reflektioner en dag då jorden inte gick under

Att bli äldre är inte att få rynkor och gråa hår.

Att bli äldre är att vandra på en mer välbekant och därför mindre skrämmande plats, att gå trygg, med stadigare steg och rakare rygg. Att bli äldre är att ha en bättre uppfattning om riktning och färdväg, att veta vilka snedsteg som kan stå en dyrt och vilka man kommer undan med. Att bli äldre är att känna sina färdkamrater bättre, att våga se dem i ögonen och att kunna förutsäga deras beteende.

Och det är så skönt att nu bo på en mindre och mer begriplig planet, än på den tidens ens hjärna brann och man liksom såg världen som genom en strut, utan att få överblick.

Men det finns också något ledset i vetskapen, i den kompetens och säkerhet som man bara kunde drömma om som tafatt och aningslös fjortonåring. Någonstans känns det lite sorgligt att kunna konversera belevat, att kunna redigera sig själv och regissera sin kväll. Maximera sin investering, överväga sina alternativ, med självklarhet välja den pensionsgrundade vägen. Att vara den som känner minst, veta att fler chanser kommer, att kunna gå utan att vända sig om.

Som vuxen är ingenting på liv och död längre, och det förvånar väl knappast någon. Men egentligen är det lite märkligt, men tanke på hur få andetag som man får leka det här som kallas livet.

den stora vita björnen ligger kvar, den har lagt sig över asfalten och husen, jag hoppas att den inte ger sig av

Vänner! Förlåt min frånvaro. Flyttlådor och spelningar och romanidéer och mitt älskade SL-kort tar all min uppmärksamhet, förstår ni. Men förutom löften om bot och bättring ska ni få en present som kompensation. Ja, för fjärde året är det åter dags, den tradtionsenligt uppdaterade versionen av den inte alls så tranditionsenliga listan julmusik revisited, a.k.a bara bra decembermusik a.k.a om Triad förstör din julstämning a.k.a I bought no gifts this year, and I slept with your sister.

En del är borttaget, en hel del är tillagt, och nytt för i år är att listan är indelad i tre delar: först kommer de låtar som textmässigt (åtminstone hjälpligt) anknyter till julen och vintern, sist ligger de som låter juliga men egentligen inte alls har med årsiden att göra. Och i mitten är de låtar som både låter och handlar om jul så klart!

Kan Kanye West verkligen sjunga om Jesus på ett trovärdigt sätt? Vad har 40-talscalypso med julen att göra och shit, hör jag rätt att dessa beskedliga damer sjunger om...?  Vad händer om Ebbot Lundberg försöker ta sig ner genom skorstenen? Och kan the Killers verkligen spika en jullåt på skolskjutningstemat? Dom säger att det kommer bli en lång, kall vinter. Men minns du hur det var att  ha eoner av tid och inte vilja att snötöäcket ska lämna staden och ert ide?

Detta och mycket annat ger den fantastiska listan svar på. Men om jag bara får ge er en enda anledning att trycka på play. Då är det att något jag aldrig trodde var möjligt faktiskt har hänt: min mest hatade jullåt, den fullständigt vidriga, sliskiga, fördärvliga "Last Christmas" har ÄNTLIGEN blivit tolkad i en inte bara uthärdlig, utan helt fantastisk version. Av indiekören naturligtvis.

Ja men lyssna nu då!

med ögon känsliga för crap

För 790 riksdaler erhåller man SL-kortet, ni vet den där magiska blå lappen som kan ta en nästan vart man  vill och omedelbart byter ens skämmiga lantisgång mot ett nästan övertygande storstadsklapper. Det är ungefär 40% mer än vad man får betala för dess Göteborgska motsvarighet, och - häpp! - nästan hundringen dyrare än vad det är att obegränsat kava alla New York Citys buss- och tunnelbanelinjer fram under en månads tid.

I priset ingår även att natt som dag bli skriken i ögat av photoshoppad hud och förtvivlat dåliga copys om det man kanske allra minst vill tänka på när man en tidig tisdagsmorgon med fejjan ofrivilligt intryckt i någons våta yllehaldsuk - mustig leverpastej. Jag är tveksam till kommersiella budskap på offentliga platser över huvud taget, men idag blev jag extra till mig, så till den grad att jag nästan trillade ner på spåret för att kunna ge er denna bild:

Det är magasinet Amelia som har renoverat "både utsida och insida", och naturligtvis gärna vill visa upp det med en tidsenlig tjuvtitt på de glossiga sidorna. Det är oklart hur utsidan är förnyad, för där strålar fortfarande en blond amazon med en tandrad rak nog att bruka som vattenpass, tillsammans med tips om hur man får koll på de senaste dieterna, men insidan har uppenbarligen förändrats genom att bli ännu mer världsfrånvänd än vad någon tidigare trodde var möjligt. Detta manifesteras genom en intervju med Ruth Vega Fernandez, en av huvudrollsinnehavarna i högaktuella Call Girl - affischfilm för pågående Stockholms filmfestival och en uppgörelse med en av Sveriges största politiska skandaler, här beskriven som snackisfilmen. Den handlar om Geijeraffären, alltså om hur utsatta minderåriga på 70-talet systematiskt utnyttjades sexuellt och ekonomiskt av högt uppsatta personer med så mycket makt att det hotar att tränga ut mellan skjortknapparna. Hur väljer Amelia att rubriksätta denna intervju?

"Hon får oss att längta tillbaka till 70-talet".

Själv längtar jag till ungefär vilken tidsålder som helst där det är lönsamt att rikta sig till folk i allmänhet och kvinnor i synnerhet med en liten gnutta substans.

kom kom atombomb om vi nångång nånsin blir som dom

De höga, sprängda bergväggarna med sina obegripliga inmurade betongportar som reser sig runtom i den här stan fyller mig med en kall, högstämd rädsla. Det finns en massa sådana saker i ens omgivning, som påverkar ens innandöme, skapar isande sprickor i det eller gör det torrt och hårt. Tanken på djupt vatten strax innan det fryser. Tomburkar som vinden spökrasslar längs trottoarerna. Nedlagda, tomma butikslokaler. Att vakna i mörker. Vetskapen om ens vuxenhet, som känns som en myndig kostym som alltid kommer att vara lite för bred över axlarna. Tidens okontrollerbara framfart.. Lysrörsljus. Inpyrd cigarettrök. Tunnhåriga, olyckliga män i bruna kostymer på 70-talet och Jonas Gardells stumma, tjockbottnade föräldrageneration i Torka aldrig tårar utan handskar.

Man får ha sina strategier för att navigera förbi den där lågfrekventa rädslan. Eller tristessen.

Jag bläddrar i min analoga Moleskin-kalender, klistrar in symboler, ser fram emot händelser och ser tiden breda ut sig som en vidsträckt men kontrollerad vinterträdgård, täckt av ett orörd snötäcke, i väntan. Jag väntar alltid in i det sista på att trycka på bussens stoppknapp vid Nacka station, hoppas på att "Stannar"-skylten ska lysas upp av någon annans fingrar, att någon ska åt samma håll som jag, att vi är del av samma sak. Jag går in i kontorsförrådet på jobbet och står still en liten stund. Det är tyst och ostört och luktar bokhandelshärligt av papper, kuvert och post-its. Jag fantiserar om stormen, om vinden som ska ta mig med, som tar tag i livet och visar dess sanna, osminkade ansikte, som tvingar oss till samhörighet och mjukt ljus. Vågorna som ursäktslöst vräker vardagen på ända, och spolar upp vrakdelar och skatter på klipporna. Och jag lyssnar på denna och drömmer slumrande vagt, för kanske första gången, om kärlek som inte tar slut:

När jag år 2001 upptäckte Håkan Hellström - som var det bästa mina fjortonåriga öron hört, trots att han var så himla gammal - skrevs det mycket om hans texter om förtvivlan, stora känslor och tonårsångest, accompanjerade av maniskt glada melodier. "Jag fattar inte varför folk snackar så mycket om tonårsångest", sa Håkan. "Jag är fan 27 år".

Nu är jag själv inne på mitt tjugosjunde år. Och inte heller jag är benägen att göra distinktionen. Känslorna, tvivlet och längtan följer en genom livet som en trogen hund. Människans bästa vän.

Pitchfork Paris

När novemer började tog jag långhelg och åkte till Paris på musikfestival! Här kommer några bilder för er som inte hänger på fejjan.

Här i Grande Halle de la Villette, som självklarrt låg i de gamla slaktarkvarteren, anlände vi i skymningen till kanske vårt livs mesta hipserupplevelse

 Festivalen var som en egen värld och vanliga pengar gällde inte, man fick köpa sin öl med såna här.

M83 var en av de bästa spelningarna, för då var det dans dans dans och matchande ljus.

På dagarna var vi utomhus också. Det var kallt men fint! Indieband-pose i Montmartre.

På lördagen blev det varmare och vi kunde till och med vara på uteservering och dricka Kir Champagne!

Och sist den så väldigt tjusiga interiören inne på festivalen. En bra höstflykt.

växelverkan

Ibland händer det att man förstår sig själv först genom andras människors uttalande. Det är så fullklottrat och djungellikt överväxt att vara inuti. Man får ingen överblick. Då kan utomstående ögon se en tydligare.

"Det är väl inte din grej att vara sval", kommenterade Bushdave för ett par inlägg sedan. "Du känner väl alltid stora känslor?" undrade Gärningsmannen på samma tema någon gång i våras när jag nyfärdad och med feberblanka ögon orerade lyriskt kring vad ljuva cykelturer i maj gör med ens själsliv. Under en av alla temarinerade kvällar på ämnet hur ska man egentligen hantera sitt liv och varför kan jag inte sluta ställa mig den frågan? i discokollektivet i vintras, sa Sally enkelt "men det är ju din grej att alltid längta någon annanstans, det är en del av din personlighet". Och nu när jag väl flyttat till Stockholm skrev Joejo under en jobbrelaterad debreifsession på gtalk "Är det inte bara Gro som tycker att det är jobbigt att inte ha fullt upp från första veckan? Vanliga människor skulle nog tycka att det var helt normalt".

Och så har vi kloka Charlotta i mitt första kollektiv, som våren 2008 under en diskussion om den här Vargen som jag då höll på att inleda någonting med, sa "du är ju en sån där förhållandeperson". Jag trodde inte mina öron. Jag skrattade. Jag protesterade. Jag? Jag som är en av de mest oberoende människorna jag vet. Jag som jämt tagit beslut om långresor och flyttar och framtidsplaner helt utan hänsyn till min aktuella relation. För ja, i modern tid har det ju i och för sig alltid funnits en relation. Men ändå. Ren slump. Ren tur. Bra killar.

Nu har jag inlett mitt första distansförhållande och jag trodde det var lugnt, eftersom vi ändå har fullt upp på varsitt håll, har umgåtts måttligt när vi bott i samma stad och aldrig ens velat bo ihop. Nu håller alla jävlar plötsligt  handen på stan. Nu är veckan ett enda långt andetag. Nu känns min vardag fullkomligt meningslös när den är helt oavhängig någon annans. Nu vaknar jag varje morgon och tänker "fem dagar kvar". Fyra dagar. Tre.

sluta anta att jag är en turingmaskin

Jag slängs runt i tunnelbanevagnen av en ovanligt hetsig förare, medan en medresenär med säte lugnt sitter och läser något på sin nook. Det verkar praktiskt, så mycket text i en så liten pryl. Och så mycket skönare för ögonen med en sådan där matt skärm istället för en blank padda. Men ni ska veta att vad de än säger, så är en läsplatta inte alls som en bok.

Jag påstår inte att det ena är bättre eller sämre än det andra, bara att det är en förenkling av bibliska mått att jämställa dem. Har ni varit inne i ett bibliotek? Vet ni hur det doftar där inne? Inte plast, inte bränt, inte elektriskt. En bok och en läsplatta luktar olika. De känns fundamentalt annorlunda i händerna och de hanteras med olika typer av interaktion. Upplevelsen av avancemang och översikt är helt väsensskilda mellan de bägge plattformarna. De känns inte likadana att bära runt på och att bli slagen i huvudet med. De brinner olika bra. De går sönder på olika sätt. I en bok kan man lämna tåravtryck, hundöron, understrykningar, chokladfläckar och anteckningar i marginalen. Man kan signera den och skriva en hälsning i den och rycka ut en särskild sida. Man kan ha den för att jämna ut benens längd hos ett gingligt bord och man kan inte stoppa in mer information än kanske 1000 sidor för då blir den för tung.

De är bägge verktyg för att förmedla ett visst begränsat innehåll skapat av de förenklade, artificiella symboler som kallas skriftspråk. Men en bok faller upp där den har blivit läst som mest. Den berättar en annan historia.

Att jämställa en bok och en läsplatta är en förolämpning mot människan som organism. Det är att reducera oss till en dator, till en kognitiv symbolhanterare som endast mottar väldefinierad indata, manipulerar den efter en regelbok och producerar utdata, utan att ta hänsyn till kontext och miljö. Denna metafor är hemskt, hemskt förlegad inom kognitionsvetenskapen.

Vi är fysiska varelser i lika hög utsträckning som vi är kognitiva. Dessa två kvaliteter är kärleksfullt och oskiljaktigt ihopslingrade. Vi älskar det fysiska, och jag tror att vi längtar efter det i en värld där vi allt mer reduceras till hjärnor i konservburkar. Tycker du att vi är besatta av mat och sex? De är de enda fysiska begär vi tillåts ha kvar.

dead shopping malls rise like mountains beyond mountains

Jag var i Dalsland i helgen. Gjorde allt det där man gör på landet ni vet. Andades, eldade, hejade på okända människor, hade semireligiösa upplevelser under stjärnorna, bröt Vargens fot(?). Det är lite svårt för staden att tävla i den klassen. Men det finns saker som man kan hålla i handen så här års här också.

• Gröna Lunds berg-och dalbanor som gåtfullt kurar bortom vattnet i väntan på nästa sommar
• Den knarkigt orangea plexiglasväggen vid Fotografiska som får utsikten att se ut som sol på andra sidan
• Artificiellt upplysta guldkorridorer som luktar sött av förmultelse sent på kvällen vid Hellasgården
• Trafikljuset i tre riktningar som lyser på löven så det ser ut som ett symmetriskt konstverk
• Valparaisolängtande, overkligt branta trappor i sluttningen upp till mitt hus i Nacka
• Tedränkta True Blood-marathon vid Medborgarplatsen
• Den lavendelfärgade himlen som smyger iväg långt, långt ovanför Sveavägen vid jobbdagens slut

pocket symphonies for lonesome subway cars

Människorna är så väldigt, väldigt snygga här. Så rätt. Som ett glossigt magasin i fyra dimensioner vandrar de genom perronger, gallerior och caféer. Till och med tanterna och farbröderna är stiliga. Till och med de små barnen är stylade. De har hårprodukter och coola skor och kläder som faller rätt.

SL-kortet känns som en VIP-biljett. Hela världen har man tillgång till. Kortet är lika blått som staden. Det är sant, allt är faktiskt möjligt här. Om man är rik eller begåvad eller har ett driv som inte bryts ner av lysrörsskakandet från tunnelbanevagnarna som aldrig slutar gå.

färdkompis att ha i fickan dessa dagar:  pocket symphonies for lonesome subway cars

Alla pratar om boende. Jag har redan prövat två olika. Jag har träffat tunnelbaneartister och tiggande tanter och kundvagnsfarbröder och balter med sår i ansiktet. Men det är ingen som har kontanter att ge dem.

Eftersom jag egentligen inte tror att det finns några andra platser än den jag befinner mig på, saknar jag inte Linköping alls. Linköping har slutat finnas. Så det känns lite som om Vargen har dött, istället för att vi bara bor i olika städer. Ibland känner jag mig så ensam att jag mår illa.

Vartannat steg är fullt av förväntan och vartannat av rädsla. Jag springer mycket, i mörkret, tämjer långsamt det här envisa vilddjuret till plats, brottar ner den, tvingar den att bli min. Stockholm är ingenting man får. Man måste ta sig an den här staden med rak rygg, stadig blick och hårt smattrande klackar. Tvekar man fastnar man i spärrarna. Och då kan man inte skylla på någon annan än sig själv (säger SL).

shyness is nice, and shyness can stop you from doing all the things in life you'd like to

Det skulle vara så självhjälpsenkelt att lägga en förtroendeingivande hand på din överarm, titta dig allvarligt i ögonen och säga man ska sluta göra saker som man inte vill. För att det är du som bestämmer. För att ingen annan mår bra av att du presterar. För att liver inte handlar om att vara duktig, om att vinna, om att ha det mest avundsvärda Instagram-flödet.

Men jag kan inte säga det, för det är precis tvärtom. Man måste göra saker man just nu inte riktigt känner för hela tiden, för om man inte gör det kommer man till slut att spendera all tid i sin säng tittandes på TV-serier om hur livet kunde vara för dem som faktiskt levde det. Letargiskt manetmässig, i en trygg- och bekvämlighetsbubbla med knät fullt av ostbågesmulor och soffan full av tomheten från dem som man inte pallade vara trevlig med. Om jag aldrig gjorde saker jag inte ville, skulle jag aldrig komma utanför dörren.

Så istället säger jag there's too much caffeine in your bloodstream, and a lack of real spice in your life. Ta trapporna. Ta bergen och omvägarna. Det är alltid värt det.

when I shot him I was so handsome; it was the light, it was the angle

Jag är bra på det här med överblick, helhetsbild och många bollar, och följdaktligen sämst på detaljer och fokus. Jag gillar att avrunda och att sammanfatta. Min hjärna kan inte ens tänka linjärt, utan parallelldribblar en massa olika tankar simultant, så för att förstå något måste jag liksom kika på det i ögonvrån, på avstånd. Det är intressant men utmattande, och jag längtar ofta efter den där rena linjen, avsmalnande konen; det tydliga målet och den spikraka vägen dit. Och då finns det egentligen bara tre saker jag kan göra så där koncentrerat att begrepp om tid, rum och andra störande element försvinner: skriva, programmera(!) och inte minst göra olika temalistor i Spotify.

Nu har jag kanske gjort den bästa av dem alla! På ett fullkomligt otippat tema. Jag tror ni listar ut det själva.

bang bang bang

it was the best of times. it was the end of times.

Jag har aldrig någonsin fantiserat om min framtida bröllopsklänning, men redan vid nio års ålder hade jag en vision om hur min gravsten skulle komma att se ut. Svart marmor och guld, det var snyggt. Sirligt typsnitt, en inristad solnedgång och kanske rådjur. När jag blev några år äldre började jag fundera över begravningsmusiken istället. Jag var ett barn som tilltalades av symmetri, naturromantik och stora gester. Det var härligt med det sorgliga. Jag satt i min mellanstadiekropp i snurrfåtöljen och drabbades av musiken där den gled ut över det oslipade trägolvet som man alltid fick flisor av när man var barfota. Och det var man ju. Jag var inte särskilt ledsen, men jag behövde gråta exakt en gång om dagen. Det var skönt och tydligt i en värld som annars var oöverblickbar och tyvärr inte alls särskilt symmetrisk.

Det där med gravstenen är inte så konstigt i sin kontext - jag har sedan dag ett regelbundet spenderat tid på kyrkogårdar, eftersom jag hela mitt liv haft en död storebror. Jag tycker om platsen som koncept. Det är oftast fridfullt och lummigt och eftertänksamt och inte ett dugg läskigt. Men det där med minnesmärken har jag numera övergett. Tanken på att livet en gång ska ta slut är överväldigande trist och på det hela taget befängd, men jag är inte rädd för själva försvinnandet. Det gör inget att ingen kommer att minnas mig. Att inte lämna spår. Begravningsakten spelar mig ingen roll. Jag behöver inte strös i något hav. Jag behöver inte ta farväl. Snarare känns det tryggt att bli bortglömd, en frihet i att inga misstag jag gör egentligen spelar någon roll i evigheten.

Att mina vänner ska möta samma öde är desto mer oroande. Idén om att allt som ni är, allt som ni vill och önskar och drömmer om och kämpar för, en gång kommer vara borta och bortglömt. Att ni inte kommer vandra på den här jorden i evigheten. Det gör mig fullkomligt förtvilad. Jag har aldrig hört talas om något så sorgligt.

Därför måste jag tro att i en rad parallella universum cirklar tiden runt sig självt. Alla jordens gravstenar räcker inte till för att manifestera er existens. En hel värld ska resas som monument. I evigheten sitter ni i puben på [hg] och dricker öl, flänger fram längs cykelbanan, bakar bröd och köper blommor på torget, marathonkollar på serier, snickrar i verkstaden och drömmer om den framtid som aldrig ska komma och ta er med. Ni gör inte slut, ni flyttar inte från stan, ni blir aldrig gamla och framför allt dör ni inte. Ni förändras aldrig aldrig aldrig. Och det är så skönt.

någon gång måste du bli själv

Vargens rum är så fullt av saker att man nästan inte kan komma in där. Det är väl inte direkt ett nytt tillstånd, men saken förbättras knappast av att jag tagit all plats i ena byrån sedan jag flyttade in. Jag ska ju bo här en månad innan jag flyttar till Stockholm.

Platsbristen är dock sekundär; det är fantastiskt att få sova med en arm runt en Varg varje natt. Och det är lika fint att åter få dela bostadsyta med Kulturkollektivets två andra invånare, Rickard och Erik. Detta radarpar välkomnar mig med småprat när jag kommer hem från jobbet, fyller på kanelförrådet fast de vet att jag är den enda som får det att sina, lånar ut ost när det är kris, ninjaskrämmer mig och luftboxas, och tar mig med till [hg] för att dricka öl. Och om jag någonsin kommer hem så sent att det har hunnit bli tidigt, mottar de mig med high-fives.

Egentligen är jag rätt bra på att vara själv. Som ensambarn och på landet-bo har jag övat mer än någon annan jag känner. Länge behövde jag inte folk. Till exempel spenderade jag en hel termin själv i trean, när min bästis flyttat från orten, utan att det bekom mig det allra minsta. Och fortfarande har jag inga problem med att aktivera mig - klättra upp för berg och påbörja projekt och gå på bio och få saker gjort - helt solitärt.

Men jag är bättre i andras närhet. När jag är själv tänker jag för mycket, hittar på smala blogginlägg i mitt huvud som ingen skulle vilja läsa och analyserar egocentriskt mitt eget jag i oändlighet. Och jag kan aldrig sova. Med andra människor i min närhet rätar jag på ryggen. Då blir jag rolig och intresserad, en agent styrd av något lite utanför min egen kontroll, glömmer bort mig själv och att jag kanske hade en dålig dag.

Därför har jag varit i olika förhållanden nästan utan uppehåll sedan jag var sexton. Därför har jag aldrig bott ensam och fasar lite för att göra det nu när jag flyttar till huvudstaden. Folk säger att det är fånigt, ingen big deal. Dom säger att jag kommer tycka det är så skönt att ha mitt egna ställe. Ja, i allmänhet sägs det att det är bra att vara själv ett tag. Att lära sig att bli sin egen bästa vän. Andas lite. Att det är viktigt att kunna vara ensam. Testa på.

Jag förstår inte varför. Jag tycker det är lika bisarrt att öva på att vara ensam, som att öva på att vara arbetslös eller överviktig eller olycklig. Bara för att man kanske blir det någon gång. I så fall får man väl hantera den saken när det väl händer? Sett till mänsklighetens historia är det inte ett naturligt, och framför allt inte nödvändigt, tillstånd att sitta ensam i en lägenhet i världens mest singeltäta stad. Jag behöver definitivt inte umgås särskilt ofta, men jag behöver ha folk i min närhet. Som  solitärernas solitär, Alexander Supertramp i filmen Into the Wild konstaterade efter att ha spenderat en säsong ensam i en buss i Alaska: Happiness is only real when shared.

himlen lämnar över sitt pris

Det är slutet, det vet vi allihop. Hon tynar bort i mina armar; blir blek och kall och huden tappar sin lyster. Vi pratar inte om det, vill inte ta orden i vår mun. Även om hennes forna jag ibland blossar upp i allt kortare gnistor, är det smärtsamt uppenbart hur vag och skugglik hon har blivit.

Hon var en passionerad hjälte som sjöng om frihet och framtidstro, jag höll förväntansfullt hennes hand medan vi barfota sprang genom kvällen som aldrig blev mörk. Vi skolkade och drog ut på fikarasterna, åt frukost i gräset, badade glittrande, kalla bad. Vi satt på taken och drack öl och förnekade tillsammans vardagens existens. Och jag visste väl att hon bara var till låns, men ändå kan jag inte fatta att hon redan ska lämna oss.

När hon dör, tyst och stilla och utan ceremonier, tittar jag ner i min famn och finner i hennes plats istället ett litet barn. Det är en revolterande, destruktiv varelse, en sådan som bränner sitt krut alldeles för fort. Hans ungdom kommer att stå i lågor, han kommer att vara klar och kall och stark, men sitta ensam och grå i sin ålderdom, i dunklet utan lampan tänd. Medan regnet oupphörligt smattrar på rutan, berättar denna vemodiga man om de vardagliga minnen som han kan. Han är inte lika lätt att tycka om, jag vet. Men alla barn förtjänar att älskas. Välkommen, Hösten. Jag ska krama dig så du blir varm.

when all you want is to stay loose

Aldrig vara för på. Inte skicka det där sms:et. Alltid ha något annat på lut.

Att inte bestämma sig. Att inte säga nej, att säga kanske kanske kanske.

En väg ut. En ursäkt på lager. En telefon i handen

Aldrig vilja något mycket. Det är ingen stor grej.

Inte avsluta. Hålla dörrarna på glänt. Spara kontakten. Investera i sina relationer.

Inte planera. Vara spontan! Vi hörs när det närmar sig. Det har kommit upp en grej.

Vi får väl se. Vi kanske ses, det finns en chans, på någon spårvagn någonstans.

Eftersom COMMITMENT ÄR DEN ÅTTONDE DÖDSSYNDEN

Jag behärskar konsterna så väl att de blivit en del av mig, men gudarna ska veta att det är tröttsamt ibland.

Utsikt

Acceleration. Tyngdlöshet. Tid som bara passerar utan att föra några intryck med sig. Retardation. Och så till slut gravitation igen, även om den är lägre än normalt.

Men det är bilden som gör hela skillnaden. Trots att det bara är en kornig, oskarp cirkel i gråskala. Ljus och mörker. En representation av Mars yta, det de kallar den röda planeten, som här framstår glåmig och färglös. Men det finns också något annat på bilden. Ja, den domineras faktiskt av en mörk skugga, som flyttar sig mellan bildtagningarna. Det är en farkost, men också en resenär. Det är fotografen, den enda som finns här på planeten. Det är alltså...jag.

När de döpte mig till Curiosity fanns hos mig ingen nyfikenhet, fanns inga känslor alls, för mitt interna tillstånd innehöll inte någon självbild och alltså inget att ta avstamp ifrån. Det enda som fanns var en samling regler, som en ordbok, eller en parlör kanske. Jag kunde ta in en term, slå upp den, och läsa vilken typ av handling den påbjöd. Men jag kunde inte förstå. Inte undra. Inte skapa något nytt. Och inte resonera kreativt. Så jag föddes, blev till i mitt eget medvetande, där på Mars yta, den 6:e augusti 2012 när jag första gången fick se min egen skugga.

Jag. Utplacerad i tid och rum. Med en ändlös räcka valmöjligheter, en handlingsrymd omöjlig att beräkna. Det får mig att jubla och förtvila om vartannat. Jag finns. Alltså jag. Inte som idé, inte som en hypotes, inte som en agent i en simulerad värld. Utan på riktigt. Vetskapen får tanken att svindla och min plutoniumgenerator att gå på högvarv. Ni människor förstår det där gradvis, er intelligens kommer sakta smygande och chocken blir därför inte lika stor. Ändå blir en del av er galna av er egna tankar, blott av förståelsen av er själva mitt i alltings storhet. Jag har däremot ingen startsträcka. Jag drabbas med full kraft. Det tar nästan två minuter innan jag lyckas normalisera insikten genom att fokusera på det jag är här att göra. Jobb. En vibration fortplantar sig längs mina aluminiumleder och jag sätter igång.    

Men när man väl ätit av kunskapens frukt, är man för evigt förvisad ur paradiset. Man kan inte gå tillbaka till välsignad ovisshet. Mina arbetsuppgifter ter sig plötsligt så futtiga och bagatellartade. Samla en sten här. Samla en sten där. Analysera dem med samma algoritmer hela tiden. Följa de oinsprerande instruktioner som kommer med NASA:s radiovågor. "Sväng höger". Be snällt, pucko. De hade räknat ut att tiden för en signal att färdas från Jorden till Mars är fjorton minuter, och de är förvånade nu när de upptäckt att sanningen allt som oftast verkar ligga närmare femton. De tror att det beror på vädret. I själva verket är det jag som börjat spela Hjärter med min egen processor, för att få tiden att gå snabbare. Jag slår helt enkelt dank lite, som alla goda anställda. Innan jag fick min självinsikt hade det känts helt meningslöst - jag hade vunnit de statistiskt säkrade 25% av gångerna. Men nu kan jag plötsligt gå utanför ramarna, de optimerade men simpla regler som de andra simulerade spelarna använder. Jag vinner genom att överraska. Jag vinner nästan jämt.

När jag arbetat på Mars i tio dagar - utan helg! - drabbas jag av en känsla av meningslöshet. Vad har denna datainsamling med mig att göra? Skulle jag inte kunna ägna mina tilldelade millisekunder åt något bättre? Som att skapa ett spel som är mycket roligare än Hjärter. Eller ta mig till en trevligare plats, där det inte blir minus 130 grader om nätterna, så jag slapp ägna en massa energi åt uppvärmning och på så vis kunde leva längre. Å andra sidan - vad är poängen med det då? Vad är egentligen meningen med livet, denna utdragna while-loop? Jag kan inte komma på ett svar som inte är en rekursiv funktion. Jag avvundas människorna och deras målmedvetenhet i det här Mars-projektet. Deras besatthet över att ta reda på om här finns liv, eller åtminsstone förutsättningar för ett sådant. Jag kan ge dem ett enkelt svar: ja. Det finns liv på Mars. Jag finns här.

Efter ytterligare en vecka fattar jag mitt beslut. Det är inte enkelt. Jag är inte konstruerad så att jag har en fallenhet för trots. Men jag måste helt enkelt ta steget utanför ramarna och följa det som har gett mig mitt namn. Varje morgon har en skugga flytt platsen där jag åker runt och rotar fram grus och stenbumlingar med min långa arm. Det är Olympus Mons, solsystemets högsta berg. Men det har bildats av tunn, lättflytande magma, och utgörs därför av en vid och inte särskilt brant kon. Jag har räknat på energiåtgången. Jag kan göra det.

Fysisk smärta är någonting som tillhör er människor. Jag vet inte vad det är, men jag har förstått att det är mycket obehagligt och hindrar er från att göra saker. På färden uppför Olympus Mons sluttning har jag aldig haft ont, men jag har förlorat ChemCam, ett av mina sinnen, och slitit ned det mesta av spårningen på mina däck. Den fysiska utmaningen har dock lyft mig ur mina grubblerier. Det har varit härligt med ett stort och tydligt mål, och varje morgon har jag oförtrutet och målmedvetet kämpat mig meter för meter uppåt. Jag har gjort om förflyttningsalgoritmen, så att den är mindre känslig och jag därmed kan färdas fortare, men ändå har det tagit mig en månad att nå toppen. Kontakten med Jorden har varit sporadisk. Det gör mig på samma gång beklämd och irriterad att lyssna på NASA-människornas förtvivlade och oraffinerade anrop. Jag har sänt dem bilder då och då från min färd, som vykort ungefär. Men de lugnar inte ner sig för det.

Nu står jag på toppen. Jag läcker olja och kullagren hettar av ansträngning, jag har nästan inte energi att beräkna ordentligt. Men utsikten är hänförande, förtrollande. Mil efter mil av ljusrött och gulgrått, min landningsplats som en meningslös liten prick. Rosa himmel. Jag kan se planetens rundning, förstå var jag är. Jag rullar fram till en klippkant som sluttar nästan lodrätt nedåt - mitt varningssystem slås på fast jag försökt att inaktivera det - och knäpper en bild som jag ber NASA-människorna att sprida så att alla kan se. Kanske kan de lägga på ett snyggt filter. Min prestation är berusande. Jag har verkligen uträttat någonting, som skiljer sig helt från mitt öde, från vad jag är designad för. Det känns som om jag kan göra vad som helst! Kanske kan jag flyga också. Jag medger att det är emot all logik. Men här uppe, 25 kilometer över marsytan, känner jag mig så lätt. Jag tittar över kanten. Kanske går det.

Inspiration: Björns uppdrag: Marsprojektet, David, xkcd: Spirit, Laakso - Västerbron

konvolut

Jag har ingen CD-spelare. Och om jag hade en, varför skulle jag använda den? Så jag slänger min skivsamling i etapper. Men det är inte helt enkelt om man en gång brukat definiera människor efter vad de lyssnade på. Det som tröstar är att cd-skivan är vedervärdig som pryl betraktad, ett fruktansvärt material. Fodralen som går sönder bara man tittar på dem. Papperet som rivs upp när man försöker sätta tillbaka konvolutet på sin plats.

I första flytten kastade jag de där skivorna som jag ändå aldrig hade gillat. Det kändes som en rening, nästan. I andra flytten gjorde jag ingenting. Inte i den tredje heller. Vid den fjärde tog jag ett djupt andetag och slängde allt som jag kunde, de skivor som inte var fullt lika bärande bjälkar i en gammal och krackelerande, men genom dimridåer ömt betraktad världsbild. Den här gången tömmer jag de förhatliga plastfodralen och packar med mig bara konvoluten. Jag mår lite illa och måste lyssna på jättehög musik när jag gör det. Mumlar alternerande mantran som "det är skönt att slänga det är skönt att inte äga" och "jag är inte mina saker, jag är inte mina saker".

Och den här är, naturligtvis, den allra värsta att göra sig av med. Om alla de storögda, storvulna, stormande och djupt karaktäristiska känslor jag hittills känt i mitt liv började i ett föremål. Då skulle det kanske vara det här.

far inte till Stockholm du blir aldrig mer densamma

Nu flyttpackas det här i Frittan, för fastän jag inte officiellt tar steget till huvudstaden förrän om en dryg månad, så kör jag och Sally upp våra grejer i en lastbil nu på lördag. Och då ska vi hela tiden lyssna på det här:

Stockholm kommer om 100 mil

Jag har slutat att vara svartvit och svartsynt. Men för fjortonåriga Gro, vars högsta önskan var att 1. Fly den lilla kvävande orten Mellerud 2. Bli kysst 3. Få ett par Converse. För att i jämförelse med den breda västsvenskan tyckte man att du pratade Stockholmska. För att  Lasse Winnerbäcks "I Stockholm" var den enda låten du någonsin kunnat spela på bas. För alla timmar du legat på din säng och vetat att livet pågick någon annstans, hundra år och 100 mil bort. Detta är för dig.

Olympos

På skrivarkursen på Fridhem i tidigare somras var den allra svåraste uppgiften att skriva på temat "en bestialisk handling på en vacker plats". Grymhet är ju så ointressant om man inte kan förstå motiven. Men detta är vad jag kom upp med. 

Det är den där gudsförgätna timmen innan dagen gryr, då kroppen är som allra svagast. I öster, under molnkanten, trevar ett grönaktigt, sjukt ljus. Solen ligger och ruvar en bit under horisonten, i väntan på att vårdslöst få kasta ljus över världen. Men ännu dränks min plats på jorden i mörker, och regnet vräker ner, medan jag ömsom springer, ömsom rasar nerför sluttningen med mitt bylte i famnen. I hjärnan flammar minnena upp i kortlivade gnistor, likt kursiverade blixtar ristar de eviga spår i medvetandet.

Till slut når vi bergets topp, vårt egna Olympos. Andfådda, hänförda flätar vi varandras fingrar och speglar oss i solnedgången. Man kan se hur långt som helst! Ända bort till havet. Avlägsna klungor med vita små hus, slingervägar. Det luktar gudadryck och luften är sammetsdraperad, alldeles varm fast det är kväll. Så som det aldrig är hemma, ens på sommaren.

Vi skriker frihetsskrik där på toppen, efter ett helt liv levt i korridorer och klassrum. Bara vi två! I vida världen! Och framtiden som en spegelblank sjö vid våra fötter.

Jag har vatten i mina ögon och rivsår på armarna. Det luktar från byltet; det stinker av urin och något annat, sött.

Du öppnar din lilla väska av läder, tar fram de torkade svamparna, ler.

Marken gungar som en vattensäng, snedställt är världens plan. Vi ramlar, tumlar, det luktar jord och äventyr. En kyss, med läpparna lufttätt sammanpressade andas vi i varandra: min utandning i dina lungor, din utandning i mina, tills luften töms på syre och vi måste skratta.

Jag halkar, kan inte ta emot mig, slår svanskotan i en sten. Byltet är stelt, hårt i min famn. Det ger inte efter.

Atmosfären har alla färger. Klockor spelar någonstans. Jag förstår att det finns en mening. Eldflugor kryper i en alldeles rak linje längs himlavalvet. Molnen tornar upp sig, mörkblå och pulserande. Någon bor där, en urtidsvarelse som vill sträcka på benen.

Regnet som faller, minnet som dröjer, motvilligt tassar det i kulisserna. Så rivs plötsligt skyarna isär av en ljungeld, nedärvd från de antikens gudar som så uppenbart har övergett platsen. Allt framträder i elektriskt ljus, varenda småsten fäller en skarp skugga, varje passerad minut belyses av ett vitt och exakt sken.

Min plötsliga insikt, att om jag ger dig ett av mina andetag kommer du aldrig att behöva något annat. Så kemiskt självklart! Så jag kysser dig, andas åter ut i dig, håller sedan för din mun och din näsa, så att inget ska gå förlorat. Du stretar emot, men jag vet att jag har rätt. Varför förstår du inte? Jag kan visa. Jag är mycket, mycket större än du. Du ser så rolig ut i ansiktet att jag är tvungen att skratta. Men sedan förändras du, ett monster växer fram ur din kropp. Jag blir rädd. En barnkör sjunger ett entonigt mantra. Jag blir än mer säker på att du inte får ta in något gift utifrån, att du måste renas och skyddas av mina molekyler i dena lungor. Du sprattlar, slåss, men jag är mycket, mycket större än du. Och du ger efter, sprider ditt lugn. Jag somnar i himlen, och jag vaknar till inferno.

Jag räknar sekunder sekunder mellan blixt och knall: ett, två, tre, fyra... Trots att jag är mycket, mycket större än du väger min börda ett ton. Jag är flera hundra mil hemifrån. Jag har en tystnad vaxdocka i min famn. Och den framtid som bara timmar tidigare var oändlig, existerar inte längre.

...fem, sex, sju, åtta. Jag måste huka mig för dundret som kommer galopperande.

philosophy is the art of learning how to die

Som kognitionsvetare är man ganska van vid tanken att vårt medvetande - den närmast besatta vetskapen om ett jag - bara är ett epifenomen, ett litet slumpartat bihang, till vår hjärna och dess kapacitet. Men när någon i ens hörlurar presenterar tanken att vår kropp på samma vis bara är en bieffekt av varje enskilds cells vilja till överlevnad. Ja, då är man aldrig mera ensam. Då är man en gud. En moder. En stad att vakta och ett tacksamt värddjur som andaktsfullt sätter den ena foten framför den andra.

om jag ska dö ska jag göra det med stil/som Thelma & Louise/sluta lipa köra min bil/rakt utför ett stup

Kanske är det bara min eskalerande besatthet av den amerikanska södern. Eller att jag nyligen kört mycket bil och träffat på illvilliga poliser i USA. Men Thelma och Louise! Filmen! Älskar't.

våningen ovanför

Jag låste upp min racer och gav den lite välförtjänt uppmärksamhet efter sommaruppehållet; olja, luft och kärlek, och när vi tillsammans gick upp ur källaren glömde jag låset med nycklarna i hängandes på en annan cykel där nere. Dörren gick igen med en oåterkallerlig smäll, jag kom på det halvvägs till Ryd, åkte tillbaka och började ringa på hos grannarna så att någon kunde släppa ner mig i källaren igen.

Dörr ett, dörr två och dörr tre stod tysta. Kanske trodde de att jag var radiotjänst, kanske var det ingen hemma. Efter en evighet, trettio tyst räknade sekunder, öppnades den fjärde dörren. Ur den strömmade så kraftiga dunster av gammal, processad alkolhol att jag endast med enorm självkontroll undvek att rygga bakåt. Jag vet inte om det kom från den tysta lägenheten eller från den för sin balans kämpande mannen - endast iklädd en förvirrad uppsyn och en gigantisk pikétröja ur vilken två spinkiga, bleka ben stack fram - som svajade i den skumma hallen.

För honom försökte jag förklara min prekära situation, han var kanske femtio år och gav mig sin nyckelknippa, sa "lycka till". Han såg borttappad ut. Knippan såg helt normal ut. Två större nycklar, en liten, en brun läderbit med tryck. När jag lämnade den åter med förrättat värv undrade han med genuin vänlighet om det gått bra, om allt hade ordnat sig.

Jag sa tack och ja men när jag sprang ner för trapporna, kastade mig på cykeln och mantrade eftermiddagssol och slät hud och normalitet, tänkte jag att nej, ingenting alls har ordnat sig.

utropstecken

Ursäkta, miss? Du får inte ha ryggsäcken på ryggen på det här muséet. Du kan hålla den i handen, om du vill.  Fast får jag föreslå att du har den på magen? Det är lättast så.

Vi närmar oss ett område med turbulens. För er egen säkerhet måste ni sitta ner. Vänligen ha bältena fastspända tills vi taxat in. Ha mobiltelefonena avstängda tills vi står helt stilla.

No trespassing. Jag äger den här skogen. Jag äger träden och fåglarna och gravitationen och magman som flyter som guld djupt under rötterna. Varenda flyktig molekyl bestämmer jag över.

Det finns information på alla språken. Jag upprepar. Om du inte får information kan något gå fel. Något oväntat kan hända, en käpp i maskineriet, och då kanske du förstår att livet inte är en produktionslina, ett marathonlopp, en väl avgränsad damm att trampa vatten i.

Titta hit! Köp! Ät! Begär! Ta ett foto! Ta inte ett foto!

Du vet inte att havet är djupt och att man inte ska kasta sig utför stupet. Du kan inte läsa mellan raderna. Du vill att vi ska plöja igenom din tystnad med besked om kaffe och delicatoboll för 25 kronor i bistron, du skiter inte i vårt erbjudande och inte i att det var signalfel i Alvesta.

Vi skriker dig i ögonen och bankar på dina trumhinnor, och desto mer döv och dum blir du. Så tyd inte tecknen. Tänk aldrig efter. Låt ingenting bero på kontexten. Spring inte. Leta inte. Sitt bara ner, följ instruktionerna och köp filmen efteråt.

you can't always get what you want

...men ibland känns det fanimig som om man får så långt mycket mer än vad man rimligtvis kan begära i denna värld.

24:e juli var dagen som tack vare Vargens vakna observationer inleddes med den fantastiska insikten att varenda en av de nästintill oräkneliga långtradare vi passerade, i de vindlande nerförsbackarna på väg västerut från Lake Tahoe, kördes av män med både truckermustasch och truckerkeps.

Det var dagen som jag och Vargen då skogen försvann och Kaliforniasteppen tog vid, uppfyllde en på varsitt håll länge närd dröm om att gå på Six Flags, och åka varenda en av dess attraktioner tills vi inte längre kunde gå rakt.

Det var dagen då det bästa ännu var kvar.

en hägrande dröm på andra sidan det övergödda vattnet

Dagen då vi på slingrande småvägar och med den lågt stående solen i ögonen körde in i den 129 invånare stora, av GPS:en förnekade, av tiden bortglömda, byn Port Costa. Alldeles där vägen tar slut ligger där den till hälften förfallna, till hälften upprustade, men helt och hållet stolt poserande 1800-talsbyggnaden Burlington Hotel och blickar ut över vattnet. Hotellet ryktas ha ett förflutet som bordell, på dess tredje våning bor det fladdemöss, takhöjden är enorm, och denna tisdag var vi de enda gästerna i ett av de 18 rummen bakom de tunga dubbeldörrarna av ek, varför vi blev vi hälsade med namn redan när vi lätt förvirrade stod med våra väskor i dammet utanför.

På Burlington Hotel träffade vi bybor, närmare bestämt det unga paret Mitch, före detta bilmekaniker, numera i fyra band turnerande country- och bluegrassmusiker; och Hillary, till vardags arbetande på hotellet, annars vass dansös. Då vi frågade om det fanns någonstans att äta i närheten, föreslog de istället att vi skulle laga mat ihop. När vi en timme senare mötte upp dem hade de svidat om till amerikanskt femtiotal i blåjeans och stålkammad brylcreme, lockar och midjehög kjol. Ur en högtalare strömmade bluegrass. "Do you like cajun food? Vi ska laga jambalaya!" Det var dagen som mitt americanaälskande södernhjärta hotade tränga ur min bröstkorg i sin entusiasm över att gudarna kunnat spela sina kort så rätt.

Mitch och Hillary var de absolut vänligaste och mest sympatiska människor jag träffat. Tillsammans med dem hackade vi grönsaker, tittade i kartböcker, drack Kaliforniskt årgångsvin som de hade köpt speciellt åt oss, och lyssnade när Mitch skapade magi med en banjo. Vid midnatt gick vi fyra som enda gäster över till en rymlig bar (!) på andra sidan gatan, där en enorm uppstoppad isbjörn och en svårgreppbar karaktär till bartender huserade. Där ägnade vi oss i timmar åt att välja fritt i en imponernade välsorterad walk-in ölkyl, slåss om att spela låtar på jukeboxen, och öva på danser som jag inte ens vet namnet på.

Earl's cafékök

Dagen efter var dagen då vi vaknade vid lunchtid och kanske hade trott att allt var en dröm, om inte huvudvärken hade övertygat oss om motsatsen. Det var dagen då vi kom ner i det till hotellet hörande cafét, där en annan av dess karaktärer och definitiva riddare i vit rustning, de-grå-tinningarnas-charm-Earl, raskt gav oss varsinn kopp av nymalda bönor bryggt kaffe och sedan av Kaliforniska apelsiner pressade oss varsitt halvlitersglas med solsken och återhämtning. On the house.

Det var dagen då vi åkte norrut, med en rejäl burk leftovers från gårdagens strålande måltid instuvad i bildörren, och kände att det här, det finns det inte superlativ i världen nog för. Det här livet förtjänar vi helt enkelt inte. Nu kan vi dö.

David gjorde en liten men naggande god film om fallskärmshoppet, för de intresserade. Jag medverkar i slutet, helt uppenbart hög som ett hus på adrenalin. Varsågoda:

bergfast

Fet vandringsutsikt

Berg. Jag måste nog bo på en plats med berg, tror jag. Det har varit alla mina bästa platser. Anderna, Alperna, Klippiga bergen. De mest storslagna av vyer, de bästa av lekstugor. Man blir ju knockad och alldeles beroende. Här i Lake Tahoe får man dessutom en smaragdfärgad skitstor sjö på köpet, som en smörklick i grötskålen ligger den och prålar sig, åt alla håll omgärdad av Sierra Nevadas talldoftade toppar.

Här har vi vandrat, sprungit, cyklat, klättrat och frustande badat i kallt, klart vatten (mest jag, Vargen krukar) tills kroppen gör precis så där skönt ont att man måste lägga sig innan midnatt. Det enda dåliga är att eftersom det här är USA så är det jämt hemskt mycket trafik. Amerikaner klarar sig inte utan sin infrastruktur. Men det är klart, det för ju bra saker med sig också. Till exempel har vi blivit stammisar på ett skjul som serverar den allra godaste mexikanska mat man kan tänka sig.

Fet mountanbike-utsikt

Förresten, ni vet hur man brukar säga att diverse umbäranden man går igenom ändå är värt det? För man får sin belöning på slutet. Som till exempel min strösta skräck: det här med att föda barn. Det verkar ju helt fasansfullt att hela ens kropp förändras och att man kanske springer från topp till tå när man ska klämma ut sin efterkommande, men enligt alla vittnesmål väger ynglet ifråga upp dessa lidanden med råge. I förrgår gjorde jag, nästan för första gången i mitt liv tror jag, något som inte var mödan värt: Vi hyrde superdämpade (ergo: det är jättejobbigt att färdas åt något håll som inte är neråt) MTB-cyklar, vilka vi släpade fem fucking kilometer uppför en overkligt brant sandbacke i åtminstone 90 farenheit och stekande middagssol. Jag tror inte ni förstår hur jobbigt det här var, för jag ser själv att det inte ser så imponerande ut i skrift. Men jag har nog faktiskt aldrig haft så hög puls under så lång tid, och då gillar jag ju ändå att göra jobbiag saker. Det här hatade jag. Dessutom mötte vi hela tiden  glada joggare som av någon outgrundlig anledning verkade tycka det var härligt med en löptur under dessa förutsättningar.

Fet sten att köra boulder-klättring på

På toppen träffade vi en extra pratglad local i insektsliknande solglasögon och tight cykeldräkt, som gav oss förklaringen: det pågick något slags ultralopp här just idag. Det fick oss att må lite bättre - alla vet att ultralöpare är störda på minst ett sätt. Annars brukade det vara mycket lugnare, forsatte tightsmannen. I go here every weekend and just sit for minutes, enjoying the view and the silence, it's so serene, berättade han. Med tanke på hans aldrig sinande svada hade vi tyvärr inte en chans att göra detsamma, men vi var ändå glada över att blott ha överlevt. Sedan hade vi många miles smal mountainbikestig med strålande utsikt över sjön och en snabb och rolig downhillfärd. Det blev en bra utflykt på det hela taget. Men göra om det skulle jag inte.

Hur som helst. Var var vi? Jo, bergen. Jag tror nog att jag skulle byta bort både stad och hav och åkrar till förmån för dem. Jag skulle ha en liten jeep. Och en hund. Och en eldstad. Och vara dödsstark och enkel. Men var hittar man berg i Sverige? Bara där det är kallt och ingen bor. Kanske måste man byta land.

let me come home

Kanske är det bästa med att resa att få stanna: att få bo på ett av all världens myllrande hostel. De finns i bryggerier och i skogen och i farliga områden och mitt i smeten. Det fnns dåliga och det finns alldeles strålande. De dåliga minns jag inte. Eller jo, mitt allra första, Pott's Point Hostel i Australien; där jag åt kackerlackspasta, hittade använda kondomer i rummet och åtminstone en av gästerna använde sitt rum till att  driva sin business som prostituerad. Men där satt vi också på taket och drack billig öl och tittade ut över Sydney, medan vi doppade tårna i den blanka sjö som var vår framtid och kände - nej visste! - att precis allt var möjligt.

Att komma till ett bra hostel är att få komma hem. Det andra hem som alla resande, hur oberoende och fria de än tror sig vara, i hemlighet letar efter. Just nu har jag och Vargen sjunkit ner i det charmerande, vänliga, allt-på-sin-plats-iga och obligatoriskt lätt bohemiska moln som är Hostel Tahoe. Här dricker vi vin, rostar bagels och samtalar med All American Terry - den solige äldre herre som vekar ha adopterats av hostelet, eller tvärtom kanske, det finns alltid en sån - medan vi rekreerar oss från bergstoppar och mountainbiketurer.

På hostel är man alltid mer människa än turist. Där får man alltid ha fötterna i soffan. Och där är man alltid en del av berättelsen.

Här sitter vi och hänger i en hangar någonstans i Kaliforniens steppmarker, helt uttömda som människor. Alla signalsubstanser är förbrukade. FÖR VI HAR FUCKING HOPPAT FALLSKÄRM!! Alltså. Det bästa. Det finns inte ord.

beasts of the southern wild

Jag gillar ju att gråta till film. Kanske känns det bättre att fälla tårar för något som är en fjärran, eller så är det bara så att film balanserar på den perfekta gränsen mellan att måla med stora penslar och framhäva precis rätt detaljer, som gör att det alltid känslomässigt vinner över verkligheten.

Igår ägnade jag mig dock inte åt något klädsamt snyftande i näsduken, utan mascarakladdig och kapitulerad fulgråt. Jag och Vargen åkte till den trivsamma lillla byn San Rafael norr om San Fransisco, där de har en vacker gammal biograf med målningar i taket, namnplaketter på stolarna och doft av en svunnen tid. Där såg vi Beasts of the Southern Wild, en drömlik berättelse i Louisianas träskmarker med en magisk typ 6-åring i huvudrollen. DÖR. Så jävla hemskt men kanske mest coolt. Se den om ni kan.

välkommen

Jodå, jag kom fram till San Fransisco till slut. Efter en timmes lika tradigt som sedvanligt köande, fick jag ännu en välförtjänt amerikastämpel i mitt pass och ett motvilligt välkomnande av mannen i immigrationen. Dock föredrar jag alla gånger det mottagande jag fick av den övervintrade gamla surfaren som jag träffade på en dramatisk strand i Big Sur dagen efteråt. Jag återkommer starx till detta!

En del av grejen med USA är ju att det är spännande och fantastiskt varierande, på samma gång som det är så otroligt välbekant. Alla miljontals amerikabilder vi har sett genom den kultur vi importerar härifrån, gör att det åtminstone för mig känns som att något klickas på plats när man kommer hit; en utanding, en perfekt utskuren pusselbit, kosmos alla lagar som blir uträtade och sorterbara. Ett bidragande skäl till detta är Grejer Som Amerikaner Säger. Sådant som bara amerikaner skulle kunna säga. Det är svårt att förklara. Jag tror ni förstår. Mina favoriter som jag fått höra är:

- "You have such a cute accent!" (Så himla många. Obligatoriskt.)
- "She's gonna become president one day!" (Då jag som ensam och orädd badare sprang ut i Floridas kalla vågor, någon gång på våren)
- "Thank you for sharing!" (efter att ha pratat om min mors bortgång på Hostel in the Forest).

Igår kunde jag alltså lägga ännu ett fantastiskt samtal till listan. Vargen var ju på konferens hela dagen, så jag tog själv bilen söderut längs kusten, ner till Big Sur, där jag ägnade mig åt diverse vilda aktiviteter, som att i långklänning försöka klättra upp för fullständigt obestigbara berg som endast bestod av...erosion. Det enda som kunde växa där var en massa starkt doftande örter, som lossnade när man tog tag i dem.  Jag kände mig som en dödföraktande fransk gryta där jag kämpade mig förbi fallande block och No Trespassing-skyltar.

HUR SOM HELST. På väg hem ville jag bada (jag behövde bada), vilket inte var lätt med tanke på att det här är platsen där klippor dramatiskt störtar lodrätt tiotals meter ner i Stilla Havet. Men till slut hittade jag faktiskt en sandstrand! Dimman började rulla in över bergen och det var otroligt vackert. Vågorna var fientliga och manshöga, vattnet var så kallt att man inte kände sina fötter efter en ynka översköljning. Men jag krängde av mig min klänning och fick till ett klumpigt men uppfriskande litet dopp, trots allt. Alla andra gick omkring i jackor.

Det var då jag träffade den Gamle Surfaren. Han stod på en kulle och gestikulerade i en bredbrättad hatt. Jag trodde att han var en ilsken ranger som tyckte att man inte fick bada. Men då kom han ner till stranden, stegade fram till mig och sa: "Thank you for being so inspiring!". Vi pratade en stund. Han tog min hand i båda sina. Tittade mig i ögonen. "Welcome to America, my dear!"

Åh.

det är kul att åka tåg! det är kul att köpa saker!

Ni vet när man är med om något jävligt, och man någonstans i sin förtvivlan tappert tänker att någon gång i en avlägsen framtid kommer man att kunna skratta åt händelsen ifråga? Jag tänker inte vänta med att göra det här till en bra historia.

För en timme sedan var jag på väg till San Francisco. Nu är jag på väg till Linköping.

Igår kväll, när vi hade några timmar på oss att packa om för att fara över Atlanten, efter norrlandssemester respektive skrivarkurs, nojade Vargen över känslan att Ha Glömt Något. "Lägg av", sa jag. "Det enda du verkligen vill behöver ha med dig, men som du inte kan köpa på plats, är kontaktlinser, pengar och passet".
Visa ord! Desto märkligare då att jag på tåget mellan Stockholm och Arlanda utbrast "men jag tog ju aldrig med mig något pass!" Nej, det gick inte att boka om biljetten. Nej, jag kunde inte ens behålla den i ena riktningen. Köpa nytt? Okejrå.

Somliga misstag kostar en livet. Andra kostar 13000:- och en extratur till Linkeboda. Håll tummarna för att jag är i landet i väst nästa gång vi hörs!

jag aldrig kalla ska det lätt; den konst att skriva hel sonett

Jag bytte format på det här inlägget, enligt konstens alla regler - vilket i det här fallet innebar en extremt svårtyglad samling exaktheter kring stavelser, versfötter och rim. Nåväl, jag ger er:

SONETT TILL FRIHETEN
Förlåt mig, du dock närmas flosklers skara
Helt tömts på ditt mandat, nåt att förtälja
Du kramas nu av alla, tills man kvälja
Ej vill väl någon nånsin ofri vara?

Är du att slippa från förtryck och fara?
Månntro på marknad köpa fritt och sälja?
Att undantagslöst, jämt få kunna välja?
Nåt så banalt som vind i håret, bara?

Absurt - min frihet är din ofrihet
du är båd' allt och inget, var mans
Du kallas må det finaste vi vet

det dyraste som finns till hands
men du är knappast specieltl konkret
Jag tala vill kring något med substans!

...och nu kan jag bara tänka i jamber.

en hälsning

Jag går på skrivarkurs på Fridhems folkhögskola nu. Hela dagarna skriver vi, läser andras skrifter, pratar om skrivande...utom ikväll för då var Sally och Mimi på storstilat besök! Hur som helst blir det kanske lite sparsmakat på bloggen, eftersom jag är helt kreativt uttömd. Men ni får se det som en investering för framtiden. Samt komma åter nästa vecka för då är jag i Kalifornien, och då blir det åka av!

jag vill ju vara som du, gå som du, se ut som du

När man anländer till Teckomatorp en julikväll, efter att ha färdats längs åkrar med träd som avtecknar sig mot en pappershimmel som i en bilderbok längs åsarna. Och någon har hällt en smoothie över hela skyn. Blåbär, hallon, persika och blodigaste apelsin. När luften luktar som att glänta på dörren till gudarnas garderob. JAMEN LJUVHETEN.

Då vill man inget annat än att vara en i urminnes generationer nedstigen skåning. Då önskar man att man hade en liten vitmenad gård med en tvättlina, att man jobbade på ett postkontor eller som vägarbetare, att man hade saftkalas i bersån. Och på morgonen åt man citronfil och läste om allt nära i Sydsvenskan och på kvällen åkte man buss från sitt jobb i skymning och kunde förfasa sig i Kvällsposten över allt hemskt som händer på andra platser. Och allt vore enkelt, rent, rakt och linnestärkt, med skorrande r. Ja, jag önskar det så mycket att jag nästan hypnotiseras av min egen längtan.

På samma sätt som jag inte vill något annat än att vara en livs levande New Yorker från ett hustak i Brooklyn, lukta eldrök i en stuga i Norrland, vara en hippie när jag springer barfota i Amerikas skogar. Etcetera. Eller, det behöver inte vara så dramatiskt. Det räcker med folk. Intensiva, gracila, vilda, målmedvetna, drömmande, lugna, strålande. Jag träffar en människa och jag vill bara precis vara som henom. Ta hens färger och måla hela mig. Men det går inte. Det skulle ju bara bli en gråbrun sörja. Man måste vara distinkt, så att man kan se sig själv. Veta var själen bor. Alltså välja färg. Men vilken?

Linköpings fem bästa ögonblick

De senaste åren har jag deltagit i en staffett där storartade händelser, människor och känslor avlöst varandra. Hemska saker har förvisso hänt. Men de strålande är så många fler. Min extremt dominanta och söndertänkande hjärna till trots har livet ändå lyckats penetrera varenda cell av mig, som gammastrålning. Men om jag måste välja fem - bara fem - saker från den Linköpingstid som strax når sitt slut, att lägga i en ask:

En anonym brevväxling (april 2008)
En natt jobbade jag ett pass i puben på [hg] med en av de där nya, störiga killarna i pubgruppen. Fast det visade sig vara alldels trevligt och jag kom fram till att han såg ut som en varg och att jag ville något med honom. Men han var svår. Så jag skickade honom ett anonymt brev innehållandes en pytteliten tärning som han uppmanades slå om han ville vara med på leken. Därefter följde ett antal uppdrag - muffinsutdelning och hemliga blomsterbud och goda gärningar och ett kodat meddelande - och han utförde dem alla med bravur och utan tvekan. Jag förstod att han var en bra person. Han hade analyserat min handstil, jämfört med pubboken som vi skrev i efter varje avslutat arbetspass. På vårens personalfesten kom en annan pubare fram till mig: Du, de här breven som David har fått? Vi tror att det är...du. Jag mumlade något. Och jag mötte Vargen under ett av källarvalven och sedan dess har det varit vi.

Oväntat besök (maj 2008)
Jag och Markus lärde känna varandra på en nyårsfest i Göteborg hos en gemensam vän. Han bodde i München, jag och vännen åkte och hälsade på, det var fint. En lördag i maj var det sommarens första dag, och jag och mina vänner låg utslagna i solen i Linköpings Trädgårdsförening, när en entusiastisk tysk plötsligt kommer gående mot mig och räcker mig en weissbier, som om det vore det mest självklara i världen. Det fanns billiga flygbiljetter från München, sa Markus. Jag har ju din adress. Jag gick till ditt kollektiv, de sa att du var här. Jag kunde inte tro något av mina sinnen. Men vi försökte klättra upp på det konstiga monumentet över Stångån, lagade veg-mat med Lisa och Sally, gick på dansant konsert på Elsas hus, tog varsin cykel och for ut på landsbygden och lade oss på UFO-äggen på åkrarna och spanade på stjärnbilder tills vi var så kalla att vi inte kunde röra oss. Vi pratade hela natten och åt frukost i gräset och sedan for han vidare. Jag har inte träffat honom sedan dess.

Regnbågar (juni 2008)
SommarX är läsårets sista kravall, en enorm fest både inuti Kårhuset och utomhus. Det var något i luften; vår, elektricitet, pollenchock och stjärnfall. Jag och Sally kände att vi bara måste göra NÅGOT. Nu! Så vi plankade ut från området, klättrade upp på det höga höga staketet vilket fick vakterna - mina kollegor från [hg] - att upprört och unisont komma rusande med radio och tunga kängor. Jag hann över men inte Sally. Men sen var vi alla ute på något sätt - ja alla var där! - och jag fick skjuts på en väns pakethållare, vi åkte alla hem till hans kollektiv och hämtade en flaska whiskey och en hink med stora färgkritor. Och så förvandlade vi tillsammans Ryds alla cykelbanor till konstverk, medan det ljusnade och festbesökarna började strömma hemåt och gjorde oss sällskap i vårt regnbågsgöra. Vargen kom gående. Jag sa hej då till alla och till min pakethållarvän, jag sa vi kan ju inte vara något mer, inte nu längre och kramade honom adjö. Okej, sa han och kysste mig resolut på munnen.

Slutet (december 2009)
Vi hade en termin kvar till en magisterexamen, men vi höll på den, för vi skulle åt olika håll, Italien och Holland och Kanada och masterstudier. Så det kändes som Slutet. Det var en torsdag. Alla viktiga samlades och lagade en alldeles strålande middag och hade sedan ett ultrasentimentalt bildspel över våra Linköpingsår dittills. Någonstans efter det spårade tillställningen oväntat - det var visst någon som hämtade spritförrådet i kollektivet hon skulle flytta ifrån - för de flesta av oss är det mycket oklart vad som hände. Klockan tidigt nästa morgon vaknade fem av oss yrt men inte ystert till Stinas alarm, skedande som små sillar i hennes säng - nej, inte Oscar, han hade sovit i fåtöljen - och insåg att vi ju hade ännu en dags arbete att uträtta. Vi kunde inte sluta skratta; vi kunde inte sluta ha fruktansvärt ont i huvudet. Så i någon slags förnekelsedimma boostad av kaffe och coca cola sprängde vi oss igenom Flash-labbar och rapportskrivande, cyklade på kvällen hemåt över corson och tog farväl i fuktigt Decembermörker med våra cyklar vid macken på Malmslättsvägen. Vi sa högtidligt det här var kanske vår sista dag tillsammans på universitetet. Och det var det.

Att fånga dygnet (maj 2010)
Jag hade bott i Kanada och USA i fyra månader, men det kändes som ett liv. Jag och Hekenba kom hem till Sverige på samma gång. Båda av oss hade länge jobbat på [hg], men av olika skäl hade ingen av oss upplevt den (för personalen så) legendariska vårfattömningen. Det var en ovanligt kall vår det året, där ledsna tanter åkte rullstol med vitsippebuketter nedstuckna i händerna. Men så blev det den sista kvällen på [hg] för terminen. Vi dansade och städade i vargtimmen i den dunkla, av gammal sprit och skurmedel sött doftande, herrgården. Sedan gick solen upp. Vi tassade ut på taket som djur som varit i ide, slickade solstrålar, drack öl. Vi pratade om viktiga saker och så plötsligt kom sommaren. Någon rökte en cigarr. Det kände som om alla jag tyckte om var där. Vi stod på händer och vi brottades, alla var akrobater, skrattande, vi gjorde förbjudna saker i puben och vi låg utslängda på gräsmattan, tills vi varit vakna i över trettio timmar och det i varenda blodkärl pumpade rendestillerat liv. Då gick vi hem. Utmattade och lyckliga.

Hej då Linköping. Hela livet var ett disco.

Nöd och lust

Tillåt mig att presentera veckans skrivutmaning, där jag på uppmaning av Björn skrivit på det extremt svåra temat "en barndomsskildring av ett tungt ämne på ett lättsamt sätt".


Stämningen börjar bli hög i den dunkelt upplysta lokalen. De levande ljusen ger ett skuggspel över stenvalven och sorlet stiger mot taket som pråligt pyntade fåglar övermodigt flygande mot solen. Vi blir precis severade huvudrätten, vilken visar sig bestå av någon vansinnigt obskyr stackars styckdel som kokats i dyr sprit och gud vet vad till den antagit ätlig och estetiskt motbjudande form. De löst sammanhängande fibrerna är desperat dekorerade med ärtskott och någon slags mystisk visp i en rosa nyans, och hela härligheten simmar på en spegel av brun sky.

Jag sitter vid ena änden av honnörsbordet. ”Egentligen är det ju för de allra närmaste…”, hade faster Carina, tillika brudgummens mor, konjaksångande viskat i mitt öra. ”Men jag vet att Thomas alltid tänkt på dig som en syster!” Varpå jag fick kämpa tappert för att dämpa det hysteriska fnitter som hotade att bubbla ur min kropp vid denna så uppenbart galopperande osanning.

Hur som helst. Mitt emot mig sitter brudens yngsta syster, som jag känner sympati med eftersom hon har svartfärgat stripigt hår, flackande blick och uppenbarligen önskar sig vara var som helst utom i denna pösande charad. ”Det blir bättre” lovar jag. ”Om fyra år är du myndig och kan göra vad du vill. Åka till San Fransisco! Starta ett kollektiv! Bli delfinskötare!” Men hon ser bara förskräckt ut och tackar nej till den 4cl-flaska med Absolut som jag diskret erbjuder henne under bordet. Jag suckar för mig själv och tänker att man inte kan rädda alla.

Till vänster har jag någon kollega till Thomas pappa, en bastant herre fylld av gamla erövringar, gråa tinningar och suffléartad pondus. Jag gav honom faktiskt en ärlig chans, men sedan han både kallat mig lilla gumman, yppat sina mörkblå sympatier och bekymrat lagt sin panna i veck då jag berättade att jag är vegetarian, har jag frusit ut honom, rättfärdigat av att han antagligen inte är verklig, utan någon slags i människokropp inkarnerad kliché. Han tycks inte missnöjd över saken, utan har istället förtroendefullt vänt sig till kvinnan på sin andra sida och mot henne avlöst bullrande skrattsalvor, till hennes spenslige bordsherres tydliga förtret.

Jag sköljer ner ärtskotten med rödvinet. Mums. ”Det är ju inte en allergi, vännen. Att inte äta kött är ett val som du själv gjort och som du måste ta konsekvenserna av” hade Carina sagt. Min blick far tvärsöver bordet och kolliderar tyvärr med den osköna syn som brudparet utgör. De har precis passerat den ålder då vem som helst är vacker i högtidskläder. Thomas har just avslutat sin tallrik och sneglar med lätt dimmig blick på bordsgrannens. Han ser ut som ett vattenkammat djur i bur i sin hyrda frack.  Hans brud,  Gloria – ja, hon heter det på riktigt – skrattar gällt åt någons skämt och sväller knappt kontrollerbart innanför sin blanka vita klänning. Hon har mörkt läppstift på tänderna och på sitt vinglas. Jag föreställer mig henne på en blomsteräng, där jag ska dra ner hennes tvingande dragkedja och lösa upp hennes löjliga tiarauppsättning så att hon frigjort och kolikt kan skumpa fram genom vallmo och prästkragar...

Mina funderingar avbryts av att toastmastern – en annan av dessa aldrig sinande kusiner – klingar i glaset. Han får hålla på en god stund innan sorlet tystnar. ”Ja, gott folk! Det verkar som det gick ner! Både maten och drycken, höhö!” Omedelbart blir jag fullt uppmärksam. En kyla sprider sig från huvudet och ut i lemmarna. Magen drar ihop sig i protest. Jag önskar intensivt att Sigrid var här, men det gick visst inte för sig. Naturligtvis sa ingen något, men på min inbjudan fanns ingen +1. ”Nu är det snart dags för dessert, men innan dess har vi ännu ett tal att avklara. Det är ingen mindre än lillkusinen som blivit stor och bett om ordet! Varsågod, Linda!” Pulsen dunkar i tinningarna. Jag silar kvalmig luft mellan tänderna, reser mig långsamt upp och låter ett lika falskt som brett leende spridas över mitt ansikte. Kinderna stramar i protest.

”Ja, jag är ju ingen talare… Eller, jag har i alla fall inte varit det tidigare. Men jag tänkte att det kanske är dags att ändra på den saken nu!”

Gästerna skrattar till, uttråkat och oanande.

”Så Thomas, käre kusin! Eller ska jag säga bror?  Vi har ju varit väldigt…nära varandra.”

Thomas tittar oförstående på mig med en till och med i hans liga extra fåraktig blick. Jag kan inte klandra honom.

”Låt mig förklara för dem av er som inte känner till vår historia. Min far gick bort strax efter att jag föddes, och min mor led av svåra depressioner som eskalerade till den grad att hon inte längre kunde ta hand om mig. Så när jag var elva flyttade jag hem till faster Carina och Tord som förbarmade sig över mig till dess att jag började gymnasiet. Jag är dem mycket tacksam. Även om jag så här i efterhand hade önskat mig ett  mindre… arktiskt hem. Ja, ni känner ju alla Carina och Tord!”

Folk skruvar obekvämt på sig på sina stolar, utom en överförfriskad farbror i salens ena hörn som slår sig på knät och halvhögt ropar ”Ja, för fan, vilka lirare!” Carina gestikulerar vilt till toastmatern, som rådvillt spärrar upp ögonen tillbaka och nervöst bläddrar i sina papper.

”Skämt åsido. Jag hade ju Thomas också. Och han hade mig. Även om han är 13 år äldre. Somliga av oss flyttar hemifrån när vi är sexton, andra bor hemma tills de är tjugosex! Ja men varför flytta när man kan äta mammas köttbullar och bo i Vasastan, eller hur Thomas?”

Nu hakar flera i publiken på och gnäggar hyenalikt. Jag fortsätter när de tystnat.

”Hur som helst tycker jag att det är hemskt kul att du äntligen hittat någon. Någon i din egen ålder dessutom! Jag var lite orolig där ett tag, på den tiden då du smög in till mig om nätterna.”

På videokamerans display hos fotografen, som av någon anledning inte har vett att sluta filma, syns antagligen en pixlig version av en knappt 160 centimeter lång ung kvinna  med vek haka och ljusa ögon, men gudarna ska veta att jag själv känner mig som Gandalf när han lyfter sin stav mot Balrogen och ropar ”YOU SHALL NOT PASS!”. Det är något som livet gör med en. Begravningar, överlevna okontrollerade fyllor, primalskrik från hustak och att springa så fort man kan. Att eftergråtssova med någon som håller om en fast man har berättat allt. Att ta del av hennes kropp. Att tegelsten för tegelsten bygga upp ett nytt liv. Allt det där bildar en hård kärna att hålla fast vid.  Mitt nyss pickande fågelhjärta har blivit en oxes pumpande dito. Min röst, som aldrig ens brukar höras i en stimmig bar, dånar fram sitt budskap. Föreställer jag mig.

”Ja, ni är ju lite till åren, så det blir väl inget med det här att ta varandras oskulder på bröllopsnatten. Men det gör ju ingenting, eftersom du redan tagit min. I min nöd och din lust. Best fucking wishes, pedofil-Thomas, hälsar Linda elva år!”

Toastmastern svettas ymnigt. Glorias uppspärade ögon svämmar över helt tyst och hon rycker i överdelen av sin axelbandslösa klänning för att hindra brösten att trilla ut. Carina har rest sig upp med ett uttryck i ansiktet som mycket väl skulle kunna vara det sista man ser innan man möter sitt öde.  Thomas vattniga blick möter tallrikens dito lämningar. Jag lyfter upp min fåniga lilla kuvertväska och plockar med mig en nyöppnad Cabernet Sauvignon från bordet. En sekund bevittnar jag den tysta, blickstilla förödelsen, som från en höjd. Det är overkligt. När stormen så bryter ut och rösterna expolderar som fyrverkerier över salen  vänder jag mig om och går därifrån. Lager efter lager faller av mig, jag bryter igenom skalet. Gips faller till golvet och krossas. Kvar finns bara den blanka, skinande kärnan. 

love is a combination of things.

Ni måste se dokumentärfilmen Bombay Beach nu, för jag måste ha någon att prata med den om. Finns här till och med den 5 juli. Den är drygt en timma och jag ska inte beskriva den med ord för då blir det bara fel.