När man blir publik slutar man att vara människa. Klockan är 14.22 i en kvav liten föreläsningssal i en mellansvensk stad och de nitton åhörarna har upphört som subjekt, som deltagare, som individer för vilka varje ny tisdsenhet innebär en möjlighet. Håglösa stirrar de på powerpointpresentationens animeringar, suckar och byter ställning på de skrapande stolarna, sneglar på telefonens tisdangivelse och misslyckas med att dölja gäspningar bakom handryggen. Utanför fönstren snabbspolas molnen över en klarblå hösthimmel, så som har skett i alla tider på alla platser där människor sitter mer eller mindre frivilligt instängda.
Tomas Johansson, filosofie doktor i lingvistik, borde inte längre beröras av den deprimerande åsyn som hans åhörare utgör, men han vänjer sig aldrig riktigt. För varje student som skuldmedvetet skickar ett sms under bordet, för varje gång rummet ekar av tystnad och sänkta blickar då han avslutar sitt anförande med “några frågor på det?” äts en liten del av Tomas upp. Han vill egentligen inte vara föreläsare, för luften sticker i halsen när han står inför folk och han vet att han är lika fnösktorr som de tonlösa retroflexa klusiler i vilka han undervisar. Det är bara något som ingår i hans akademiska tjänst. I själva verket hade han inte ens velat bli doktorand, men att stanna kvar på universitetet tedde sig helt enkelt mindre skrämmande än att ge sig ut i det som populärt kallas verkligheten.
För att skydda den låga som finns kvar inom honom har Tomas börjat distansera sig från sig själv. Han ser till att inte riktigt vara i sin kropp, utan observerar istället neutralt sig själv ange diverse fonetiska tecken med en laserpekare. Det är lättare så, på det sättet glider föreläsningstimmarna anonymt iväg. Och han har upptäckt att det är en taktik som fungerar även i andra jobbiga situationer. När Mimmi tystnar och vänder ryggen till om kvällarna och han inte alls vet vad han ska göra, till exempel. Då svävar han opersonligt en meter över sängen, vaggad av hennes ilskna, ledsna andning, istället för att känna sig olycklig och tafatt.
Denna icke-förankring i verkligheten gör att Tomas flyter fram i en allt stridare ström av dagar och nätter. Femton år har passerat i de blekgula föreläsningssalarna, men utan att tänka efter hade han gissat på fem. Ibland vidrör han tidens flykt med tanken, men känner då sådant obehag att han genast måste distansera sig även från detta. Det är som om hans medvetande har blivit en fjäril, som flyger strax över sakernas tillstånd och bara flyktigt snuddar vid världen. Tomas vill inte att denna fjäril ska slå sig ner någonstans, för alla potentiella landningsplatser är skrämmande eller motbjudande eller både och. Det finns ingenting i hans liv som han vill fästa sig vid
Del IIKinderna böjs av mot käkbenet i en skarp linje, och de är skrovliga av knappt synlig blond skäggstubb mot den rödlätta huden, som ett skånskt slättlandskap om vintern. Håret på huvudet är mjukare, vågat i olika rågtoner men nästan genomskinligt i ytterspetsarna. Ögonen är veka, utspädda, de ljusa ögonfransarna ser inte ut att kunna skydda mot någonting.
Fullkomligt skoningslöst glider min blick i ultrarapid öven min halvt bortvända kurskamrats ansikte, oförmögen att sluta registrera varje detalj. Mina ögon hakar liksom fast i hans molekylstruktur, tröskar metodiskt fram över den som pick-upen på en Bruce Springsteen-skiva på mina föräldrars gamla LP-spelare. När jag var liten var jag fascinerad men livrädd för den närmast antika maskinen, med darrande fingrar och kisande ögon försökte jag föra nålen precis så långsamt som krävdes mot den tjärsvarta vinylen. Bara för att tappa självförtroendet och skivarmen i sista stund, så att den hoppade och raspade över spåren.
Jag tvingar åter uppmärksamheten mot vår föreläsare som just försöker sig på en smärtsamt tråkig ordvits. Det är egentligen inte det att jag är ointresserad - eller jo, det är jag, det är omöjligt att uppamma någon som helst entusiasm för kardinalvokaler - men det har mer att göra med vad som hände i måndags. Mina hörlurar gick nämligen sönder i helgen, hur det gick till minns jag inte riktigt, men hur som helst gav snälla Sandra mig sina gamla plugs att låna. "Jag har för små öron för att de ska passa, de trillar bara ur", sa hon och såg så där söt ut som jag aldrig någonsin känner mig. Eftersom enda sättet att överleva måndagsmorgon och motvind stavas iPod, var jag henne tacksam när jag trampade Drottningatan fram på väg till campus i takt till musiken. Luften var klar och höstdoftande, himlen blixtblå och som vanligt höll jag ett jäkla tempo när jag lät cykeln falla aldrig så lite åt vänster för att svänga av på min vanliga genväg över området med läkarvillorna. Normalt sett hade jag hört bilen och van vid mina utanpålurar tittade jag mig inte tillräckligt långt över axeln. Vi tvärbromsade bägge två och i ungefär tre och en halv sekund var jag övertygad om att jag skulle dö.
Det gjorde jag inte. Cykelns främre stänkskärm blev helt bucklig och jag ramlade av i ren förskräckelse tror jag, bilföraren var darrig och lättnadsrasande, men mitt liv var skimrande intakt och jag kom inte ens försent till morgonens gruppmöte. De där sekunderna innan jag visste hur det skulle gå var det dock som om världen drogs ut till en seg, oändlig tuggummisträng, där ögonblicken tickade fram långsamt och hackvis, som styrda av en gigantisk metronom. Och grejen är att den ännu inte riktigt har återtagit sin normala hastighet. I nästan fyra dagar har jag gått runt och varit löjligt förundrad över livet och alla dess detaljer. Träden sprakar av färg, smaken av halvljummen coca-cola får mig nästan att tappa andan och jag kan ligga på min säng och bara lyssna på musik, urskilja alla dess komponenter från varandra och känna mig helt hög på bastakten.
Det är naturligtvis fint att lägga märke till en hel massa nya små element i vardagen, men samtidigt är det som om jag inte längre har någon styrfart. Hjärnan bara suger åt sig den färg som är summan av mina sinnesintryck utan att bry sig om att filtera. Jag hakar upp mig, tappar koncentrationen och kan omöjligt se vart jag är på väg. Det finns inget sammanhang, ingen helhet. Men en dag känns som ett liv och jag uppskattar liv just nu, så jag är nog glad så länge det varar.
Så blixtrar mina tankar medan jag pliktmässigt vänder blicken mot Tomas, vår föreläsare. Han är en tunn och okarismatisk figur med ett otacksamt uppdrag; den här kursen är ökänd som ett nödvändigt ont på vårt program. Skjortan hänger lite för vid över hans sluttande axlar, helt uppenbart vald av betingning snarare än smak. Med huvudet lite på sned betraktar jag dess intrikata rutmönster en bra stund. Jeansen är pösiga och fästa en bit upp i midjan med ett brunt läderskärp, skorna har lerkanter vid hälarna. Undrar var han bor? Jag försöker fokusera på hans ansikte, men just det går faktiskt inte riktigt, för det är som om någon photoshoppat bort all karaktär i det. Hade jag inte vetat bättre hade jag sagt att det inte finns någon där bakom. Det som istället är verkligt fascinerande är hans rörelsemönster. Han rör sig liksom ryckigt, fördröjt, som i dålig upplösning. Pixel-Tomas. När klockan efter en evighet slår tre och vi alla reser oss och går ut, har jag ägnat 35 minuter åt att studera vår föreläsare i detalj. Vad han har pratat om är oklart.
Del IIIMan kan tycka att på universitetsnivå skulle folk vara tillräckligt gamla för att åtminstone låtsas att de är intresserade, tänker Tomas när han med sin lädermapp under armen travar genom korridoren. Det är ju ingen som tvingar dem att vara där, de närvarar av egen fri vilja. Men hans steg är ändå en liten aning lättare än vanligt. Idag var en bra dag, för likgiltigheten var faktiskt inte total. Tjejen med långt brunt hår som satt vid fönstret på raden näst längst fram, hon verkade faktiskt riktigt med. Rent av koncentrerad. Inte en enda gång under föreläsningens sista halvtimme vek hennes klara blick från honom. Det var nästan så att hans fjäril vågade landa en stund.
