Tomtebloss

Här efterlyste jag inspiration till en novell. Anna var först ut med att ge respons. Jag ger er resultatet.

Carl-Henrik knyter slipsen med osviklig precision. Den slutar precis ovanför byxorna, vars pressveck är skarpa som rakblad, och dess knut är i perfekt storlek. Sista touchen. Han släpper armarna och låter dem hänga längs sidorna. Belysningen är dunkel och kastar märkliga skuggor i hans ansikte. Han försöker relatera till vad som reflekteras i glaset. Oklanderlig. Det är tydligen han. Hakans lite för veka rundning, mörkblont hår med två djupa, symmetriska vikar, den smala, raka nästan, ljusblå ögon som stirrar in i något de inte förstår. Han prövar ett leende. Det ser ut som på alla fotografierna.

Han fattar konjakskupan med vänster hand – vänsterhäntheten, den anomali han aldrig försonats med – låter glaset balansera på fingertopparna, vätskan virvlar som starkt te eller bärnsten eller ögon från en exotisk berättelse, han drar in ett djupt andetag. Dagen är fortfarande speciell. Han älskar den här tiden på året. Början och slut. Sortera, sammanfatta, lägga till handlingarna. Planera, förbättra, förbereda. För alla andra är januari en tungrodd månad, men själv var han gjord för dessa dagar. Carl-Henrik har alltid pengar kvar. Carl-Henrik har en riktning som han utan svårighet följer. Carl-Henrik älskar vardag och ogillar excesser och i årets första glåmiga tid är han i sitt esse.

När domkyrkoklockan mödosamt slår åtta slag står han på trappen till sina före detta grannar. De har flyttat upp till Sturegatan och bjudit in honom till husesyn, middag och firande. Vilka de andra gästerna är vet han ännu inte, det kändes dumt att fråga. Luften är hög och klar som alltid på nyårsafton, mörkret har sänkt sig, andedräkten bildar moln av kondens. Irene öppnar dörren iklädd en blänkande, klarblå liten dress. ”Välkommen! Åh…blommor, det hade du inte behövt!”

Där Carl-Henrik förväntat sig en mindre middagsbjudning finns ett helt cocktailparty. Säkert 40 personer befinner sig i huset, och brickor med kanapéer, krustader och andra små tilltugg står utplacerade på olika upptänkliga ytor. Tillställningens epicentrum tycks vara en enorm bålskål i kristall, stor som en dopfunt och fylld med en klar, ljusröd vätska i vilken stjärnfukt och jordgubbar lojt simmar. Carl-Henrik kan inte bestämma sig för om den är vulgär eller tjusig, men tar emot glaset som Irene skopar upp åt honom och smuttar uppskattande när förvånansvärt balanserad syrlighet och sötma möter hans läppar.

Nu gäller det att ställa om. Ingen loungemusik, köttbit och bordssamtal; istället mingel och glittrande festivitet. Han bedömer det till sin nackdel, dels för att han aldrig hanterat avvikelser mot det förväntade väl, dels för att han tenderar att göra sig bättre i konversationer som får ta lite tid på sig. Men Carl-Henrik är en välvillig person, som alltid vill se det bästa i situationer och människor, och väljer därför att glädjas åt att Irene och Gustav vill ha med honom på en så här…glamorös och levande tillställning, och tänker inte göra dem besvikna. Carl-Henrik har aldrig någonsin gjort någon besviken.

Han börjar med att cirkla i festens utkant, skannar av rummet, snappar åt sig några tandpetare med ost och charkuterier för den kurrande magen på vägen. Han känner sig lite obekväm men tillåter inte känslan att nå några högre lager i medvetandet. Där finns ingen han känner igen, så han tar en tur till dopfunten för påfyllning. ”Härlig bål!” säger han till en kvinna som matchar drycken. ”Ja, verkligen! Men det är ju lite av Gustavs specialkompetens också”, svarar hon med ett leende. ”Sen studietiden. Medicinstudenter och deras läkarsprit du vet...” tillägger hon lite illmarigt.

Men Carl-Henrik vet inte, för han var sällan på de där festerna när det begav sig. Han studerade på Chalmers, för det gjorde de få som blev något på den lilla orten han kom från, och han valde civilingenjörsprogrammet i väg- och vattenbyggnad, för det skulle hans far ha gjort om han någonsin hade fått chansen. Och eftersom han inte tog lån utan levde på CSN-bidrag och sina föräldrars ihopsparade slantar – ”inte ska du skuldsätta dig det första du gör, vi behöver minsann inte ammas av staten!” deklarerade fadern – prioriterade han de svåra tentorna framför overallsfester, spex och annat ”studentikost borgardravel”.

Men det är länge sedan nu. Carl-Henrik småpratar med den rödklädda om hennes nya arbete en stund, tills hon börjar flacka med blicken och förklarar att hon måste avvika för att pudra näsan. Gustav kommer förbi, hojtar ett ”tjenare Calle!” – han stelnar till lite inombords, som alltid när någon förvandlar hans rekorderliga dubbelnamn till något som passar en kaviartubspojke – och presenterar honom för en grupp män som han tydligen spelar squash med, går vidare och överger honom med en ordentlig ryggdunk. Squashmännen är en sådan där vargflock, en tydlig grupp där man måste säga rätt saker för att inte göras till åtlöje, blanka skor, bullrande skratt och hårda tag och kan du inte ta ett skämt?

De påminner Carl-Henrik om fotbollstiden, det skulle kunna vara Micke och Per och Jonte från vallen hemma på byn. Carl-Henrik var snabb och exakt och passade ofta och gjorde precis som tränaren sagt men gubben verkade ändå aldrig nöjd. ”Var är ditt EGO, Calle, var är din IMPROVOSATION?!!” brukade han vråla när Carl-Henrik lydigt passade till någon i laget som signalerade sig fri trots att han hade kunnat chansa på målet, eller när han erkände sig skyldig till att ha råkat springa in i en motspelare som stönade lite väl mycket över ett åtgånget knä. Nu ser han till att lämna de glänsande skorna och tänderna så fort erfoderliga artighetsfraser är utbytta, för att istället ta sig en titt i köket.

Det är högt i tak och nog stort egentligen, men blotta mängden människor som står inklämda mellan bänkar och skåp ger det ett trångt intryck. Här ute är festen ett steg före resten av huset. Klockan har hunnit bli nästan tio och folk röker under köksfläkten och skrikskrattar framför kylskåpet. Någon bjuder Carl-Henrik på en drink, den är sliskigt söt och verkar rombaserad, men han tackar glatt över vänligheten och dricker den utan att grimasera. Plötsligt får han syn på ett bekant ansikte i andra änden av rummet. Intensivgröna ögon blixtrar till. En kall hand griper om hans hjärta.

Det är Alfons. Det måste vara han, fast han är instoppad i en vackert skuren skjorta och smal slips istället för de kreddiga men i Carl-Henriks tycke vårdslösa attribut som han iklädde sig under det som får antas vara hans forna och mer bohemiska dagar. Det var sex år sedan. Nu står han borta vid fönstret i Gusav och Irenes kök och drar han handen genom det tjocka håret och drar någon högljudd anektot. Carl-Henrik vänder sig snabbt och instinktivt 90 grader, ler stelt in i en hop lite yngre kvinnor, hoppas att han inte såg. Undrar om Clara är här också? Är de ännu tillsammans? Har inte hon flyttat från stan?

Carl-Henriks studieflit föll väl ut i betygspapperen, även om femmorna hade kunnat vara fler om inte somliga handledare och examinatorer hade lagt märke till en brist på kreativitet, egna initiativ och kritisk analys. På examenshögtiden hade han en kursares syster till bordet och efteråt följde hon med honom hem. Hon hetteOnHhhf Clara och blev hans första riktiga flickvän. Det var för hennes skull han flyttade till Uppsala och tog ett motvillligt jobb inom en processindustri. Han älskade havet men han älskade Clara mer. Han överöste det han älskade med sin lön, sin tid och sina kompromisser till dess att hon förklarade skig kvävd och bekände en affär med en spännande kompis från Kåren. Alfons.

Carl-Henrik tar ett djupt andetag, rättar till slipsknuten och bestämmer sig som vanligt för att göra det bästa av situationen. Han styr stegen tillbaka till rummet med bålskålen och börjar mingla fokuserat, okuvligt, attackerar svaga länkar i kedjorna av ryggar. För på tal sådant folk pratar om mest; jobb och barn och TV-serier och vintern. Undviker nogsamt politik och andra känsliga ämnen. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra, men han låter sig inte tryckas ner. På det stora taget har han det trevligt, och det går lättare och lättare vart det lider.

Vanligtvis dricker han med måtta, eftersom han inte tycker om den kontrollöshet som alkoholen medför. Ikväll finns emellertid bara några små munsbitar mat i hans mage som barriär för etanolens framfart i ådrorna och bålen är naturligtvis spetsad till förädisk potens. Men Carl-Henrisk analytiska hjärna blir inte bortkollrad så lätt. När andra blir bekymmerslösa, ohämmade och promiskuösa börjar han istället se mönster och sanningar i vinet. Nu tänker han att den här festen skulle kunna vara en metafor för hans liv som det tett sig hittills.

Carl-Henrik har alltid gjort rätt utan att det tycks ha gynnat honom det minsta. Han har läst på, jobbat, ordnat, tröstat, sprungit, lyssnat, lydit, förstått och avstått, helt utan belöning. Snarare tvärtom - hur mycket han än planerar, beräknar och genomför med precision tycks ingenting bli riktigt bra i slutändan. Under tiden har hans medmänniskor fuskat, tagit genvägar och bränt upp regelböckerna framför näsan på dess författare, för att glida in i festens centrum i köket. Där de inte ens är särskilt trevliga, men ändå har en skock runt sig som vrider upp sina ansikten mot dem likt en blomma söker sol. Carl-Henrik har länge accepterat detta, eftersom han hela tiden vetat att hans tid en dag skulle komma. Men numera väntar han på den så som en ensam man i skrynklig kavaj på en elegant restaurang väntar på en träff som aldrig dyker upp.

Plötsligt har tolvslaget smugit sig tätt inpå dem och med tre minuter till midnatt rör sig alla festdeltagarna som en enda kropp mot lägenhetens stora balkong. Alla får naturligtvis inte plats, men Carl-Henrik och den lilla grupp människor han för tillfället konverserar hinner ut eftersom de befunnit sig i rätt rum. ”Har vi några fyrverkerier?” tjoar någon i vimlet. ”Man får ju inte ha raketer i tättbebyggt område längre”, säger Carl-Henrik med handen innanför kavajen. ”Men kolla, jag tog med…”

”VEM BRYR SIG? Lite kul ska man väl få ha!” avbryter alfahannen från squashgänget dånande och tränger sig ut på balkongen, släpandes på ett par enorma pjäser. ”…tomtebloss” avslutar Carl-Henrik och skakar den lilla asken halvhjärtat i brösthöjd, så att den rasslar sorgset. Fyrverkerierna vrålar ut i rymden till folkets jubel och man börjar kollektivt räkna ned årets sista skälvande sekunder. Vid noll är det någonting som brister, eller briserar, eller kanske blommar ut, inuti Carl-Henrik.

”Jag lovar att börja dricka juice till frukost!” ropar han halvkvävt, lite trevande. ”Ja, men den är ju full av socker…”, tillägger han urskuldande till de bruna ögon som förvånat tittar åt hans håll. ”Och jag lovar att sluta bädda sängen på vardagar! Och…inte ta morgonpromenader när det regnar”. Ögonen ser fortfarande skeptiska ut. Carl-Henrik förstår att det här inte duger. Han drar ett djupt andetag, känner magstödet och ropar, högre nu: ”Jag ska sluta att jobba över gratis! Jag ska sluta prata om saker jag tycker är fullständigt ointressanta på fikarasterna! Jag ska börja köpa onödigt dyr lunch och aldrig laga en matlåda till i hela mitt liv!” Nu har de närmaste slutat att kramas och önska varandra ett riktigt GOTT NYTT ÅR gumman!, för att istället börja titta på honom, frusna i ögonblicket. En kvinna i mockajacka vänder sig om till hälften och stryker förväntansfullt en hårslinga bakom örat.

Från tårna tar han i, desperat, kraftfullt. ”Jag lovar att bli en sämre människa!” Paus. Någon ger ett hurrarop. ”Jag lovar att ljuga!” Paus igen. Osäkra leenden. ”Jag lovar att supa!” Carl-Henrik stirrar ut i natten som ännu är fylld av ångesttjutande raketer. ”Är det någon som har en cigarett?”

Det luktar parfym och socker om handen som sträcker fram tändaren. Ett gnistregn exploderar framför ansiktet. Carl-Henrik drar ett djupt bloss. Röken och tjäran sprider sig spöklikt ut i hans oförstörda lungor. Nikotinet rusar genom blodomloppet och skapar kemiskt kaos i sin väg. I munnen smakar det damm och förort och synd och spänning.

Gott nytt 2012!

populärkultur januari/rörlig bid

You and me and everyone we know kom redan 2006 och sedan dess har folk tävlat i hur indielycklig man blir av den. Det är dock svårt att inte stämma in i kören. Handlingen beskriver utsnitt ur flera personers liv som alla på något sätt är sammantvinnande, allt från barn som är besatta av att samla på husgeråd till kulturkvinnor med hemliga fetisher för bajssex. Efteråt att ha sett den blir man varm och glad och älskar mänskligheten.

I Martha Marcy May Marlene har mannen som spelar en rar och tafatt skoförsäljare i filmen ovan plötsligen övergått till karismatisk ledare för en slags hippiesekt som lever tillsammans i ett hus på landet. Sknadaltvillingarna Olsens lillasyrra (häpp! vem hade kunnat ana) gör en grym rolltolkning av en ung tjejs in- och utgång ur sekten och hennes oförmåga att därefter anpassa sig till ett normalt liv med sin syster och hennes yuppieikon till äkta man. Paranoid, mörk och intressant.

Eftersom vi bor i det ökända Rambobältet och inte erkänns som studentstad av SF bio är deras filmutbud om möjligt ännu sämre här än i många andra delar av landet. I protest åkte jag och Vargen till Norrköping för att testa visualiseringscentrets nya satsning, indiebion Cnema, och kollade på Mannen från Le Havre. Regissören är finsk och men filmen utspelar sig i Frankrike, vilket har sina effekter: lite sorgliga karaktärer med hög awkward-faktor (jag föreställer mig Finland som världens kankse mest awkwarda land, men jag kan ha fel) som dricker alkohol som om det vore vatten, samtidigt som det vimlar av baguetter och fransk grannsamverkan. Vargen tyckte den var briljant i sin gemytligt förpackade sorglighet, jag tyckte mest att den var platt.

Man skulle inte tro att en film som följer en hårdkokt, tystlåten stuntförare som extraknäcker som get away-driver i Los Angeles undre värld skulle vara varken särskilt nyskapande eller särskilt bra. Men Drive lyckas vara båda delarna. Fast man egentligen inte förstår varför någon av karaktärerna gör som de gör sugs man magiskt in desperation och dekadens. Den här filmen är det snyggaste och det mest brutala jag sett på länge. Bonus för alla Mad Men-fans är att Joan birollar som trashbrud i för små kläder och vingliga klackar. Perfekt soundtrack förresten.

Avslutningvis ger jag er 50/50, en ovanligt osentimental film om cancer. En ung man diagnocticeras med sjukdomen och gers 50 procent chans till överlevnad. Det filmen gör bra är att den undviker alla publikfriande hjärtekniparsituationer, och istället skildrar ett mer realistiskt scenario, där en svår sjukdom snarare splittrar människor än förenar dem. Cancern får vara ful, ensam och gnistlös. Minus dock till Seth Rogens outhärdliga, dude-iga killkompis som får oförtjänt med cred bara för att han inte lämnar huvudpersonens sida, utan istället hänger med som en egen, jobbig svulst hela filmen.

populärkultur januari/skrivna ord

Jag inledde det nya året med att maniskt läsa ut den sista boken i Hunger Games (Suzanne Collins)-triologin, en amerikansk urban fantasyserie som utspelar sig i en dystopisk framtid där ungdomar tvingas döda varandra i något slags dokusåpaaktiga, utdragna gladiatorspel för att manifestera sina hemdistrikts underkastelse gentemot den härskande klicken. Medan de
andra kollade på ostämningsfull hockey och skrek låg jag och grät i kulturhörnan, så som man kanske bara gör av ungdomsböcker, för att karaktärerna var så ovanligt verkliga och berättelsen så brutal och politisk. Rekommenderar till alla.

I bokcirkeln läste vi En ensam människas bibel (Gao Xingjian) och den var precis så svårtillgänglig, pretentiös och tungläst som man kan förvänte sig av en bok med det namnet. Författaren, nobelpristagare -02, varvar osammanhängande, oengagerande skildringar av den kinesiska kulturrevolutionen med mustiga sexscener och betygelser över hur mycket han gillar det västerländska samhällen. Gäsp.

Nästa bok vi valt sträckläste jag däremot så koncentrerat att jag inte ens märke när fyra vänner ställde sig och pratade bredvid mitt bord på caféet dit jag gått för att läsa. Adonis (Jens Liljestrand) nominerade jag för att jag tyckte att bokcirkeln behövde lite manlighet (det var före vi börjat läsa herr Gao och hans excesser i manlig självupptagenhet alltså), och nog fick vi valuta för bokstäverna. Handlingen kretsar kring en lundensisk sångargrupp, dels under dess glasdagar och dels när de har återträff i ett torp i skogen 15 år efter studietiden, när alla pojkarna förvandlats till mer eller mindre sorgliga, medelålders gubbar. Man får följa alla personerna ur ett jag-perspektiv i varsitt kapitel vilket ger helt nya perspektiv till berättelsen. Hämnd, homoerotik, klasstemat och fantastiska personporträtt ingår.

På nyårsnatten lovade jag en vän att skicka in min novell Styrfart till Lithanian, teknologernas studenttidning här på universitetet. Jag fick inte ens ett svar på mitt mail, men det kändes ändå bra att ha gjort det.

I nästa inlägg kommer filmen!

I never thought about love when I thought about home

Att komma hem låter som att andas ut, som att utan förbehåll sprida sina molekyler i rummet och passa ihop som en pusselbit med omvärlden. I praktiken är det ofta mer komplicerat än så. De flesta jag träffat som kommer från andra platser än typ...Stockholm upplevde under tonåren att deras hemort på det stora hela var en håla att fly från pronto. Med tanke på att min hembygd i princip är ett hus på en åker kan ni ju föreställa er hur jag kände. Jag bytte upp mig i små, små steg allt eftersom jag växte ur platserna; Stora Rud- Dals Rostock-Mellerud-Vänersborg-Linköping och någonstans på vägen slog allting om och nu vurmar jag för de Dalsländska vidderna medan jag muttrar över det en gång paradisskimrande Landlåsta Linköpings Lamhet.

Det som alltid händer när man återvänder till något som varit ens hemmaplan är att man börjar jaga spöken längs gatorna. Genomskinliga står ens gamla vänner på trottoaren, inte åldrade en dag, och vinkar långt bort ifrån. Tidigare händelser spelas upp, avlägsna och förvrängda som om de vore sedda genom en bakvänd kikare. Vinden spelar sånger man inte hört på ett decennium. Hjärtat blir en vinylskiva, nålen raspar över en slags lågintensiv hatkärlek och kompakt nostalgi. Hacken försvinner aldrig. Man förlåter inte en hemstad. Och man sätter den alltid på piedestal.

Vi är inte ensamma om att känna så här, den heliga treenigheten tid, trygghet och törst efter frihet. Här är sju bra låtar om hemstäder.

en gång var du min stad nu finns inget av mig kvar

Det finns säker massa fler. Tipsa gärna.

embodiment

Ju mer man funderar på det där med dualism, desto mindre relevant känns det. Till och med för en sådan som jag, som mycket väl skulle kunna reduceras till en hjärna i en burk och ändå ha fullt upp för en livstid. Man är ju så mycket kropp! Hela tiden är den där och pockar med sina förnimmelser, det är ett ständigt snackande längs nervbanornas telefonlinjer. Lyssnar man lite förvandlas tjattret till skön dikt - för varje liten rörelse spänns mina muskler, sträcker ut sig i pur livsglädje, som ivriga hundar utsläppta i parken. Lukter, takter och textur samlas under fingertopparna.

Hur civiliserad jag än må vara går det inte att analysera världen så mycket att den går att stå över, rent fysiskt. Som ett tjurigt tåg tuffar irritationen in på min hjärnas perrong när jag inte har fått mat på länge. Tio meter upp på Hangarens leder börjar jag vibrera inifrån och ut av en rädsla som inte går att bemästra intellektuellt. Och nu när jag varit och lämnat blod är jag kompromisslöst trött oavsett hur mycket min hjärna manar på.

Psykets starka och ofta överraskande makt i all ära. Men det går inte att komma ifrån sin atomiska, anataomiska struktur.

Jag och Erik brukar prata om det där, eftersom han är nånstans mellan 1.80 och 1.90 (från mig höjd har man lite svårt att bedöma skillnader på den nivån), väger nästan dubbelt så mycket som mig och är av ett annat kön. Hur roligt det skulle vara att vara varandra en liten stund, eftersom vi antagligen upplever världen helt olika genom våra respektive kanaler.

Och jag tänker att även om man vill att det är insidan som ska räknas så är det så mycket mer än vår hjärna som formar vår personlighet. Hade jag inte helt sonika blivit upplyft av mina lagkamrater i basketen i skolan/hade inte pojkarna tyckt att jag varit söt/hade jag inte kunnat löpa kilometer efter kilometer över stock och sten/hade jag någonsin hittat ett par jeans som passade/hade jag inte behövt vända ansiktet uppåt så fort jag pratar med någon/hade jag inte rört mig på det sättet jag gör/hade jag inte varit svag för lakrits och öl/hade det inte krupit i mig nästan jämt/hade jag inte tyckt att det varit oslagbart att lägga armarna om någon och dra in dennes doft på halsen - så hade jag varit en annan person.

Jag önskar att hjärnans och kroppens förhållande oftare beskrevs som ett handslag än som en behållare full av intelligens.

inspiration, s'il vous plaît

Nu är det dags att skriva en novell igen! Typ en sån här eller sån här, ni vet. Men den här gången har jag inte en aning om vad, för alla mina idéer går in i det bokprojekt som jag pysslar med för tillfället. Så kan inte ni posta något jag kan utgå från i kommentarsfältet? En bild eller text eller artikel eller låt eller ett ord? Jag vet att ni är åtminstone 97 stycken som läst min blogg idag, så göm er nu inte.

Vi skulle kunna kalla det en utmaning, om det inte vore ett ord jag är otroligt trött på för tillfället. Jag antar inte utmaningar. Jag leker.

januarilistan: de fem bästa förnimmelserna

• Köpa nytt te i lösvikt på Teboden och sen känna hur hela väskan luktar som paradiset efter man har lagt påsarna där. (Komma hem och hälla upp dem i plåtburkar och skriva lappar med innehållet)

• Höra ett stort, långsamt fordon på Storgatan klockan 6 på morgonen och hoppas att det är plogbilen och att natten ska ha gjort världen vit

• Lyssna på Supremes och fredagslåtar i testlabbet och känna den återhållna dansen sprida sig i kroppen

• Lägga sig som ett kommatecken bakom någon och låta sig somna in med armen om honom fast det bara precis blivit eftermiddagssvart utanför

• Göra rörelser man trodde att man inte vågade och klara sin första 5c-led i Hangaren

vi som aldrig sa hora

Det finns en förening vid Linköpings universitet som man inte får nämna vid namn. Jag får delta i somliga av dess aktiviteter på grundval av en relation i mitt liv och det hände sig en kulen höstkväll att jag var på middag i föreningens regi. Det var väldigt, väldigt trevliga människor där och kanske var det just därför jag reagerade så starkt när en av dem, för mig tidigare okänd, viskade lystet och liksom i förtroende - apropå ett typiskt samtalsämne, kanske var det Stockholm eller jobb eller framtidsplaner - att visst är det så att de som hade högst status i högstadiet, dem har det inte alls gått bra för nu och de fick barn typ jättetidigt. Men för oss...

Nu är det ju inte så att detta är någon nyhet. Det där visste jag redan när det begav sig på Rådaskolan nån gång efter millenieskiftet. Där jag strök fram i korridorerna utan varesig stringtrosor eller cigaretter visste jag att det skulle gå bra för mig och att de som gick på festerna skulle bli kassörskor och unga föräldrar (för det är ju dåligt, eller hur?).

Och denna framtida upprättelse kanske tog mig genom de okyssta franskalektionerna då. Men om jag nu, 25+ år och ohotat instoppad i bourgeoisens ljuva fack, med en lägenhet innanför tullarna och ett medlemskap i en sekretessbelagd akademisk förening, fortfarande vaktade denna triumf som stavas m.e.d.e.l.k.l.a.s.s.b.a.r.n, likt Odjuret bevakar sin vissnande blomma eller en maffiaboss smeker katten i sitt knä, då skulle jag skämmas.

För de som inkasserade allas blickar i åttan och som inte inkluderade dig i sitt hov har redan fått betala det dubbelt om. På statistisk livssikt kommer du att leva längre, tjäna mer pengar och håva in mer cred än dem. Så sluta vårda din revansch och din trendiga nördighet på kultursidor och i middagskonversationer, som om någon stod i skuld till dig när du i själva verket är priviligerad.

Nu i veckan, på en annan trevlig middag jag hade äran att vara gäst på - som för övrigt benämndes Vinyl & Långkok, vilket bara det kvalificerar även den till en medelklasstillställning - diskuterades solidaritet. Svårigheten (?) i att para ihop en schysst lägenhet med en schysst ideologi. Vi hade inga facit. Jag vet inte ens om jag tror på begreppet solidaritet. Men skulle jag ger ett enda svar just idag så skulle det vara detta: SLÄPP DET.

varats olidliga lätthet

Alla vet att det förgågna har ett övertag gentemot nuet. Det är någonting som händer med händelser när de går från att upplevas till att lagras i långtidsminnet; skarpa kanter slipas av, intensiteten i färgerna ökar och de poleras alldeles skimrande, tills de glänser mättat som gammalt silver. Hjärnan är grym på det där med photoshop och den har ett tydligt om än ganska unket budskap: Det var bättre förr och framförallt var allting mycket enklare då.

Men om man leker med tankeexperimentet att faktiskt få resa tillbaka i tiden och leva om ett antal år, är det sällan någon som räcker upp handen. Snarare tvärtom. Bli sjutton år igen? På riktigt gå igenom allt det där på nytt? Orka. Det är ju över. Allt har sin tid. Lite på samma sätt som att trots att man kan vara gruvligt avundsjuk på kompetenta/lyckliga/vackra personer i sin omgivning aldrig på riktigt skulle vilja byta plats med dem. Jag vill inte ha någon annans liv med alla dess komponenter. Bara mitt eget - möjligen i upphottad version - tack.

För vi håller tal till våra vänners förträfflighet och är belåtna över att det är vi som skickar upp vackra kinesiska papperslyktor med våra önskningar inför det kommande året istället för att skjuta explosiva raketer och leka krig som alla andra.

För vi läser i DN om ungdomar världen över och deras förhoppningar inför 2011 och de har inga jobb och de bor hemma hos sina föräldrar.

För bland dödsrunorna i samma tidning finns det människor som är födda på 90-talet.

Men när vi ligger i sängen om natten och INSIKTEN om att det är just vi som finns, som lever, som agerar i den här tingesten som vi kallar vår kropp kanske drabbar oss, då är den ändå mer skrämmande än någonting annat. Som att gå på nattgammal is. Det känns omöjligt att inte ha trillat igenom än. Hur kan någon ha lagt något så oskattbart och ofattbart och superkomplext som ett liv i mina, av alla, händer? Hur ska jag någonsin klara det? Sedan lättar skräcken och istället sköljer triumfen som en våg genom kroppen. Segern över att vara en hastigt uppflammande tändsticka i universum, när sannolikheten för vårt varande är så låg att vi rimligtvis borde inte borde finnas.

När den är som bäst är existensen som att sakta dansa till Heart of Chambers på högsta volym. Det gör oändligt ont och är oändligt skönt. Vilket på något sätt är samma sak.

hellre död är bröd

Jag är inte längre pescaterian, men har försökt peppa för köttfri måndag på jobbet på sistone. Man kan ju förstå att folk inte vill avstå sin ko varje dag, men någon gång ibland borde ju inte vara några konstigheter, tänkte jag naivt. Det brukar bemötas med roade skratt. Varför skulle man göra så? undrar de medan de beställer sin ryggbiff. Jag sa att 100 kilo biomassa blir 1 kilo kött. Jag sa att köttproduktionen står för 18% - större andel än hela transportsektorn - av alla globala utsläpp av växthusgaser. Jag sa inget om den fullständigt förkastliga moderna köttindustrin, som saknar både etik, säkerhetstänkande och framförhållning. Manliga ingenjörer som annars är så smarta har nämligen en förmåga att blockera ut logik på just det här området, jag tror det är något som samhället gör med deras hjärna, och istället vända den till en fascistisk argumentation som går ut på att de är skapelsens krona och alltså får göra vad de vill med densamma. Men jag tänkte.

Någon sa till mig häromdagen det måste vara svårt att få i sig allt kroppen behöver.

Jag sa att hjärtsjukdomar, cancer, njursjukdomar och ledbesvär är vanligare hos personer som äter rött kött än hos de som avstår.

En annan sa vi är gjorda för att äta djur.

Jag sa vi har aldrig tidigare historiskt ätit så mycket kött som vi gör nu.

Det är gott med en blodig biff, sa en tredje.

Får jag äta upp din mat? frågade jag. Den ser ju så god ut.

Jag blir inte mätt på grönsaker, säger de till mig och sätter punkt.

Jag svarar att två tredjedelar av jordens befolkning lever som vegetarianer.

tvåtusenelva

Då var det dags för årssammanfattning! Jag vet jag vet, detta är ju inte en såndära livsstilsblogg (återkommer till detta ord längre ner) men eftersom jag vet att en hel del av er läser för att hålla koll på mig när jag inte är där ni är, så tycker jag att en lista kan vara lämplig. Den är delvis snodd från en av de bloggbrudar jag är mest besatt av, Niotillfem. Och som vi älskar listor!

Fem händelser som varit bra det här året

Allt under min, Davids, Eriks, Helenas och Jonatans månad i New York. Tack mig själv för att jag åkte dit!

Att jag fick exjobb på Sectra. Spännande, utmanande, skitjobbigt och lönsamt.

Oändligt idyllisk sommarträff med de allra bästa i mitt gamla hus i Dalsland. LP-skivor, stenbrottsbad, hallonplockning och bubbel.

Att bli omhändertagen av Sally och Joel i discokollektivet. Så bäst att de har bott i Linköping i höst.

Svarta Lördagen med konstiga masker och hur många människor som helst som jag tycker om.

Fem händelser som varit sämst

Det där med att sälja sin själ till ett jobb och liksom inte ha någon tid längre.

Att göra massa nya saker hela tiden och inte känna sig bra på något någonsin.

Hungerkatastrofer, ökande inkomstklyftor, naiv allianspolitik och impotent hållning till klimatkrisen.

Annars är det nog St Lars-kyrkans falska tutande var tredje timme utanför mitt fönster som är mitt privat största orosmoln, vilket måste betyda att mitt liv är rätt bra. Fem plus!

Vad har du lärt dig det här året?

Oj. Tusen IT-relaterade grejer på mitt jobb. Jag lär mig massor varje dag.

Var alla stadsdelar på Manhattan heter och ligger.

Livsvisdom i största allmänhet, som att allt alltid tar längre tid än vad man tror och att det är fan så svårt att ta reda på vad som är viktigt och vad som inte spelar någon roll egentligen.

Blev året som du tänkt dig?

Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt. Vid årskiftet var jag inne i backpackermode efter mitt reseår, vilket kan få till och med mig att inte tänka så långt framåt. Men jag tror det, förutom att jag nog tänkte att jag kanske skulle bo i Stockholm nu.

Gjorde du något som du aldrig gjort förut?

Började klättra med varierande framgång.

Gick med i bokcirkel vilket visade sig vara mycket roligare än jag hade kunnat tro.

Jobba så klart! På riktigt!

Kräktes på tunnelbanan i New York. Jag försökte hävda att det är en ärbar erfarenhet, något som man "ska" ha gjort. De andra sa att det bara var turistpoäng.

Största framgång

Mitt grymma exjobb som jag rodde i land.

Och som en direkt följd av detta få ett bra jobb (vilket alla andra kogvetare som gick ut samtidigt som jag också fått) och därmed kunna täppa till käften på alla som alltid undrat vad det egentligen är jag pluggar och får man nåt jobb då?

Fortsatt att problemfritt dela boyta med andra. Först som snyltare i Vargens kulturkollektiv, sedan i mitt eget nya på stan och med fyra andra människor och flera kackerlackor i en liten etta i Brooklyn.

Bästa köpet

Fjällrävenjacka. För första gången är jag varm så här års, något jag aldrig tidigare upplevt.

Och metrokort i New York. Jag och Erik kom fram till att det nog var det mest värda köpet i våra liv, med tankte på hur mycket tid vi mer eller mindre avsiktligt spenderade i tunnelbanesystemet den där månaden.

(Sämsta: ansiktkräm för 400 pix direkt efter första löningen. Det var inte meningen).

Vad lade du mest pengar på i år?

Mat tror jag. Är det inte alltid det? Nej just det ja, jag la dryga 30000:- på Det Stora Äpplet. Pjuh, det var lite mer rock'n'roll.

Minst pengar lade jag nog på boende, 1985 riksdaler per månad för att bo mitt i stan. Häpp, Lkpg har trots allt sina fördelar.

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Jag önskar att jag hade gjort ALLT mer, typ druckit öl-tränat-skrivit romaner-läst romaner-lärt mig göra hemsidor-utveckla coola skills-stannat uppe hela natten-fotografterat-träffat vänner-äventyrat, men jag har fan varken orkat eller hunnit. Livet alltså.

Ångrar du något?

Äsch, jag är på sätt och vis i ständig ånger eftersom jag konstant tänker på hur man bör leva sitt liv, och svaret på den pikanta frågan varierar från dag till dag. Men jag försöker kanalisera ångern till dådkraft.

Vilka låtar förknippar du med detta år?

Dan Mangan - Robots

Skrillex - First of the Year

Lalehs överlägsna tolkningar i Så mycket bättre

Den svenska björnstammen - Vart jag mig i världen vänder

Planningtorock - The Breaks

Neko Case - I Wish I Was the Moon

The Dutchess and the Duke - Reservoir Park

Bästa ord och uttryck?

Bete sig - för att det kan användas både som en uppmaning (nu får du bete dig!) och som en negativ handling (ja men han betedde sig!).

Hundra maräng - internt kraftuttryck, numera med viss spridning, som betyder "mycket". Hur mycket kostar det då? Hundra maräng! Uppkom som en restprodukt av att vi i kulturkollektivet ätit så mycket äggvite-genererande mat, typ råbiff och pasta carbonara.

Konfig, server, backend, hp-ux, felhantering, kluster, sträng, kommandotolk, flagga, feature, release, och alla andra häftiga techtermer jag får slänga mig med på mitt jobb.

Tar Baroon - synonym till Gro Dahlbom. Jag fick ett paket med FedEx och de hade stavat mitt namn lite...fel.

Sämsta ord och uttryck?

Allt som börjar på livsstils-. Jag kräks. Jag vill inte ha en livsstil. Jag vill bara ha ett liv.

"Jag drömmer om att bränna din artikel på bål"

Bildkälla: Fredrik Funck/DN

Jag läste den här artikeln i DN:s Söndagsbilaga och förfasade mig. Senare visade det sig att jag varit långt ifrån ensam att reagera. P1:s Studio Ett hade idag ett långt reportage om den famösa texten och på Twitter haglar försmädliga oneliners som Efter DN Söndags porträtt på Anders Borg ringde Nordkoreanska ambassaden och frågade om de ville skriva dödsrunan på Kim Jong Il och Enligt uppgifter som bekräftats av Dagens Nyheter har Anders Borg gått en golfrunda på 17 slag, samtidigt som han deklarerade.

Och visst är artikelns obefintliga objektivitet och hundlika hyllning av en av Sveriges viktigaste makthavare under all kritik, även om den är ett livsstilsreportage och porträtt, och aldrig utger sig för att vara granskande journalistik. Läsningen lämnar en fadd, unken smak i munnen.

Men det som jag initialt reagerade på var en annan del av den inkompetenta journalistiken; nämligen de stilistiska tillkortakommanden, för att uttrycka det snällt, som den uppvisar. Inget som inte redan skrivits om herr Borg finns där att läsa, istället upprepar journalisten på fucking tolv (12) ställen i texten hur jobbigt och svårt det är att ha så begränsad tid att intervjua den upptagne finansministern på (20 + 45 + 15 minuter, vilket ter sig som en ganska normal intervjutid i mina ögon). Som Elin i Fucking Åmål sa (med viss modifikation): Vet du vad noll gånger noll är? Så mycket bryr jag mig som läsare om dina skriftliga vedermödor i arbetet med denna skitartikel. Hur kan denna stackars planta få skriva för Sveriges största dagstidning i en tid när det råder så stor överetablering inom journalistkåren? Varför får hon, och inte jag? BITTERHETEN.

P.s: här och här är två parodier som inte är så långt från originalartikeln som man skulle önska.

but I'd rather be your friend than to never see you again

Vissa saker drömmer man bara om i Göteborg, och sedan känns det som om man vaknar upp i ett annat liv. Spårvagnarna skramlar fram som rostiga minnen genom västvåt asfalt och dunkla hjärnvindlingar. Deras namn är löften om bohus-klippor, mörker & fara, sjömannaestetik, hemmastaddhet och berg-och dalbanor. Saltholmen. Högsbohöjd. Majorna. Hagakyrkan. Det går inte att tvätta bort. Göteborg slutar aldrig att vara distinkt. Kanske som en barndomsvän som man skäms för lite grann eftersom han eller hon inte kan anpassa sig till ens nya bekantskapskrets, men i vars famn man ändå sitter som en smäck.

I Göteborg slutar hjärnan aldrig att citera Jens Lekman. I hjärtat åker man svarttaxi, har fickan full med pengar, tackar nej till evigt liv, går sönder av vackra sommarnätter i Hammarkullen och väntar förgäves på Kirsten Dunst utanför ett hotell.

Här är stan fabulöst översållad med glitter och ljus så här års, och det är nästan så att de fyrverkeriaktiga nätterna får en att glömma de dimgrått ogenomtränliga dagrarna. Det känns fint att hälsa på och fullt möjligt att det om 10 000 år kommer att ligga ett tjockt täcke av glömsk inlandsis över Poseidon.

Den ligger alldeles i utkanten av campus och heter egentligen Universitetsparken, men kallas i praktiken inte för någonting annat än Viagraparken. Namnet kan härledas till de gigantsika, rostiga järnpelare som reser sig i en fullständigt rak linje diagnonalt över dess yta. Vad de gör där vet ingen. Någon hade en teori om att de markerar havsnivån (men så platt är inte ens Östergötland), en annan trodde att det var någon form av industrirest.

I parken finns många andra märkliga saker, vilka ploppat fram under min tid på universitetet. Det enda som egentligen stämmer in på idén om trevlig parkkonst är det lilla, lilla huset som likt en ensam kolonilott med rött staket och svensk flagga i topp tronar gemytligt vid parkens östra kant. Så här års lyser en adventsljusstake i fönstret. En maj hade jag och Vargen vårt första avtalade möte på taket av ljust detta hus, på rygg i solnedgången med armarna bakom huvudet. Jag var modig då och hade utan förbehåll ritat en teckning åt honom som innehöll allt i låten All I want is you från Juno-filmen.

Resten är av en annan karaktär. Uppe vid parkbänkarna är tre gravstenar resta. En raggig hund i gjutjärn står positionerad på bakhasorna – han är ju utan framben – och stirrar oseende på en stubbe. Mitt i parken finns en fullständigt enorm, marmorvit och slät skulptur av en fjortonåring i tunna kläder, tom blick och platåskor större än livet. Ibland står en parkarbetare där och blåser löv och jag tänker att han måste känna sig hotad i hennes skugga.

Där finns fantastiska, människostora svampar i glaserad keramik som man måste cykla fram och ta på för att övertygas om att de inte är trollskogsslemmiga på riktigt. Ett stort gult ankare som ser ut som om det har fastnat i något obehagligt. Glastavlor med Anna Odells journalanteckningar från psyket. I träden som står på den konstgjorda och perfekt symmetriska kullen gnistrar silverkulorna i en jättes tappade armband. Och där finns en damm, i vars mitt ett fikabord står, jesuslikt och naturlagstrotsande på ytan, ibland med en vattengillande flyttfågel på.

En arbetskamrat sa till mig de har väl en viss summa pengar som de måste lägga på meningslös konst. En annan sa det finns typ snubbeltråd runt dammen, tänk vad farligt om en full student skulle gå dit och trilla i.

Jag förstår inte vad folk har fått den där uppfattningen om att konst måste vara just skön för att vara bra. Lyssnar ni bara på vacker musik? Ser ni bara på feel good-filmer? Läser ni bara böcker med lyckliga slut?

Själv har jag svårt att föreställa mig en bättre konstupplevelse än att irra runt i Viagraparkens skräckmagi under påverkan.

aj

Jag tänkte skriva ett blogginlägg. Men jag är så trött i armarna efter att ha klättrat att jag inte orkar scrolla. Återkommer.

som silkespapper

Vissa dagar har man lite tunnare hud än andra. När en vecka av femtimmarsnätter paras med återföreningar och bakfylla finns ingen gard och inget filter varken ut eller in.

Då skrattar man sina magmuskler till kramp. Då måste man bara lyssna på ett helt Håkan-album och det är ungefär som om han satt bredvid en och sjöng bara till ens öra. Då gråter man över varje bild i den här posten. Då kan man inte tänka komplicerade tankar utan bara känna stora känslor. Då existerar nästan ett nu.

Jag har varit i Stockholm och fått perspektiv både av främlingar och de mina. Det är intressant hur snabbt man kan tappa bort sig själv om man inte har folk kring sig som håller reda på vem man är. Jag bor i mina vänners händer och när jag träffar dem vecklar de ut mig med enkla och självklara gester. Jaså där var jag! Jag som har undrat så.

allt har sin tid

Vardagsedge 2008

- äventyra att lyckas ta sig till Kårallen

- spela dubbelspel

- sabrera champagne

- åka till München för att hälsa på någon man egentligen inte känner

- skicka hemliga beundrarbrev

- ta med sina kompisar till ett kollektiv i Berlin och bo där med sitt ex och hans nya flickvän

- cykla vilse i Holland

Vardagsedge 2011

- tappa bort telefonen

- klättra

- köra i mörkret med cykeln utan lysen i Gamla Linköping

- vara en alien bland läkare och ingenjörer

- lägga det man tidigare kände som livet bakom sig

ful är kul, åtminstone en liten stund

Det får man ändå ge dem, Linköping. De är grymma på det här med tacky julbelysning. Innerstan har varit upplyst sedan första november. På bilden syns en "fontän", vanhelgat placerad precis vid S:t Lars. Borta i Gamla Linköping finns ett stort träd som är behängt med skimrande, vita snöstjärnor med samma diameter som min underarm är lång. Varje år lyser Vinterljuset upp olika delar av staden med mer eller mindre smakfulla kreationer.

Vilken tur att jag i hemlighet älskar det här med vulgär ljussättning! Kulörta lyktor och dragspel över en utservering tycker jag är vackert och lite hjärteknipande på riktigt, enbuskar överdragna med blinkande dioder är kanske inte så tjusigt men jag kan inte låta bli att liksom draaaas till det. Det är lite gött att alla ambitioner om god smak kollektivt slängs överbord några veckor om året. Allt har sin tid. Och det här är definitivt inte en månad att sitta och sura bland sina krombokhyllor och Svenskt Tenn-ljusstakar.

fansen och de andra

Det är ju en klassiker det där, att man känner sig som en isolerad och ibland lätt missförstådd ö, i en värld där alla andra reduceras till en vagt definierad räcka sammanhängande fastland där fred och förtrolighet råder. Att det egentligen bara finns två entiteter. Jag. Och de andra.

Vetskapen om att nästan alla känner mer eller mindre så hjälper ungefär lika mycket som det där lika otjänliga som utbredda tipset om att man vid ett framförande ska föreställa sig publiken naken för att den ska te sig mindre skrämmande. Det vill säga inte alls.

Vad som däremot ger åtminstone tillfällig lindring mot den gnagande känslan av att vara ett både missförstått och själsligt isolerat geni, är när man inser att man faktiskt har...anhängare. Till en början misstas dessa personer lätt för att utöva simpel trevlighet, men allt eftersom tiden går och ens dåliga och bra dagar utgör en EKG-liknande karismakurva, är det bara att våga inse fakta. De skrattar alltid åt dina, kanske inte alltid så spirituella, skämt. De tror på dig. De ger dig ordet eller möjligheten, även när du inte gjort något för att förtjäna det. De lyser upp när du kommer in i rummet. De berömmer dig på fyllan.

De är dina fans, helt enkelt.

De har förstått en grej med dig som du kanske inte ens har fattat själv, och deras akter av uppskattning utjämnar som i ett trollslag alla de gånger som du har försökt, som du sagt smarta saker som ingen lyssnat på, som du gjort allt för att behaga utan att få någonting tillbaka, som du slitit in på småtimmarna för ett resultat som ingen uppmärksammat. Tack fans! Utan er vore jag intet. Eller åtminstone mycket mer ensam.

adventspresent på allmän begäran

Nu är det snart advent hörrni! Om ni känner er sedvanligt trötta på butikernas maniska varvande av närmas ångestfrankallande Absolute Christmas-låtar vill jag påminna er om min med tre år på nacken numera nästan anrika alternativa spellista julmusik revisited.

På begäran har den uppdaterats och 14 nya spår är tillagda. Från 30-tal till 2011. Kate Bush! Ronettes! Laleh! Bright Eyes! Ladytron!

Bara bra musik. Varsågoda.

jag håller ena handen för ögonen och andra för munnen

I min värld går ingen någonsin hungrig och folket äter delikata bakverk varje dag. Där är man nästan aldrig fysiskt trött men alltid helt utmattad psykiskt. Det sjungs och skrattas och kittlas och dricks vin, och det jobbas och engageras. Det firas att ena halvan av befolkningen aldrig har varit så lite förtryckt som nu och glöms ganska ofta att alla fötrycks av att behandlas som sterotyper, representanter snarare än personer. Men ändå är det viktigt med individen. Extremt viktigt. Det är faktiskt fint och rentav angeläget att satsa på sig själv och i grunden är ju alla handlingar egoistiska.

I min värld finns bra kulturprogram, hopp och tusen smarta, fina människor som jag har äran att vara nära. Där klarar vi inte av att titta på TV-nyheterna utan att bygga en liten osynlig borg runt vår hjärna. Folk exponerar sig digitalt och gömmer sig i sina hem, längtar tillbaks till ett enklare liv. Det är en del av statistiken. I min värld kan allt bli en trend. Där är man är bra på att multitaska men kan inte alls koncentrera sig. Där är man fri och kan göra vad man vill och vet att om man väljer fel så har man sig själv att skylla.

I min värld är varje morgon ett motstånd, eller ja i alla fall fem av sju. Där är det viktigt med ständig BNP-tillväxt och om man inte bidrar till detta så har man inte så mycket här att göra. D är man något som skall lösas. Vi träffar mer människor än någonsin men känner oss så ensamma att det gör ont. Folk är rädda för relationer men efter 25 så väljer de ändå den raka linjen och en uteslutande kärnfamilj. Vi kan lyssna på nästan vilket låt vi vill när vi vill och informationsmängden jag kan nå med en hand är hisnande.

Här skriker detaljerna av skönhet. Här är vi drottningar och kungar. Här doftar hyacinter och bakas det bullar, men summan av kardemumman är ändå en ständigt gnagande och ibland alldeles skrikande känsla av att det måste måste finnas något annat. Men vad?

ett rent ackord, om än i moll

Det må se förjävligt ut ur ett helhetsperspektiv, så här i november. Grumliga skyar ligger som ett lock över nejden, de kala träden spretar slocknat och allt går i samma färgskala som de där hemska skumgummijackorna som var inne när jag gick i mellanstadiet, det vill säga grått-brunt-murr-tråk-svart. Ett vykort att skicka till någon man tycker illa om.

Men om man ställer sig i skogen är det mjukt och helt, fullkomligt tyst. Och om man kollar på nära håll är det rätt tjusigt och hundra nyanser.

Naturen kan aldrig vara skräpig och ful på riktigt (bara när människan missriktat har blandat sig i). Naturen stämmer alltid. Är vacker, till och med genom en mobilkamera.

katterna

Två gånger på kort tid har jag blivit utskälld av främmande män för att jag har gjort fel i trafiken. En öde och dimmig torsdagsnatt i stan cyklade jag flera meter på trottoaren, fram till cykelställen som ligger längs med densamma. En annan gång beredde jag väg för en snabbare cyklist genom att lämna 3 meter fri, tom cykelbana till höger om mig istället för vänster. Det är inte så kul när folk är arga och otrevliga mot en. Man vill ju i bästa fall bli ovillkorligt älskad av världen och om inte det är möjligt så åtminstone trevligt bemött. Som när sådana där riktigt rara servicetjejer pratar med mjuk och glad röst till en i kassan, så att det känns som om varmt ludd lägger sig kring världens alla skarpa hörn.

Nå, de flesta människor ligger väl någonstans mitt på skalan som löper mellan dessa änglalika varelser och de upprörda rättshaveristerna. Samvaron blir med majoriteten fungerande friktionslös, av det glatta smörjmedel som bildas av den tanklösa trevlighet som de flesta av oss strösslar där vi går.

Sen finns det de där svåra. Som fraserna och leendena liksom studsar på. Det kan göra en galen eller kanske bara lite illa till mods. Gjorde jag något fel? Varför tycker hon inte om mig? Varför är han så fjär? I regel ger man upp hoppet om några riktigt varmt vänskapliga fötter med en sådan person, och samexisterar ointressant bäst det går, ofta undrande vad andra ser hos honom eller henne. Men så kommer dagen då den svårcharmade stenstoden ifråga plötsligt dristar sig till att dra ett litet skämt. Eller fyrar av ett oprovocerat leende i din riktning. Utan påtyckningar drar in dig i konversationen. Och ger bifall.

Det visar sig alltså att personen inte alls hatat dig, utan bara är en kattmänniska, som avvaktande strukit omkring trevlighetskonventionen medan de fattat sitt beslut om dig. De stirrar utan att le. De behagar inte. De låter sig inte klappas. De bestämmer själv om och när de vill gå fram. De är inte särskilt älskvärda personer. Men som deras acceptans värmer och strålar när den väl kommer! Då sparar du den i en liten ask och lägger under revbenen. Det är lite som att slå underifrån, som att spurta om någon på upploppet. Och sånt kan man ju inte låta bli att gilla även om det är orättvist.

so in my bedroom in those ugly new houses, I dance my legs down to my knees

Permanent skulle jag inte byta ut påtagligheten mot någonting, men ibland tecknar den alldeles för skarpa linjer. Rå, oredigerad och regilös sipprar den liksom fram under listerna, når för tätt inpå kroppen genom klädernas glipor.

Då kan man ta tillflykt till mitt rum när mörkret ligger sänkt utanför, för att fabulera, filtrera och översätta sinnesintrycken selektivt. I mina dagdrömmar längtar jag efter de personer som kommit på avvägar från mig eller som ännu inte är tillräckligt nära för att jag ska våga säga dem något egentligt.

Där dansar jag hemgjord vals med ett spöke

Där kommer folk och går

Där spelar någon på ett piano nedanför

Där lever Buddy Holly och knäpper med fingrarna

Där står någon med en cykel på gatan och tittar upp mot mitt fönster

Där växlar årstiderna i fast forward medan klockans visare står helt stilla

Där finns en egen värld under täcket och bakom ögonlocken

Det måste få vara så också. Det gör inget. Kom ihåg att verkligheten bara är en chimär. En version. Man får uppdatera om man vill.

det är inte lätt men det borde inte vara så svårt som vi gör det och i alla fall inte av de anledningarna

Vad är grejen med det här att vara rädd för kärleken?

Jag har ju redan berättat för er att nästan allting här i livet gör mig skräckslagen, men från denna generationssjuka att skrämmas av relationer och känslor och bultande hjärtan har jag faktiskt förskonats. Jag vågar inte släppa någon inpå livet, säger folk gravallvarligt medan jag försöker se förstående ut. Jag har blivit sårad förr, lägger de till och jag känner mig elak men kan inte låta bli accossiera någon klichéartad film.

Och man "vågar inte ge sig in i en relation". För att man "inte är redo". Eller "är rädd att känna sig instängd". Vadå, har man chansen är det är väl bara att pröva? Det är ju inte som att det där vi kallar förhållande är ett obrytbart kontrakt som man blir stämd och stenad och körd på stadens port om man bryter. Kan man inte bara testa att hänga och se hur det känns, innan man ställer sig på svårt avstånd och sörjer den integritet som tvingar en att leva ett runtstrykande vargaliv? Vad HÄNDER egentligen om man inte är redo men ändå slår sig ihop med någon? Beter man sig konstigt och operfekt i sin roll som flick-eller pokvän? Ja, men det gör man väl ändå?

Men det som verkar vara allra mest skrämmande är inte ens egen kärlek, utan att någon annan visar intresse för en själv. Är det någon man gillar förbyts åtminstone en liten del av detta i klaustrofobi, och är personen någon man inte är det minsta intresserad av är det otroligt jobbigt, rentav obehagligt. Och återigen står jag som ett frågetecken. För att folk gillar mig är en av mina bästa drivkrafter. Jag blir om inte besvarat kär så åtminstone alltid lite betagen tillbaka då jag visar mig vara föremålet för någons svaghet. Det får mig att se guld under gatornas vinterslask och vinden att sjunga i mina öron. Livet blir ju liksom lite starkare och viktigare av kärlek, oavsett om det är min eller någon annans. Jamen jag vet allt om det där spelet och hur det funkar med angelägenhet vs. begärlighet och den perfekta balansen som aldrig finns mellan två personer. Men att gå därifrån till att verkligen skrämmas av andras darriga längtan?

Berätta för mig. För jag förstår uppenbarligen inte.

kriget med mig själv

Ni vet det där om att man kommer på sig själv med att plötsligt utöva mer eller mindre förkastliga drag som man ärvt av sina föräldrar? Nå, i mitt fall är det lite mer komplicerat.

Mina föräldrar är/var två strålande personer, men de var också ganska olika varandra på flera plan. Tyvärr tycks deras gener ha haft precis lika mycket att säga till om i designen av avkomman, vilket lett till den svårartade psyklogiska paradox som är jag. Låt mig förklara med några exempel.

• Min pappa är den mest aktiva människa jag vet. Ständigt måste han ha något jobb för händerna, och finns det inga uppenbara åtgärdsobjekt så uppfinner han gärna sina egna; som att löda om en timer, lägga om ett tak eller leta upp livsnödvändig information till sin dotter. Min mor var också en flitig person, men främst beroende på att hon hatade att ha saker hängade över sig - osorterad tvätt, telefonsamtal att ringa och kommande tillställningar att planera - och var endast tillfreds när hon inte längre hade några som helst måsten utan fick läsa sin DN ostört.
• Ingen av mina föräldrar är rädda för att påbörja projekt, och min fars bergfasta hållning är att det som är startat också måste avslutas, även om det innebär att man offrar rast, ro, mat och sovtimmar. Min mamma däremot föredrog att arbeta i etapper och blev demoraliserad och grinig av non-stopjobb och överhoppade måltider.
• Föga förvånande är min far också en rastlös typ, som inte drar sig för att resa skyttelktrafik mellan Sverige och USA, gärna vill ta märkliga detours och kolla på monument istället för att fara raka vägen, och förespråkar ivrigt att man måste hålla sin inre låga vid liv. Men min mamma var aldrig så lycklig som när hon var i sin röda Dalslandsstuga, var orsaken till att min barndom inte innehåller en enda regelrätt utomlandsvistelse, och kallade sig med god självkännedom för "trygghestnarkoman".

Resultatet av genomens sammandrabbingar är alltså jag: En konstant rastlös och ständigt trött person, som blir lika olycklig av att inte ha några viktiga uppdrag som av en överhängande arbetsbörda, och som mår dåligt över att inte slutföra något, men samtidigt inte har kapaciteten att göra det. Jag längtar alltid bort och alltid hem, söker ständigt äventyret på darrande, trygghetstörstande ben. Allt jag vill är att vara ifred och bestämma själv, samtidigt som jag lever för att ingå i andras krets. Sug på den du, Freud!

Och just det! En grej som mina föräldrar faktiskt hade gemensamt, var deras konstanta grubblande över livet och världen och sakernas tillstånd - hur man egentligen borde vara och leva och vad det är som är viktigt. Detta är alltså glasyren på min karaktärstårta. Det är inte en slump att den här bloggen har benämnts som den bästa förhållningen till att tänka för mycket.

Men någonstans tycker jag ändå att det är fantastiskt att varenda liten nukleotid, tanke och del i beteendemönster av det som är jag går att härleda till någon av mina föräldrar. Man brukar säga att de döda kan leva genom de som fortfarande finns kvar på jorden och minns dem. Min mamma lever bokstavligt talat genom varje andetag jag tar och i varje handling jag agerar. Så här i Alla Helgona-tider tänder jag ett ljus, har lite angst och tänker på vår delade historia och öde, och hur mycket vi hade haft att prata om om hon fortfarande hade funnits.

Life on Mars - en tragisk berättelse om besinningslös kärlek i rymden

Jag skulle skriva ett manus till Sally som hon kunde rita en serie av. Det blev så klart mer en berättelse än ett regelrätt manus, men det struntar vi i just nu. Varsågoda:

De var bara tre personer, men inte vilka personer som helst. Att vara med på den första bemannade rymdfärden till Mars var det mest prestigefyllda en austronaut – eller kanske vilken jordling som helst för den delen – kunnat göra sedan Neil Armstrong satte foten på månen den där julidagen 1969. Då var Eliza bara fyra år, men ändå visste hon att det var detta hon var ämnad för i samma ögonblick som hon tappade den pop tart hon höll i sin hand ner på den orangea heltäckningsmattan och hänfört bevittnade det stora steget för mänskligheten, på en knastrig gammal TV-apparat i Little Rock, Arkansas.

När det gällde Ivan hade han inte haft så mycket att säga till om. Helst hade han velat ägna sig åt konståkning – talangen fanns i släkten på hans mors sida, där åtminstone två anfäder med bravur deltagit i Ryska Mästerskapen – men hans farfar hade dunkat näven i bordet så att vodkan skvätte ur glaset och rutit att ”Åt sådana dåraktiga världsligheter ägnar sig inte en Jezjov! Din far skulle vrida sig i sin grav!”. Ivan släppte således sina trikådrömmar, bytte bana och hoppades nu, i och med Mars-resan, äntligen få den bistre patriarkens respekt.

Eliza och Ivan, utvalda elitastronauter, hade tillsammans varit på väg mot den röda planeten i drygt åtta månader. Förutom sina provinsiella respektive uppväxter och det faktum att de delade på nästan allt i den ungefär 120 kvadratmeter stora rymdfärjan, hade de ytterligare en sak gemensamt – bägge var de huvudstupa förälskade i Francois, den tredje besättningsmedlemmen på Mission II.

Francois kom ursprungligen från rivieran och var förutom austronaut också en modig fridykare, passionerad hemmakock, öm gitarrspelare, outtröttlig underhållare och en charmör av rang. Han var kort sagt en sådan person vars existens man nästan inte står ut med, men samtidigt inte kan leva utan.

”Han är som ett gift i mina ådror!” förtvivlade Ivan där han låg på sin hårda brits i den simulerade natten inne i tryckkammaren, ”bedrägligt skönt…och aldrig släpper han mig fri!” Han hade hjälplöst kretsat kring Francois likt en banal planet kring en livgivande sol allt sedan de första gången sågs på austronautträningen för fyra år sedan, och även om inte tyngdlösheten redan hade haft samma effekt så skulle ändå varje hårstrå på Ivans kropp ställt sig på ända så fort fransmannen befann sig i hans närhet. Denna passion kunde Francois naturligtvis inte ta misste på, men han var likväl kontinentalt varm och obesvärad över faktumet. En gång, när syrehalten för några minuter oväntat fallit i kabinen, kunde Ivan svära på att deras läppar mötts i en passionerad kyss. Men Francois skrattade bara bort det efteråt, sa ”Je ne regrette rien!” i munter ton och gav Ivan en ordentlig dunk i ryggen.

”Jag älskar honom så mycket att jag hatar honom!” tänkte Eliza kväll efter kväll från sin sovplats i kammarens motsatta hörn. Hon förstod inte vad han ville. I ena stunden höll han hennes hand och lättade sitt hjärta från stort och smått, för att i nästa anlägga ett vemodigt uttryck – det fick honom att se ut som en grekisk staty – och beklaga sig över sin hemlängtan. Vid sådana tillfällen var det som om deras delade hemligheter, interna jargong och gemensamma intresse för hästuppfödning inte spelade någon roll. ”Han tänker på sin fru, den franska slinkan! Och säkert är hon sådär petite och très chic och bakar perfekta macarons hela dagarna, bien sûr!” gruvade sig Eliza.

Man skulle kunna tro att Ivan och Eliza var bittra fiender, men de såg inte varandra som rivaler, utan snarare som sittandes i samma undergångsdömda båt, vanmäktiga och utlämnade åt den dånande och bedrägligt vackra flod som Francois utgjorde. Bägge visste de att ingen av dem skulle få honom, och de kände svartsjukan bubbla inom dem som svart tjära över blotta tanken på att komma tillbaka till jorden och behöva dela honom med övriga sju miljarder.

”Jag tycker ändå att vi har något speciellt ihop, jag och han”, gnällde Ivan inför Eliza en långsam söndag vid kommandobryggan. ”Äh, Francois är som en IKEA-möbel”, suckade Eliza. ”Han passar in i varje hem. Det är bara att inse att det inte är i din lökkupol eller min moderna, enplans jättevilla han vill bo. Han håller hellre till i en bohemisk bordell i Montmartre…” hon insåg att hon dragit metaforen för långt och lät meningen tona ut. ”I så fall önskar jag att han inte fanns!” sa Ivan sammanbitet. ”Eller att han fanns, men att ingen annan heller någonsin skulle få honom.” Tystnaden sänkte sig över kontrollrummets alla blinkande små lampor, och tillsammans betraktade de två vännerna det röda, okända klotet långt där borta sakta och ljudlöst närma sig. Någonting osynligt hängde i luften mellan dem.

På den tvåhundrafemtiosjätte dagen, ett dygn senare än beräknat, var de tre astronauterna slutligen redo att beträda Mars yta. De hade legat i omloppsbana i två dagar, men nu var det dags att skicka ner själva landaren. Francois hade enväldigt röstats fram att vara den som först skulle få stiga ut på planeten. ”Du är vår ledare, så är det bara”, sa Eliza. ”Jag är hedrad och stolt”, svarade Francois. ”Men jag glömmer inte att det här är en kollektiv prestation. Det är vårt gemensamma lilla steg”, sa han högtidligt och kramade om Ivan, som hade tårar i ögonen och var den som skulle ha hand om själva färjan medan de andra for ner till planeten.

Det vacuumsäkra arbandsuret utanpå Francois rymddräkt visade 02:34 GMT. Han plockade upp det lilla fotot på Adèle ur fickan och kysste det lätt. Sedan drog han på sig hjälm och handskar, tog ett djupt andetag och öppnade slussen. Eliza såg hans kropp avteckna sig i siluett i det svaga, röda motljuset. I samma ögonblick som han tog steget ut i det okända, bet hon ihop käkarna hårt och startade åter kapselns motorer. Ingen levande varelse fick se Francois ansiktsuttryck bakom hjälmens tonade glas när porten omedelbart förslöts bakom honom.

the smell of leafmold and the sweetness of decay

Jag vet att jag säkert snart kommer att vara lika missnöjd över sakernas tillstånd som vilken hösthatare som helst - november brukar ha en imponerande förmåga att ingjuta tröstlöshet i varje ryggrad - men hittills har jag i år besinningslöst älskat den vår de svage kalla höst.

Hösten för mig har varit kokos-gröt, Kårrullen och en aldrig sinande ström av fikor i Discokollektivet. Blixtblå himmel och våta gator, att cykla i guldkorridorer, gå på bondens marknad och vara av vädrets makter oantastlig i fjällräven-jacka och cowboyboots. Dubstep och grytmiddagar och finchampagne och Harry som står och lagar toast i morgonrock och tofflor. Lukten av svavel när man precis tänt ett stearinljus, oemotståndliga gatlyktebelysta lövhögar och att alltid sova lite för lite.

Tack jordaxeln för din vänligt bestämda lutning, som tvingar oss att böja oss för lika delar oberäknlighet och komromisslösa cykler. Det driver liksom livet framåt i en denna annars så ritual- och gränslösa tid.

återbäring

Varje gång vintertiden tar vid och vi vrider klockorna bakåt en timmes vinning, förstärks min känsla av att tiden bara är hittepå. Om den är så enkel att manipulera måste den helt enkelt vara fejk, något som en storebror eller landsfader - snarare än moder jord - uppfunnit för att kunna ställa upp ramar och förenkla, för att kunna tygla orsakan och verkan och stora befolkningar.

Att tid inte alls är en behållare, en stor glasburk rymmandes historien, utan bara är en tjusig titel för att beskriva att saker inträffar efter varandra, att atomerna rast- och kompromisslöst rör på sig. För om allting slutade att ske, om det gick fem dagar utan att jag tänkte en enda tanke eller en enda fjäril slog med vingen på andra sidan jorden, skulle tiden ändå inte ha gått. Det är den som är slav under händelserna, inte tvärtom.

Det väsentliga är alltså inte sekundvisarens hackande framåt, utan att molekylerna i min kropp obevekligen byts ut och byter plats, tills mitt ansikte är rynkigt och det system som min lekamen utgör förstör sig själv. Det är inte tiden det kommer an på. Det är rörelsen. Ju färre saker jag gör, desto långsammare går tiden och ju mer jag uträttar, desto snabbare rör den sig framåt. Lite som att cykla på en fixie. Det går inte att coasta.

Så det här med tidsomställningar känns inte som magi, utan som att lura systemet. Att underminera en auktoritet. Lite som när man slänger en handfull småmynt i havet, plankar på bussen, går förbi kön på [hg] eller motverkar gravitationen med tillräckligt mycket natt och promille i kroppen. En vinst, ett fusk, en bonus, som fast det egentligen inte betyder någonting, får en att må lite, lite bättre.

självsvådlig och livrädd

Hangarens 14 meter höga väggar och inpyrda människolukt är inte längre ovan mark för mig, men varje gång jag klättrar passets första led balanserar jag fortfarande på gränsen till lätt panik. Händerna svettas, magen signalerar obehag och någonting okontrollerbart inuti mig börjar att darra. Sedan bankar jag med låtsad säkerhet handflatan två gånger i plåttaket, firas ned och fylls med lättnad och adrenalin och glädjerus, vilket får mig att vilja göra om det igen.

Jag är som bekant rädd nästan jämt. Men kanske är det mitt eget fel. Igår gick jag på en stor fest där jag var den enda icke-studenten (dessutom var alla psykolog- eller läkarstuderande), jag bor i kollektiv fast jag är folkskygg, jag åkte till Kanada för att göra en skidsäsong tillsammans med en massa skibums fast jag knappt sysslat med utförsåkning tidigare, jag arbetade som enda utlänning på amerikanska Hostel in the Forest och jag har nyligen börjat jobba på ett IT-företag som ensam beteendevetare bland enbart tekniker. Hade jag varit kung hade mitt valspråk förmodligen lytt fake it 'til you make it and if you can't fix it, feature it.

Ni anar inte hur bra det fungerat hittills. Så många gånger jag häpnat över hur omvärlden gått på min fejkade självsäkerhet och istället för att peta på min fasad så den rämnat, blivit rädda för mig. Ja det är sant!

Alla kan enkelt springa en mil, det handlar bara om att hålla tillräckligt lågt tempo. Det kallas för att ligga i sin comfort zone och är väldigt behagligt, man känner sig stark och att man kan hålla på nästan hur länge som helst. Jag brukar dock istället låta mina taxkorta ben pinna på så fort att mina löprundor blir asjobbiga och inte ett dugg trevliga, mer som ett nödvändigt ont.

Tydligen gör just klivet utanför komfortzonen att man utvecklas, och det är ju bra. Men spelar det någon roll - är det någon vinning - om man ändå direkt stegar upp till nästa nivå istället för att skörda frukterna av sin tidigare ansträngning? Jag är lite trött på att inte vara bra på det jag gör. På att alltid vara rädd. Det är ju så skönt att flyta fram den där milen, att känna att man faktiskt klarar den utan problem, istället för att kräkas i en buske och aldrig vilja snöra på sig ett par löparskor igen.

två steg från paradiset

Varken jag eller mina ihopkrympta nattögon trodde det var sant när väckarklockan ringde imorse. S:t Larskyrkan var alldeles morgonrodnat persikofärgad och på väg till jobbet tror jag nästan att Västanvindens växelvajrar snuddade aldrig så lite vid två (2) oskyldiga men lite saktfärdiga medtraffikanter när jag som vanligt tog alldeles för stora risker. Vallamassivet såg ut som en fantasi eller en Sagan om ringen-scen eller en Loka-reklam, med dimma och en halv röd sol hängande över sig, och på Universitetets tak promenerade fyra män.

Motorola, som delar byggnad med oss, flaggade på halv stång och någon hade städat bort halva min matlåda. Jag var koalatrött hela dagen och tackade med dåligt sovasextimmarpernattsamvete ogärna men förnuftigt nej till både klätteräventyr med Vargen och svamprisottobjudning hos Joejo samma kväll. Fast jag hade bestämt att det inte skulle regna idag kom rugghösten med sjumilakliv och det var faktiskt redan lite mörkt när jag på hemvägen äntligen mötte den förlorade Gärningsmannen där han flög fram i sådan hast att han nästan missade mitt ivriga vinkande. Längs med hela Storgatan var det som en mild dusch i ansiktet, senare dundrade dropparna mot fönsterrutan.

Och ikväll har jag mest lagat den godaste maten och försökt gillra listiga bananflugefällor. Och längtat efter stormen.

Det skulle kunna vara min sista dag här; kanske står min nedräkning på ett och jag kommer aldrig mer vakna till en ny, motvillig morgon. Antagligen gör jag det. Men om så inte är fallet är jag glad att jag lade märke till också denna, till synes ganska ordinära dag. För det är ingen vanlig dag. Det är en dag i mitt fucking LIV. Och hur stor procentandel av världshistorien finns mitt liv? Just det. Det går mot noll.

optimering

Träffade Joejo och vi pratade om hur man ska ta sig an sitt liv, i synnerhet de timmar om dagen som man inte måste ägna åt skola eller jobb. Hans filosofi är att göra det man för tillfället har lust med, medan jag inte kan låta bli att sträva efter den perfekta veckan, innehållandes en välplanerad balans av träning, egentid och sociala aktiviteter. Sedan tar jag mig målmedvetet igenom sagda vecka likt en maratonlöpare, med blicken riktad framåt mot ett avlägset mål och irritation beredd för varje liten sten som kan ligga i min väg. Man vill ju maximera avkastningen av sin frihet.

Vi kom fram till att jag borde bli mer som honom.

Men egentligen är problemets kärna att man ens känner ett behov av att fundera kring sådana här metasaker. Kan ingen bara slänga in mig i ett liv så fullt av verklighet att det inte finns utrymme eller vilja att sitta på kafé och våndas över hur man bäst behandlar sin fritid? Eller helt enkelt byta ut min reflekterande hjärna mot en reaktiv, agerande.

p.s. Fast fikan var trevlig.

röntgenblick

De där gubbarna. De har oformliga kläder i intetsägande ickefärger och mismatchande kepsar nedtryckta på huvudet, och de kommer cyklande bekymmerslöst och oändligt långsamt, med knäna utåt och kanske inget särskilt mål. Jag skulle inte ens lägga märke till dem, de skulle smälta in i miljön på sina parkbänkar som liknöjt bakgrundsljud om det inte vore för en sak. Blicken. När jag springer förbi dem följer deras ögon mig skamlöst och skoningslöst hela vägen, deras huvuden vrids långsamt 180 grader medan jag passerar, som satt deras halsar på kugghjul.

Detta ser jag i ögonvrån, för jag tittar inte på dem, jag har lärt mig mötes-kutymen: man kan betrakta någon okänd så länge han eller hon är en bit bort, men i mötesögonblicket stänger man av helljuset, man placerar man alltid sina ögon någon annanstans. Farbröderna och männen jag talar om resonerar inte så. Deras blickar på mig är öppna och självklara, och de fyller mig med ilska och irritation, för de klibbar mer än en nakenscanner på en amerikansk flygplats någonsin gjort. Att de tar sig rätt. Att bara liksom titta. På mig. Helt öppet!

Jag vet inte varför jag blir arg. Kanske är det för att jag vet att kvinnor på vissa platser stenas om de inte skyler sig och skyddar sig från just sådana blickar, som om det vore vårt ansvar var andras ögon vandrar och vår skuld vilka konsekvenser det får. Kanske för att vi genom århundradena blivit betingade och tvingade att sänka våra egna blickar, och om vi inte gör det får vi skylla oss själva, då är vi fredlösa. Allt medan röntgenögonen sveper över den plats vi upptar i rummet.

Jag joggar mig igenom irritationen och undrar om det är mig eller dem det är fel på. Om de borde underordna sig hyfs och konventioner. Eller om vi alla borde låta våra ögon vandra lika fritt och skamlöst.