vad som egentligen skiljer oss från djuren

Apropå gårdagens inlägg. När det verkligen gäller att återerövra min tro på mänskligheten är det inte till Läkare utan gränser, Göran Kropp-typer och överlevare från koncentrationslägren jag vänder mig till (även om de så klart förtjänar all beundran). Det som verkligen får mig att le mot främlingar på stan när jag kommer cyklandes är alla fullständigt onödiga saker människor gör bara för att det är kul.

Som när en grupp människor bestämmer sig för att frysa tiden på centralstationen i New York:

Eller när en tjej börjar ta ett artsy foto av sin frukost varje morgon samt förse den med ett soundtrack:

365 days of breakfast

(Inse vilken prestationsångest den här tjejen måste ha när hon går till Hemköp. Vi andra grymtar som bäst "god morgon" till våra kollektivare när vi stiger upp. Hon arrar värsta stillebenet före frukost. Imponerande).

Eller när man fyller en hemsida till brädden med fullständigt bedårande hemska familjeporträtt:

Awkward Family Photos

Eller den numera insomnade plats där mer eller mindre kända människor fulphotoshoppas in i helt nya sammanhang som rimmar med deras namn:

Lou Reed i Tweed

Eller när de pretentiösa individer vi älskar att hata fotograferas i sina överdesignade miljondollarshem och hånas medelst fnissiga oneliners:

Unhappy Hipsters

Somliga kanske tycker att det är tragiskt. Jag tycker att det är fantastiskt. Att jobba stehårt för ett viktigt syfte är väl ingen konst. Att lägga ner hundratals timmar på något som på intet vis kan kopplas till överlevnad, det är vad som skiljer oss från djuren.

folk är dumma i huvudet

...ibland, men även om jag kanske oftare slås av hur själviska, i vägen, kortsynta och glanslösa i största allmänhet människor kan vara, så slås jag ibland till marken, ja knockas jag, av glädje över hur mycket fantastiska saker vi gör hela tiden.

Det finns sådana mängder nästan gudomlig vishet och förtjusande dårskap där ute! Låttexter som är större än livet, melodislingor att bli besatt av, magiska fotografier, citat att lägga i små askar eller spraya över hela motorvägen, romaner skrivna av en borttappad tvillingsjäl. Vackra tankar, förtjusande bakverk, geniala projekt, aktioner och reaktioner och demonstrationer att dö för.

Tillsammans flätas det ihop till den bästa av berättelser. Sagan om människodjuret som blev lite bättre, lite klokare, lite skönare för varje andetag. Based on a true story.

att våga vara rädd

Rädslan har förföljt mig hela livet. Dödsförskräckt har jag vandrat genom alla mina dagar. Jag har varit rädd för att prata offentligt och för tystnaden som tjocknar i luften mellan två människor, rädd för mögliga saker i kylen, rädd för att vara okysst, för att bli kidnappad av aliens, för egna flygresor, för att gå på fester, för att bli tjock, för att mina föräldrar ska dö, för gråsuggor, telefoner, frisörer och fysikprov. Rädd för att vilja för mycket och vilja för lite, för att missa något väsentligt elller för all del tåget, och för att misslyckas med livet i största allmänhet.

Att resa är att lära. Att lära är att förstå. Att förstå är att sluta vara rädd skrev jag i mitt sista resebrev och visst är det ännu sant. Det är när man äntligen kan förstå de kugghjul som driver världen som den slutar skrämma en, när man slänger upp fönsterluckorna på vid gavel och låter solstrålarna skina på alla troll som de spricker och smulas sönder till hanterbara självklarheter. Och många av mina före detta rädslor är nu bara dammiga fotspår i det förflutna.

Men vad gör man när det som skrämmer är osynligt och därför inte kan belysas av någon sol? Det som folk i allämhet är som mest rädda för är saker som inte syns. Ensamhet, svarta hål, radioaktiv strålning, växthusgaser, döden, oändlighet, den vaga känslan av tom rymd.

Allt jag vill är att sluta vara rädd. Jag föreställer mig att jag skulle vara harmonisk då. Som en buddhistisk munk på toppen av Mount Everest, fast med syrgas då kanske. Lugn, fridfull och fullkomligt gränslös. Men sen tänker jag på hur det kittlar i maggropen när man cyklar med slutna ögon nerför en vårgrönskande backe, eller när tåget rullar ut mot en okänd station, när ett uppdrag är på gränsen för vad man tror sig klara, och plötsligt vet jag inte vad rädsla är längre. Kanske är det som Jonatan Lejonhjärta sa, kanske är trotsad rädsla den tunna gränsen mellan människa och djur. Kanske är det den som är resan. Och plötsligt har vi en cirkel.

Om jag bara kunde skilja skräck från förtjusning.

min eviga längtan efter stormen

Det ligger något trösterikt i alla naturkatastrofer, eftersom de övertygar oss om vår oförmåga, som vi annars skulle kunna sluta tro på. Ibland är det sällsamt lugnande att inse vidden av sin egen maktlöshet.

Ur "Rädd att flyga" av Erica Jong

ögon, blickar, ögonblick

De allra finaste bilderna på det mest överlägsna motivet av dem alla - människan - hittar man på fuckyeahhumanbodies. Där kan jag spendera nästan hur lång tid som helst.

tågfascism

Ni vet att jag har ett speciellt förhållande till tåg. Ja jag vet att SJ är onda och att ni blir försenade nästan varje gång ni försöker ta spåret nånstans, men det är inte relevant. Jag älskar tåg ändå. Jag älskar de små gula barnbiljetterna med djur på som man fick om man var barn på 80-talet, utropen som ekar över perrong och väntsal, nedpackade avokadomackor, Pressbyråns alla glansiga magasin, Kupé med sina misslyckade photoshoots och okritiska intervjuer som försöker få Parlamentet-komiker att vara glamorösa, ord som "ankommande" och "lokförare", att äta choklad och titta på när landsbygden rusar förbi utanför fönstret, da-dunk, da-dunk, da-dunk.

En rolig tågaktivitet är att spana in sina kamrater i vagnen. Det bästa är så klart om man sitter vid en plats med ett fyrabord så att det inte behöver vara uppenbart vad man håller på med. Jag noterar alla drag och bruka fantisera om vad de har för liv när de inte sitter i en sliten kupé i Hallsberg. Nu senast var det en sovande student med Kaffekooperativsdekal på sin laptop; en skolboks-hipster komplett med fiskarmössa, iPhone, skägg och Fjällräven Kånken; en piffig invandrarkvinna som gav sig i kast med det mycket behjärtansvärda självmord-genom-uttråkning-och-depression-uppdraget att konversera ett gnällig skånsk gubbe och en tjej som åt spännande asiatiska snacks som såg ut ungefär som små hoprullade omeletter.

Av någon anledning finner jag alltid tågmänniskorna fina, intressanta eller åtminstone vagt signifikanta. Jag vet vad jag talar om. När jag bytte till Mellerudsbussen i Vänersborg befolkades fordonet av idel våldsamt finniga tonårskillar med fuldreads, deghyade och räddögda högstadietjejer som misslyckades i sin alternativa look (sönderduschat råttfärgat/solkblått hår, rejvarbyxor) och trötta permanentade dagisfröknar. Inte för att de här människorna inte får existera. Men jag kan inte sticka under stol med att de gör det mig lite landsbygdsdeprimerad.

På bakvägen från campus till stan balanserar jag på Västanvinden precis på gränsen mellan dag och natt, mellan vinter och vår. I skymningen ser himlen ut som pastellfärgad glass och några kvarglömda minusgrader möter mina händer. Det är tyst, rörelselöst, och plötsligt får jag för mig att det enda som ännu låter i världen är jag - motvinden som brusar i mina öron, gruset som knastrar under mina cykelhjul. Allt annat är fullkomligt stilla. Och jag tänker att det nog är i stunderna av absolut solitud och absolut gemenskap som man är som allra mest levande.

it's hard to stay mad, when there's so much beauty

Jag må vara en invecklad person, men när det kommer till film finns det ganska enkla, eller åtminstone generella, recept som får mig på fall. Jag tycker om filmer som utnyttjar sitt medium, till exempel att de gör det mesta av det visuella eller att det handlar om saker som kanske inte kan hända i verkligheten. Jag gillar också när de är lite högstämda och roliga på samma gång. Om det dessutom förekommer ett trevligt fordon, som flakmopeder och fina tåg, så är jag såld. Och så måste de vara snygga eller vackra eller både och.

Således är faktiskt inte ett dugg svårt för mig att lista de fem filmer som jag tycker allra mest om i hela världen. Det är de filmer som är kärnan i alla mina frågor och samtidigt deras svar. De är mitt språk. De är min hjärna i 35 millimeters 2D. De är de här.

5. Eternal Sunshine of the Spotless Mind

Den här titeln, hämtad från en dikt av Alexander Pope, är så ljuvlig att det egentligen inte hade spelat någon roll om filmen inte var bra. Men det är den så klart! Jag älskar det mesta som Kate Winslet är med i. Denna plats kunde nästan ha stulits av såväl Titanic, The Reader och Revolutionary Road. Men bara nästan.

4. Juno

Med ett soundtrack som följde mig under en hel magisk vår och den smartaste och roligaste dialog en amerikansk film någonsin presterat är Juno som film långt mycket större än dess egentligen ganska simpla historia om en 16-årig tjej som råkar bli gravid med en kompis.

3. Darjeeling Limited

Inleds med den genialiska tillhörande kortfilmen Hotel Chevalier och sen blir det bara bättre. Kompade av The Kinks reser tre motvilliga bröder genom ett Indien i technicolor, pimpat med förtjusande detaljer som dödskallemärkta ormlådor och närmast antikt Louis Vuitton-bagage. Innehåller filmvärldens bästa scen, där Adrien Brody med sina spindellika ben springer om Bill Murray och kastar sig upp i den bakre änden på ett avgående tåg, varpå han i slow motion fäller upp solglasögonen för att betrakta förloraren som står kvar på perrongen.

4. Amelie från Montmarte

Om jag bara fick se en enda film i mitt liv skulle jag välja den här. Om jag bara fick göra en enda sak i mitt liv skulle det vara att se den här filmen.

5. American Beauty

Det här klippet, som är filmens slutscen, sammanfattar allt mänskligheten behöver veta. American Beauty är en rolig film också, och hemskt sorglig, men mest är den så väldigt, väldigt klok.

8% vår, 99% levande

Det är nu det händer. Det är nu svenska folket drar ner dragkedjan i sina nordiskt stela skal och kläcks, kränger dem av sig till förmån för ännu euforiskt blekt skinn och livsglädje och förlängda lunchraster intill solvarma väggar. Det är ännu en gräsrotsrörelse, men snart växer den mot skyn i takt med engångsgrillarnas rök och den sista tron på att vintern någonsin kommer åter rinner med smältvattnet ut i havet.

Sedan jag påbörjade mitt exjobb är nästan det enda jag tänker på - förutom våren då - traumasjukvård. Jag vänder mest min egen uppsats ut och in i min hjärna, men med mig har jag också ständigt en medvetenhet om vad som skulle kunna hända med min kropp i nästan vilken sekund som helst. Jag cyklar overkligt fort på Västanvinden nerför en backe och föreställer mig hur något fastnar i framhjulet och hur jag kastas i en vid båge på asfalten, hur mitt skelett rasar ihop som ett plockepinnspel. Jag sätter mig på tåget och funderar över vad en rörelsemängd i ett X2000 kan göra med en människokropp om allt skulle gå fel. Jag tänker mig en dag som denna, när jag för första gången är för varm i min skidjacka, när jag är instängd i en bubbla av sol, hörlursmusik och fartvind och skuggorna är så skarpa att jag varken ser bilen eller föraren mig när vi båda har grönt vid en korsning längs Malmslättsvägen. En sådan där dag som skulle kunna vara vilket år, vilket liv, vilken plats som helst för alla vårrusiga dagar är desamma. Jag föreställer mig hur läkarna klipper upp mina kläder där på britsen, radiologen som scrollar igenom en bildstack av mig.

Jag vet inte vad som är mest oroväckande, min makarbra fascination för det jag studerar eller hur otroligt självcentrerad jag uppenbarligen är. Men mest är jag glad över att det ännu inte hänt. Mest är jag uppsluppet tacksam över alla mina otroligt häftiga skelettdelar, muskler och min konstiga, konstiga hjärna.

gemensamma projekt

en sak som är bra med att bo i kollektiv är att man i fullständigt kravlös samvaro spontant kan ägna en fredagskväll åt att dricka rödvin och lära sig vika origami-tranor att hänga i taklampan

hej från Mjärdevi Science Park

Ja, här har jag försummat Under Solen och kört bloggstatistiken i botten medan februari oförtrutet har fortsatt att leverera en miljö som är på gränsen till vad människor klarar av att leva i. Det känns fint att se att ni är ett gäng som hoppfullt besöker mig varje dag trots denna inläggstorka och nu sticker jag till er en liten godbit så att ni fortsätter följa mig.

Den senaste tiden har jag mest ägnat åt två långsamma sysselsättningar: att vänta och att åka tåg. (Ja, visst känns de två begeppen märkligt besläktade i dessa tider?) Jag har farit till Stockholm och till Göteborg för att på sjukhusen observera traumafall som aldrig inträffar så länge jag är i närheten, jag har suttit trånande vid min mail och väntat på lika exjobbsrelaterade svar som aldrig kommer och jag har suttit i telefonköer som aldrig tar slut. Att exjobba visar sig inte alls handla om att praktisera vad man har lärt sig under fyra-fem år på universitetet, utan att ha is i magen, försätta sig i läskiga situationer samt hantera fullskaligt ansvar som få en att vakna på natten i oförklarliga ångestattacker. Har jag nämnt att jag ser fram emot sommaren?

Jag åkte till Skåne också och träffade det som av en systembolagsanställd benämdes som "Tjejligan" - vilket involverade nattliga dansbesök, uppdateringsglädje och till och med solsken - jag har flyttat mitt pick och pack till det utmärkta kollektivet Frittan som ligger nere på stan och som jag nästan inte hunnit vara i av ovanstående skäl och jag har gråtit till en Disneyfilm på bio. Vad har ni gjort?

när livet slutade vara poesi

Kanske är mitt problem att jag under rådande omständigheter inte klarar av att ha mitt medvetande på satellitvy. Med perspektiv att förstå hur fantastiskt det är att man får vandra runt i en sjukt kompetent kropp på den här jäkla globen med allt vad det innebär. Jag vill ju att mitt liv och min värld ska vara vardagspoesi, låttexter, citat och flygfoton, så där avskalad från inskränkt tvättstugebitterhet. Och det lyckas jag med ganska ofta och då är jag glad.

Men nu har februari bundit fast mina fötter vid marken och allt jag kan känna är en väldigt poesilös ensamhet, oro och meningslöshet. Det handlar exakt noll om hur man har det. Och till etthundra procent om hur man tänker. Men hur göra för att sätta sitt sinne? Det är en gåta.

Min inspiration för tillfället är därför ett minne från den 3:e december i år. Då åkte jag och Vargen in till New York City under vår layover på JFK airport och det var liksom ingenting vi hade räknat med, vi hade ju just varit i Ecuador och skulle hem till ett snöstormigt Sverige. Men helt plötsligt så stod vi i en kall coh vacker Central Park och var så euforiska som man bara kan bli när man helt oförhappandes hamnar i världens centrum. Så jag tänker på parken och blundar och hoppas, hoppas, hoppas att vi verkligen tar oss dit en månad i sommar såsom vi föresatt oss. Då kommer det att vara asfaltsvarmt och vi ska äta yoghurtglass och bagels och hamburgare och låtsas att vi är new yorkers, och bara man tänker den tanken, att den här möjligheten existerar i ens liv, så kan man ju inte annat än att börja sväva över marken i alla fall.

packa pappas kappsäck

hejdå 72B

Som ni vet så har jag under det senaste året parasiterat på Kobojsarkollektivet där Vargen bor, eftersom jag inte spenderat tillräckligt med tid i Sverige för att ha ett eget boende. Men nu är det dags för mig att lämna de rutiga skjortorna och baconmiddagarna, för till helgen ska jag flytta in till stan och bekanta mig med ett alledels eget och för mig alldeles nytt kollektiv.

Så jag sitter och surfar skåpbilar och släp som kan förflytta mina ägodelar från sin magasinerade tillvaro i mitt förra kollektiv Studio 55, och tänker att sånt här nog kan vara det tråkigaste av allt med att vara vuxen, eller kanske med att vara människa överhuvudtaget. Att flytta sina prylar.

Jag brukar sätta en ära i att inte ha så mycket saker - jag tog med mig lite husegeråd hemhemifrån och köpte mig tre möbler varav två väldigt begagnasde sådana när jag flyttade upp till Linköping. Och det är allt jag äger. Plus lite småkrafs förstås. Men i somras, innan vår Sydamerika-resa, när jag skulle flytta upp den lilla procentsats av mina ägodelar som bor hos Vargen, uppgick densamma ändå till två stora sopsäckar och tre bananlådor. Så det är lika bra att jag slår till på en ordentlig skåpbil och inte nåt billigt fjös, för hur man än vänder sig tycks det som om man vadar i saker, pryttlar, sladdar, askar och diverse ting som tvingar en att gå till IKEAs avdelning för smart förvaring.

Glöm att vandra iväg mot solnedgången längs en dammig sommarväg med bara ett knyte på en pinne på axeln. Det går inte att bli fri. Inte på 2000-talet. Skapade eller inte, våra behov och våra grenuttag är här för att stanna.

alla heter Glenn i Göteborg

Jag har länge haft en teori om att man direkt kan avgöra om en stadsdel ligger i Göteborg, endast med ledning av dess namn, oavsett hur oinsatt man är i den lokala geografin. Lyssna bara! Olskroken. Majorna. Masthugget. Kortedala. Angered. Orden smakar lika mycket Sveriges andra stad som stekt sill, 00-talspop och vårens första kaffe i Haga tillsammans.

För att bekräfta min tes gjorde jag nyss ett mycket vetenskapligt test på min kollektivkamrat Erik, en glad värmlänning vars sammantagna geografiska Göteborgs-erfarenhet begränsar sig till några Lisebergsbesök och en okoncentrerad Paddan-färd under en klassresa i mellanstadiet (vilken sedemera ledde till en på en restaurang förlorad jacka, ett fortfarande emotionellt smärtsamt minne).

Hur som helst, efter att inte på något sätt informerat försökspersonen om anonymitet i framtida publikationer, läste jag i blandad ordning upp femton inte särskilt slumpvis utvalda namn på stadsdelar i respektive Göteborg, Uppsala och Malmö. Efter varje namn fick informanten ange vilken stad han trodde det hörde hemma i.

Resultatet var nedslående. Malmönamnen tycktes vara mest typiska, då respondenten prickade rätt på 3/5 av dessa. Vad gäller Göteborg och Uppsala verkade de utvalda namnen däremot framkalla bilder av motsatt stad; tre av göteborgsnamnen ansågs av min försöksperson härstamma från Uppsala och vice versa.

Jag skyller min krossade hypotes på en mängd närvarande störvariabler och låg ekologisk validitet. I refuse to kill my darling. Jag menar, kan något egentligen bli mer platstypiskt än Hisingen?

jag såg min ungdom trampa gasen i botten och sen köra rakt in i en bergvägg

fortfarande med kraft att knocka

Man hade bränt alla sina tillgångar och peppat i månader. Köpt tygfärg på Panduro, klippt mallar med nagelsax och tryckt sina egna tröjor. Man åkte till närmsta stora stad, som var ganska långt bort, och hade noga fixat boende eller nattransport. Man köade i timmar och räknade under tiden antalet Converse inom synhåll. Väl inne på arenan satt man i ringar och lekte konsertlekar och väntade ännu mer. Hela tiden en latent panik - skulle man komma tillräckligt långt fram, skulle stora buffliga killar tränga sig framför en i sista sekund, fanns det fortfarande tid att gå på toa eller skulle man bli tvungen att uthärda hela spelningen både kissnödig och törstig?

Sedan spelade förbandet alldeles för länge och huvudakten var flera timmar försenad, men det var förstås oerhört när de äntligen kom ut på scenen. Eufori blandad med ihopklämda bröstkorgar och kanske att man skymtade artistens huvud ibland. Attackförälskelse i de sjömanskostymsbeklädda pojkarna i publiken och ängslan över om man själv var tillräckligt rätt. Sedan var det plötsligen över och man strömmade ut med havet av människor på fötter som knappt gick att gå på längre, köade oändligt till överpriserat flaskvatten och sen var man tvungen att springa genom okänt storstadsmörker för att hinna med sista tåget hem. Där man fullständigt utmattad kontasterade att det hade varit helt fantastiskt.

Tonårens konsertupplevelser går liksom inte att jämföra med dagens. Nu kan jag i min egen hemstad spontanköpa bljetter några dagar innan spelning, peppa med finöl för 99 kronor glaset på en pub inne i stan och anlända på arenan en kvart innan det börjar. Inte egentligen fatta att det är Håkan Hellström jag ska få se förrän han faktiskt kommer ut på scenen och ser ut som The Mad Hatter i senaste Alice i Underlandet-filmen. Jag kan vara trygg på min plats och i min kropp och det är inte ens särskilt trångt. Jag kan se hela ensemblen men det vore liksom inte hela världen om jag inte gjorde det, om jag blev bakåtskuffad eller skymd eller inte fick den optimala platsen.

Men fortfarande är det dans dans dans. Och fortfarande åker jag hem och bara önskar att alla runt om mig kunde vara vackra och tysta på bussen så jag kan hålla kvar den nästan religösa känslan. Som är helt fantastisk.

I spent half of my life in the customer service line

I don't know what you've been told, but I don't get out much these days sa jag till Machmot, där vi satt med varsin semla på stans mesta tantkonditiori, fast vi då vi senast träffades kommit överens om att vi skulle ses över starksprit nästa gång.

Jag berättade att jag håller på att kopiera över alla mina gamla blogginlägg (under solen startade som a timekill to die for hösten 2006, sedan dess har det blivit knappt 300 poster) till ett Word-dokument, vilket tar med mig på en sedvanligt bitterljuv resa genom hela min universitetstid. Uppenbarligen verkar jag ha haft skitkul. Mycket roligare, läskigare, kreativare, aktivare och mer spännande än vad jag har nu. Numera lagar jag ordentlig mat och går och lägger mig klockan elva.

Vi var bättre förr, höll han utan omsvep och till min stora förvång med mig om. Men hur orkar man? Hur håller man fast i sina vänner? Och hur gör man om man inte ens vill hålla fast i dem? Om man är nöjd? Vi kom inte fram till något, för jag vet inte, jag vet inte om man får vara nöjd med att bli mittemellan och mogen och modest, jag pendlar hela tiden mellan att tycka att man ska våga göra vad man känner för och att man hela tiden skall utmana sig själv för att inte stagnera.

Fast det vore ju kul att känna entusiasm inför något. The fire in my eye is fleeting sa jag till Vargen härom natten, men det slutade visst bara med att vi somnade.

I mina gamla, livliga blogginlägg klagar jag å andra sidan över den tillvarons galenskap, hur vi kastar oss mellan händelser och människor i sådan hastighet att vi inte har tid att uppskatta dem, bara kryssar av dem på någon slags livets checklista. Jag vill ju ha tid för saker, mässar jag. Jag vill baka bröd och läsa DN Söndag.

Jag vet ingen som analyserar sina känslor så mycket som du, ler Machmot när semlan sedan länge är uppäten. Andra människor brukar mest...känna sina känslor. Men du analyserar dem.

but don't, don't, dont', don't let them go

no don't, don't, dont', don't let them go to waste

sjunger min dator om mina dagar för mig.

Hur låter man bli att slöa bort sitt liv? Det har jag fortfarande inte lärt mig.

att vara snabb i en långsam värld

Jag har aldrig suttit vid telefonen och väntat på att nån kille ska ringa. Det beror inte på att jag inte tycker om pojkar, utan på att jag ogillar att prata i telefon. Uppenbarligen så har det löst sig ändå. Det finns andra sätt att kommunicera.

Däremot vet jag inte hur många gånger jag väntat på att höra av myndigheter, fastighetsskötare, gruppmedlemmar, cykelförsäljare, handledare, potentiella arbetsgivare, exjobb, och nu senast, kontakter på akutmottagningar på diverse svenska sjukhus där jag skall utföra den etnografiska studie som så småningom utmynna i min magisteruppsats.

Och jag sitter och trånar vid min Blackberry och min inbox, jag knapprar under tiden halvhjärtat fram bakgrund och teoretiskt ramverk i mitt utkast, jag skapar google-dokument där jag sorterar kontakter och litteratur och memos, jag plöjer en hel hög med metodböcker, allt i hjälplös väntan på den verklighet som bara just de här kontakterna kan ge mig. Eventuellt.

Jag är snabb, jag är omedelbar, jag är tveklös. Men min omgivning är alltid långsam. Ibland blir det frustrerande på det olidligas gräns.

somliga går i trasiga skor

these boots weren't made for walking

När jag gjorde work exchange på Hostel in the Forest förra våren jobbade även hippiedrottningen Mac där, en söderböna från Tallahassee som varken tvekar att tatuera sig själv eller korsa hela USA på cykel. Mac strödde kärlek omkring sig och bjöd på sånger och gräs, men hade en blick hård och skarp som rostfritt stål och jag var nog alltid lite rädd för henne. Jämt, utom när vi låg nakna på bryggan ute i sjön under den ännu lite bleka mars-solen, hade hon sina tunna ben nedstuckna i ett par rödbruna, vadhöga läderboots med viss cowboytouch. De var köpta på någon second hand-affär och passade lika bra i vår älskade skog som vid dumpster diving och när vi en kväll klädde upp oss och gjorde en utflykt i Babylon för att fira Macs tjugofyraårsdag.

Sedan dess har jag varit på jakt efter något liknande, men utan framgång. I augusti köpte jag ett par låga boots för en tusenlapp och trodde att de åtminstone kanske skulle hålla ett tag. Jag använde dem en månad och sedan lossnade sulan och fanéret som döljer plast(!)-klacken började flagna. Jag lämnade in dem till affären för lagning men efter ännu en veckas användning är de i ungefär samma tragisk skick igen. Var kan man egentligen köpa skor som man kan leva i?

omätbar lycka och 54% olycka

Sally är 72% lycklig, visar ett test som hon gjort på SVT:s hemsida. Testet stoltserar med blygsamma 4 frågor, och efter lika många år på universitetet har jag en del att säga om dess validitet (mäter vi verkligen det vi vill mäta?) och reliabilitet (hur tillförlitlig och generaliserbar är mätningen?). Testet är väl bara en del av SVT:s marknadsföringskampanj för sitt nya program Jakten på lyckan och man ska nog ta det med ett par säckar salt. Men jag kan inte låta bli att fundera lite över vad det och andra tvivelaktiga mätningar som VeckoRevyns personlighetstest (Hans mobiltelfon ligger olåst medan han är på toa. Vad gör du?) och Aftonbladets begränsade opinionsundersökningar (Tycker du om att grilla? Alt 1: Ja, det är det härligaste med sommaren! Alt 2: Nej, jag är militant vegan. Alt 3: Ingen åsikt) gör med folks förtroende för forskning. Fast man kan ju inte låta bli. Det är ju kul. Jag blir dessvärre bara 46% lycklig.

Men det är hemskt spännande och helt omöjligt det där med lyckoforskning. Min favoritanekdot är den om ett högst vetenskapligt lyckotest där man använde sig av två grupper, vilka bägge skulle fylla i en enkät med frågor om hur lyckliga de var. Försökspersonerna i den första gruppen fick var och en hitta ett i hemlighet av försöksledaren planterat mynt på golvet i hissen på väg upp till rummet där enkäten skulle fyllas i, medan den andra gruppen fick en helt vanlig hissfärd. I resultatet visade det sig att personerna i grupp ett uppgivit sig vara signifikant lyckligare än grupp två, inte bara just den dagen, utan i livet i största allmänhet.

Det säger en del om lyckans enkelhet och vår egen brist på koll över hur vi egentligen fungerar. För mer i samma stil rekommenderar jag den briljanta boken Den eviga matchen om lyckan, där författaren Johan Norberg tar oss med på en idéhistorisk och vetenskaplig odyssé genom lyckoforskningen. Det är en sån där bok som man önskar att man kunde ladda ner till hjärnan och bara citera ur i tid och otid. Låt er inte avskräckas av att han är nyliberal. De kan om de vill också, ibland.

begär, beslut och allt däremellan

men den är ju så fin

Jag hade tänkt köpa en iPhone 4 i examenspresent åt mig själv när jag blir färdig magister till sommaren. Men så visade sig min nuvarande telefon vara helt oduglig när det kom till att spela in de intervjuer som jag nu gör under exjobbet, medan Vargens iPhone klarade uppgiften briljant. Jag var alltså mycket nära att puttas över gränsen och spontanköpa en åt mig själv igår, men då hörde min far av sig och skrek i förtvivlan NEEEEJ GÖR DET INTE efterföljt av en lång rad argument. Så förstördes den köpglädjen och nu våndas jag i beslutsångest som så många gånger förr.

När det kommer till hur vi fattar beslut, finns det en enorm skillnad mellan hur vi önskar att vi gjorde, och hur vi faktiskt gör. Ända sedan 1800-talet har ett grundantagande inom västerländsk ekonomisk teori varit att människan är rationell. En "economic man" som fattar beslut i linje vad som gagnar henne mest och åsamkar henne minsta möjliga förluster. På 1950-talet kritiserades dock denna ortodoxi starkt av Herbert Simon, amerikan, professor inom det mesta, och för evigt känd i kogvet- och AI-kretsar efter att redan 1957 kommit med det så här i eftertankens kranka blekhet oändligt naiva uttalandet "over the christmas holiday, me and Al Newell invented a thinking machine". Hur som helst, Simon hävdade mycket sanningsenligt att människan knappast har tillgång till oändlig tid, fullständig kunskap om situation/omvärld och den beräkningsmässiga kapacitet som är nödvändig för att kunna beräkna nyttan för olika alternativ och sannolikheten för att olika tillstånd i världen skall inträffa. Vi har helt enkelt inte det som krävs för att fatta rationella beslut. Sedemera har det empiriskt bevisats i en hel rad studier att vi människor använder en mängd inte alls särskilt logiska knep, genvägar och tumregler när vi fattar beslut. Till exempel är vi inte alls urskiljningslöst själviska.

På senare år har det framkommit en teori om att vi i själva verket har två helt olika system för att resonera. System 1 är evolutionärt sett äldre och delas med andra djur. Det är snabbt, associativt, känslomässigt, tar hjälp av domänkunskap och är ofta omedvetet. I folkmun kallas det ofta för "magkänsla". System 2 är unikt för människan, långsamt, logiskt, sekvensiellt, regelbaserat och medvetet. Det är det man brukar förknippa med att resonera sig fram till en lösning. De här två systemen existerar parallellt och fajtas om att få bestämma. Mitt första system vill ha en iPhone 4, för den är ju så himla...tilltalande, bara. Mitt andra system säger åt mig att köpa en HTC Desire, eftersom den är billigare men ändå har fått lika bra eller till och med ännu bättre recensioner.

Det som är intressant här är att studier visar att folk som fattar komplexa beslut, med ett icke överskådligt antal påverkande faktorer - som vilken bil man ska köpa, var man ska bo, vad man ska studera - blir mer nöjda om de fattar beslut på magkänsla. Medan det mer logiskt resonerande systemet genererar större glädje vid mer avgränsade beslut, som när man bör ställa klockan på morgonen eller vilket märke av krossade tomater man ska köpa. Detta tycks bero på att det där primitiva, känslomässiga systemet helt enkelt är bättre på komplexitet - det arbetar parallellt och kan ta hänsyn till fler faktorer, om än omedvetet. Alltså bör jag köpa iPhonen.

Å andra sidan visar annan forskning inom beslutsteori att man har en tendens att rättfärdiga sina val i efterhand. Ju större insatsen för valet var, desto starkare är det omedvetna behovet av att för sig själva och andra hävda att just det alternativ man valde var det bästa - helt enkelt för att man vill undvika den kognitiva dissonansen i att ha betalt jävligt mycket för något som inte var nåt att ha. (Hjärnan tycker inte om saker som inte stämmer. Till exempel mår folk som får lite betalt för ett skitjobb bättre än de som får jättemycket pengar för samma arbete - för det stämmer bättre med deras uppfattning om lönesättning). Alltså är det inte konstigt att alla iPhone-ägare är så fantastiskt nöjda med sina telefoner. Det är bara för att de kostade dem en halv förmögenhet. Så jag borde köpa en HTC...eller?

Tillbaka på ruta ett.