Studio 55 photoshoot

Det där med att kasta löv kanske inte var en så bra idé ändå

I onsdags var jag sjuk, med bomull i huvudet och feber i kroppen. Men det var också en alldeles fantastisk höstdag; med klar luft, vackert ljus och massor av löv. Så när solen egentligen hade sjunkit lite för lågt mot horisonten begav oss jag och mina kollektivare till kullen på kyrkogården för en fotosession.

Så, på allmän begäran: Studio 55

Anna är nyast och yngst i kollektivet, men har ändå tagit oss som en stormvind. Henne ska vi ha inflyttningsfest för på lördag. Hon pluggar ekonomi, men är av den bra sorten.

Patrik är (snart?) civilingenjör och ägnar större del av sin tid åt sitt livs passion öl; både genom att brygga hemma, jobba på indiepuben VilleValla och, naturligtvis, dricka en del öl själv.

Mig vet ni ju redan lite om.

Tobbe jobbade inom kåren förra året och efter det har hans studier i medicinsk biologi fått ligga på is till förmån för andra projekt. Han är kollektivets modesnobb, men har inte bara känsla för stil utan också för foto.

Det är även han som tagit de fina bilderna, vilket han skulle han döda mig för om jag inte påpekade...

Vem har sagt att det är jämlikt att bo i ett kollektiv?

Som bomull, som isolering

Casiotone for the Painfully Alone är inte bara världens snyggaste artistnamn utan också en skäggig snubbe med en keyboard och opretentiös amerikansk indie när den är som bäst.

Rädda det som räddas kan

Det är mycket nu. Det är inte det att jag inte vill blogga, jag kan inte. Dagarna fylls från morgon till kväll och tiden vill inte sakta ner. Förra fredagen var jag på världens bästa pubfest och när jag kom hem framåt tre ville jag, fast jag länge hade sett fram mot helgens kick-off med Holgerspexet i Västervik, bara vakna upp nästa morgon och inte kunna röra mig. Jag ville ta slut, inte vara fysiskt förmögen att orka mer. För det gör jag ju egentligen inte.

Det är en tidens sjukdom, i min generation mycket utspridd, och högst smittsam. Och fast vi pratar om det flera gånger i veckan saktar vi inte ner. Man vill ju inte komma efter. Man vill inte missa något, inte förlora en möjlighet, ta en risk. Det händer för mycket, det är för roligt och för enkelt. Hur ska våra stackars stenåldershjärnor orka med alla intryck, kommunikationsvägar och tillfällen? Kroppen har ett alldeles för bra belöningssystem vad gäller stress. Jag mår så bra så jag mår dåligt. Men medvetenhet är ett första steg. Jag jobbar på avveckling.

Så hav förtröstan. Timekill är inte död. Bara lite frånvarande.

Sunday morning coming down

The beer I had for breakfast wasn't bad, so I had one more for desert

Joejoe hade bestämt sig redan på Kleerup-spelningen i torsdags för att dissa helgens fester, jamsessions och svamputflykter. Han var på oförklarligt och sannerligen okaraktäristiskt dåligt humör och tyckte inte något var kul, och tänkte därför att ett par dagar i isolation skulle göra jobbet. Jag var imponerad av resonemanget men klarade inte av att göra detsamma, trots att jag borde och trots att fina människor som sagt åt mig att inte prestera. Helgen har således bestått av aktiviteter som borde varit roliga men som inuti mest har känts jobbiga, eftersom jag bara har varit trött och stressad och borde arbetat med mitt designuppdrag som skall lämnas in imorgon istället.

Imorse var det redan ljusan dag när jag vid sjutiden, nästan paralyserad av trötthet, snubblade till Varglyan efter nattens [hg]-jobb. När jag några timmars sömn senare kom hem till Studio 55 möttes jag av ett skitigt kök fullt med ölflaskor och rester från kollektivarnas livade Draget-helg. Det var en sådan söndag. Jag gick och satte på Johnny Cash's fantastiska och bottenlöst tragiska söndags-epos och tyckte synd om mig själv och alla andra som måste genomlida denna dag i några minuter.

Kolla mat!

Men sedan letade jag upp en kastrull i kökets bråte, kokade en termos varm choklad, och mötte upp de andra medlemmarna i Tantklubben för att fara på utflykt till eklandskapet. Så rätt. Och söndagen botades med sol, rulltårta och hurtighet.

Motgift

Torsdag, september 04, 2008

Den här mina föreläsningsanteckningar från eftermiddagens session med Java/objektorienterad programmering. Relationen bild/text säger en del om hur mycket jag hängde med, men framförallt om hur otroligt opedagogisk vår föreläsare är. Detta är tyvärr, ett antal mycket goda föreläsare till trots, mitt bestående intryck av universitetet: det kryllar av lärda doktorer och proffessorer, ambitiösa assistenter och doktorander, men de kan ju inte lära ut. Det spelar ingen roll hur kunniga de är i sitt ämne, när de inte kan förmedla sin kunskap. Inför pedagogisk utbildning till universitetslärare!

Idag har jag gått till skolan till klockan 19, en ovanlighet för oss icketeknologer och en utmaning för vem som helst. När jag kom hem med huvudvärk, nackverk, mensverk, ögonvärk var hela köket fullt av öldrickandes utbytesstudenter kopplade till Patrik, och Tobbe hade helt oförhappandes åkt till Norrköping. Det blev alltså inget av vår inplanerade kollektivfika. Nu luktar hela undervåningen [hg] och det hörs dundrande tyska skratt där nerifrån. Dags att bege sig till Ryd tror jag.

Hej Rydskogen

jag visste väl att du var min vän
att 2,5 kilometer alltid sitter i benen, trots månader utan träning
att det hjälper mot det mesta med lite luft som river i lungorna

Skavsår

Som det borde vara

Mitt rum är ständigt för varmt och ostädat och lakanen är skrynkliga, och om någon sa att ett rum är en metafor för ett liv så kan jag nog ge dem rätt. Jag trivs inte i mitt rum. Mitt hår blir risigt här och det är fullt med latent panik intrasslat i det.

Folk går runt i Linköping och världen och är både fina och fantastiska och det kompenserar för ett och annat. Min tacksamhet för det går inte att mäta. I kollektivet Studio 55 + inneboende är det ständigt människor i rörelse och deras röster stiger upp- och nerför trappan som vind genom trädkronor. Det är inte svårt att vara normal men det är svårt att vara glad. Och det är något djupt oroande med att den enda dag här som inte skavt varit den då jag och hundra andra galna pateter sprang runt i en skog och tappade bort saker.

Varg körde lite improviserad KBT mellan natt och dag och jag önskade att han skulle fortsatt fast jag vet att mina enstaviga svar inte inbjöd till det. Men det är klart att jag egentligen vet vad som är fel, åtminstone delvis, och kanske borde jag bege mig till någon som kan det där på riktigt.

För det är inte tal om att njuta av cykelturer och att oprovocerat småflirta med kassörerna på Coop Ladan för att göra världen lite bättre. Det är inte tal om att bli svettig i spåret i Rydsskogen och laga piffiga matlådor. Jag får inget gjort, min kapacitet är en bråkdel av den normala och kroppen kan inte riktigt slappna av på nätterna. Jag önskar att jag hade lättare att få blåmärken och att jag kunde strukturera upp saker och ting. Världen, den vanligtvis vackra vackra världen, skaver just nu överallt. Men det är naturligtvis inte dens fel.

Cogitobloggen öppnar!

Nu öppnar KogVets sektionstidning Cogito upp sin blogg! Oavsett om du är kogvetare eller vanlig dödlig, så är du hemskt välkommen att följa sektionshändelser, recensioner av kogvet-relaterad populärkultur, koggiga krönikor och NolleP-rapportering och så vidare på http://cogito.kogvet.se!

Ventil

Ibland tror jag att te är en metafor för något annat. Man vill känna sig ombonad. På rätt plats. Den milda drycken en fix av värme och trygghet. Mest av allt vill man nog bli omhändertagen.

Jag upphör aldrig att förvånas. Varför ska det vara så svårt att ta tag i någon? Att låta sin bräcklighet skina, säga jag behöver dig. Och att lyckas formulera sig själv. Hur ska man göra när det man vill inte är att vara spirituell och trevlig, utan att bara få finnas i ett sammanhang? Och kanske bli kramad lite.

Tack gud att jag bor i ett kollektiv, att jag inte behöver vara fysiskt ensam.

Man ska inte tänka så mycket på människor när de inte är närvarande. Risken är nästan hundra procent att man förvränger dem genom tidens och avståndets perspektiv. Man kanske förgyller vissa av deras drag och försämrar andra. Man kanske tillskriver dem egenskaper de inte alls har, och förvränger sin relation till dem. Man kanske till och med börjar känna känslor - och förlora andra, negativa eller positiva - för dem, som upplöses eller återställs så fort man hör deras röst eller ser deras uppenbarelse.

Det är bättre att ringa dem än att tänka. Eller så kan man ta ett tåg eller möjligen skriva ett brev. Men inte låta dem springa runt i ens huvud och reflekteras i dess skrattspeglar, för då kanske de fastnar där, förvanskade.

X

Kogvetarnas favorit

Happiness

Den bästa stunden på dagen är när jag sätter mig i bilen och väljer musik på väg till jobbet, och det är inte så tragiskt som det låter. Det är bara något slags mellanrum i tillvaron som jag tycker mycket om. I bilen finns ett CD-case med diverse skivor som liksom blivit över genom åren, och man måste sålla rätt bra för att navigera förbi blandskivorna från helvetet/forntiden och hitta guldkornen, men man kan också återupptäcka en hel del bra akter.

Imorse var det Her Majestys debutalbum som var soundtracket till min morgon. Det är en sådan där skiva som du vill spela för ditt resesällskap, men som du när det sker känner att det blir helt fel, klangen blir falsk och tonerna blir oljud, trots att gitarr- och synthslingorna slår an sådana strängar hos dig. Min första erfarenhet av Her Majesty var, något otippat, på något arr i den annars så obevistade Folkets Park i Vänersborg någon gång i början av min gymnasietid. Det var samma kväll som J-dog hade bevisat sin överlägsna styrka genom att obekymrat hålla fast både mig och KK, med varsin arm, mot staketet på utomhuspaviljongen, vårt idoga kämpande till trots. Men det har visst ingenting med saken att göra. Konserten var en av mina första av dans dans dans-slaget, vilket var lika överraskande som extatiskt, eftersom vi inte hade hört dem förut. Vi visste dock att de var besläktade med Håkan via hans då relativt okända gitarrist Timo Räisänen som ju sedermera gick solo (den där Göteborgsfalangen alltså, ett tag kunde varenda bra popakt i princip spåras via något slags släktträd till Broder Daniel. Som för övrigt gör sin sista spelning någonsin på Way out West till helgen när jag jobbar. Världen är rund och allt hänger ihop.) Så vi förstod redan innan att det ju måste vara bra någonstans.

Enda besvikelsen var egentligen sångaren Måns Jälevik, som brutalt avvek från den spinkinga - och rätt trånga, det måste erkännas - popnormen. Istället för ostyrigt hår, stuprörsjeans och Converse bar han tatueringar från topp till tå och påminde snarare om en robust biker goes country-kille i sina skjortor och sin farliga blick. Han såg inte ens missförstådd ut. Jag förstod ingenting. Vilket är ännu ett tecken på att jag faktiskt utvecklats sen jag var sjutton år. Nu bryr jag mig mest om de sköna rysningar som hans röst skänker min ryggrad. Och jag blir inte längre knäsvag så fort jag ser en vacker yngling bära sjömanskostym.

Eller kanske lite.

Jorden till Gro

Idag fick jag besked om att jag blivit antagen till Företagsekonomi 1 på halvfart, att komplettera mina kognitionsvetenskapliga programstudier med under kommande läsår. Sally pratar om spexkostymer, [hg] mailar om bokningsmöte kräftskiva ölprovning och jag måste verkligen ta reda på när NolleP egentligen börjar.

Det börjar bli dags att beställa en tågbiljett till Linköping.

Men jag orkar inte kliva in i verkligheten riktigt än. Har inte fart nog att växla upp. Jag vill prata med artiga belgiska farbröder på biblioteket, skapa ett öde åt mina novellfigurer och äta mat som inte jag själv lagat. Ta mig an bokstapeln som är lika hög som mig. Hoppas att det blåser lite så jag och pappa kan surfa kanske. Det räcker så.

Pressmeddelande

Förresten så har jag blivit värvad av den något luddiga organisationen GAFFEL, med min gode vän Parre i spetsen, och jag tycker definitivt att ni ska besöka deras? vår? blogg, där jag för så lite som några minuter sedan publicierade mitt första inlägg. Mitt kära tidsfördriv att dö för har ju alltid haft en lite...ambivalent framtoning, då bloggen inte kan bestämma sig för om den är en dagbok, journal, betraktelsesamling eller åsiktsmaskin, och tanken är nu att de mer - nej jag vägrar använda det knastertorra ordet politiska - inläggen ska hamna på GAFFEL. Men om alla poster blir lika bra som den första kanske ett och annat slinker in här på timekill med.

Med avsikt

Som att försöka sjunga med i det fjärde, oändligt långa "riiiiiiiiiiiide" i The Luckiest Guy on the Lower East Side tills man tappar andan

Som att vara oskiljbar från sin gitarr trots att man är tondöv

Som att vara förälskad i en någon man inte känner

Som att lära sig italienska som att spendera sommaren med föresatsen att skriva en roman som att överraskningsbesöka en vän i främmande land

Jag skall resa jorden runt och det kommer att ta mer än 80 dagar. Jag skall resa jorden runt utan att använda mig av några flygplan. Över land och över hav. Jag behöver tid, pengar och resesällskap. Tid finns att fånga runt om mig, i synnerhet om 1-2 år, pengar är jag i full färd med att skaffa och...det finns någon som delar mina drömmar. Och någon som vill åka tåg över Asien. Och någon som vill äventyra genom Europa. Men det finns utrymme för fler. Vill du vara med på en etapp? Vill du exempelvis åka bil genom USA, ta transmongoliska järnvägen, båtluffa genom Indonesien eller upptäcka Sydamerika? Du vet var jag finns. Jag menar det.

Och som att långsamt och njutningsfullt mala ner jantelagen och alla förnumstiga kommentarer i en cerice dokumentförstörare och använda produkten till konfetti

Skrivkramp

Jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Moi?

Jag läser tusen böcker, tänker tusen tankar och gör faktiskt numera nästan tusen saker igen; och jag formulerar inlägg efter inlägg i mitt huvud; men de vägrar att fästa sig på skrämen. Vill inte rinna ut i mina fingrar så där som de brukar.

Jag förstår inte. Jag har fan dansat natten lång på Göteborgs grymmaste klubb, styrt ett flygplan med mina bara händer 1200 fot över marken och öppnat en champagneflaska med en skiftnyckel den senaste veckan. Samt träffat nästintill alla mina kusiner på min mors sida, oberoende av varandra. När hände det senast? Jag borde vara inspirerad.

Jag hoppas att skaparandan slår till i Strömstad. Det där med havet och konstnärlig ingivelse ska ju gå hand i hand, har jag hört.

Tanklöst

Kul med alla kommentarer till mitt frihetsinlägg! Antalet tangerar i skrivande stund rekord-posten där jag outade min piercing förra året. Men det urartade ju också i någon slags frihetsdiskussion vill jag minnas. Jag tror säkert att Kusin som doktorerar i nationalekonomi skulle ha något intressant att vidga debatten med, men han tycks fullt upptagen med att vinna Hälsolopp och hänga med politiker på Almedalsveckan.

- - -

Apropå det där med val. Jag avundades länge fröken J:s mage, efter att hon berättat att den alltid skoningslöst avslöjade om en relation var bra för henne eller inte. Var det något som låg och lurade, något halvt undermedvetet litet fel, gjorde det ont, kändes det i magen. Jag tyckte att det verkade så praktiskt.

Men nu har jag upptäckt att även jag har något slags autonomt beslutsystem som avgör alla mina val av vikt. De större valen i mitt liv - som att åka ut och resa, välja studieort, välja program på universitetet och så vidare - har jag samtliga gjort utan argument, utan att egentligen tänka efter. Och när jag försöker göra aktiva val i allmänhet, blir det i stor sett aldrig mitt intellekt som väljer, utan något icke fullt medvetet. Min kropp. Min själ. Vad vet jag. Jag står där och velar i min ambivalens, och plötsligt upptäcker jag att jag ju redan har bestämt mig.

Exempelvis som när jag i höstas stod och vägde mellan att bli psykolog eller att gå kvar på Kogvet. Det var vånda och ångest och jag hade krismöte med J-dog och framtvingade ett beslut, bestämde mig vid att förbli vid min läst. Men det hjälpte ju inte. Jag fortsatte i alla fall att våndas genom jul och terminsstart och höll alla vägar öppna, tills jag någon gång i februari insåg att jag nu fysiskt, på riktigt, bestämt mig för att stanna som Kogvetare i Linköping.

Systemet tycks avgöra fler och fler av mina val, stora som små, och jag har slutat att försöka lägga mig i. Det är ändå i regel fruktlöst. Det är bara att lyda, helt enkelt, vilket har visat sig rätt bekvämt. Besluten brukar bli fungerande och jag tror ändå inte på förekomsten av optimala val. Däremot tror jag att de flesta kan upptäcka att deras kropp och undermedvetna är fullt av beslut och viljor om man bara lyssnar lite, om man bara är vaksam på det ickeintellektuella.

Jag förstod att jag var kär i Varg när jag - till mitt intellekts förtvivlan - upptäckte att jag ihärdigt började totalignorera hans uppenbarelse. Och jag vet att det är rätt för att min kropp blir lätt och det pirrar i ryggraden, bara jag tänker på honom, trots att han är en nyliberal teknolog med fadderistskägg.

Jag gillar när kroppen tar över sådär, reagerar på ens tankeverksamhet. När man ryser ända upp genom hårbottnen då man läser en högtidlig mening. När man får någon slags nervös reaktion i kroppen för att man tänker på något lite läskigt. När en filmscen eller ett musikstyckte helt plötsligt får gråten att stiga från magen upp genom halsen bakom ögonen.

Det är så uppriktigt. Det är som om man blir lite mer.

Om frihet

Det finns väldigt intressant forskning (den populärvetenskapliga varianten som rekommenderas är "The Paradox of Choice: Why more is less" av Barry Schwartz) som, något förenklat, pekar på att man blir olyckligare ju fler val man tvingas göra och ju fler alternativ man har vid varje val. Alltför stora valmöjligheter gör att vi drabbas av stress och ångest; och medför att vi både får svårare att välja och blir mer missnöjda med de val vi gör.

Och visst känns det svårare att välja glass på ett sånt där 100-sortersställe än om du måste ta choklad eller jordgubb? Visst skulle det i efterhand ligga närmre till hands att ifrågasätta om du verkligen gjorde rätt val i den förra sitationen än i den senare?

Det verkar alltså som om ökande valfrihet inte alls gör oss mer fria utan snarare till fångar i vår egen föreställningsvärld. Något som tangerar den misstänksamhet jag länge känt gentemot frihetsbegreppet.

Jag är kritisk både till hur högt frihet brukar värderas och hur den generellt brukar definieras. Frihet är att ha alla vägar öppna. Frihet är att kunna välja precis vad man vill. Med den definitionen kan du som fri individ inte ha någon eller något att samexistera med, och den situtionen beskrivs bäst av Janis som sjunger Freedom is just another word for nothing left to lose. Helt fri är du under dessa premisser endast när du står helt utan sammanhang och vem vill göra det? Vem vill egentligen vara fullständigt oberoende? Jag kan inte tänka mig något värre.

I ekvationen frihet, jämlikhet och broderskap värderar jag alla gånger de två senare högre än det första. Men jag vill också förespråka en annan sorts frihet, som inte har med att kunna göra vad fan man vill att göra. För denna är jämlikhet en förutsättning och broderskap något man inte behöver välja bort. Frihet skulle kunna vara att inte känna sig låst i en situation. Att känna att man har möjlighet att påverka sitt liv och sin omvärld, i växelverkan.

Det här skulle kunna användas i en argumentation med nyliberaler. Men det tar vi en annan gång.

Till dags dato

För er som läser min blogg för att hålla er uppdaterade om mitt liv och leverne följer här en kort sammanfattning av de senaste veckorna.

Rapphönan och Vargen

Strax före midsommar begav jag mig till Nordmaling, en destination längre norrut än jag någonsin tidigare befunnit mig. Eftersom jag inte ville flyga kunde resan inte klaras av på en dag, vilket föranledde att jag åkte via Stockholm och hälsade på Stizzo, hos vilken jag fick spendera natten. Efter nio timmars bussresa norrut hade jag sedan förmånen att hänföras av Norrlands ljusa nätter och åtnjuta Vargs sällskap.

Elin & festivalnatt

Efter några dagar gick turen söderut mot gangsterstaden Borlänge. Där var det Peace&Love-festival med så många bra akter att jag inte ens var i närheten av att hinna se alla spelningar som jag ville. Jag, Parre och Elin insåg dock att vi var lite för gamla för det övriga klientelet; piercade och livsglada sjuttonåringar med de obligatoriska accessorarerna nyinköpta crazy solglajjor och petflaskor med smuggelsprit. Folk var visserligen sådär snygga som bara gymnasister kan vara, men min konversationslust dämpades alltid vid "Åh, de är så himla bra! De spelande i min hemstad i våras, men det var ju artonårsgräns..." Viss personlig utveckling har man onekligen gått igenom de senaste fem åren.

Visby. Die mauer, die sonne.

Ett dygn i hemmets lugna vrå följde, och sedan styrde jag och mina föräldrar kosan mot Gotland, där vi hälsade på moster + kusinfamilj i Visby. Ruinernas och rosornas stad var fantastisk men lokalbefolkningen lite syrlig, och jag fick användning för det senaste tillskottet i min vokabulär; surgute. På det hela taget hade vi alla väldigt trevligt, trots - eller kanske tack vare - de varierande generationerna, för vilken min egen jag var enda representant.

Nu är jag hemma. Det regnar. Jag är förkyld. Jag skall strax ta tag i min släpande nationalekonomi. Det är helt enkelt en sån där dag man bara vill gömma sig under täcket.

Vargtimmar

Du är livlinan, en telefon som vibrerar mot mina fingertoppar om natten.
Du är tomheten som blir kvar när du lämnat rummet.
Du är något jag längtar till.
Du är intution.

Du är tystnaden.

Du är mig inte van.
Du är en annan värld.

Du är osäkerheten.
Du är den rädde i en Krunegård-låt.
Du är boken som inte går att öppna.
Du stör.

Styrfart

Idag är dagen som fröken J lämnar hemlandet för kärleken och kreativiteten i Tyskland. Och som J-dog flyger över Atlanten till New York. Och som Elin kommer hem efter sina italienska äventyr. Det är inte utan att jag känner mig lite som Zach Braff i den där festscenen i Garden State, när alla rör sig-dricker -leker-knarkar-hånglar runt honom i vansinning hastighet medan han själv sitter still på samma fläck i soffan.

Trött i gräset efter löprunda. Fanny vägrar inse och vill leka.

Kanske är det för att uppväga detta som löparlyckan ler mot mig i dessa dagar. Trots ett par träningslösa månader och en förkylning som envist vägrat gå över, finns snabbheten enkelt och självklart i fötterna. Utan ansträngning trampar jag fram till Hotel Yorba och sedan kommer jag hem och spelar den på gitarren.

Men mycket vettigt får jag inte gjort. Jag ställer klockan på morgnarna men tar mig sällan upp före tio. Jag har en to-do-list där inga punkter stryks. Gitarren och böckerna och datorn får min uppmärksamhet, men sällan helhjärtad. Av någon outgrundlig anledning går det inte att vara effektiv och fokuserad hemhemma, det har det aldrig gjort. Folk säger att det är skönt. Men mig gör det mest otillfredsställd.

Dagen visade sig full av rekomenderbara texter. Och klockan är bara två!

Jag sov på mina biljettbokningsplaner, och när DN från förstasidan med trycksvärtetyngda rubriker ropade Nordpolen kan bli isfri redan i sommar, tolkade jag det som en indikation på att spara 250 spänn och oändligt mycket karma och välja att skumpa buss i nio timmar upp till Nordmaling istället för att inrikesflyga nästa vecka.

På kultursidorna fortsatte Nina Björk den tämligen slumrande väskdebatten, på ett utmärkt icke-aggressivt och sakligt sätt, men tyvärr finns artikeln inte i nätupplagan. Dock kommer jag snart ägna en hel bloggpost nära dig åt det där, men ifall du är en dålig människa och inte orkar läsa den, eller ifall jag är en dålig människa och inte orkar skriva den, beakta följande smakprov:

Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren.

Jag ägnade därefter frukosten åt att verbalt försöka dämpa min fars konsumtionsbegär, varpå han på karaktäristiskt verklighetsflyende manér genmälde med glada isbjörnar och efter mig syndafloden. På biblioteket, som för övrigt kommer att bli min arbetsplats i sommar, följde jag kollektiverskans sista visdomsord till mig och la beslag på Douglas Couplands moderna klassiker Generation X. Eftersom jag minimala odds till trots lyckades tappa bort mina dagars upphov i vår tvåtusen man starka köping Mellerud slog jag mig ner utanför Konsum bland semestertidiga norrmän och började läsa. Jag läste, och jag förstummades, från första sidan:

Den första solskärvan stiger över det lavendelblå Joshua Mountain, men tre av oss är lite för coola för vårt eget bästa; vi kan inte nöja oss med att låta ögonblicket passera. Dag måste hälsa det uppblossande skenet med en fråga, en dyster morgonsång: "Vad tänker ni när ni ser solen? Snabbt. Innan ni tänker för mycket på det och tar död på den första reaktionen. Var uppriktiga. Var ruskiga. Claire, du först."
"Hmm. Jag ser en bonde i Ryssland, och han kör traktor på en veteåker, men solskenet har blivit skämt - som en bleknad svartvit bild i ett gammalt nummer av Life. Och ett annat egendomligt fenomen har inträffat: i stället för solstrålar har solen börjat avsöndra lukten av gamla nummer av Life, och lukten får hans grödor att dö. Vetet börjar skrumpna ihop. Han har sjunkit ihop över ratten på traktorn, och han gråter. Hans vete håller på at dö av historieförgiftning."
"Bra, Claire. Mycket bisarrt."

Så stilsäkert! Så distansierat! Så dekadent! Så genialiskt! Folks, ni måste läsa den här. Det är inget att diskutera.

Hemkommen hängav jag mig kompulsivt och skamfyllt åt lite slösurf, varpå jag landade i Brudens nya blogg. Bruden, nu utkommen som Sara Lövestam, är ett kapitel för sig. Hennes kombination av lesbisk rapportering, språknörderi och humorfylld, fenomenal skrivförmåga är helt enkelt oslagbar. Dessutom bevisar hon allt som oftast att hon besitter en hel del fantastiskt vettiga åsikter, vilket jag naturligtivs aldrig skulle tveka att delge er.

Det får räcka för stunden. De mörka regnmolnen som nyss liksom sögs ner över fjället har förbytts i blyg och sporadiskt sol, vilket indikerar att det är dags för en löprunda. Sedan blir det laxmiddag och fotboll. Intellektuell stimulans har sin tid, resten av tillvaron sin.

Well it's true that we love one another

Sedan våra ögon först möttes över orienteringsskor och pepparkaksbak i slutet av högstadiet har vår relation gått igenom allt från spröd nyförälskelse till morgonsurt samboskap, och det som återstår är kärlek i rostfritt stål. Under några få dagar befinner mig jag och fröken J i samma land, på samma plats. Det är som en lång, mjuk utandning. Det blir promenader under Stora Ruds oroliga juniskyar och genom ett sommarslumrande Dals Rostock.

Taget av min kamera! Min!

Vi går där, egentligen inte tillhörande. Som fiskar dolda i havet, simmande mellan samtalsämnen böljande likt sjögräs, och då inser jag plötsligt varifrån min vana att ställa hypotetiska frågor och göra ovidkommande tillika orealistiska tankeexperiment kommer ifrån. Vad skulle du göra om du vaknade upp i ett okänt, helt kalt rum och var fullkomligt naken? frågar hon. Vems kropp skulle du vilja låna för en dag? undrar jag.

Varg påstod att det inte var relevant med tankeexperiment om man inte kunde applicera dem på någon slags realitet. Min kollektiverska förstod inte meningen med att diskutera saker som inte har någon som helst verklighetsförankring. Vilket jag naturligtvis respekterar. Jag vill inte lägga någon värdering i det här.

Men vissa av oss kommer alltid att fundera på hur vårt liv hade sett ut om vi hade bott i det där huset som vi ser genom bussrutan. Och när någon undrar varför tycker drakar om guld egentligen? tycker vi att det är en bra fråga. Medan andra konstaterar att drakar ju faktiskt inte finns.

Bokslut över magisk vår

I Göteborg luktade luften västkust. Bussarna var blå istället för orangeröda och Joels pappa lovade på entusiastisk dalsländska att jag skulle få köra traktor. Kort sagt: jag var hemma. Den vårtermin som allt mer bestämt kom att sorteras i facket magisk - inte egentligen för sitt innehåll utan för min egen inställning till den - är till ända. Det är således dags att lägga den till handlingarna en gång för alla. Katalogisera och arkivera.

Vårterminen började strax före tolvslaget på nyårsafton på ett berg i Göteborg. Jag träffade den otroligt inspirerande Markus som visade mig stjärnorna, och efter det blev av någon anledning ingenting sig riktigt likt. Det blev startskottet på en era där skönheten ständigt tycktes skina igenom vardagens barriärer. Min cykel Lyxen bar mig genom tiden; dess perfekta hjul rullade fram där det gyllene livet glimmade under januarislasket, över nattens tysta gator längs blanka sovande rutor, genom Vallaskogens allt mer påtagliga grönska.

Kärleken tog slut på gott och ont. Jag började framgångsrikt plugga Nationalekonomi och det var nästan bara roligt, även om jag fick lägga ner en hel del tid och energi på att få mina dubbla studier att gå ihop. Min flytt in i kollektivet Studio 55 med tre okända människor visade sig vara ett riktigt lyckokast. Det var alltid underbart att komma hem dit, och jag kan bara beklaga att jag under terminen knappt hade tid att visa mig hemma. Jag hälsade på moster Ylva i Stockholm och Markus i München. Tillsammans med Sally prövade jag campushallens olika träningspass, avhandlade väsentligheter i bastun och duschade med identiska Lush-shampon. Jobbandet på [hg] kändes extra roligt och jag började äntligen få grepp om alla nya personer som börjat i pubgruppen kring höstens för mig så hektiska NolleP. Jag skrev mystiska brev och gav anonyma uppdrag till Varg, en...annorlunda taktik som efter avslöjandet tycks ha gett viss utdelning. Nå, det får väl framtiden utvisa. Markus kom på spontanbesök från Tyskland och solen ville aldrig sluta skina. Vi gjorde intressanta projekt i tillämpad kognitionsvetenskap och vi reste på bästa semestern med sektionen till Holland.

Jag var ständigt på språng. Med vinden i håret och Juno Soundtrack i öronen. På gränsen, med marginaliserad sömn och flygfärdig lycka. Jag väntade mig naturligtvis hela tiden att det skulle ta slut. Att min lite fånigt romantiska, och för mig knappast särskilt karaktäristiska, inställning till omvärlden skulle dämpas. Och mycket riktigt slog verklighetens brutalitet för ett par veckor sedan ner.

Men vi tar oss igenom det här. Det måste vi göra. Och vad gäller magin så har allt sin tid. Under vårterminen var jag menad att vara okonstlat lycklig; men sommaren har andra mål med mig och med oss. Jag ska läsa böcker och skriva, och jag ska lära mig en hel massa både i praktik och teori.

Men först skulle jag vilja att alla jag kände; alla som någonsin rört upp minsta gnista tillgivenhet inom mig och alla som jag har haft samma effekt på, ställde sig i en ring runt mig. Att de såg på mig med värme i blicken. Och att jag kunde blunda, slappna av och bara falla bakåt. Att de stod så en stund, och höll om mig och vakade, alltmedans tiden stod stilla.

Fast det där behövs egentligen inte. För om det är något jag tror mig ha lärt mig, så är det att man trots sin absoluta inre solitud, aldrig är riktigt ensam. Man ingår alltid i ett nätverk, invävd bland tusen andra människor. Och det nätet kan man falla mot. Både i tanke och handling.

Under havets yta

Valda delar av familjen

Förra veckan reste fjorton av oss KogVet-studenter till Nijmegen (Najmächen) och hälsande på våra Holländska motsvarigheter. Det var som upplagt för att bli fantastiskt.

Vi var inackorderade hemma hos olika värdar i deras allt som oftast minimala rum. Under en veckas tid bodde jag och Johanna i ett rum där allt - och då menar jag allt, från handdukarna till papperskorgspåsarna - matchade, och delade en cykel på vilken vi irrade runt och kom försent till det mesta.

Det var socker i allt. Inklusive ölen, potatissalladen och pannkakorna.

I Nederländerna heter jag "Chrro" och som svensk/engelsman/tysk kan man förstå en hel massa läst text men knappast ett ord av vad de säger. Allt är platt platt och jag har aldrig sett så mycket cyklar; eller trevånings cykelgarage heller för den delen. Till frukost äter man macka med strössel på och på lunchen blir det mer mackor, gärna med drickbar filmjölk lömskt förklädd till mjölk. Öl drickes i små 20cl-glas, det är nästan alltid Heineken och holländarna sätter en ära i att den ska smaka så lite som möjligt. Det är folk överallt men mest på tågen. Allt som är bra eller gott på något vis är antingen "Naturlijk" eller "Lekker", eller bäggedera.

Jag och Mattias lekte i en fontän på campus. Dessutom matchade vi.

Vi gick på symposium och kollade in universitetet. Var kulturella och gick på museum. Vi hängde ganska mycket i parker. Bowlade, såg på schlagerfestivalen på en gaybar och åt konstig mat. Våra fötter måste ha gått flera flera mil över asfalt, gatsten och parkernas gröna gräs. Vi hade dåligt samvete över att vi bondade mer med varandra än med holländarna, och vi bildade en alldeles fantastisk familj, där jag fick rollen som den truliga tonårsdottern. Några dagar åkte vi till vackra Amsterdam och njöt av stadens nästan overkliga pittoreskhet på dagtid och marijuanadoftande synd och smuts på natten. Vi satt på en av de tusen broarna och sjöng lågt medan ljusen speglade sig i stadens kanaler. Och ju mer jag ser av världen, desto mer fascinerad blir jag. Det är en sann kärlekshistoria.

Bilderna är tagna av Stina, familjens farmoder och nästan officiella fotograf.

Jag borde förstått att du inte är någon man förlorar. Att när man (två år här till trots) inte förmår bryta igenom omgivningens lager av normalitet och vardagsglädje och ta någon åt sidan; när det verkligen verkligen gäller. Då finns du där. Utan att jag ens behöver be om det.

Mer söndagshemligheter

Jag frågade David om han hade några hemligheter som han aldrig hade berättat och aldrig skulle komma att avslöja för någon. Sedan frågade jag mig själv. Och vidare i min bekantskapskrets. Svaren kom snabba och självklara. Det verkar som vi alla bär på saker som är för privata, skämmiga, heliga för att uttalas högt; som aldrig kommer att komma över våra läppar.

Som samtalsämne betraktat är det naturligtvis värdelöst - man kommer liksom inte så långt. Men jag fortsatte ändå fråga, för jag kunde inte sluta fascineras. Över dessa gigantiska mikrovärldar som ryms bakom våra pannben, över de vidder vi aldrig kommer nå. Över varje människans inre universum, som gör henne så ensam.

Ett liv av händelser, drömmar, sinnesintryck och idéer, oförklarligt och onåbart lagrat bland neuroner och gliaceller. Jag tycker det är helt fantastiskt. Medvetandefilosoferna kan diskutera om vi är Matrix-artade hjärnor på burk; biologerna kan försöka reducera oss till våra drifter; neuropsykologerna kan förklara alla mina känslor och funderingar med kemi och elektricitet. Men jag vidhåller: era tankar är det vackraste jag vet.

Före stormen?

I Café Java kan alla höra dig skrika

På IDA, Institutionen för Datavetenskap, råder ständig årstidslöshet. Där i B-husets djup finns inga fönster. Ibland kan man förnimma en strimma av världen utanför när en stråle letar sig ner genom de i ett tak någonstans långt borta belägna rutorna. Men oftast kommer verkligheten som en chock när man kliver ut ur ingång 27. Kanske exploderar ljus, sommarvärme och blomdoft i ditt ansikte. Kanske stjärnor i långt där uppe i mörkret blinkar till dig genom kall och krispig vinterluft. Man kan aldrig så noga veta.

Det är KVTILL-projektets slutfas och vi tillbringar våra dagar här. Det har blivit en egen värld. Café Java där man aldrig kan tala om några troll utan att de dyker upp bakom ens ryggstöd. PC-pularna om vars salighet man konkurrerar med en till synes aldrig sinande ström Skype-pratande indier i headset. Teknologbevandrade marker och matrum där man kryssar mellan robotar, laptop-kolonier, LiU-tröjor och för korta jeans.

Det är klart att jag saknar dagsljuset. Det är klart att jag håller på att gå vilse bland alla papper och datorer ibland. Men det finns någon slags tjusning i det hela också. Vi är åtminstone instängda här tillsammans. Hela KogVet panikjobbar genom ljuva maj, och jag kan inte låta bli att njuta litegrann. Nu skall jag fortsätta skriva rapport.

Ibland gör man rätt ibland gör man fel

Det snurrar fortfarande i huvudet efter gårdagen. Jag har spritpenne-målningar i ansiktet. Nu ska jag till universitetet och fortsätta med våra tester. Men:

Hela världen är så underbar

bara man får ett svar

timekill testar

På den här bilden ska jag ska se sådär ensam och fri ut. Den är taget av Mikael på toppen av Cerro Chirripò i Costa Rica.

Det här med dokumentärbloggning känns hett. Jag gillar ju uppdrag överhuvudtaget. Livet blir lite roligare så. Och eftersom jag var för liten för att vara med i dokusåpor i slutet av 90-talet, så får jag väl kompensera så gott jag kan här på bloggen.

Jag saknar mig lite ibland. Man är ju aldrig ensam nuförtiden. När jag går och lägger mig om kvällarna kommer tusen tankar, eftersom jag liksom aldrig har haft tid att tänka efter under dagen. Men jag är så trött så jag somnar pang! och sen är det en ny vacker dag.

Men ju mer man umgås med folk, desto lägre blir tröskeln till den dåliga sortens ensamhet. När den skaver och inte känns bra alls. Och därför blir det någon slags spiral, jag vet inte om den är ond eller god, men den leder ständigt uppåt uppåt och plötsligt klarar man inte av att inte hänga med folk ungefär hela tiden längre.

Och då är det istället ensamheten blir intressant. Vissa saker är inte helt okej att göra utan sällskap. Det är kanske lite obekvämt eller lite läskigt eller bara fel. Det måste testas. Och jag har ju en hel öppen sommar för mina fötter som jag gnällde om nu senast.

Så jag ska, ensam:
- Gå på bio
- Äta på restaurang, på kvällstid
- Åka på cykelutflykt och tälta i skogen
- Gå på konsert

Måste skaffa en kamera bara. Jag kan kanske låna någon. Det ska bli spännade, det här. Jag rapporterar.

...då får väl Äventyret komma till Gro

Det är klart att magin inte tagit slut. Den har nog bara börjat.

Så satt man där i Trädgårdsföreningen igår eftermiddag; KogVet-konferensen och Utekravallen var över och vi satt och hängde med de gästande finländarna som snart skulle åka hem. Det var vårens varmaste dag och plötsligt kommer Markus gående och halar upp varsin Münchisk weissbier i solen.

Jag har nog aldrig blivit så förvånad i hela mitt liv.

Men flyget var tydligen billigt från München till Norrköping, och vad finns det väl då för anledning att inte ta det? Vad finns det för anledning att inte åka tåg till Linköping, gå till mitt kollektiv och ta reda på var jag höll hus, och överraska mig? När man ändå har vägarna förbi Sverige, liksom.

Livet är enkelt så här i maj. Man kan laga lite mat och hänga i trädgården. Man kan gå till Elsas Hus, titta på eko-modevisning och spelning med galnaste Sirqus Alfon. Man kan cykla ut ur stan och ljusen, lägga sig på ett UFO-ägg och titta på stjärnorna tills natten blir ljus och fötterna fryser till is. Man kan dricka te och inte sova så mycket. Man kan äta maskrosor till frukost i trädgården.

Vackert. Otroligt vackert.

Brända skepp och körda lopp

Kanske slutade den här vårterminen vara sådär oförklarligt magisk...idag. Kanske slutade den med det för att det bara var en försvarsmekanism mot regnet och mörkret och längtan, som nu inte längre behövs när varje steg man tar är ett ljuvt andetag av maj. Antagligen har det varit på gång ett tag, magin har mattats i takt med att graderna stigit, och jag har låtsats att jag inte krampaktigt hållit fast i dess kjolfåll. Men jag har förstås ännu inte givit upp - kanske är det bara en svacka.

Whatever. Ruset avtar. Dagarna springer hysteriskt fort genom veckorna, själv springer jag ifrån/tillsammans med hemtentor och KvTill-projekt, och ni vet hur det är; det räcker aldrig riktigt. Inte tiden. Inte jag. Och nu inte heller endorfinnivån.

Mina och Julias sommarplaner; att åka och hälsa på Elin i Italien och Markus i München, grusades när jag i måndags fick reda på att Elin planerar en tidigare hemresa. Peace&Love-festivalen kommer jag och Mikael inte iväg på om inte fler ansluter sig, något som det verkar tunt med just nu. Så vad hände med min sommar? Vad hände med äventyret? Det som skulle bli Den Bästa Sommaren hotar nu att decimeras till ett runtgnetande på halvtid på ICA i ett Mellerud där inga vänner längre bor.

Ynk, således.

(Och på tal om något helt annat är jag jäkligt trött på att vänta. Det är inte min grej.)

How you'd have a happy life if you did the things you like

I charm you and tell you
Of the boys I hate, all the girls I hate
All the words I hate, all the clothes I hate
How I'll never be anything I hate

You smile, mention something that you like.

Jag tycker om tjejer med konstiga solglasögon. Och tandställningar och tandfel. Jag gillar att studera människor och fantisera om deras liv. Jag tycker om folk som sover på offentliga platser. Och när någon sträcker sig upp så det blir en liten glipa mellan tröjan och byxorna. Jag tycker om när flygplanet lyfter från marken, att köra bil på natten och lyssna på musik. Jag älskar roadtrips och blandskivor, jag gillar tåg och att färdas, vara på väg, ja jag älskar älskar att cykla på vägarna, gatorna och genom skogen. Jag gillar att dricka öl. Att titta på stjärnorna och lära mig nya stjärnbilder. Filtar på marken. Överraskningar och handskrivna brev. Vegetarisk mat och Body Shop-produkter. Kyssas. Hud under fingertopparna. Jag älskar att ha träningsvärk och att svettas. Lukten av årstider, och tusentals andra lukter. Nagellack och korta naglar. Fräknar och solbränneränder. Androgynitet. Fåniga poplåtar. Jag gillar tonårskillar som har ägnat alldeles för lång tid åt sina frisyrer. Jag tycker om början på saker. Förväntan, efterrätter och konstiga samtalsämnen. Jag tycker om att gå på bio och jag älskade Juno och Darjeeling Limited. Jag tycker om att vara lite rädd för det okända, jag tycker om att ha en plan och att ha alldeles för mycket att göra. Jag tycker om att sova utomhus, frukostar, Sallys tekoppar och att ha ögonen öppna under vattnet. Jag gillar slamret från mina kollektivare. Jag tycker om att vara vaken riktigt sent på natten och riktigt tidigt på morgonen. Eld, överväxta ruiner, udda intressen och klotter i marginalerna. Folk som vågar vara lite patetiska. Jag gillar att analysera låttexter, klä ut mig, bryta arm och skicka lappar på föreläsningarna. Jag tycker mycket om saker som är små. Dialekter och motsägelser. Jag tycker om folk som ler när de lyssnar på musik. Och att långsamt vrida på persiennerna när morgonen kommit.

I could be a genius if I just put my mind to it

Nämen så att nu är det ju dags för tenta i Vetenskapsteori om en timma. Efter, exakt, NOLL timmars sömn från min sida. Det var en sådan där natt som på samma gång sträckte sig mot oändligheten och i takt med mina hjärtslag krympte samman till ett intet. Det var länge sedan sist nu, länge sedan till synes orsakslös insomnia, denna raffinerade form av lidande. Men jag antar att att skriva tenta utan att ha sovit innan är en typisk sån där grej man ha gjort under sin universitetstid.

Och jag kommer att fixa det. För ursäkta Jante, men jag är ju så jävla bra! Imorse fick jag mitt tentaresultat från förrförra veckans fruktade makroekonomi, på vilken det visade sig att jag satt ett solklart VG. Trots dubbla studier, trots att jag tillbringat veckan innan tentan i München. Som sagt; så jävla bra är jag!

Sunday secrets

Större delen av Puben, stekversionen. Det är Carro som tagit fotot.

Jag är avslöjad. Igår natt i Herrgårns dunkla källare fick så till sist breven en avsändare och Linköpings Amelie från Montmartre ett ansikte. Ni har förstås ingen aning vad jag pratar om. Jag kanske berättar det för er en dag. Men inte här, det här är inte den alternativa verklighetens forum.

Igår var det personalfest på [hg], vilket innebar full fart i den gamla herrgården från 12 på dagen till 6 på morgonen. Vi som jobbar i puben hade gjort vår alldeles egna långsökta tolkning av OS-temat och var utklädda till stekare. Med namn som Noppe, Sibbe och Vickan sippade vi champange och levde livets glada dryga dagar, i den minst sagt brokiga skaran av mer eller mindre politiskt korrekta utklädnader. När dagen blev kväll fortsatte äventyret och blev till ett trivsamt virrvarr som upplöstes i morgonens ljus och fåglarnas ljud när jag sedemera steg ut ur källarporten.

Idag har skyn varit lugnt söndagsgrå. När jag klarvaken slog upp ögonen efter fyra timmars stärkande sömn kändes tillvaron lite uppgiven och daterad, men den lyftes snart av tipspromenad i Gamla Linköping med tantpoängs-klubben. Charlotta hade plockat vitsippor till vårt kök. Luften smakade gott och några få regndroppar duggade lätt lätt på mitt huvud när jag cyklade hem från finaste Jonatan efter en te- och gitarrsession. PostSecret har just publicerat sina söndagshemligheter. Och jag känner att inte finns så mycket mer att begära.

Underhållning, fotboll och skotrar i en ohelig allians

Sally, som ligger i till synes av Vetenskapsteoriboken inducerade feberplågor, uppmanar mig i kommentarsfältet att underhållningsblogga åt henne. Mina läsares ord är naturligtivis min lag - en nyuppfunnen regel och något som ni borde utnyttja bättre. Nu skulle jag kunna säga att jag visst kan blogga, men att jag just inte vet om det blir så underhållande. Men det skulle te sig självförminskande, och sån sysslar vi inte med i den här bloggen.

Jag skulle också kunna skriva om skotrar, semester eller höst, något som jag varit frestad att göra mången gång. Blogger-mallen tycker nämligen att man skall tagga alla sina inlägg med etiketter relaterade till dess innehåll, och föreslår pedagogiskt just dessa tre substantiv. Varje gång som mina ögon når skärmens nedre kant och snuddar vid det där, undrar jag om jag någonsin skulle vilja skriva en post om skotrar, semester eller höst, och sedan prydligt kategorisera mina inlägg som just detta, varefter jag starkt betvivlar tankens infriande. Jag tänker vem fan har en tag-kategori om skotrar? Och sen ser jag en robust, norrländsk och lagom inskränkt skoternörd framför mig, själaglad iklädd någon slags overall och solglasögon sittande på sitt senaste skoterförvärv. Ibland gör det mig glad. Ibland bara...matt.

På tal om underhållning gick jag idag på mitt livs första fotbollsmatch (!). Stina och Mimi drog mig med, och det kan tilläggas att jag inte gjorde särskilt mycket motstånd, tvärtom, då jag trots att jag är genuint ointresserad av att bevittna lagsport, är en fin och öppen människa som gärna vidgar mina vyer. (Räkna antal bisatser i den meningen, ni!) Och man ska ju pröva allt en gång. Det var damallsvenskan och Linkeboda mötte ett mystiskt, och tämligen kasst, lag med det klingande namnet Bälinge. Det var halvljummet spel, halvjummen korv till försäljning (som jag naturligtivs inte köpte, men ändå kände ett mycket ovegetariskt urge gentemot) och minst sagt halvljummen temperatur, och mina solglasögon som jag hoppfullt medtagit kändes mycket överflödiga. Men det var så trevligt! De 90 minutrarna gick fort och jag fick lära mig massa saker från mina tålmodiga vänner, då jag inte tvekade att ställa frågor av de mest...grundläggande karaktär. Nu är jag taggad till tusen att kompensera för min minst sagt bristande uppfostring på lagsportsområdet; nu skall jag lära mig slå bredsidor och uttala mig om målchanser, ja jäklar!

Jag har ju inte ens börjat komma i närheten av att prata om semester eller höst än, men min tid är ute; sängen kallar och likaså min kudde som jag just insåg att jag glömt ute på gräsmattan. Så känn er underhållna och skänk Sally en frisk tanke, så hon kan gå ut i skogen och sova i vindskydd och annat som skåningar ägnar sig åt nu i helgen. På återseende! Kanske förr än ni anar.

Niklas i vardagsoutfit

Mina vänner; krisen är avstyrd, jag har landat i vardagen och Linköping känns som hemma igen. Med en twist, kan tilläggas, eftersom två av tre delkurser i Nationalekonomin nu är avklarade och jag lägger den tredje på is tills augusti. Något som innebär att jag nu inte ligger konstant efter med ungefär allt i mitt liv, och kanske i förlängningen till och med kommer leda till att jag faktiskt städar mitt rum.

I torsdags drack jag öl med de andra i vår något kaotiska NEK-grupp, och det var fint. Vi kanske inte är den frikursar-grupp som har haft flest korrekta svar på lektionerna, men jag tror vi är den som haft roligast. Och det känns, av många skäl, lite vemodigt att ekonomin nu är över. Jag uttryckte mina intentioner att nog dyka upp på en och annan föreläsning under mikrokursen ändå, trots vårens ökända B-uppsats som snart går på helfart. Men min mer erfarne Kogvet-kollega Marcus, som också läser NEK:en, sa med desperation i rösten"Nej, GÖR det inte!", så vi får väl se hur det blir.

Niklas är den som varit min främsta partner in crime där vi suttit i A-huset och svettats över marginalkostnader, nominell BNP och förväntad inflation. Någon gång under introkursen blev vi varandras livscoacher; sånt som man inte vågar säga till dem man känner väl kunde jag berätta för Niklas eftersom han, som jag till hans stora indignation uttryckte det, "inte är en del av mitt liv". Efter det var tanken att han skulle utbilda mig i känslor och empati, medan jag skulle ge honom lite politisk och samhällsrelaterad bildning. Men i slutändan blev det nog mest relationer som avhandlades åt båda hållen. Niklas är rolig, eftersom han är USA-freak, till en början kan ge intrycket av your average sportkille i godtycklig collegefilm (även om han hellre beskriver sig själv en nördkaraktär i O.C.), och aldrig tvekar att säga sin ärliga mening utan att alltid tänka efter först. Men samtidigt har han en stor portion självdistans och en hel massa dolda egenskaper som framträder efterhand.

Häromdagen framkom det han han hade läst min blogg, och upprörts av det faktum att hans namn inte stod att läsa någonstans. Så jag lovade honom en blogpost, och ni andra läsare får alltså ursäkta inläggets lite interna touch. Varsågod Niklas! It's been a pleasure.

Äventyret

Jag och Elin vid Marienplatz

Äventyret visade sig denna gång bestå i att i fem dagar inte behöva göra särskilt mycket alls. Och det var jättefint. Vi drack weissbier och åt sauerkraut. Vi cyklade i solen (München visade sig, lite otippat, vara en på alla vis utmärkt cykelstad), lagade mat och försökte förgäves komma in på indiepop-klubbar. Vi köpte jordgubbar och solglasögon och klippte oss på en tacky löpandeband-frisersalong för 9 euro. Det var ungefär vad som behövdes. Bara en sån sak som att sitta på ett italiensk café, i en tysk stad, med två österrikare och en svensk, och prata engelska. Det är skön förvirring.

Det är bara det att min hjärna tydligen ställde in sig i backpacker-mode. Eftersom vi bodde i Markus kollektiv kände jag mig mycket mer som en sådan än någon turist. Och när jag efter bara några dagar fann mig sittande på ett tåg tillbaka mot Sverige, så kunde jag bara inte få tillvaron att stämma. Och det kan jag fortfarande inte.

Jag kan inte vara hemma. Jag kan inte gå omkring i mitt eget kollektiv. Jag kan inte behöva sitta på campus dagarna i ända och plugga ekonomi. Jag ringde Jonatan på fredagskvällen och försökte låta bli att gråta för att allt kändes så fel. Sedan slängde jag mig i duschen och begav mig på förfest hos Johan, fast jag bara sovit någon timma det senaste dygnet, för jag stod inte ut med att bara. vara. hemma. Jonatan, som van vardagsresenär, sa att det brukar gå över efter ett par dagar. Det kommer det säkert.

Men det som gör mig så förvirrad är hur min tillvaro här i Linköping, som jag ju normalt sett trivs fantastiskt bra med, plötsligt kan skava så?

Jag måste (som vanligt) demonstrera min styrka. Här med Markus i köket på Buschingstraβe.

Åt andra hållet

Torsdag 10/4 19.55
Jag sitter på tåget som precis lämnat München och far förbi det tyska vårgöna landskapet i halvskymningen. Jag stod vid fönstret tills fartvinden blev för kall. Nu blir det små salta ränder längs mina kinder och i ögonvrån ser jag att kvinnan som jag delar kupé med tittar på mig. Men världen kan gott behöva lite känslor, så jag låter tårarna rinna tyst.

Jag gråter för att det alltid är svårt att säga hej då. För att det känns som att jag varit borta en livstid, och inte fyra dagar. För att det just i detta nu är omöjligt att förstå att jag bor på Rekrytgatan i Linköping och inte på Buschingstraβe i München. För att saker känns bra och saker känns dåliga, för människor som är snälla och människor som är…inte elaka, men som gör en ledsen. För att friheten är så stor och så skrämmande. Jag gråter för att det är så förbannat svårt att begripa sig på sina känslor och för att livet är så kort att jag bara vill skrika. Och sen passar jag på att gråta lite för miljöförstöringen, för världens lidande, och för alla som tror att pengar är livets mål och mening, när jag ändå är igång.

Men när jag slutat gråta känns allt bättre igen. Jag tänker lite på Elins fortsatta äventyr i Italien, och på matsäcken som Markus gjort i ordning åt mig. Tåget rullar vidare norrut och den tyska kvinnan har tagit upp en bok och börjat läsa. Och jag ler och tänker att världen och livet just blivit ännu lite större.

Fredag 11/4 13.45
På tåget mellan Malmö och Linköping är jag inte på mitt allra mest briljanta humör. Antagligen för att jag åkt tåg i snart 20 timmar. Antagligen för att min sittkupé på nattåget inte hade någon värme, vilket jag skakande och huttrande tvingades göra något åt vid fyratiden imorse. Och för att jag sen fick dela kupé med bland annat en Malmöitisk utbytesstudent som först avsiktligt väcker mig precis när jag äntligen somnat, och sen vill byta nummer och tycker att vi ska bli "really close friends. Cause I can tell from just looking at you that you're a person with a really interesting inside". My ass.

I alla fall har jag av en lycklig slump hamnat i en sån där tyst vagn, där man inte får använda telefoner. Jag lyssnar på Kents Ensammast i Sverige och den känns väldigt relevant för tillfället, för jag känner mig sådär som man gärna gör efter ett avsked. Och precis när jag håller på att somna stormar två medelålders businesstyper med stålgråa frisyrer in i vagnen, bägge högljutt pratande i samma högtalartelefon. Med ett djävulskt lugn men ord som giftpilar skäller de ut nån stackars person i andra änden, i en kvart eller så. Det är någon offert som måste skrivas. Och det är tydligen extremt vikigt. De pratar på på sitt brutalt överlägsna sätt och när mannen säger och nu handlar det inte om dagar här utan om timmar, får jag lust att skaka i deras ryggstöd och skrika men för helvete det är bara en jäkla offert! Det är inte LIVET! och jag undrar om de innerst inne förstår hur vilse de har gått.

Luften bor i mina steg

It's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst... And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life.
ur American Beauty

Ja, det var det där med den nya eran. Så som jag förutspådde har den nu kommit. När jag nyss lämnade städölen och klev ut genom [hg]:s portar, var det ljust ute. Inte bara lite gryningsskimmer; nej, det var ljust! Hela natten har passerat medan jag vistats inne i den gamla Herrgården. För bara två veckor sedan var det becksvart vid samma tidpunkt; apokalypsens tropiska fåglar ni vet. Men nu smälter istället ljum värme stadens drivor och det luktar på ett nytt sätt. Så den nya tiden som nalkades, det var ju våren såklart - att jag inte förstod det tidigare!

(Och den där känslan som jag har längtat efter i flera år, den har kommit nu. Men jag mindes inte att besvikelsen kunde svida så... Jag mindes inte tankens fixering och kroppens uppror. Och jag mindes inte hur jag alltid blir, hur jag vänder bort min blick och förlorar chans efter chans.)

Det är en vanlig föreställning att lycka finns i ena änden av en skala, och olycka i den andra. Men det är en missuppfattning; lycka och olycka är bara två sidor av samma mynt. Motpolerna består istället av stark sinnesrörelse respektive likgiltighet. De gånger jag känt ren lycka som starkast har jag samtidigt haft en förnimmelse av att steget över gränsen varit hårfint. Eufori är tätt sammankopplat med vemod, kanske för att ju mer vi uppskattar tillvaron, desto smärtsammare är det att den en dag kommer förändras eller ryckas ifrån oss. Sorg och glädje svider på liknande sätt i bröstet, de är känslor så stora att man nästan inte står ut med att bära dem, de tangerar bristningsgränsen. Därför kan något vara så vackert att det gör ont och man bara vill gråta, och därför kan vemodet och smärtan ha en tjusande gloria.

Ofta när jag cyklar till universitetet på morgonen numera kan jag känna en sådan intensiv lycka över hur vackert allt är. Över att världen finns och är fantastisk, naturens vilda obändliga skönhet, människorna som alla lever sina liv i sina egna mikromakrouniversum, och vi bor på en otrolig planet i ett hav av rymd, och förgängligheten är så stor och så påtaglig. Det bara strömmar energi genom kroppen och Håkan Hellström - magin/tragedins mästare - kvider jag vill ju bara sjunga...AAAHHH....Katariiiiiiina i mina öron och fartvinden strömmar över mitt ansikte, och då sluter jag ögonen och blundar nerför Vallabacken, det kittlar i magen och hjulen rullar fortare och fortare och det är så skönt, gör så ont, och när jag öppnar ögonen kan jag inte känna annat än total, destillerad lycka över att få finnas till, i några sekunder.

Som en avslutning. På vad?

Det är morgon, det är sol, och det är skärtorsdag. Det känns väldigt bra. På något sätt känns det som lugnet före stormen. Efter påsk är det maratonplugg för min del, då skall jag köra hårdare än vad jag någonsin har gjort, för det måste helt enkelt gå, jag måste klara tentan i Makroekonomi som lämpligt nog infaller direkt efter min vecka i Tyskland. Sen är det lite inlämningstjafs och KVTILL-projekt på det, men som jag sa det måste, det kommer att gå.

Det känns som om en ny tid är i antågande. Inte bara för att våren kommer (jodå, jag ser den genom snön, den är oundvikligen påväg). Instinkten säger mig att efter påsklovet börjar något nytt. Jag vet inte vad. Men jag ser det an med tillförsikt.

Framtiden brer ut sig, sådär som den alltid gör, hand i hand med nuet. Vissa saker känns så bra. som att dansa Afrikansk dans och basta med Sally. En institution. Och det frusna håret som sedan klirrar runt öronen. Vad framtiden beträffar kommer jag till Tyskland och Holland denna vår, men sommarens tågluff ser inte ut att bli av. Min potentiella reskumpan Katie får inte ledigt i tid från sitt jobb tyvärr. Det är synd, även om det var något jag var beredd på. Man tycker att jag skulle kunna hitta någon annan att resa med, men det är inte så lätt. Folk har så mycket saker för sig. Och vill leva sina liv, på sina premisser. Såklart! Jag med. Det är så vi lever nu. Men det blir svårare att skarva ihop våra drömmar.

Nu blir det Dalsland! Det ska bli fint.

Walk the line

Att plugga mer eller mindre konstant på campus från 08.30 till 19, fast man preis gjort sina tentor. Att göra upp en tidsplan för det kommande KVTILL-projektet och se sin vår krympa till oigenkännlighet. Att somna på bänken i café Ellen på kvartsrasten innan lektionen klockan 17.

Att veta att man ständigt ständigt ligger efter. Att känna hur paniken kryper i hårfästet och att vara för kall och för varm på samma gång.

Att se snön förvandla våren till slask, att cykla genom den utan stänkskärm. Att komma hem och vara för slut för att göra någonting överhuvudtaget. Att känna hur ont det gör i ögonen och att det inte finns någon lust över.

När ens roliga framtidsplaner mest känns jobbiga. Och när är det där som man hoppats på, någonstans längst inne, den där gnistan som varit så fin några veckor, slutgiltigt verkar ha reducerats till annat än dagdrömmar.

Vad gör man då? Då bara fortsätter man att drömma; om solen och livet och kärleken. Man har en plan. Och man tar upp sin gitarr och slår några håglösa ackord. Testar sin nya i allra högsta grad stapplande förmåga till melodispel: ...because you're mine, I walk the line.

Var är mästarinnorna? - kulturreferat från huvudstaden

Vem ska bort?

Helgen spenderades i Stockholm hos moster Ylva, vilket var utomordentligt trevligt av många anledningar. Till exempel var det kul att umgås med min moster på tu man hand för första gången, och givande att lära sig att hitta i åtminstone de centrala delarna av stan. När jag och Katie var i huvudstaden i höstas kunde ingen av oss hitta till Sergels torg från Centralen, ett exempel som generande tydligt åskådliggör hur det låg till med mina spatiala kunskaper om stället. Men idag kunde SJ:s regionaltåg dra mig över Norrmalm, Gamla stan, Söder som en ny människa...

Helgen innebar också att studentlivet avbröts av lite välbehövlig kultur. På fredagen gick vi på Chinateatern och såg Dr Jekyll & Mr Hyde i musikalform. Det var mycket imponerande att se hur Mikael Samuelsson bytte gestalt efter vilken figur som för tillfället besatte hans kropp, och hur dekoren även den ständigt skiftade form på de mest finurliga sätt. Som kostymare i Holgerspexet lade jag särskilt märke till de fantastiska - lägg väl märke till fantastiska, inte nödvändigtvis...snygga - kläderna. Man hade inte sparat på glitter och tyg!

På lördagen besökte vi på Moderna Muséets tillfälliga Andy Warhol-utställning. Det mest bestående intrycket för mig var - den oavsedda (?) - känslan av latent ångest och osäkerhet som alla filmer, bilder och foton i kombination tycktes förmedla. Bilden av Warhol som framgångsrik och känd popkonstnär övergick mer till en djupt olycklig figur.

När eftermiddag blivit kväll promenerade vi till Stadsteatern och uppsättningen Mästaren och Margarita. Sovjetisk surralism till trots var det inte särskilt svårt att hänga med i handlingen, och flera skådespelarinsatser var lysande.

De enda som erbjudit besvikelse denna händelserika helg är kvinnorna, eller möjligen kvinnoporträtten. Dr Jekylls gemål Emma - mer än lovligt vän och personlighetslös - vigde hela sin tillvaro åt att tråna efter en redan från början tvivelaktig forskare som bara hängde i sitt labb och vägrade ta emot besök dagarna i ända. Sedan fick han ytterligare en kvinna på fall, trots att han ägnade större delen av sin tid åt att sinneslöst slitas mellan inre viljor och mörda folk. Margaritas enda kall här i världen tycktes vara att höja upp sin älskare, Mästarens, roman till skyarna. För att få träffa honom offrade hon sin själ till djävulen och blev en mäktig häxa på kuppen, men föredrog i slutändan ändå att sitta hängande över sin pojkväns axel och läsa hans roman. Då finner vi en betydligt mer färgstark figur i Valerie Solanas - den ut i fingerspetsarna rabiata feministen som sköt Warhol och därmed nästan lyckades döda honom. Och hon gav blanka fan i hans verk, det var för att han vägrade ersätta hennes manuskript som han slarvat bort som hon sköt. Men med tanke på att hon avrundade sitt liv med diverse mentalsjukhus, droger och prostitution slutar hon ändå som ett offer. Så var skildras de solitära, för sin egen skull framgångsrika, egocentriska kvinnorna? Var finns de kvinnliga genierna? Man tröttnar på alla dessa mästare.

Skräckscenario: Myspyspension

Eftersom vi tillhör människorrasen, den art det är förunnat att mentalt kunna resa i tiden och därmed föreställa sig framtiden, kommer samtalsämnet Pensionärer och Piercingar, eller ännu hellre Pensionärer och Tatueringar, upp med jämna mellanrum. Nu senast i sektionsrummet till exempel, lunch-lästes en artikel i Extra Östergötland, som handlade om diverse extrema kroppsmodifikationer. Till exempel berättades det om mannen som skurit av sina bröstvårtor för att sedan sy fast dem på ryggen (först hade han burit dem i öronen i små plastkapslar, men hade enligt utsago tröttnat efter ett par veckor), och om den halvårs adrenalinkick man tydligen får av att köra in två krokar i huden över skulderbladen och sedan hänga i dem i taket i ett par timmar.

Hur som helst. Folk började efter ett tag föreställa sig hur dessa macho/masochistiska personer skulle vara som gamlingar. Skrumpna tantstjärtar med kinesiska tecken inristade, hängande bröstvårtor med silverringar i, tatueringar rynkade till oigenkännlighet. You get the idea. I allmänhet är det populärt att föreställa sig morgondagens pensionärer, och fnittra åt att de kommer lyssna på Iron Maiden (wait, de gör de ju nästan redan - hur länge har inte det där jäklarns bandet funnits egentligen?) och nätdejta. Och gärna förfasa sig - så ska ju inte en riktig farmor vara!

Men vänner; det är inte däri problemen ligger. Utveckling är en mänsklig grundförutsättning som inte bör fråntas folk bara för att de passerar gammelmansstrecket. Istället är det stillösheten som präglar dagens ungdom som kommer bli de framtida pensionärernas verkliga fall i aktning. Blunda en stund och föreställ dig en herre elller dam i sjuttiofemårsåldern. Hur ser hen ut? Hon - permanentat vitt hår, pärlor, lite för solbrända strumpbyxor och en kjol nedanför knät, eller kanske en blommig klänning? Han - gubbkeps, en stickad tröja, byxor med pressveck och svarta blanka skor? Med rätta gammalmodigt, med allt ett utmärkt exempel på stil och smak!

Men häromdagen när jag cyklade hem från universitetet möttes jag av en helt annan syn. Det var en tant på promenad med rullator - och mysbyxor. Och det såg så sorgligt ut! Vi vet alla hur skönt det är att glida ner till frukosten i en schleten collegetröja, eller i någons soffa en söndag i bästa mjukisbyxorna. Att bära dylika kläder på stan är inte snyggt, men på en fjortonårings rumpa funkar det liksom och är ursäktat. Men på gamlingar, utanför hemmets lugna vrå. En vårdag då solen skiner obarmhärtigt. Då möter det ens ögon på ett oförklarligt sätt som bara får en att vilja gråta. Jag tror det är över uppgivenheten det utstrålar.

Jag tycker att gamla människor kan vara väldigt vackra. Under förutsättning att de 1) inte låtsas vara 20 år yngre än de är och 2) visar ett visst intresse för sin frächör och sin stil, under rådande omständigheter. Och det är det som är så fint med alla dessa gubbar i pressveckade byxor. De håller stilen. Men jag fasar för den framtid där alla pensionärer lodar runt i träningsoverall, bara för att det är bekvämast så. Som om det inte spelade någon roll. Som om det ändå var kört.

Apokalypsens tropiska fåglar

Klockan är någonstans mellan fem och sex, mellan sent om natten och tidigt om morgonen, när vi tre cyklar hem mot Irrblosset på den genväg som jag trodde jag var ensam att beträda men som jag nu gladeligen delar. Trots att det är mars första dag, trots den tillfälliga snön som fallit under natten och trots det fortfarande kompakta mörkret hörs fågelsång från träden som kantar vår väg. Den av oss som har fått i sig några städ-öl för mycket (inte jag) ropar Tropiska fåglar! Det är tropiska fåglar! och påbörjar en lagom slirig diskussion om växthuseffekten. Och trots att det är en sån där magisk och overklig natt, knyter sig min mage så som den alltid gör.

Jag är så rädd för att allt ska gå sönder. Var jag än vänder mig ser jag saker på gränsen till sammanbrott. Nu håller uppenbarligen jorden på att gå åt helvete, på ett mycket påtagligt och smärtsamt sätt. Jag gör vad jag kan, jag cyklar-sorterar-flygerinte-ärmiljövegetarian-argumenterar
-sparar-undvikerkonsumtion, jag vill tro att det hjälper vår planet, men min rädsla finns kvar.

På [hg] står de tunga öllådorna och bara väntar på att de bristfälligt förankrade hyllorna ska braka samman under dem. Strängarna på min gitarr väntar spänt på att slitas från sina fästen. Och vad är egentligen motståndet på min spinningcykel, det måste väl slitas otroligt mycket med all belastning? För att inte tala om min riktiga cykel Lyxen, vars skruvar ständigt hotar att lossna och dess delar att rosta sönder. Mina kläder slits för varje tvätt och i skrymslen där man aldrig kommer åt fastnar det saker och en dag kommer det sluta fungera.

Mina hälsenor är ju spända hela tiden och jag förstår inte att de inte redan lossnat från sina fästen. Jag jobbar på för fullt men snart kommer det inte längre vara hållbart att plugga 200%, jobba på [hg], träna och ha ett fungerande socialt liv, jag kommer inte orka, jag kommer gå in i väggen PANG! Och jag tror ju att jag mår så bra nuförtiden, jag kan känna en sådan intensiv lycka över livet och alla små och stora saker som hör det till; men det kan vändas så snabbt och tänk om jag vaknar upp en dag och inser att jag inte alls varit lycklig och har levt ett liv i falsum?

Det rostar och slits och töjer och tynger och späns och göms och försummas och glöms. Jag får känslan av att de destruktiva krafterna tar över, av att allt strävar efter att lösas upp till gas och molekyler, av att allt bryts ner och vi måste ständigt kämpa-förebygga-arbeta för att upprätthålla världen, men det hjälper aldrig fullt ut. Gravitation. Naturlagar. Saker vi inte kan rå över. Hur länge kommer vi orka? Hur länge kommer det gå?

En dag kommer det att braka loss. Allt kommer rasa, allt kommer gå sönder, allt kommer urarta i en oändligt dammig explosion. Kommer lugnet då?