så då slutade jag leta.

en lovande existens i stereo

Jag upplevde aldrig själv att ha syskon under min uppväxt, men på nära håll kunde jag studera kompisars fejder, fiendeskap och kärva frändskap med sina bröder och systrar. När vi var i kanske 12-årsåldern var det häftigaste som fanns idén om en lockande och klädsamt farlig ung vuxenvärld, en plats någonstans från typ gymnasiet och framåt där folk hånglade och var snygga och fria och vakna sent på natten. I väntan på att få träda in i detta förlovade men lite skrämmande land hängde man på någons rum och tillskansade sig de attribut man vågade: lite mascara här, en uppstoppad BH där, förälskelser i en kompis storebrorsa och så förstås musiken. Ingenting kunde manifestera löftet om en snabb, vass och intagande framtid som den.

Eftersom smakens förfiningsprocess ännu inte ens hade påbörjats, var det viktiga egentligen inte vad det var för musik, utan att kunna spela högt. Och det var här syskonen kom in. Med peliga bandspelare och billiga högtalare rådde ljudkrig mellan rummen. Vem kunde överrösta den andres usla musik och därmed vara mest renrasig tonåringsaspirant? Det var vinnaren. Tills föräldrarnas ilskna SÄNK!-rop nådde igenom den skrälliga ljudmattan.

Som den metafor för seger och lycka den var, stod en bättre stereo alltså överst på önskelistan. Och även om jag inte hade syskon, var det när min en gång högt älskade bergssprängare byttes ut mot en riktig liten bordsstereo, med fjärkontroll, som jag förstod att allt nog skulle ordna sig till slut.

Nu har jag precis tagit hit min stora anläggning från sin vila i magasinet hemhemma och monterat upp den i mitt nya rum. Man kan stå framför subwoofern och få det att vibrera i hela kroppen om man skulle vilja och jag kan höja volymen på förstärkaren tills jag själv inte ens kan vara i rummet. De tolvåringar som vi var ville inget hellre än att bli vuxna så att vi skulle kunna spela musik så högt vi ville och äta godis varje dag. Nu vet vi att grannarna klagar och att man blir tjock och sjuk av socker. Ibland är livet irriterande självreglerande.

flytta litet bohag

Idag ska jag flytta! Men bara från Jennys rum i kollektivet, till Olivers före detta i samma boning. Han har instruerat mig om currylinjer och lämnat kvar ett foto på sig själv uppe i hörnet, så det ska nog bli bra. Hoppas på mitt livs mest smärtfria flytt. Hej då rummet! Tack för tekvällar, True Blood-tittande och enormt mycket uppsatsångest. Nu börjar vi om igen.

tillbaka till brottsplatsen

Malmslättsvägen löper som en orm genom Linköping. Den börjar i något suspekt industriområde för att strax slinka förbi Rydsskogen, åla sig genom Vallarondellen (som, inte utan viss stolthet, påstås vara det något vaga området Norra Europas största), glänsa inför turisterna i Gamla Linköping, och så småningom i stadskärnan övergå i Storgatan, vilken tar ett hopp över ån utan att passera gå eller ropa hej.

Här står vi i krysset Malmslättsvägen/Westmansgatan - bara en av ett otal gatukorsningar som ormen passerar på sin färd mot vattnet.

Detta är platsen där jag tog lite för hög fart över en lite för stor kant som knep åt om longboardens bakre hjulpar och fick mig att flyga i en flack båge ner i asfalten. Det är också här jag och två av mina bästa vänner i decembermörker, kvällen efter en fruktansvärd skoldag efter en fantastisk avskedsfest och bara veckor innan jag for till Kanada, högtidligen skildes åt och sa "det här var kanske den sista dagen på universitetet tillsammans". Och det var det och en era tog slut utan att jag riktigt förstod det. I detta vägkors satt jag på en pizzeria där ett nyblivet ex med hjälp av neuropsykologi-boken förklarade exakt vilka skeenden i hjärnan som fick honom att må så kasst när jag gjorde slut. Och det var här vi ett par år tidigare som färska kogvet-ettor svängde in till Vallatanten för att köpa reflexrevärer till våra studentoveraller. I samma korsning gick jag och Joejo som fadderister och knackade dörr nervöst, i jakt på sponsorer till Nolle-P. Och detta är platsen där en kollega från studentpuben där jag jobbade förklarade att det var en jättedålig idé att dejta Vargen, eftersom han var en flumbulle som höll på med allt möjligt tvivelaktigt, och jag var, tja, jag.

Och detta är bara en korsning. Hur ska man ens kunna röra sig framåt i en stad där luften är så tjock av händelser? Hur ska man kunna ta sig någonstans?

oxymoroner

Och så var det igår kväll dags att återvända till Linköping. Den fruktade verkligheten höll sig på avstånd medan jag spontant bjöds att dela bröd, linser och politiska diskussioner i kollektivet - möjligen en kliché när man uttrycker det på det viset, men inte mindre angenämt för det.

Hur som helst. Babysteps, tänkte jag, och gick idag till Bokia för att försiktigt bläddra bland kalendrarna och på så vis förbereda mig på slutet av mitt livs sista sommarlov. Utbudet var som vanligt gigantiskt, likt en manifestation av omstartarentusiasm och goda intentioner. I den enorma högen fanns till exempel kalendern som syns på bilden.

Vi sysslar visserligen mycket med existensiella frågor och carpe diem-problematik här på Under Solen, men så desperat blir jag aldrig att jag köper en fucking lev-i-nuet-kalender. En kalender. För planering. Senast jag kollade efter var det motsatsen till att fånga dagen?

dagens outfit

När jag var yngre och min pappa kom hem från USA om somrarna var det första han gjorde att dra på sig blåstället och börja fixa taket/elen/fönstren/fasaden/brunnen. Sedan for han i samma klädsel in till köpingen med bilen och köpte frallor, hämtade paket på posten, hämtade mig någonstans eller annat som man kan ägna sig åt i civilisationen. Och jag skämdes så jag kunde dö. Arbetsoverall! Träskor! I stan!

Snickarbyxor - Carhartt

Träskor - vetefan

Bil - hyrd

Igår kväll var jag tvungen att åka in en sväng och köpa grädde till födelsedagstårtan. Och när jag skulle kliva ur förarsätet såg jag, till min förvåning, vad bilden ovan illustrerar. Inga konstigheter.

perspektiv

I ett besviket och postrevolutionärt Egypten ställs den forne diktatorn Hosni Mubarak inför rätta, åtalad för att vara ansvarig för 900 människoliv, offrade för en till synes fåfäng önskan om demokrati.

I Norge diskuteras rättegången mot den man som besinningslöst mejade ner nästan hundra oskyldiga unga människor, vilka också de brann för folkstyre.

På Afrikas horn har man inte tid att bry sig om sådana petitesser som vem som bestämmer. Där måste man ha mat. Nu.

I Sverige domineras nyhetsrapporteringen av att en 11-åring fick gå av ett tåg i en stad hon inte kände till. Hon blev omhändertagen av en snäll tant. Vi rasar. Hur kunde det hända? SJ:s talesperson, du har själv barn, hur ser du på det inträffade? Vad ska ni göra med konduktören? Jag vet att det är ohållbart och okonstruktivt att rycka på axlarna, säga tänk på barnen i Afrika och strunta i lokala problem som ter sig obetydliga i jämförelse med de globala. Naturligtvis ska man inte nöja sig bara för att folk har det jävligare på andra platser. Men ibland mår jag illa av den navelskådande, gnälliga, politikerföraktande, bortklemade jävla Disney-mobben till befolkning i det här landet, inklusive mig själv.

något tåldes det att skrattas åt, men mera hedras ändå

När jag som bäst låg gömd i de vildvuxna och försummade rabatterna kom regnet och överraskade. Då blev det tid att ta sig an Projekt Hembygdskollage. Så här ungefär ska det se ut, fast först måste jag skaffa bakgrund, ram och glas. Störst inspiration har lokaltidningen Melleruds Nyheter bidragit med. Med rubriker som "Gerdseruds Alltjänst firar tio år", "Kurs i Gestad om juverinflammation" och "Hushållningssällskapet hade stort prisregn" kan man inte gå fel. Det förakt och till och med hat jag stundom kände inför min hembygd under mina tonårhar utvecklats till en liten, ömmande kärlek.

(förstora bilden genom att klicka på den)

trygghet. en pjäs i en oändlig akt.

Nu när alla vännerna gått hem och jag åter lever livet som kuf i min röda Dalslandsstuga spenderar jag många timmar med Sveriges Radio i allmänhet och P1 i synnerhet. Jag ÄLSKAR P1. Mitt hjärta klappar i takt med dagens eko, jag lär mig en massa spännade saker om faktiskt allt i hela världen och framförallt förstår jag att vad som helst kan bli intressant med god research och en trygg radioröst. Åh dessa röster. Ingenting får mig att älska Sverige så mycket som P1:s vänliga, myndiga, lugna, tydliga, rikssvenska stämmor. Mitt livs Titanic kommer aldrig någonsin att störta in ett isberg så länge P1 fortsätter sin stadiga kurs mot evigheten.

Men mest av allt älskar jag Radioteatern. Missförstå mig inte. Jag har aldrig någonsin haft behållning av en laddning dramatiserad eter. Jag har svårt att föreställa mig att någon har det. Teater är ofta svårsmält per default, och när alla visuella intryck går förlorade och måste kompenseras av flåsigt överspel från skådisarna - det är alltid samma personer förresten, hej Claire Wikholm - och lite småsorgliga ljudeffekter, blir det nästintill omöjligt att ta till sig.

Och ändå får det fortgå! Det är det som är det fantastiska. Ambitiösa kulturjournalister öser till synes osinligt engagemang i uppsättning efter uppsättning. En högtidlig stämma mässar dramatiskt "Radioteatern ger...". Skådespelarna ropar och vägrar låta en endaste konsonant gå förlorad. Allt inför en otacksam och i bästa fall likgiltig publik. Då känner jag rysningar av välbehag utefter min ryggrad. En sådan institution!

I en tid av tillgång och efterfrågan. I en tid utan hållpunkter och ritualer. Då är Radioteatern min obegripliga snuttefilt.

the decisive moment

Just det ja, när vi var i New York besökte vi en fantastisk fotoutställning. Det var en visning av Elliott Erwitts bästa bilder. Ni kanske redan känner till honom? Högst troligen, med tanke på att uppskattningsvis 87% av min bekantskapskrets ägnar sig åt foto i någon form. Men jag hade i alla fall inte koll, förrän vi gick till International Center of Photography i Midtown och mottog frälsning. Humor och svartvitt foto, vem hade kunnat ana att det skulle gå ihop? Åh.

helt nya Att Göra-listor

- lyssna igenom varenda en av mina föräldrars LP-skivor och ordna dem alfabetiskt

- läsa Sara Lidman

- döda mördarsniglar

- koka kaffe och titta på Akutellt prick klockan nio

Jag känner mig som en romankaraktär här ute. Hur skulle jag kunna göra annat, där jag tar på mig mina cowboy-boots och störtkrukehjälmen och åker in till köpingen på vespan för att handla? Hukar mellan hyllorna, tänker att de måste undra vem jag är. Jag pratar inte som de, och kassapersonalen har bytts ut mot nittiotaliser istället för mina jämnåriga bekanta som brukade stå där.

En mystisk främling. Ensam. Jag mumlar för mig själv. Stövlar runt i skog och trädgård. För privata krig mot snår, sniglar och mina egna dagdrivna tankar. Eldar stearinljus och låter sommarnätters smärtsamma doftfyrverkerier explodera i lungorna. Gardinerna fladdrar. Skivspelaren knastrar. Rödvinet skälver i glaset.

Snart! Snart kommer oförklarliga brott ske. Snart slår en avgörande insikt ned som en blixt i min hjärna. Snart knackar någon på min dörr. För det här är bara inledningen.

var hälsad, homo sapiens

Jag är visserligen på gränsen till folkskygg, men samtidigt oerhört...intresserad av min omgivning. Detta gäller inte bara mina vänner och bekanta, utan också fullkomliga främlingar som råkar befinna sig i min närhet. I New York var en av mina favoritsysselsättningar att kolla på människor i tunnelbanan, och när vi kom tillbaka till Sverige led vi alla stort av att inte kunna kommentera folk och företeelser runt om oss obemärkt.

Jag vet inte varför det är så intressant att studera omgivningens frisyrer, klädval, kropssspråk och anletsdrag, men jag kan inte låta bli. Det gäller även den lite obekväma situation som uppstår då man möter en främmande person på en plats som i övrigt är helt öde. Ett typexempel är promenad i skog eller på landsbygd. Man går alltså varandra till mötes, utan att ha någon som helst koppling till sin motpart och utan att riktigt veta hur man i det här läget ska bete sig.

En strategi är att frejdigt hälsa och hoppas att den andra tror att det är kutym eller att man är flyktigt bekanta. En annan är att stirra våldsamt stint framför sig utan att tillkännage den andres existens med så mycket som en oregerlig blick i vitögat. Själv brukar jag begagna mig av tekniken att låta mina nyfikna ögon kompulsivt löpa över personen så länge den är på behörigt avstånd, för att när den närmar sig betrakta marken en stund och i mötesögonblicket titta upp, le sammanbitet och nicka en hälsning.

Men VAD är grejen med de individer som när man möter dem kör dödsstirret rakt ut i luften kombinerat med ett besvärat leende? Pourquoi? Kanske är det någon slags avancerad signal för jag lovar att jag egentligen bara sköter min business och knappt märker att jag passerar dig, men ifall du råkar kolla på mig, ja, då har jag väl sett dig ändå och är fredligt inställd, ugh. Tänk er två sådana här människor som möter varandra. Haha!

Jag är inte säker på varför, men det känns lite sorgligt att vi ens har den här typen av problematik. Att man måste ha strategier för något så enkelt som när man oförhappandes knallar på en artfrände. Kanske borde man ge varandra en top-of-the-food-chain-five istället.

som det anstår en författare

Hemkommen till Dalsland! Jag välkomnas av en av humle halvt överväxt veranda och en förtorkad liten fladdermus som mött sitt öde instängd i sovrummet. Hur hon kom dit är en gåta.

long time, no see

ynk

Alla våra beskärningar i trädgården i våras har gett utdelning och det nyplanerade plommonträdet stoltserar med ett solitärt och grönt litet kart som antagligen har tagit över hälften av dess energiresurser i anspråk. Ungdomlig entusiasm.

För luften och vattnet och kontrasten till det Stora Äpplet är fem tågresor, två bussfärder, en liten promenad och 878 kronor ett billigt pris att betala.

hemma igen.

Allt är kallare, renare, tystare och tamare. Sedvanlig hemkomstdepression inträder. Vad ska man göra nu då?

supersize me

Det finns potential att lära sig mycket under en månad på New Yorks gator, om livet i allmänhet och USA i synnerhet. Men trots all kunskap vi vadat genom till dags dato, är det bestående intrycket av det här landet en fet generalisering: allt är så jäkla STORT.

Man går vilse i varuhusen, limousiner stora som skepp kommer glidande längs gatorna, melonerna i affärerna är för tunga för att kunna bära hem, take away-kaffet serveras i halvliters regular size och våra magsäckar har expanderat till dubbel storlek av portioner som skulle kunna föda en bebis-elefant.

Själva New Yorks svindlande storlek har jag ju redan utgjutit mig om. Allt är större. Människorna, husen, bilarna, arenorna, biosalongerna, kakorna, utbudet, regndropparna, gradtalen, dricksprocenten, stjänstatusen hos nyhetsankarna, andelen reklam på TV. Vi har till och med sett de största brösten i våra liv här. Själva är vi små i relativ bemärkelse men större i absoluta tal, till följd av ovan nämna elefant-mat och allmänt dekadent amerikanskt leverne. Som good sports tar vi seden dit vi kommer.

stor tvål, liten Gro

stor vinflaska, liten Gro

stor Affligem, liten Gro samt referensflaska

stor öl, liten Gro

de enda som sover i staden som aldrig sover är vi

Här sitter jag i köksexil och går igenom mail och andra viktigheter, medan de andra tråkmånsarna ligger och sover. Jag tror vi har snittat på 10 timmar sömn/natt här, då vi vanligtvis utpumpade av dagens alla intryck, navigationssvårigheter, tryckande värme, smarriga måltider med 100% fetthalt etcetera däckar någon gång efter midnatt. Vid tio går jag upp och lagar frukost på ett så skramlande sätt att man måste vakna, varefter jag rastlöst stolpar runt i lägenheten och hetsar om att vi måste göra något med vår dag. Idag äter jag dock själv och låter de små liven vara. Resultat:

Här skymtar alltså tre personer försänkta i sin elfte timmes drömmerier. Vågade inte fota närmare av rädsla för att trampa på deras integritet. Jag upphör aldrig att förvånas över den till synes oändliga kapacitet till sömn.

Men oj! Min tidige bundsförvant pensionärs-Erik är också vaken. Hej hej! Nu har ni fått se lägenheten också.

när ens ungdom börjat glittra som Allens Manhattan

Utomhusbio i Brooklyn Bridge Park: på skärmen visas Woody Allens svartvita Manhattan. I bakgrunden tornar verklighetens dito i technicolor. I ♥ NY.

(ursäkta dålig bildkvalitet, iPhone)

direkt från brooklyn

Gooood mooorning America! Dagen inleds i SoBro med m&m-gröt. Inga konstigheter. Vi tar seden dit vi kommer.