allt genast

2013 var året då jag brottade ner styvnackade Stockholm och gjorde staden till min, blev hundra procent bekväm med att tala inför folk, hängde nästan jämt i Alperna (4 gånger!), återupptog min orienteringskarriär och lärde mig springa långdistans på kuppen, inledde mitt första öppna förhållande, fick ett gäng, skrev massor av brev och inte köpte lägenhet. Katching på det! 2013 var året. Punkt.

Jävligt redo.

Men nu får det faktiskt stå tillbaka, för snart ändrar 2014 scenen. Sally har lärt mig att varje år måste ha ett tema. Så jag låter åren sömlöst haka i varandra, och dammar av ett gammalt slagord från gymnasietiden:

ALLT GENAST!

2014 kommer inte vara året för sömn. För vila eller eftertanke. För klokskap eller noga övervägda beslut. År 2014 kommer ingenting att skjutas på morgondagen. Ingenting prioriteras bort. 2014 ska jag åtminstone:

• Åka långfärdsskridskor på riktigt
• Bygga klart Juno (min cykel alltså)
• Vara med i valrörelsen för Miljöpartiets räkning
• Lära mig koda HTML, CSS och JavaScript
• Springa ett marathon (Stockholm, 31 maj)
• Lära mig att svetsa (räknar med din hjälp där Henke!)
• Roadtrippa genom amerikanska Södern
• Återuppta klättringen och träna bort min höjdångest
• Låta min longboard Clark inta Stockholms gator
• Fortsätta att lyssna och försöka förstå
• Bli ännu mindre rädd

Vi får se om det funkar. Om inte kan alltid 2015 bli Väggens år.

hedersord

Alla vet att fäder bär en initial skepsis gentemot sina döttrars pojkvänner. Att man inte ligger med någons lillasyrra. Och att en riktig man förväntas försvara sin flickväns heder. På samma sätt har min egen far i detalj beskrivit vad han skulle göra med den man som våldtog mig (binda fast honom på en åker och varje dag skära bort en kroppsdel, om jag minns rätt), och är ytterst oentusiastisk inför det faktum att jag träffar en 12 år äldre man.

Naturligtvis förstår jag att detta bottnar i kärlek (och jag älskar dig tillbaka, pappa!), men det är inte desto mindre problematiskt. För känner man behovet att skydda någon, så är den naturliga följden att man anser att den personen inte är förmögen att skydda sig själv. Det är enligt samma logik fäder lämnar över sina döttrar som ägodelar till blivande makar vid vigseln, och är resterna av ett system där kvinnor för bara 150 år sedan inte kunde bli myndiga.

Själv har jag varit myndig i nästan tio år. Vi vuxna kvinnor kan vara presidenter, företagsledare, familjeförsörjare och triathleter. Det är klart att vi klarar av att veta vad vill och ta konsekvenserna av det. Precis som våra bröder kan vi ta ansvar för våra egna dumma beslut och eventuella krossade hjärtan.

Med detta sagt förstår jag att både lagstadgad och praktisk rätt ser olika ut på olika platser i världen, och vet att det tyvärr finns många skäl till att kvinnor kan behöva stöd och beskydd, till exempel i form av kvinnojourer. Det jag vänder mig emot är den struktur där förväntningarna på vuxna kvinnor är att de inte är förmögna att veta sitt eget bästa, och förväntningarna på vuxna män är att deras naturliga tillstånd är att utnyttja kvinnor.

Så om ni verkligen bryr er om era döttrar, systrar och flickvänner - och det är klart att ni gör det - finns det två saker ni kan, och bör, göra:

• Ställ förväntningar på att de klarar av att ta ansvar för sig själva.
• Lär era söner empati, respekt och en schysst människosyn.

affektförvaring

Jag slås av att mina medresenärer på röda linjen inte kan se på mig att jag för första gången på hela hösten inte är glad. För dem är det ingen skillnad; jag är bara en trött tjej i fjällrävenjacka. Innanför vår hud pågår det krig och marathonlopp och segertåg och punkkonserter. På utsidan läser vi Metro. The river flows beneath your skin, sjunger någon i mitt öra. Like savage horses kept within.

Det är Lucia, det som vi kallar ljusets triumf över mörkret, trots att vi vet att det är tvärtom. Det luktar artificiell lussebulle i hela tunnelbaneuppgången, men på Kungsgatan sitter de på rad i den fuktiga kylan. Jag passerar en man med en skylt i wellpapp. Jag stannar upp, vänder tillbaka, skramlar i fickan. Tittar på honom och vill gråta, vill sjunga en sång, vill berätta något, men ler det sammanbitna främlingsleendet och säger ett flackande "hej".

Jag är övertygad om att vi vill se varandra. Jag vill det i alla fall. Men vi vandrar den här jorden som imploderande atomvapen, rör oss längs gator och korridorer ofrivilligt höljda i sfärer av elektricitet. När vi närmar oss varandra sprakar det och skorrar, friktion uppstår: svårtolkade signaler, en betoning som inte ligger rätt, ett ansiktsuttryck med talfel. Jag kan låsa min blick i din, jag är bra på det. Men vad har jag för att hålla fast någon? Jag djupdyker i era pupiller och tänker att det är sant som de säger, att ögonen är en spegel - men inte själens. Det enda jag ser är en reflektion av min egen längtande blick.

Det finns bara två sätt att komma nära. Det ena är att oupphörligen låta de där kraftfälten klumpigt stöta i varandra, nötas igen och igen tills de börjar fladdra, ger upp och slocknar. Det andra att helt sonika sträcka sina händer igenom dem, ta av sig kläderna, röra vid varandras hud, och med fysiska medel tvinga själarna att suddas ut i kanterna.

Vilket som går bra för mig.

mer än tusen ord

Jag kollar på SVT:s Alla är fotografer, mest för att min idol - och förmodade själsfrände - Sigge Eklund har varit med och skrivit manus. Men det är rätt bra faktiskt, och jag blir fångad trots att  en av de saker jag längtar allra minst efter att se mer av i den här världen är farbröderna Schyffert & Rheborg.

Programkonceptet bygger på att tesen att med en smartphone i hand tar vi allt fler bilder, men inte blir vi bättre fotografer för det. Precis som gubbduon avbildar vi mest fötter mot solnedgång, plockepinnupplagda lunchtallrikar och sisådär 67% fler selfies än vad vi faktiskt kan stå för.

Och naturligtvis är det lätt att ironisera över detta. Vem är intresserad av nr #473 i serien min avkomma? Borde vi inte vara här och du istället för att jaga den perfekta instagrambilden av detsamma?

Nja. Jag tycker egentligen att nuet är ganska värdelöst. Det pågår ju kortare än bråkdelen av en sekund. Med hjälp av min kamera kan jag däremot uppleva utvalda delar om och om igen. Tack vare den sträcks våra liv mot någon slags cyklisk oändlighet, där allt det som varit också fortfarande är.

Ett carpie diem-fan kanske menar på att när våra ögon är så coola att forskarna knappt kan förklaras hur evlutionen har lyckats skulptera fram dem, är det slöseri att se världen genom en pixlig skärm. Å andra sidan kanske blotta fotograferandet, även bortsett från dess slutprodukt, får oss att uppleva presens mer medvetet. Studier visar till exempel att vi tenderar att äta mindre och/eller nyttigare om vi fotograferar vår tallrik - även om vi inte visar upp bilden för någon. Och Fredrik Strage skrev nyligen en krönika om att många konsertbesökare anser att den i mitt tycke otroligt irriterande moderna klassikern hundrafem suddiga mobilbilder på sångare i rökigt motljus mitt under en spelning, faktiskt gör att man upplever konserten mer intensivt.

För ett kvartal sedan var det sommarens sista dag. Hade jag inte haft bildbevis hade jag inte trott på det.

Jag kan tycka att det finns någonting rörande entusiastiskt och livsomfamnande i att vilja dokumentera sin vardag, även om det resulterar i supertråkiga stilleben av frukt i närbild eller sensuella bilder på frun. Det är väl ändå ett billigt pris att betala för känslan det här är min värld och jag vill aldrig att den ska försvinna?

Att valen av motiv är lika överranskande som en väderprognos i november är heller inte så märkligt. Vi fotar helt enkelt det vi tycker är det allra, allra viktigaste här livet. Och där skiljer vi oss, av den moderna civilisationens depraverade skuggvarelser, inte särskilt mycket från en puritansk grottman: Mat. Gemenskap. Oss själva.

P.s. Selfien är för övrigt inte en ny företeelse. Det behövdes bara inga filter förr.

har man en gång varit coolast på Manhattan är man alltid coolast på Manhattan

Lou Reed är död. Nu finns det åtminstone 3 saker du kan, och bör, göra för att hedra hans minne.

1. Lyssna på Filip och Frediks helt makalöst underhållande sommarprat där de berättar om sin första USA-resa, då de bland annat stöter på en Margaritas-drickande Lou på en diner.
I mitten av 60-talet gick Lou Reed fram till biljettkassören i det imaginära tivoli som är New York och sa: "Jag vill åka varenda jävla attraktion du har". Sen löste han ett åkband, skickade in ohyggliga mängder amfetamin i käften, och gjorde allt en människa kan göra.



2. Ägna några minuter åt den genialiska bloggen Lou Reed i Tweed.

3. Läs den berättelse som jag skrev när jag tolkade om Lous klassiker Perfect Day i novellform tidigare i år:

Euterpe

Det låter som en konsert när vinden far genom de tusentals löven i almarnas kronor i Humlegården.Varje enskilt träds viskningar blir sammantaget ett stillsamt jubel, en ostoppbar fors, högsommarens triumf över resten av årets månader. Himlen är fullständigt glömsk från hagel och snöblandat. Overkligt koboltblå, som vore den sedd genom rökglas, svävar den viktlöst över våra huvuden.

Trafikens brus simmar lojt precis utanför parken, går i semestertakt, verkar närmast sövande. Det känns tryggt, lite som om någon går vakt, utgör en vallgrav runt vårt revir. Det finns ingenting att vara rädd för, inte idag.

Vi sitter här och tar ett glas rött, som så många andra. När vi kom hit fanns det fortfarande spår av dagg i parkens tjocka gröna gräs. Nu har där bildats ett lapptäcke av picknickfiltar, brokigt broderat med kubbspel, frisbees och och ölflaskor. En förrymd röksklinga för med sig den tunga köttdoften från någons engångsgrill, men vi är inte hungriga.

Allt är perfekt nu, precis som det är, i all sin betagande enkelhet. Jag känner fotonerna spritta som av ytan befriade kolsyrebubblor när de möter min hud. Jag kan urskilja varje instrument i sommarorkestern som spelar runt oss: humlorna, barnskriken, studsande ekon av en loj fotbollsmatch på avstånd. Varenda nyans av den grönska som målas på min näthinna uppmärksammar jag. Det behövs inget mer.

Jag är så glad att jag får dela detta med dig. Du viskar vackra ord i mina öron. De betyder så mycket mer när det är du som säger dem – du har den förmågan. Du berättar om saker jag aldrig upplevt, men jag förstår precis, det känns nästan som om jag varit med. Du injicerar känslor i mitt redan uppblandade blod. Det är exkluderande. Mitt bland alla dessa människor är vi ifred, har vi vårt egna universum, det går i en annan takt.

Solen flyger över himlavalvet. En cigarett har brunnit ut i min hand, den lämnar en lång askpelare i gräset. Du får mig att glömma bort tiden, och att glömma bort mig själv. Med dig kan jag vara vem jag vill. Jag väljer att vara någon bra.

Skuggorna är långa nu, solstrålarna sneda och gyllene. Barnfamiljerna har för länge sedan gått hem. Folk viker ihop sina filtar och packar sina korgar, stävar vidare mot nästa destination för att lämna plastpåsar och tomma jordgubbskartonger i sitt kölvatten. Snart kommer fukten långsamt att smyga sig tillbaka i luften. Men vi har ingen brådska. Vi är stilla medan burkplockarna rör sig som myror över gräset. För dem ser vår värld ut att gå i ultrarapid.

Du nynnar svagt en melodi. När det mörknar ackompanjeras uteserveringens kultörta lyktor av en tung, gul augustimåne som hänger lågt över Sturegatan. Den fyller mig med det tempererade vemod som så ofta sällskapar med lyckan, minner om förgängligheten. Vi reser oss upp. Det har varit en fantastisk dag. Det är din förtjänst. Du förvandlar Castillo de Gredos till uppfriskande sangria, du får det att bli ett äventyr att kasta brödsmulor till duvorna. Du är soundtracket, med dig kan ännu en dag i parken te sig som en film.

Men mest av allt är du något att hålla fast vid. Jag känner hur den första kallsvetten börja krypa längs ryggraden. ”Gå inte”, säger jag. Jag vill inte bli lämnad till sömnlöshet med mitt illamående och mina kramper. Som för att hålla fast dig slår jag mina sönderstuckna armar om mig själv där i Karlavägens allé. Jag blundar och kupar händerna över hörsnäckorna. Alldeles snart kommer batteriet i min iPod att ta slut. Men tills dess får du mig att hänga kvar.

nights coloured headache gray

"Det värsta är inte tröttheten", mumlade jag till Joejo i ett morgonvarmt tält i juni, då han vaknat till det nolltimmarsvrak som var jag, trots utmattningsdans och ölmängder natten dessförinnan. "Sömnen är det enda tillfälle då jag slipper umgås med min egen hjärna". Det där har stannat kvar hos honom, och han påminner mig om det ibland, som den fras som allra bäst definierar det som är jag.

Jag är nog sämst av alla på att sova, faktiskt. I Linköping bodde jag bredvid S:t Lars, som smärtsamt påminde mig om detta med trettio minuters mellanrum. Jag skrev: varje kväll går jag till sängs, och varje gång är jag lite lika redo. Jag tycker inte om att sova, denna fruktlösa existens i omedvetenhet. Så istället lyssnar jag på människorna på gatan nedanför. När de har tystnat, regnet som faller mot rutan. När det har avtagit, varenda ett av kyrkklockornas halvtimmesslag. Jag tänker godnattsagetankar och på vindar som ska bära mig bort, ta mig med storm. Ibland har jag armen runt någon annan, då går det lite lättare. Då lägger sig dammet i min bröstkorg stilla till ro. 

På Gärdet finns inga kyrkor, men jag har lärt mig 1:ans turer, och varje gång bussen passerar mitt fönster bär den med sig ytterligare en dos insomnia. Ibland känns det som om jag glömt bort hur man gör för att sova, att det är en förlorad förmåga, ett tappat grepp; på samma sätt som en textrad kan fly minnet eller man kan glömma en basslinga på gitarren.

Men jag antar att anledningen till att sömnen inte vill umgås med mig för att hon vet att jag innerst inne inte håller av henne. Att jag trots att jag vet att hon vill mig väl, dömer ut henne som hundra procent ointressant bakom hennes rygg. Det finns så många saker jag hellre vill göra än att sova. Planera blogginlägg. Skapa temaspellistor. Ha fiktiva konversationer. Dagdrömma om stormar. Nattsamtala med den Förste och känna hans lukt.

Natten är en parallellvärld där ingenting är riktigt säkert. Som gummiband sträcker den ut sig och krymper, följer inte naturlagarna med regelbundenhet. Energi och massa luckras upp, kanterna suddas ut. Sömnen vandrar med enkelhet över dessa vidder. Hon är dödens lillasyster, en föraning om vad som komma skall. Henne möter vi alltid ensamma, oavsett sällskap.

som att kasta en sten högt över taken och klättra dit ingen kan nå

Min allra bästa känsla är rädslan. De andra har inte en chans. Förälskelsen, gemenskapen, euforin - alla är de ljuvliga, trubbiga och ointressanta. Skräcken däremot är raffinerad. Precis som med en välkomponerad låt eller en fängslande bild upptäcker man hos den hela tiden nya lager, nya dörrar att öppna. Rädslan är en glassbar med hundratals olika smaker.

Stelheten i dina leder när du hör steg bakom dig i källarens låga lysrörskorridorer. Det iskalla vattenfall som rinner genom dig när du glömt det allra viktigaste. Hjärtklapparrädslan då bilen passerar bara centimeter från din cykel, och kroppen är mjuk och formlös av avslaget adrenalin i en timme efteråt. Primalpaniken som oresonligt får dig att darra och gråta och vilja kräkas 14 säkrade meter upp på klätterväggen. Den observerbara utanför-kroppen-nervositeten, vilken döljer sig som flytande helium under ditt oberörda skal inför ett framträdande. Pulsen som tickar strax under käkbenet. Den totala blockeringen när du hoppar ut flygplanet och rädslometerns maxtal har passerats - du blundar och faller och struntar i vad som händer.

Men trots sina olika skepnader går det aldrig att missta sig på rädslan. Den är 100% ren. Kunde den säljas på flaska vore den dyrare än guld. Men det går inte, för rädslan har ingen plats. Den är motbeviset för dualismen, en perfekt harmoni mellan sinne och kropp - den bor ingenstans, rusar istället från idé längs venernas vidöppna motorvägar, obrydd av fartkameror och enkelriktat.

Folk tror i allmänhet att jag inte är rädd för någonting. De glömmer bort att titta efter de små sakerna. Hur vattenglaset darrar i min hand; hur jag undviker en blick; hur jag låter orden maskera tystnaden eller tystnaden dölja tankarna. Sanningen är den att jag i begynnelsen var rädd för allt. Precis allt. För telefoner, ensamheten, SL:s spärrar, att kyssas, att spela gitarr, barn, att träffa någon på tu man hand, att vara under kalla mörka himlar, att mina föräldrar skulle dö, att gå på fest, att tala inför publik.

Men sen gjorde jag allt det där och det slutade vara skrämmande. För det är ju så rädslan fungerar. Den är din optimala sparringpartner. När du tävlar mot rädslan sätter den alltid upp det hårdaste av motstånd, men väljer du att slå tillbaka vinner du varje gång. Mitt liv är ett ständigt pågående segertåg med bambiben på millimeteris.

Jag föreställer mig att det svåraste och det sista man slutar vara rädd för är döden. Men så en dag tar man hen i handen, kliver upp på fönsterbrädet och tittar ner på den dockskåpsvärld där ingenting längre är skrämmande. Och då är man klar. Då slappnar man av fullständigt, andas ut ett helt liv, och låter sig lösas upp i det stjärndamm man en gång uppstod ur.

konstanter - introduktion av en ny karaktär

Efter en rulltrappekapplöpning och kanske en timmes nattsömn dyker jag upp på UX Open. Det finns kaffe och en massa folk att hälsa på. Jag glömmer min telefon i ett bås och jag ägnar mig åt den låginitensiva aktiviteten att spårlöst förlägga min kavaj. Människor som inte ens känner mig skrattar att jag borde ha såna där snören som barn har i sina vantar för att inte tappa bort mina saker.

Senare möter jag upp Sally på Götgatan och hon har en snygg röd halsduk på sig. Den är min. Jag har visst glömt den hos henne. Och sedan glömt bort att jag har glömt den. Vi ska på Emil Jensen på Södran. Första gången jag såg honom bodde jag i Linköping, och jag köpte ett ex av hans Mellansnack-skiva som jag bad honom signera till min mor, eftersom hon var en person som tänkte precis lika mycket som jag gör. 2009 såg vi honom igen, hans turné "En dödsrolig kväll om sorg och saknad" och det var bara två veckor efter hennes begravning.

Att mina grejer försvinner gör mig ingenting. Ingen-ting, för inga ting är viktiga för mig längre, det är bara saker. Det var inte något jag planerade, eller ens eftersträvade, jag bara blev sådan. De glider ur mina händer; sakerna, sanden, tiden, rädslorna och till och med jag själv. För hur ska man veta vem man är, när det enda som är konstant i ens liv är Emil Jensen?

Celler byts ut och erfarenheter läggs till och utan att man märker det har man blivit en ny person. Som att nyvaket öppna en födelsedagspresent och överraskat besiktiga innehållet: det är visst sån här jag har blivit. Att jag som förut hatade att springa nu inte vill göra något annat, och att jag som tidigare alltid har varit tillsammans med någon nu bara vill vara flyktig, som alkohol.

Och så hände det sig så, att jag just vid den tidpunkt i mitt liv när jag slutat känna mig ensam, för första gången mötte en hjärna som är precis likadan som min. Trots att dess ägare varken talar mitt språk eller befinner sig på samma plats i livet som jag.

"Det borde jämna ut sig", som Emil säger, "men det gör det inte".

Han är den Förste.

she said it was all make-believes, but I thought she said maple leaves; and when she talked about the fall, I thought she talked about the season

Folk säger att det är ointressant att prata om vädret. Det är obegripligt. Hur kan något som är hela vår förutsättning, den fond mot vilken berättelsen om våra liv utspelar sig, vara annat än fundamentalt?

Vi vet det ju, kanske mer än något annat folkslag. Vi känner elektriciteten spraka i kroppen under vårens första cykelturer, vi bevittnar hur befolkningen blir kollektivt förståndshandikappad under sommarmånaderna, och vi ser hur hållningen sjunker med en centimeter per månad efter höstdagjämningen, hur trottoarerna som tidigare fyllts av vandrande sorglöshet nu lämnas tomma åt sitt eget och de klibbiga lövens öde.

Jag vet allt om vårskrik och evighetsljus och guldkorridorer och det isande skräckgrepp som kylan tar om ens hjärta i januari. Jag älskar dessa cykler, de ger livet en takt, speglar planetens bultande hjärta. Årstiderna är inte möjliga att separera från själen., det finns en ständigt pågående växelverkan dem emellan.

Är man kär eller fryser man bara lite? I saw doubt in her eyes when I said I wanted to kiss her, for the sake of liking her and not because of the blizzard, konstaterar Jens Lekman. Mumfords and Sons är inne på samma spår, när de frågar sig as the winter winds litter London with lonely hearts, the warmth in your eyes swept me into your arms - was it love or fear of the cold? Man är alltid mer ensam på vintern. Navid Modiri gör som resten av befolkningen: burrar ner sig i sin halsduk och slutar hälsa på folk i sin vinterdvala: snart är det vår jag lovar/bara veckor kvar av kylan/sedan slutar staden sova. Trots att vi under dessa månader precis som Markus Krunegård mer än någonsin längtar efter mänsklig väme, snälla kom närmre, 37 grader celcius är allt som behövs/när lager på lager är för kallt, när skorna förstörs av salt. Men snön kan också komma till undsättning. Jocke Berg skapar ett ide med sin kärlek - den stora vita björnen ligger kvar, den har lagt sig över asfalten och taken, jag hoppas att den inte ger sig av, så vi kan ligga kvar.

När våren väl kommer blir vi galna. Vi vet inte om vi ska skrika eller skratta eller låta hjärtat brista av den skönhetsmelakoli som bara en pastellfärgad och jorddoftande skymning efter månader av mörker kan inducera. Vi kan inte tänka klart. Vi blir för fulla och lägger oss i parken och lovar att vi skulle ligga kvar till gryningen och känna vinterångest tyna och försvinna. Vi kan inte ens vara arga över världens ondska - it's hard to stay with the subject/when you think of something so perfect/as a sweet summer's night on Hammers Hill.

Äsch, lyssna själva vet jag! Jag har nämligen gjort en spellista av hela året, med låtar som inte riktigt förmår separera vädret från livet och kärleken. Den börjar i en okänd säng efter ett misslyckat nyårsfirande, och avslutas med en Into the Wild-insikt under en sorglig julhelg i Minnesota. Varsågoda!

hela livet är ett disco

”Jag har inte sett min son på 12 år! Kan du fatta?” Efter jobbet stöter jag på en missbrukare på tunnelbanan. Eller, hon stöter väl på mig, snarare. Jag lyssnar till hennes elegi. Det finns inte så bra saker att säga, förstås, men jag har lärt mig att det inte är det som är grejen. Så jag tar mod till mig och slänger av mig min pendlarblick, tittar henne i ögonen, säger: ”Vad hemskt”, ”Vad tråkigt”, ”Det måste vara skitjobbigt.” Några stationer senare kliver jag av vid Hötorget. Nya människor stiger på. Precis innan dörrarna stängs hör jag henne ropa till någon annan: ”Jag har inte sett min son…”

Om lördagskvällarna byts naturgasen ut och bussarna förs fram på flytande löften. Stockholmsnatten är full av vänner man känt i sex  år eller sex minuter. Men det är inte en plats att bli gammal på. Vi springer snabbt mellan mörkret och ljusen. ”This place is so full of sadness” skrattar en ny bekantskap när vi byter hipsterölen mot ett av de sunkiga 03-ställena på Vasagatan. Vi är 27. Vi har råd att vara ironiska.

Senare tar jag blå linjen, den som ligger så djupt ner att man får svindel av att åka i rulltrapporna. Trots alla lager av berg skulle jag kunna se hans ensamhet från månen. När jag passerar honom saktar jag av mina steg. ”Hörrudu, skulle jag kunna…prata med dig?” Halvt nedbruten etanol stiger ur hans porer. ”Grattis främling”, tänker jag. ”Bland en miljon har du stött på en amatörpsykolog som suger i sig känslor med en entusiasm som skulle få de odöda att skämmas.” Han berättar historien om sin kväll, sorgkantad och grovt tillyxad. Men till slut blir han så ledsen att han inte kan prata längre, och då låter jag honom gå.

Samma natt eller kanske morgon, man kan inte så noga veta, stryker någon mig över kinden och säger ”You’re one of the happiest people I know”. Det är jag kanske inte. Men jag försöker vara den mesta. Jag känner känslorna ända ut i fingertopparna. Och numera är det ljus som pumpar i mina ådror.

With all the love the skies can hold

För första gången i mitt liv har jag skrivit en berättelse på ett språk jag inte fullt ut behärskar. Det hade sina för- och nackdelar. A very special thanks to my new aqauintance mr Paul for great feedback an some editorial notes. Varsågoda. Med all den kärlek himlen rymmer.

Part I

If you were to drive on road 48 with the newly awakened sun behind your back, you'd cross the state line any minute. You'd pass through the impossibly small cities of a dry county, where white houses with verandas rest in the safe havens of still fresh lawns, and stroppy signs with political and religious messages stick up like lollipops from the ground. Take your time – you might as well read those good Christian words – because there are officers lurking behind every bend of the road. Sometimes speeding tickets from oblivious foreigners are one of the few ways for a very small city to survive.

But this pearl necklace of villages would soon come to an end, and you’d be alone, driving through the green, low, rolling hills. There would be bad reception on the radio, and a light fog on the other side of the windshield. In a T-junction, you would stop, wondering what road to take. In front of your car a red, abandoned barn would rise from the mist, like a slightly depressed guardian. A big sign on it would say: "Omaha, AL. Population: unknown". You would turn left.

You'd have to drive there. If you ever left your wheels behind, to walk along the road, dogs would bark at you. Men in various vehicles would stop by your side, and they would offer you a ride. Since it is late April, chances are that they would even offer you a job. If you were to decline, they would ask you what you're doing. They would beg your pardon. They would not comprehend what you're saying. And when you’d repeat it, the mild curiosity in their eyes would turn into dense suspicion. A walk? It is a pretty scenery. But in Randolph County, you don't walk unless you have to.

So you'd drive. You would almost get hit by the UPS truck, on its daily hunt along the winding roads, like a big, black, restless dog. Eventually, the sun would beat the moisture, the fog would rise like curtains, and you'd see the almost ridiculously intense techni-tricolor of Alabama: Rusty red dirt, dense green vegetation, skies so blue they hurt the eyes. On the top of a small hill a group of houses would sit. You'd have reached Stan's farm.

Part II

Stan is a big man. He is shaped by the place where he has been living his whole life. Well, it is not a place really. It is vaguer than that, more like a space. The sky is so far above your head it makes your mind spin. Your gaze may run free; it doesn't stop, panting, until it meets the horizon. There are no limits, really. Nothing to confine a man like Stan. The colors of the landscape have painted his character, and his hands never get completely clean.

He has a big voice, too. On Sundays, he goes to singings, where the church fills up and the housewives compete in making the heaviest food from recipes that have been passed through most generations. They don't use words when they sing, Stan and his companions. They just follow the notes crawling across the pages of the used books in their hands. It suits Stan. He has never been a great friend of words. They are not fit to describe his world, nor do they ever settle that elegantly on his tongue. His mouth is good for other things. Telling dirty jokes. Laughing, drinking, smoking, singing. Stan can fill a whole church with his voice, but he looks like a dressed up pet in his white shirt and his greyish mane put back in a semi-tidy ponytail.

For a couple of weeks now, there has been a young, dreadlocked Frenchman living in Stan's home. His name is François, and he volunteers on the farm for food, shelter and experiences. They get along, or at least, there are no signs of them not doing so. Today, as the sun rises, François drives to a neighboring farm to pick up a couple of girls, also volunteers, who are going to help out just for the day. One of them is tall and dark, her beauty overpowered by her awkwardness. The other one is short and blonde and easier. Swedish, of course.

The girls are harvesting beetroots and carrots of varying colors. These are going to be delivered in CSA boxes to the eco-conscious middle class, or become fancy food in the hip restaurants of Atlanta. It’s like a joke. It’s unbelievable that a world like that exists less than two hours drive from here. The girls pick the vegetables up from the dirt, rinse them, and put them in tidy bundles. Suddenly, they see a small figure driving an old-school four-wheeler up the hill. It is Stan's eldery father, and he pulls his vehicle to a halt in front of the girls. He looks at them, but he doesn't say much. The blonde girl tells him where she comes from. Stan's dad looks neither impressed nor interested. Then she says something about the beauty of the landscape, the great location of the farm. "I don't like it when foreigners, whom we’ve let into our country, come here and tells us what to do", Stan's old man declares. It is not a personal criticism. It is just what comes to his mind when he thinks of the other side of the US border, or the state line for that matter.

The house is a mess. No, it is more than a mess, it is an apocalypse. A true den. One wouldn't think it was possible to have so much stuff indoors; it makes the house seem small. The kitchen is directly connected to the bedroom. There is a bed in the corner, and a mattress lying on the floor. Together with tools, books, clothes, and things with uses you can’t quite imagine. And eggs. Eggs everywhere. Stan does have a lot of chickens. Being French, François has managed to make an elegant three course lunch right in the middle of this chaos of dirty dishes and general debris. The food is delicious. There is even a crème brûlee for desert, the smooth vanilla custard contrasting with a perfect and crunchy caramel crust. Stan and the girls contemplate this wizard-like achievement. There is not much of a conversation.

What Stan is doing today is obscure. He walks around. He fixes things. Every two hours or so he takes his pickup truck, lets the girls and the Frenchman sit on the truck bed, and drives through the grounds. Eventually, they end up in the family cemetery. The sun falls bright on the tombstones, gathered in a small group around a big oak. It is not a sad place. Stan rolls a joint. He tells stories bordering on conspiracy theories about why the government doesn't want him to grow marijuana. "Do you smoke?" he asks the dark girl – the shy one, who has a degree from Harvard, and who is going to Stanford next year. "What do you think?" she says as she reaches for the joint. "I told you I'm from New Mexico".

Part III

By the end of the day, all four of them are going back to the Moore's place, where the girls stay. Stan drives, and the others are sitting on the truck bed in the still-warm sunlight, feeling the wind blowing dirt and any remaining thoughts of reality off their faces. François leans back on the truck. "These are my trippin' glasses", he proclaims, as he put on his bright orange sun glasses, tilts his head back and watches the clouds.

There is dinner, and a lot of people: The Moore family of course, several generations and a semi- distinguishable group of dogs, pigs and chickens included. Tyler, the gentle but troubled soul who packs the CSA boxes while listening to Sam Cooke tunes. And Aviva the faded hippie, a paper-thin eerie creature growing herbs on a small farm nearby.

Later that night people are drinking beer around an enormous bonfire. On the radio, they've said there is going to be a storm tomorrow. The blonde volunteer girl is excited about it, she can't wait for it to come and further intensify the storiness of it all, enhance the non-reality of the world she is only visiting. She will never be a real farmer. Farmers know that thunderstorms are devastating, that rain crushes the crops to a smear on the ground and the giant hands of the wind lift the things they've built away like nothing.

Stan is enjoying his beer, the way you can only do in a dry county. Aviva is sitting on his lap. She looks like a bouquet of dry and fragile twigs draped in a flowery dress, held in the shovel of an excavator. His laugh can be mistaken for the coming thunder. Her giggle is almost silent. They fit as well together as oil and water, Stan and Aviva. Their chances are one in a million. But the fire only heats one side of your body, and at this hour you can tell it is just April by her cold breath sneaking up your back. Sometimes it doesn't matter if you are a very big man. In an incomprehensible world, under the vast and black Alabama sky, with a storm coming, you still need the heat.

blodkroppar

Längst upp på Gärdet växer lärkträden, otvivelaktigt de mest martyrmässiga träd som skapats. De är liksom vindpinade fast det inte finns någon vind. Växtrikets motsvarighet till I-or. Förra gången jag tänkte på dem var de i sitt esse; vinterdystert svajande i takt med min oändliga ensamhet, skräckväxande mot himlens andlösa tomhet. Nu är de gröna, och allt har förändrats. Det sitter en spräcklig katt på cykelvägen bredvid, den tycker om att bli klappad. Staden har betvingats, blivit mitt hem, och jag älskar den nästan osunt, med erövrarens övertygelse.

Det är vatten överallt här. Bortom några tramptag, ett ignorerat rödljus, ett hörn, ett stort hus av sten. Det första man känner är den vaga temperaturförändringen, en smekning mot huden så lätt att man inte är säker på att den inträffat. Och sedan den mörka, mättade lukten. Vyerna öppnar sig. Där är det. Vattnet.

Det rinner som blod genom staden, är dess cirkulation. Lite halvsunkigt som vilket urbant pundarblod som helst, inte så hälsosamt kanske, men fullt av liv. Humoralpatologi, stadens fyra kroppsvätskor: vattnet, vägarna, drömmarna, rädslan. Människorna söker sig dit, lever vid vattet. Jag passerar picknickare och frisbeekastare och utomhusmusiker och kärlekspar och galna cyklister och förstås ett oräkneligt antal neonlöpare. Kajakister som skär skallpellsnitt över ytan.

Vi rör oss som myror längs med vattenvägarna, kanske är vi bara byggstenar, en del av stadens blodomlopp? Kropparna som bär på syre för att den större varelsen ska kunna leva? På samma sätt som varje cell i min kropp andas för att jag ska få finnas, utan att de ens vet om det. I sådana stunder är det inte självklart var jag slutar och du börjar.

quit these pretentious things and just punch the clock

Sommaren är inte kort. Faktum är att den inte har någon längd över huvud taget; eftersom den inte är en period, utan ett ständigt pågående parallellt universum. En alternativvärld där naturlagarna fungerar lite annorlunda. I sommarvärlden kan vi vars hjärna är vår egen största fiende, äntligen få vara fysiska varelser i presens, istället för projekt. Där är det helt okej att dricka öl varje dag. Och där har tyglarna tagits av tiden, den släpps ut ur sina dygns- och veckospiltor, och sträcker ut över viddena, löper fritt mot horisonten.

Jag vet inte vad ni har stött på i den där världen. Men min har varit handgjord, byggd av brevhögar, blåmärken och rivsår. Jag har funnit mig på nattåg, flyg och bussar; på surrealistiska promenader och i dagar som dragits ut sig som tuggummin i nya bekantskapers trygghet. Jag har varit bländad och varm. Sömnen har inte velat umgås med mig. Jag har badat i stenbrott, älvar och alpsjöar; och dagarna har har krökts, det har inte varit möjligt att se deras slut.

Musiken har spelats om och om igen, nya låtar har landat i min inbox, soundtracket justerats av andra människor. Jag har levt i okomplicerade mikrovärldar, där jag byggt dagarna tillsammans med okända vänner. Jag har varit fullkomligt orädd.  Och var jag än gått har jag varit exakt där jag vill vara.

Det är inte så svårt att ta sig till det där parallella universumet. Det svåra är att hitta hem igen.

en vän med en bil

Vänner, jag har goda nyheter! Idag lanseras en sjukt bra grej, nämligen skjutsgruppen.nu - en webbplats som gör det superenkelt för oss att samåka med varandra när vi ska någonstans.

Skjutsgruppen är, till skillnad från andra alternativ, helt okommersiell. Vi är en ideell samåkningsrörelse som fram tills idag har varit en facebookgrupp med 30 000 medlemmar - men då facebookkostymen blivit för trång, tog gruppen för ungefär ett år sedan beslut om att bygga en webbtjänst. 200 000 kronor samlades ihop medelst crowdfunding, och idag kan vi äntligen beskåda det sjukt snygga resultatet!

Pengarna har vi gett till programmerare på en webbyrå, men det är också galet mycket frivilligarbete som har lagts ner. Jag själv är en av "Skjutsgruppens ideella hjältar" och har hjälpt till i projektet med betatestning, designförslag och nu även själva lanseringen.

Varför är det bra?
Det är miljövänligt så klart! Och det är billigare, både för den som skjutsar (och får bensinpengar om hen vill) och den som åker med (med tanke på tågpriserna...). Som bonus är det roligare! Man får träffa massa spännande människor som man annars kanske aldrig skulle fått bekanta sig med, och slipper sitta och köra själv.

Hur funkar det då?
1. Regga dig på sajten
2. Fyll i varifrån du vill åka och vart, och när så klart. Ange om du har ett fordon, eller söker skjuts.
3. Nu kan du se alla andra som ska åka samma sträcka! Du kan be dessa om skjuts och vice versa.

Mer bra grejer med skjutsgruppen.nu:

• Det är superenkelt att registrera sig! Gå bara in på skjutsgruppen.nu, fyll i namn och e-post så är du ready to ride!
• Webbplatsen är responsiv, det vill säga den fungerar lika bra på din dator som på en iPad eller smartphone.
• Om man vill kan man koppla samman sitt konto med sociala medier som twitter och Facebook. Det gör att vi kan se hur vi känner varandra (vänners vänners vänner osv), och det behöver inte vara läskigt att få eller ge lift!
• Tjänsten är även ihopkopplad med kollektivtrafiken, så man kan enkelt se och komplettera sin resa med kollektivtrafik om man vill. Allt som är tillsammans är bra!

Webbplatsen är fullt fungerande och aktiv, men går in i en användningstestperiod nu fram till november - vi behöver alltså DIG. Börja använda tjänsten och kom med synpunkter så kan vi göra den ännu bättre! Det är du som bestämmer. Vad väntar du på? Skjutsgruppen! Nu!

om det här är Matrix har de sjukt kompetenta programmerare

Jag har tänkt på det här med att ha en kropp på senaste tiden.

Till exempel på morgonen när man vaknar i sitt sommarvarma rum, och man är helt övernaturligt trött eftersom man i detta sommarliv inte vill ägna sig åt sömn. Hur det då ändå är en njutning större än livet att sträcka ut musklerna bit för bit, spänna kroppen, rulla ett halvt varv och akrobatiskt enkelt, som om det inte skulle krävas en miljard kemiska och fysiologiska processer, resa sig upp ur sängen.

Hur det känns som om alla kroppens molekyler distanserar sig en hårsmån från varandra, som repellerande magnetändar, när man har druckit en och en halv öl. Och det har man ju nästan jämt så här års.

Hur huden rispas upp i ojämna fåror när man springer rakt in i en gran som inte ger vika. Hur nässelsnåren sveper längs med låren. Fästingar som borrar ner sina huvuden i ens hud.

Jag har tänkt på att kroppen pratar, och att den har tappat all skam den eventuellt tidigare burit. Hur armarna gestikulerar och stämbanden sjunger och att jag inte kan låta bli att dansa när jag väntar vid rödljusen som avbryter min löptur.

Att när man får träffa andras kroppar så lär man känna en ny del av dem och ibland harmoniserar detta med deras intellektuella person och ibland är det en helt ny dimension. Hur en del kroppar passar in i ens egen och andra inte. Hur somliga människor har bra händer.

Hur vi är varma, kollektiva maskiner som producerar filosofi och världsproblem och död vävnad. Naglar som bits av och hår som faller mot golvet i frisörsalongen.

Jag har tänkt på det här med att ha en kropp. Och att det är som att åka den coolaste attraktionen på Six Flags, hela tiden.

Rökning dödar

Jo, så att jag kunde inte låta bli att göra den där låten som jag framförde i utmaningen jag skrev om i förra inlägget till en novell också. Alltså en låt i textform. Ni har säkert hört den. Kan ni gissa vilken det är?

Rökning dödar

I dessa dagar lockas man lätt att tro att allt är förlåtet. För det är försommar i Stockholm, det vi på gudsförgätna snögloppstrottoarer aldrig riktigt vågade tro på har skett:  äntligen har det blivit juni. Då stadens invånare försiktigt kliver ut ur sina iden knockas de parfymyryra av syrén, fåglarna flyger ofattbart lättvindigt bort med deras tunga vintertankar, och om kvällen lägger sig skymningarna som drömvävda mantlar över taken. Ja, världen ter sig nästan outhärdligt ljuv under dessa Monetska vaniljhimlar. Och likt de av vintern fjättrade men nu utsprunga blomknopparna i Lill-Janskogen, ska idag också trehundra vitklädda ungdomar springa ut ur Östra Reals stenbefästa  fängelse, till släkt väntande med famnen full av blommor och bekräftelse. Snart kommer vi få se dem. Men inte riktigt än.

Klockan är inte ens halv åtta på morgonen. Victoria springer redan, inte i studentmössa utan i Röhnischlinne och löpartajts, hem över Gärdet från morgonens milrunda. Hettan ligger på lur i buskagen,  gör sig redo att driva morgondaggen på flykt. Trots klivens vana lätthet, sjunker Victorias fötter vid varje steg ner aldrig så lite i det mjuka underlaget, där skornas neonfärg tävlar med gräsets skrikiga grönska. Det här är dagen hon kämpat för, belöningen, men det betyder inte att hon tänker sänka sin gard och lämna något åt slumpen. Rutiner är rutiner. Vill man bli doktor är tidiga morgnar något man måste vänja sig vid, ja rentav välkomna.

Några kvarter bort stiger precis Carl-Fredrik upp ur sängen. Arla morgon är vanligtvis inte hans bästa sändningstid, men idag är det annorlunda. Solstrålar hoppar ivrigt in genom persiennerna. Carl-Fredrik stäcker på sig, känner musklernas lågmälda jubel när de tänjs ut, för med vänsterhanden bak den långa luggen som fallit ned ansiktet. Festivalbiljetterna sitter uppnålade på anslagstavlan. Friheten! En hel sommar i Europa. Livet som det ska vara, med ett ständigt instragramfilter ovanpå. Jobba, det  kan man göra när man är vuxen. Det känns diffust, ljusår bort, tillhörande någon med grövre kropp och snävare sinne. Arbetade Camus , Kerouac eller Jim Morrisson kanske? Pengar har aldrig varit ett problem för Carl-Fredrik. Bara en möjlighet.

Sophie står framför helfigursspegeln i sitt takhöga rum med vitmålat golv. Hennes ansikte är fulländat, som en stillebenfrukt eller en oskadd äggula i en kupad hand. Det enda som stör är en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Trots att hon planerat sin outfit för denna speciella dag i månader, kan hon nu när det äntligen är dags inte bestämma sig för vilka skor hon ska ha. Hög klack eller söt ballerina? Vem vill hon vara egentligen? Trots sin tidigare längtan känner Sophie ett litet orosdjur kravla sig runt i hennes mage, det känner sig för, prövar sina möjligheter. Vad händer när ingen längre håller fast en, när inte någon streckar reflexfärg längs vägrenen eller sätter upp plogbilens pinnar, för att förhindra att man en vacker dag finner sig fast med snö upp till midjan?

Men vi kan inte uppehålla oss vid hennes tankar. Idag får faktiskt Victoria, Carl-Fredrik och Sophie för ovanlighetens skull hålla sig i bakgrunden. För det är ändå Robert som är vår huvudperson denna junimorgon. Det är för honom som den här dagen är allra störst. Äntligen ska han få visa vad han går för. Med snabba fingrar snörar han på sig sina Converse-kopior, tar gitarrfodralet som står lutat mot ytterdörren, och kliver ut i den nyvakna morgonen. Robert går med lätta steg. Han visslar längs trottoaren, låter fodralet svänga i takt vid sin högra sida. Men hans skor är ljudlösa mot asfalten.

Framme vid skolan står redan föräldrarna uppradade. De bär på buketter knutna med blågula band och skyltar med bilder på chokladkladdiga småbarn. Ett förväntansfyllt sorl fladdrarmed trollsländevingar kring deras huvuden. Farsan jobbar sent idag. Utan att själv märka det stryker Robert omedvetet över ärret vid ögonbrynet. Han tänker på sina betyg, och att det nog är lika bra att hans pappa inte kan närvara vid utspringet.

Framför den entusiastiska horden spänner Östra Real sina bröstmuskler. Men kolossen som har slukat, tuggat och spottat ut Robert varje dag de senaste tre åren kan idag inte skrämma honom längre. Han tycker nästan synd om den där den står rotad, omodernt överklädd i metertjocka väggar som förhindrar solen att någonsin belysa dess inre. Ensam håller den högtravande ställningarna vid Karlavägen, så uppenbart tillhörande en annan tid med sina tunga stentrappor och fåfänga flyglar. Alla dess offer växer upp, lämnar den och går vidare, men själv måste den oföränderlig stå kvar tills nästa inlandsis drar den med sig på äventyr. Och strax kommer ytterligare en kull att rusa ifrån dess armar, ut i verkligheten, in i liv och död. Snart. Men inte riktigt än.

Robert tar plats långt bak vid vänsterkanten i den gamla aulan. Rektor pratar om traditioner. Trots att ingen riktigt förmår lyssna råder en högtidlig stämning i rummet.

Alldeles strax är det dags för Roberts framträdande. Ur bakfickan på jeansen plockar han fram rizzlapapper och påsen med tobak. När han rullar sin cigarett skakar händerna bara lite, lite. Bic-tändarens hesa klickande får de som sitter närmast att vända på huvudet. I Östra Reals avgångklass är ingen nikotinist, åtminstone inte på dagtid. Man är väl utbildad, välutbildad. Man vet att rökning dödar. Vid inandningen frasar blosset  lätt i det brinnande pappret. Den blå röken ringlar långsamt upp mot taket, utamanas inte av minsta vindpust, löses upp och försvinner. Robert sätter cigaretten i mungipan, böjer sig ner och öppnar gitarrfodralet.

”Att bli vuxen är att inse att man är en del av något större. Ni bär alla ett arv på era axlar. Tusentals unga människor har gått här före er. Och fastän många av dem inte längre existerar, finner ni deras spår i de nötta stentrapporna  ni varje dag beträder. Ert uppdrag när ni lämnar oss idag är att forsätta deras gärning, att ta vid där de måst sluta. Ni är era förfäders förhoppningar och era föräldrars investering . Gå nu, och förvalta detta mynt!” Rektors tal är slut. Rörda och rastlösa applåder tar vid.

Nu så. Nu är det showtime. Robert drar ett sista, djupt bloss, glöden flimrar till. Socialstyrelsen kan säga vad de vill. Det bekommer inte honom ifall han allvarligt skadar sig själv och personer i sin omgivning. Han lyfter upp geväret ur gitarrfodralet och lägger an det mot höger axel.

Skotten ekar fint mellan de mörka, tjocka tegelväggarna. Sophie bryter en klack. Klänningen hon så noggrant valt ut ser nu närmast batikmönstrad ut av den varma, unga vätska som rinner ut ur hennes kropp. Victoria träffas mitt i ett språng, man kan i ett ögonblick tydligt se hennes spända vadmuskel och i nästa hur kroppen liksom lossnar, hur förarlös massa faller mot golvet utan att ta emot sig. Carl-Fredriks blick är låst i fjärran, han har handen utsträckt framför sig, som om han söker greppa den flyende frihet han aldrig lyckades få fatt i.

Rummet som nyss var så stilla är nu ett inferno. Kostymskor och kilklackar smattrar mot stengolvet. Det är bäst att springa. Nu äntligen är det dags! Nu får vi se dem! Föräldrarna på skolgården anar en rörelse bakom de pampiga dubbeldörrararna. Ivrigt står de beredda att ta emot sina studenter med rosor och fanor. Så springer knappt trehundra ungdomar mot friheten, i en explosion av vitt och rött.

we can be heroes just for one day

Man kan förändra sig. Lite.

Jag älskar musik. Jag älskar den så som fjortonåringen älskar en ouppnåelig idol eller en gubbig konstnär älskar sin musa - jag sätter den på piedestal, jag upplever den som en naturkraft, en gåtfull mystisk varelse. För trots min kärlek kan jag inte hålla en ton. Inte härma en takt. Och det är för mig fullständigt obegripligt att man kan komma på en låt, skapa den - ur intet. Det måste vara magi.

Min vän Machmot är grymt musikalisk. Jag minns när jag spelade upp en låt jag gillade för honom under nån långdragen lektion på universitet, och hur han bara skrev upp noterna på en papperslapp efteråt, som andra människor skriver en shoppinglista till Konsum. Jag var stum av beundran. Och jag förstod för första gången att musiken för somliga kan vara som ett språk, snarare än ett överjordiskt väsen. Att det finns ett sinne som jag inte har. Det var också Machmot som i ett kollektiv i Lambohov, där jag fick jämföra melodislingor med varandra, påvisade att jag faktiskt är officiellt tondöv.

Att behöva tävla med det här naturbarnet alltså

Men han gillar inte det begreppet. Han menar att nästan alla människor är döva på något sinne. Själv kan han till exempel aldrig komma på vilka smaker som passar ihop. Precis som jag älskar musiken uppskattar han ju god mat - men han kan inte vara kreativ med den. Han förstår den inte.

Musiken är alltså min obegriplighet. Därför darrade mina fingrar så att jag inte kunde träffa strängarna på gitarren och orden fastnade i mina lungor, när jag i helgen framförde en låt för Joel - en annan sanslöst musikbegåvad människa. En enda låt. Den enda låt jag någonsin i livet spelat från början till slut, trots att jag ägt en gitarr sedan jag var 18. Vi hade en kreativ utmaning, förstår ni: jag skulle spela och sjunga en låt och han skulle skriva och läsa upp en novell. Det fick oss båda att må fruktansvärt dåligt, tror jag. Men efteråt. Då var vi hjältar. Då föll berg från våra axlar och vi blev några millimeter längre, när ord och ackord lade sig under våra fötter.

packad

Jag har mer packning med mig till Hultsfred än vad jag hade när jag reste runt jorden. Men jag har med mig mina äldsta och mest trogna reseägodelar från det äventyret: Haglöfs-backpacken som det står "Miss Gro Dahlbom" på, samt Korean Air-filten jag stal på ett flygplan från Seoul på inrådan de vänner som jag skulle möta upp i Australien. Min bästa stöld någonsin.

Mitt förvar är att man i Sydney och San Fransico, i Bolivia och Costa Rica, i öknen och djungeln, kan köpa nästan allt vad man behöver. Det kan man inte på en åker i Uppland.

En väsentlig del av mitt festivalsällskap, Joel, skickade just en video där han entusiastiskt plastklirrade med två neonrosa vinglas. "Jag har även köpt mascara, silverglitter och ett kilo jordnötter" tillade han. Cowboybootsen står redo i hallen och Sgt Pepper-jackan är nedpressad i ryggsäcken.
Det kommer bli en bra helg.

ljusår

Vem kan sova i dessa dagar? Juni är inte gjort för sömn. Vi har inte tid, vi svävar rastlöst en hårsmån över madrassen. Våra celler måste få fånga det ljus på vilket vi så länge blivit bestulna. Vi måste lagra fotoner, nattblommor och champagnebubblor strax under vår hud, att ha under de sex mörka månader som ofattbart nog kommer att anlända när detta lyckliga andetag är slut.

fjärilseffekter

Söder är det vackraste ordet. Den gångna helgen far jag söderut för andra veckan i rad. Mina vänner bor i den tredje staden, de har sekelskifteshöga hyresrätter där man kan springa från rum till rum, där det ekar när man ropar. De och den lite längre gågna grönskan drar en till sig, ropar flytta hit! Och hos min nya bror som bor som i en egen liten värld i hamnen kan man se ända till nästa land.

Ditöver åker jag på söndagen, lite trasig av vårens första solbränna och åtta kilometer hinderbana dagen innan. I Danmarks huvudstad blommar äppelträden och bland dem bor just nu en av mina äldsta vänner. En gång var han världens tryggaste person, och det är han väl fortfarande, men nu har han dragit upp sina rötter ur jorden och verkar inte riktigt vara intresserad av att stoppa ner dem igen, utan byter stad och land och liv mest hela tiden.

Jag tänker priviligerade tankar: borde jag också göra så? Bör jag ta klivet över haven och språkbarriärerna, i detta enda liv som är mig givet?

Det är på det hela taget en fantastisk helg. Den får mig att känna mig som världens rikaste människa. Hela pappas gamla resväska full med solsken, förmåga, vänner och inspiration. Ändå är den så tung. Jag är så rädd att tappa bort den. Eller att någon annans väska ändå ska visa sig innehålla något bättre.

Vi är inte så bra på att veta var vi ska ställa  ner de där väskorna härnäst. Det finns så många avgångar och biljetterna kostar så lite. Vi vet att för alltid betyder för en stund och ord vi gav varandra innan tjugo fyllda är så banala att man inte ens törs återkalla dem i minnet. Under frukosten innan lördagens lopp pratar vi om rymden, att den en gång var en pytteliten ärta och sedan direkt därefter blev oändligt stor. Och vad fanns utanför den där lilla ärtan? Inte ens tomrum! Våra hjärnor brinner, jag säger att de inte är gjorda för att förstå sådant. De klarar inte rymdens oändlighet.

Och inte handlingsrymdens heller, tänker jag på tåget hem.

gitarrer och bas, trummor och hat

10 bra saker som hände mig april 2013

1. Sally och Olle bjöd på soppmiddag när det behövdes som bäst

2. Jag hittade en rolig låt


3. Jag höll för första gången i livet en månadsgammal bebis i min famn

4. Joel och jag köpte biljetter till Hultsfred och han ringde och var peppig i en timme

5. Jag orienterade, vilket jag inte gjort på kanske 6 år, och bestämde att jag ska åka på O-ringen i sommar

6.  Jag  köpte solglasögon och jag blev varm för första gången sedan september

7. Jag jobbade mer än någonsin tidigare och höll designdemos och heldagskurser

8. Jag låg på en solvarm sten i Malmö hamn och det var helt tyst förutom det virrande ljudet från ett ensamt kastspö med jämna mellanrum

9. Först grät jag tills jag kräktes

10. Och sedan märkte jag att det är hundra gånger bättre att vara ensam när man är själv, än att vara det fast man är tillsammans med någon

and I stood there like a businessman waiting for a train, waiting for the future to arrive

Varför berättar de inte att man aldrig blir stor? Att man kan ha jobb, kavajer och klackar och mineralpuder, döda föräldrar och trehundra högskolepoäng och tusen resta mil bakom sig. Och ändå blir hjärtat aldrig äldre än i bästa fall en tonåring, i sämsta fall ett treårigt barn på blodsockerdipp.


Jag trodde man som tjugosex var klar med det där med att komma på en enda vettig sak att göra med sig själv och sitt liv. Hör inte det typ...studenten till?

Men jag har faktiskt ingen aning. Nu när jag är fullkomligt fri och vargalös. Meningslös. Det finns ingenting jag vill. Ingenstans jag vill åka. Hörru Gud? Kör mig vart du vill, så fort du kan.

efterord/kärleksbrev

Det snöade inte våren 2008, men det var vid den här tiden, i samma vårkalla ljus, som jag var i Stockholm och hälsade på. Det var innan allt. Innan döda mammor och kursen i beslutsteori. Innan ett helt nytt gäng av gemensamma vänner till låns, ett fallfärdigt hus i Klippiga Bergen, HG-bröllop, bussnätter i Sydamerika, exjobb, New York-lägenheter, jobb, stadsbyten, fallskärmshopp, och det jävla vuxenlivet som jag aldrig riktigt får någon ordning på.

Men det var mycket annat. Våren 2008 var en hel roman. En av alla de sakerna var en anonym brevväxling med en Varg och att jag fick korta men efterlängtade sms-svar av honom på Stadsteaterns toalett när jag besökte min moster i huvudstaden. Jag satt på Dramatentrappan i solen och åt årets första glass och hade livet i allmänhet och fem år i synnerhet framför mig. Nu är de fem åren slut.

Så är det. Att något som tar ettusenåttahundra dagar att bygga, alltid rivs på en enda eftermiddag. Sen är det bara städarbetet kvar. Upp till midjan står vi i trasiga drömmar, överstrukna planer och i hörnen redan naggade fotografier.

minnen av aprilhimlen

En annan typ av blått

De skrev att den svenska våren var inställd, men när vi kom tillbaka igår var den ju visst här, om än lite försiktigt tassande, diskret gassande. Och tur är väl det. Jag har varit en vecka i alperna, där våra hjärnor har fattat noll beslut, våra hjärtan bara behövt navigera en begränsad och vänligt inställd grupp, och våra kroppar fått arbeta sig dödströtta varje dag. Hemkomstångesten är total. Jag känner mig förlamad. Instängd. Det rinner kondens och tårvätska längs mina blodkärls väggar.

Denna väderkvarnsstridande 2000-talsångest, så futtig och så svårbekämpad. Jag vandrar i drivor av avbitna naglar, spänner mina käkar och släpper lös min blick. Men. Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är vårens. Klockan är åtta på kvällen och himlen har världens vackraste färg. Hur säger man? Elektriskt blå, stålblå, mörkt djupt varmt sammetslikt böljande blått.

Jag tänker på när jag varit så cyklande lycklig att det nästan kunnat förväxlas med feber, under just sådana djupblå vårhimlar. Och jag tänker på att min mamma som jag aldrig fick prata färdigt med måste ha tittat upp i dem så många gånger, och säkert känt samma uppfuckade känslor som jag gör nu. Och framför allt tänker jag på den trygga, varma person jag kommer att vara om kanske 20 år, när pusslet är lagt, när jag vet att allt blev bra, då jag kommer att stå med någon dryck i handen på kanske en veranda och titta uppåt och känna lukten av nyblottad jord.

Så när mina blå möter himlens dito, när den går från ultramarin till midnattsblå. Då möter jag också dessa tre personers blickar. Det förslår inte. Men det är hundra gånger bättre än att vara ensam i mörker.

tänd på

På lördag är det Earth Hour. Världsnaturfonden uppmanar dig att tillsammans med miljontals andra släcka lampan en timme, för att manifestera ditt missnöje med att jordens medeltemperatur kommer att stiga med 4 grader om vi fortsätter på vår utstakande beteendestig. Jag är helt och hållet för att klimatfågor uppmärksammas, men just Earth Hour tycker jag känns som en ovanligt lam idé - det får antagligen främst effekten att Svenne Svensson trycker på en strömbrytare, och därmed upplever 1) att han har "gjort något" 2) samhörighet pga att han ställt upp mot den gemensamma fienden det Stora Stygga Klimathotet 3) dämpad klimatångest. Men Svenne Svensson har inte gjort ett skit för moder jord.

Här är tio bättre - enkla - sätt att göra något:

• Ät fler vegetariska, eller ännu hellre veganska, måltider
• Cykla eller åk kollektivt till jobbet
• Jobba deltid (så minskar din köpstyrka och du kommer konsumera färre resurser)
• Köp dyrare saker (så minskar du den totala mängden resurser du konsumerar)
• Köp saker av bättre kvalitet, som håller längre
• Köp second hand istället för nytt
• Köp närproducerat
• Ersätt flygresor med tåg eller buss om möjligt. Eller samåk! Spana t.ex. in Skjutsgruppen - OBS, de kommer att få en ordenlig webbtjänst snart - som undertecknad ideellt kommer att vara med och utveckla, hepp!
• Skaffa färre barn (ooooops kontroversiellt)

Och till sist:

• Sluta tjata om att det inte spelar någon roll vad du gör, utan vad 1,3 miljarder kineser ägnar sig åt. Menar du på allvar att du har ett mindre ansvar bara för att du råkar tillhöra en mer fåtalig nationalitet? Skärp dig. Du har ett större ansvar, eftersom du har högre levnadsstandard och därmed 1) större per capita-utsläpp och 2) större möjlighet att göra klimatsmarta val. 

jag fattar inte att folk åker taxi

I kollektivtrafiken samlar jag på dem som frimärken.

• Han är ensam och allvarlig. I trettioårsåldern och i min längd, med en excentrisk frisyr och gultonade, superknarkiga solglasögon. En filmfestivalsnatt kämpar han sig fram genom mittgången, antagligen till lika delar på grund av 1) tunnelbanevagnens krängande, 2) sitt haltande, och 3) den utomjordiska kvalitet som präglar hela hans uppenbarelse.

• Tvillingarna på bussen ut till Hellasgården. De ser ut att ha levt ett helt liv bredvid varandra. Mot världen. Nu är de är krökta, gråa i kontrast till det skarpa vintersoljuset utanför, lite häxlika. Till hundratio procent samstämmiga. Den ena har cigarettpaketet, den andra tändaren.

• Mannen på Metron i Paris. Inte ett ljud kommer över hans läppar, men han skakar svagt och oavbrutet. Hela hans kropp ett uttryck av kostsam självkontroll. Att må illa offentligt är bland det värsta som finns. Hans blick är fixerad, koncentrerad, ångestdestillerad. Resan tar aldrig slut.

• På tåget till Linköping, när alla andra släpper ut de andetag de hållit hela veckan, sitter hon rak i ryggen och matchar sin termos med sin finstickade jumper. Som är persikofärgad. Och sen ser jag att hennes turkosfärgade halsduk matchar hennes dito armbandsur. Och gud. Den yttre cirkeln på sagda ur är också persikofärgad!

• Och idag: vid stureplan steg hon på bussen. Med overkligt korkskruvade tantlockar fast i platinablont istället för pensionärsvitt. Med ljusblå ögonskugga, pärlrosa läppar och tjockbottnade glasögon. En päls, naturligtvis, som liksom sväljer henne hel. Hon har en handväska ordentligt i sitt knä och håller den med handskbeklädda händer. Hennes handleder är de sprödaste jag sett, de går att böja av med fotoner. Hon borde vara 82 men huden i hennes ansikte vittnar om att hon inte är en dag över 35. Hon avger ängslan och galenskap.

Jag sätter mig alltid innerst och låter inte min väska ta upp något plats på sätet bredvid. Jag vill alltid lämna plats för äventyet. Även om det kanske finns bättre sätt.

rotlös men inte rådlös

I helgen har jag varit på läger! Man får inte vara det så ofta som vuxen. Det är lite synd, för det är en intressant situation det där. Att man förflyttas från sitt revir och inkvarteras med en massa andra lika strandade individer på neutral mark,  där man liksom lotsats, inte behöver ta hand om någon planering eller några beslut, bara jobba på att delta i vad lägret nu går ut på, samt hitta sin plats i gruppen. Allas mentala ålder hamnar lite närmare 14 år. Fast man döljer det genom att skaka hand, ställa frågor och titta i ögonen numera. Vilket i och för sig verkligen bör erkännas som ett framsteg gentemot förstulna blickar och att med list och försiktighet försöka hamna i samma sovsal som de coolaste kidsen.

Hur som helst. Just den här tillställningen var en så kallad politisk grundkurs. Jag har ju utnämnt detta till mitt Politiska År och gått med i Miljöpartiet, dels för att jag ska lära mig vad de jag brukar rösta på faktiskt står för, och dels för att få reda på hur det här himla landet styrs egenligen.

Jag skulle kunna prata länge om hur lyxigt det var att fyra riksdagsledarmöter och talesmän kom och pratade med oss i flera timmar om viktiga frågor, eller hur härligt det var att finna sig i en situation där man sitter i timmar och bara diskuterar diskuterar diskuterar med fullkomligt okända människor utan att det någonsin varken blir ointressant/jolmigt eller aggressivt/dålig stämning. Eller om den uppfriskande folkblandning jag utsatts för genom att på olika sätt medverka i partiet - allt från riktiga skogstomtar till knivskarpa retoriker, allt från tjugonåntingar till farbröder med käpp, jurister och arbetslösa, infödda Stockholmare och norrlänningar. Till exempel är partiet den enda miljö där jag träffar första generationens invandrare.

Men nej, anledningen till att jag delar med mig av detta är för att ingjuta hopp i era hjärtan. Det må vara mycket i den här världen som håller på att gå åt helvete. Men alla de där sakerna som ligger som en orolig klump i din mage. Alla de där frågorna som gnager på ditt samvete, och på ditt förstånd. Alla de där trådarna  som du inte får ihop utan som bara blivit ett trasselnystan i din hjärna.

Det finns folk som i detta nu utformar strategier för att lösa upp dem. Det finns smarta, drivna, engagerade (och ofta förvånansvärt unga!) personer som driver de här frågorna varje dag. Det finns människor som har planer för att försöka fixa det här, och faktiskt verkställer dem. Det går framåt!

Det betyder så klart inte att du kan luta dig tillbaka i din roddbåt och låta den driva mot vattenfallet. Men förtvivla icke! Ta reda på vem som tycker som du. Hjälp dem. Påverka dem. Fråga dem om råd. Om det är något du inte är så är det ensam.

schrödingers passagerare

Jag är inte rädd att flyga. Men en gång trodde jag verkligen att jag skulle dö i ett plan. Det var när vi for till Paris i höstas, med en Ryan Air-flight som avgick så hiskeligt tidigt att man tvingades stiga upp under den tid på dygnet som man är som skörast - en av mina medresenärer hävdade till och med att hon började gråta när väckarklockan ringde. Jag sov på flyget och vaknade av att hela planet skakade våldsamt, det bara dunsade runt mig på ett sätt som ingen turbulens kan orsaka, och jag förstod att det är nu det händer - det är nu jag går det både osannolika och klichéartade öde till mötes som det att störta i ett plan innebär. Min instiktiva reaktion var att blunda ännu hårdare. Men dunsandet fortsatte inte. Jag öppnade ögonen. Vi hade bara landat, och jag hade sömndepriverat och okaratäristiskt slumrat mig igenom hela landningsprocessen.

Annars liknar alla flygningar varandra. Det är något så oerhört generiskt över hela konceptet - samma procedurer, samma tuggummituggande och fäbless för maktmissbruk hos personalen i säkerhetskontrollen, samma frostnupna flygvärdinneleenden och samma tecknade tjej som actionhjältemässigt springer barfota mot rutchkanan på säkerhetsbroschyrerna - att varje flygning framkallar ekon från de tidigare man upplevt. Tröttheten, gruset i ögonen, huvudets idoga fallande åt sidan. Stress- och baggagesläparsvett som kallnar under jackan. Framtidskänslan av att lyfta, att veta att allting är möjligt, förundran över att ovan molnen är himlen alltid blå.

Då vet man plötsligt inte var man är på väg längre. Eller om man ens sitter i ett riktigt plan. Det är svart utanför fönstret, ledtrådslöst. Jag tänker på min kusin piloten, som berättat om hur han kallsvettats under optimerat olycksaliga flygningar i simulatorer så läskigt korrekta att de inte går att skilja från verkligheten. Och jag tänker att skulle vi störta nu, så skulle det när vi smackar i marken i min hjärna vara 50% på riktigt och 50% på låtsas. Där skulle jag vara död och levande på samma gång. Sen somnar jag i flygstolen och huvudet påbörjar sin ryckiga kamp mot gravitationen.

recension: Detox

Hörrni! Nu knakar mörkret i fogarna, nu börjar dårfinkarna sjunga i träden, nu smyger strimmor av skymning längs horisonten i slutet av dagen. Det är februari, som i feber, nu är ljuset svagt men segervisst och idag - idag värmde solen våra nackar i Nacka för första gången på den här sidan säsongen.

Detta firades lämpligt nog med en vinterbadsdebut ute vid Hellasgården. Det var bra av flera anledningar: bussutflykt från staden, ryskor i bastun, förhöjd puls, den bisarra känslan av att vandra runt i bikini bland täckjackeklädda vintersportare samt den kanske något masochistartade njutningen av köldvärkande benmärg och brännande vattenånga från bastuaggregatet. Det var också ett värdigt avslut på det som jag ägnat den gångna veckan åt: detox.

Ja, jag skäms lite. Detox, eller avgiftning, är en företeelse jag länge hyst förakt inför. Men jag har inte köpt dyra tillskott, svält mig själv eller gått på tarmsköljning, jag lovar. Inspirerat av det här blogginlägget av en av internets vettigaste människor, åt jag helt enkelt veganskt och glutenfritt utan socker eller andra snabba kolhydrater, samt avstod från alkohol, koffein och sena nätter under en vecka. Allt för att låta min kropp och framförallt dess reningssystem ta igen sig lite. Det är oklart hur ren jag blev, men jag tycker mig ha lärt mycket:

• Oj, vad stor del mat och dryck är av ens sociala liv! Utgång, afterwork, fikor, utemiddagar, allt sånt går bort. Att vara på middag och ha med sig egen mat är okej men inte alls samma sak som att äta de andra äter.
• Det är på riktigt inte ett dugg svårt eller jobbigt att äta vegetariskt. Men veganskt är faktiskt lite klurigt och kräver någon slags insats om man vill ha rolig och varierad mat. Det finns superbra och spännande amerikanska veganbloggar, men många svenska är lite sorgliga och liksom bara intriktade på att ersätta köttrecept med vegetabiliska motsvarigheter (?) Skräckexempel.
• Inte dricka kaffe - noll problem. Är tydligen inte koffeinist. Det känns bra. Abstinensbesvär på grund av kaffe är samtidens mest osexiga företeelse näst efter arbetsskador på grund av stillasittande arbete.
• Inte dricka alkohol - också noll problem, under en vecka. Allt annat hade i och för sig varit högst oroväckande. Borde utmana mig själv med en vit månad istället.¨
• Inga snabba kolhydrater = inga blodsockerdippar; inget kött & stärkelse = ingen matkoma. Skönt!
• Jag har lärt mig en massa nya spännande recept som jag ska ta med mig in i det vanliga livet. Vem skulle kommit på att man kan äta groddad bovete till frukost eller att kombon äpple och avokado är strålande i smoothie? En definitiv hit.
• Och så kanske den största lärdomen av dem alla: Det är lite gött att avstå. Att säga nej till saker i en tid då man alltid säger ja ja ja, alltid unnar sig, alltid hittar en anledning. En sedelärande och faktiskt ganska befriande övning.

Sammanfattningsvis är detta ändå något som jag definitivt kan rekommendera alla att testa, inte minst för att lära sig saker om sig själv och vad man tycker är viktigt. Men så har jag ju alltid varit lite luthersk av mig.

home, let me come home, home is wherever I'm with you

Mina fötter som inte kan tar mer än tio hämmade steg innan de lämnar ytterdörren här, minns ännu hur det var att dansa runt i kollektivet Frittan, där man riktigt kunde rusa mellan rummen när man hade bråttom. För att inte tala om Studio 55, där vi hade en trappa - två våningar, som ett riktigt hem, när alla andra bodde i korridorsrum och studentettor. Obehagskänslan som kommer över mig när jag brygger sista påsen av det lakritste jag köpte i höstas - först nu förstår jag att jag vantrivdes i det där hålet i Nacka, hur jag alltid kände mig hotad, inträngd.

Ja, kroppen minns alla sina hem. Blundar jag kan jag vandra runt i dem, trycka ner dörrhandtag, öppna byrålådor. Jag försöker komma på vilket som har varit mest hemma, förutom barndomens då såklart. Det beror på kontexten. På andra sidan jorden kan en bil med ens tillhörigheter inge dubbelt så mycket trygghet  som ett hus med kakelugn och färdigbredda mackor, och en plats bli ett hem i samma stund man vet att man ska sova där. Hur är det för uteliggarna? Finns deras hem i hörnet med en sovsäck och tomma McDonalds-papper? I deras täckjackor? Eller vandrar de bara i ett vacuum av just hemlöshet?

Ofta känner jag mig mer hemma hos andra än hos mig själv. Jag har inget problem med att kliva in utan att vänta på att någon öppnar, börja rota i någon annans kökslådor eller slänga mig i deras soffa. Sallys hem vinner alltid. I samtliga versioner har det alltid varit mer hemma än mitt eget.

Då och då kommer en längtan över mig, efter det hem som inte skall packas ner i bananlådor om ett halvår, där man kan spika i väggarna och kanske till och med köpa en dyr grej på Svenskt Tenn för att den ändå kommer stå där jättelänge. På samma gång känns tanken på att faktiskt investera något i ett boende och på så sätt inte ha friheten att bryta upp absurd. Det är lite samma princip som att jag alltid samtidigt längtar efter att a) bli upplockad av en välbekant föräldrabil i mörkret och bara somna till värmen och infraljudet och b) bli hämtad av en främmande vind som tar mig långt från allt som är känt.

Att alltid lämgta hem, att alltid längta bort. Kanske är det samma sak.

januari 2013

Det är så kallt ute att hjärtat darrar i bröstkorgen och ett enda oöverlagt djupt andetag kan förfrysa själen. Den gör en rädd, kylan, den väcker en primal och egentligen oriktad bävan, man vill dra kroppen inåt och skjuta åt alla håll. Den hårt trampade vita massan knarrar under varje fotsteg. Långt, långt ovanför oss finns möjligen stjärnorna, slukade av det oändliga mörkret ovanifrån och kvävda av stadens anemiska ljus.

Utanför min skolåda skinnflår plogbilarna asfalten varje natt, trots att det inte fallit snö på flera dagar. Stenarna och gruset skriker gällt vid den hänsynslösa behandlingen, de vill inte vara med. Det vill inte jag heller. Kylskåpet brummar i sina cykler, som ett halvtimmeslågt väsande andetag på för låg växel, jag går sönder, står inte ut om det inte slutar NU.

Varje morgon ett motstånd. Att känna efter - kanske är jag sjuk, kanske behöver jag inte idag? Värtans värmeverk eldar kol, men det tycker inte moderaterna här i staden är något problem. Tre kraftiga gråa rökpelare värmer kanske upp oss i denna frost, denna isens och bortdomningens januari 2013, eldar visst också upp vår planet och våra barn.

Folkmassan väller ut ur Gärdets tunnelbanestation, en ohejdbar ström, det är visst bara jag som ska åt andra hållet. Jag får inte plats, trycks upp på en isbeklädd kant, halkar framåt. Det är tre minuter tills tåget mot Norsborg går och mannen i tunnelbanegången spelar en kärlekssång på sin gitarr som ekar i hela utrymmet. Det är så man vill gråta.