Styrfart

Idag är dagen som fröken J lämnar hemlandet för kärleken och kreativiteten i Tyskland. Och som J-dog flyger över Atlanten till New York. Och som Elin kommer hem efter sina italienska äventyr. Det är inte utan att jag känner mig lite som Zach Braff i den där festscenen i Garden State, när alla rör sig-dricker -leker-knarkar-hånglar runt honom i vansinning hastighet medan han själv sitter still på samma fläck i soffan.

Trött i gräset efter löprunda. Fanny vägrar inse och vill leka.

Kanske är det för att uppväga detta som löparlyckan ler mot mig i dessa dagar. Trots ett par träningslösa månader och en förkylning som envist vägrat gå över, finns snabbheten enkelt och självklart i fötterna. Utan ansträngning trampar jag fram till Hotel Yorba och sedan kommer jag hem och spelar den på gitarren.

Men mycket vettigt får jag inte gjort. Jag ställer klockan på morgnarna men tar mig sällan upp före tio. Jag har en to-do-list där inga punkter stryks. Gitarren och böckerna och datorn får min uppmärksamhet, men sällan helhjärtad. Av någon outgrundlig anledning går det inte att vara effektiv och fokuserad hemhemma, det har det aldrig gjort. Folk säger att det är skönt. Men mig gör det mest otillfredsställd.

Dagen visade sig full av rekomenderbara texter. Och klockan är bara två!

Jag sov på mina biljettbokningsplaner, och när DN från förstasidan med trycksvärtetyngda rubriker ropade Nordpolen kan bli isfri redan i sommar, tolkade jag det som en indikation på att spara 250 spänn och oändligt mycket karma och välja att skumpa buss i nio timmar upp till Nordmaling istället för att inrikesflyga nästa vecka.

På kultursidorna fortsatte Nina Björk den tämligen slumrande väskdebatten, på ett utmärkt icke-aggressivt och sakligt sätt, men tyvärr finns artikeln inte i nätupplagan. Dock kommer jag snart ägna en hel bloggpost nära dig åt det där, men ifall du är en dålig människa och inte orkar läsa den, eller ifall jag är en dålig människa och inte orkar skriva den, beakta följande smakprov:

Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren.

Jag ägnade därefter frukosten åt att verbalt försöka dämpa min fars konsumtionsbegär, varpå han på karaktäristiskt verklighetsflyende manér genmälde med glada isbjörnar och efter mig syndafloden. På biblioteket, som för övrigt kommer att bli min arbetsplats i sommar, följde jag kollektiverskans sista visdomsord till mig och la beslag på Douglas Couplands moderna klassiker Generation X. Eftersom jag minimala odds till trots lyckades tappa bort mina dagars upphov i vår tvåtusen man starka köping Mellerud slog jag mig ner utanför Konsum bland semestertidiga norrmän och började läsa. Jag läste, och jag förstummades, från första sidan:

Den första solskärvan stiger över det lavendelblå Joshua Mountain, men tre av oss är lite för coola för vårt eget bästa; vi kan inte nöja oss med att låta ögonblicket passera. Dag måste hälsa det uppblossande skenet med en fråga, en dyster morgonsång: "Vad tänker ni när ni ser solen? Snabbt. Innan ni tänker för mycket på det och tar död på den första reaktionen. Var uppriktiga. Var ruskiga. Claire, du först."
"Hmm. Jag ser en bonde i Ryssland, och han kör traktor på en veteåker, men solskenet har blivit skämt - som en bleknad svartvit bild i ett gammalt nummer av Life. Och ett annat egendomligt fenomen har inträffat: i stället för solstrålar har solen börjat avsöndra lukten av gamla nummer av Life, och lukten får hans grödor att dö. Vetet börjar skrumpna ihop. Han har sjunkit ihop över ratten på traktorn, och han gråter. Hans vete håller på at dö av historieförgiftning."
"Bra, Claire. Mycket bisarrt."

Så stilsäkert! Så distansierat! Så dekadent! Så genialiskt! Folks, ni måste läsa den här. Det är inget att diskutera.

Hemkommen hängav jag mig kompulsivt och skamfyllt åt lite slösurf, varpå jag landade i Brudens nya blogg. Bruden, nu utkommen som Sara Lövestam, är ett kapitel för sig. Hennes kombination av lesbisk rapportering, språknörderi och humorfylld, fenomenal skrivförmåga är helt enkelt oslagbar. Dessutom bevisar hon allt som oftast att hon besitter en hel del fantastiskt vettiga åsikter, vilket jag naturligtivs aldrig skulle tveka att delge er.

Det får räcka för stunden. De mörka regnmolnen som nyss liksom sögs ner över fjället har förbytts i blyg och sporadiskt sol, vilket indikerar att det är dags för en löprunda. Sedan blir det laxmiddag och fotboll. Intellektuell stimulans har sin tid, resten av tillvaron sin.

Well it's true that we love one another

Sedan våra ögon först möttes över orienteringsskor och pepparkaksbak i slutet av högstadiet har vår relation gått igenom allt från spröd nyförälskelse till morgonsurt samboskap, och det som återstår är kärlek i rostfritt stål. Under några få dagar befinner mig jag och fröken J i samma land, på samma plats. Det är som en lång, mjuk utandning. Det blir promenader under Stora Ruds oroliga juniskyar och genom ett sommarslumrande Dals Rostock.

Taget av min kamera! Min!

Vi går där, egentligen inte tillhörande. Som fiskar dolda i havet, simmande mellan samtalsämnen böljande likt sjögräs, och då inser jag plötsligt varifrån min vana att ställa hypotetiska frågor och göra ovidkommande tillika orealistiska tankeexperiment kommer ifrån. Vad skulle du göra om du vaknade upp i ett okänt, helt kalt rum och var fullkomligt naken? frågar hon. Vems kropp skulle du vilja låna för en dag? undrar jag.

Varg påstod att det inte var relevant med tankeexperiment om man inte kunde applicera dem på någon slags realitet. Min kollektiverska förstod inte meningen med att diskutera saker som inte har någon som helst verklighetsförankring. Vilket jag naturligtvis respekterar. Jag vill inte lägga någon värdering i det här.

Men vissa av oss kommer alltid att fundera på hur vårt liv hade sett ut om vi hade bott i det där huset som vi ser genom bussrutan. Och när någon undrar varför tycker drakar om guld egentligen? tycker vi att det är en bra fråga. Medan andra konstaterar att drakar ju faktiskt inte finns.

Bokslut över magisk vår

I Göteborg luktade luften västkust. Bussarna var blå istället för orangeröda och Joels pappa lovade på entusiastisk dalsländska att jag skulle få köra traktor. Kort sagt: jag var hemma. Den vårtermin som allt mer bestämt kom att sorteras i facket magisk - inte egentligen för sitt innehåll utan för min egen inställning till den - är till ända. Det är således dags att lägga den till handlingarna en gång för alla. Katalogisera och arkivera.

Vårterminen började strax före tolvslaget på nyårsafton på ett berg i Göteborg. Jag träffade den otroligt inspirerande Markus som visade mig stjärnorna, och efter det blev av någon anledning ingenting sig riktigt likt. Det blev startskottet på en era där skönheten ständigt tycktes skina igenom vardagens barriärer. Min cykel Lyxen bar mig genom tiden; dess perfekta hjul rullade fram där det gyllene livet glimmade under januarislasket, över nattens tysta gator längs blanka sovande rutor, genom Vallaskogens allt mer påtagliga grönska.

Kärleken tog slut på gott och ont. Jag började framgångsrikt plugga Nationalekonomi och det var nästan bara roligt, även om jag fick lägga ner en hel del tid och energi på att få mina dubbla studier att gå ihop. Min flytt in i kollektivet Studio 55 med tre okända människor visade sig vara ett riktigt lyckokast. Det var alltid underbart att komma hem dit, och jag kan bara beklaga att jag under terminen knappt hade tid att visa mig hemma. Jag hälsade på moster Ylva i Stockholm och Markus i München. Tillsammans med Sally prövade jag campushallens olika träningspass, avhandlade väsentligheter i bastun och duschade med identiska Lush-shampon. Jobbandet på [hg] kändes extra roligt och jag började äntligen få grepp om alla nya personer som börjat i pubgruppen kring höstens för mig så hektiska NolleP. Jag skrev mystiska brev och gav anonyma uppdrag till Varg, en...annorlunda taktik som efter avslöjandet tycks ha gett viss utdelning. Nå, det får väl framtiden utvisa. Markus kom på spontanbesök från Tyskland och solen ville aldrig sluta skina. Vi gjorde intressanta projekt i tillämpad kognitionsvetenskap och vi reste på bästa semestern med sektionen till Holland.

Jag var ständigt på språng. Med vinden i håret och Juno Soundtrack i öronen. På gränsen, med marginaliserad sömn och flygfärdig lycka. Jag väntade mig naturligtvis hela tiden att det skulle ta slut. Att min lite fånigt romantiska, och för mig knappast särskilt karaktäristiska, inställning till omvärlden skulle dämpas. Och mycket riktigt slog verklighetens brutalitet för ett par veckor sedan ner.

Men vi tar oss igenom det här. Det måste vi göra. Och vad gäller magin så har allt sin tid. Under vårterminen var jag menad att vara okonstlat lycklig; men sommaren har andra mål med mig och med oss. Jag ska läsa böcker och skriva, och jag ska lära mig en hel massa både i praktik och teori.

Men först skulle jag vilja att alla jag kände; alla som någonsin rört upp minsta gnista tillgivenhet inom mig och alla som jag har haft samma effekt på, ställde sig i en ring runt mig. Att de såg på mig med värme i blicken. Och att jag kunde blunda, slappna av och bara falla bakåt. Att de stod så en stund, och höll om mig och vakade, alltmedans tiden stod stilla.

Fast det där behövs egentligen inte. För om det är något jag tror mig ha lärt mig, så är det att man trots sin absoluta inre solitud, aldrig är riktigt ensam. Man ingår alltid i ett nätverk, invävd bland tusen andra människor. Och det nätet kan man falla mot. Både i tanke och handling.

Under havets yta

Valda delar av familjen

Förra veckan reste fjorton av oss KogVet-studenter till Nijmegen (Najmächen) och hälsande på våra Holländska motsvarigheter. Det var som upplagt för att bli fantastiskt.

Vi var inackorderade hemma hos olika värdar i deras allt som oftast minimala rum. Under en veckas tid bodde jag och Johanna i ett rum där allt - och då menar jag allt, från handdukarna till papperskorgspåsarna - matchade, och delade en cykel på vilken vi irrade runt och kom försent till det mesta.

Det var socker i allt. Inklusive ölen, potatissalladen och pannkakorna.

I Nederländerna heter jag "Chrro" och som svensk/engelsman/tysk kan man förstå en hel massa läst text men knappast ett ord av vad de säger. Allt är platt platt och jag har aldrig sett så mycket cyklar; eller trevånings cykelgarage heller för den delen. Till frukost äter man macka med strössel på och på lunchen blir det mer mackor, gärna med drickbar filmjölk lömskt förklädd till mjölk. Öl drickes i små 20cl-glas, det är nästan alltid Heineken och holländarna sätter en ära i att den ska smaka så lite som möjligt. Det är folk överallt men mest på tågen. Allt som är bra eller gott på något vis är antingen "Naturlijk" eller "Lekker", eller bäggedera.

Jag och Mattias lekte i en fontän på campus. Dessutom matchade vi.

Vi gick på symposium och kollade in universitetet. Var kulturella och gick på museum. Vi hängde ganska mycket i parker. Bowlade, såg på schlagerfestivalen på en gaybar och åt konstig mat. Våra fötter måste ha gått flera flera mil över asfalt, gatsten och parkernas gröna gräs. Vi hade dåligt samvete över att vi bondade mer med varandra än med holländarna, och vi bildade en alldeles fantastisk familj, där jag fick rollen som den truliga tonårsdottern. Några dagar åkte vi till vackra Amsterdam och njöt av stadens nästan overkliga pittoreskhet på dagtid och marijuanadoftande synd och smuts på natten. Vi satt på en av de tusen broarna och sjöng lågt medan ljusen speglade sig i stadens kanaler. Och ju mer jag ser av världen, desto mer fascinerad blir jag. Det är en sann kärlekshistoria.

Bilderna är tagna av Stina, familjens farmoder och nästan officiella fotograf.

Jag borde förstått att du inte är någon man förlorar. Att när man (två år här till trots) inte förmår bryta igenom omgivningens lager av normalitet och vardagsglädje och ta någon åt sidan; när det verkligen verkligen gäller. Då finns du där. Utan att jag ens behöver be om det.

Mer söndagshemligheter

Jag frågade David om han hade några hemligheter som han aldrig hade berättat och aldrig skulle komma att avslöja för någon. Sedan frågade jag mig själv. Och vidare i min bekantskapskrets. Svaren kom snabba och självklara. Det verkar som vi alla bär på saker som är för privata, skämmiga, heliga för att uttalas högt; som aldrig kommer att komma över våra läppar.

Som samtalsämne betraktat är det naturligtvis värdelöst - man kommer liksom inte så långt. Men jag fortsatte ändå fråga, för jag kunde inte sluta fascineras. Över dessa gigantiska mikrovärldar som ryms bakom våra pannben, över de vidder vi aldrig kommer nå. Över varje människans inre universum, som gör henne så ensam.

Ett liv av händelser, drömmar, sinnesintryck och idéer, oförklarligt och onåbart lagrat bland neuroner och gliaceller. Jag tycker det är helt fantastiskt. Medvetandefilosoferna kan diskutera om vi är Matrix-artade hjärnor på burk; biologerna kan försöka reducera oss till våra drifter; neuropsykologerna kan förklara alla mina känslor och funderingar med kemi och elektricitet. Men jag vidhåller: era tankar är det vackraste jag vet.

Före stormen?

I Café Java kan alla höra dig skrika

På IDA, Institutionen för Datavetenskap, råder ständig årstidslöshet. Där i B-husets djup finns inga fönster. Ibland kan man förnimma en strimma av världen utanför när en stråle letar sig ner genom de i ett tak någonstans långt borta belägna rutorna. Men oftast kommer verkligheten som en chock när man kliver ut ur ingång 27. Kanske exploderar ljus, sommarvärme och blomdoft i ditt ansikte. Kanske stjärnor i långt där uppe i mörkret blinkar till dig genom kall och krispig vinterluft. Man kan aldrig så noga veta.

Det är KVTILL-projektets slutfas och vi tillbringar våra dagar här. Det har blivit en egen värld. Café Java där man aldrig kan tala om några troll utan att de dyker upp bakom ens ryggstöd. PC-pularna om vars salighet man konkurrerar med en till synes aldrig sinande ström Skype-pratande indier i headset. Teknologbevandrade marker och matrum där man kryssar mellan robotar, laptop-kolonier, LiU-tröjor och för korta jeans.

Det är klart att jag saknar dagsljuset. Det är klart att jag håller på att gå vilse bland alla papper och datorer ibland. Men det finns någon slags tjusning i det hela också. Vi är åtminstone instängda här tillsammans. Hela KogVet panikjobbar genom ljuva maj, och jag kan inte låta bli att njuta litegrann. Nu skall jag fortsätta skriva rapport.

Ibland gör man rätt ibland gör man fel

Det snurrar fortfarande i huvudet efter gårdagen. Jag har spritpenne-målningar i ansiktet. Nu ska jag till universitetet och fortsätta med våra tester. Men:

Hela världen är så underbar

bara man får ett svar

timekill testar

På den här bilden ska jag ska se sådär ensam och fri ut. Den är taget av Mikael på toppen av Cerro Chirripò i Costa Rica.

Det här med dokumentärbloggning känns hett. Jag gillar ju uppdrag överhuvudtaget. Livet blir lite roligare så. Och eftersom jag var för liten för att vara med i dokusåpor i slutet av 90-talet, så får jag väl kompensera så gott jag kan här på bloggen.

Jag saknar mig lite ibland. Man är ju aldrig ensam nuförtiden. När jag går och lägger mig om kvällarna kommer tusen tankar, eftersom jag liksom aldrig har haft tid att tänka efter under dagen. Men jag är så trött så jag somnar pang! och sen är det en ny vacker dag.

Men ju mer man umgås med folk, desto lägre blir tröskeln till den dåliga sortens ensamhet. När den skaver och inte känns bra alls. Och därför blir det någon slags spiral, jag vet inte om den är ond eller god, men den leder ständigt uppåt uppåt och plötsligt klarar man inte av att inte hänga med folk ungefär hela tiden längre.

Och då är det istället ensamheten blir intressant. Vissa saker är inte helt okej att göra utan sällskap. Det är kanske lite obekvämt eller lite läskigt eller bara fel. Det måste testas. Och jag har ju en hel öppen sommar för mina fötter som jag gnällde om nu senast.

Så jag ska, ensam:
- Gå på bio
- Äta på restaurang, på kvällstid
- Åka på cykelutflykt och tälta i skogen
- Gå på konsert

Måste skaffa en kamera bara. Jag kan kanske låna någon. Det ska bli spännade, det här. Jag rapporterar.

...då får väl Äventyret komma till Gro

Det är klart att magin inte tagit slut. Den har nog bara börjat.

Så satt man där i Trädgårdsföreningen igår eftermiddag; KogVet-konferensen och Utekravallen var över och vi satt och hängde med de gästande finländarna som snart skulle åka hem. Det var vårens varmaste dag och plötsligt kommer Markus gående och halar upp varsin Münchisk weissbier i solen.

Jag har nog aldrig blivit så förvånad i hela mitt liv.

Men flyget var tydligen billigt från München till Norrköping, och vad finns det väl då för anledning att inte ta det? Vad finns det för anledning att inte åka tåg till Linköping, gå till mitt kollektiv och ta reda på var jag höll hus, och överraska mig? När man ändå har vägarna förbi Sverige, liksom.

Livet är enkelt så här i maj. Man kan laga lite mat och hänga i trädgården. Man kan gå till Elsas Hus, titta på eko-modevisning och spelning med galnaste Sirqus Alfon. Man kan cykla ut ur stan och ljusen, lägga sig på ett UFO-ägg och titta på stjärnorna tills natten blir ljus och fötterna fryser till is. Man kan dricka te och inte sova så mycket. Man kan äta maskrosor till frukost i trädgården.

Vackert. Otroligt vackert.

Brända skepp och körda lopp

Kanske slutade den här vårterminen vara sådär oförklarligt magisk...idag. Kanske slutade den med det för att det bara var en försvarsmekanism mot regnet och mörkret och längtan, som nu inte längre behövs när varje steg man tar är ett ljuvt andetag av maj. Antagligen har det varit på gång ett tag, magin har mattats i takt med att graderna stigit, och jag har låtsats att jag inte krampaktigt hållit fast i dess kjolfåll. Men jag har förstås ännu inte givit upp - kanske är det bara en svacka.

Whatever. Ruset avtar. Dagarna springer hysteriskt fort genom veckorna, själv springer jag ifrån/tillsammans med hemtentor och KvTill-projekt, och ni vet hur det är; det räcker aldrig riktigt. Inte tiden. Inte jag. Och nu inte heller endorfinnivån.

Mina och Julias sommarplaner; att åka och hälsa på Elin i Italien och Markus i München, grusades när jag i måndags fick reda på att Elin planerar en tidigare hemresa. Peace&Love-festivalen kommer jag och Mikael inte iväg på om inte fler ansluter sig, något som det verkar tunt med just nu. Så vad hände med min sommar? Vad hände med äventyret? Det som skulle bli Den Bästa Sommaren hotar nu att decimeras till ett runtgnetande på halvtid på ICA i ett Mellerud där inga vänner längre bor.

Ynk, således.

(Och på tal om något helt annat är jag jäkligt trött på att vänta. Det är inte min grej.)

How you'd have a happy life if you did the things you like

I charm you and tell you
Of the boys I hate, all the girls I hate
All the words I hate, all the clothes I hate
How I'll never be anything I hate

You smile, mention something that you like.

Jag tycker om tjejer med konstiga solglasögon. Och tandställningar och tandfel. Jag gillar att studera människor och fantisera om deras liv. Jag tycker om folk som sover på offentliga platser. Och när någon sträcker sig upp så det blir en liten glipa mellan tröjan och byxorna. Jag tycker om när flygplanet lyfter från marken, att köra bil på natten och lyssna på musik. Jag älskar roadtrips och blandskivor, jag gillar tåg och att färdas, vara på väg, ja jag älskar älskar att cykla på vägarna, gatorna och genom skogen. Jag gillar att dricka öl. Att titta på stjärnorna och lära mig nya stjärnbilder. Filtar på marken. Överraskningar och handskrivna brev. Vegetarisk mat och Body Shop-produkter. Kyssas. Hud under fingertopparna. Jag älskar att ha träningsvärk och att svettas. Lukten av årstider, och tusentals andra lukter. Nagellack och korta naglar. Fräknar och solbränneränder. Androgynitet. Fåniga poplåtar. Jag gillar tonårskillar som har ägnat alldeles för lång tid åt sina frisyrer. Jag tycker om början på saker. Förväntan, efterrätter och konstiga samtalsämnen. Jag tycker om att gå på bio och jag älskade Juno och Darjeeling Limited. Jag tycker om att vara lite rädd för det okända, jag tycker om att ha en plan och att ha alldeles för mycket att göra. Jag tycker om att sova utomhus, frukostar, Sallys tekoppar och att ha ögonen öppna under vattnet. Jag gillar slamret från mina kollektivare. Jag tycker om att vara vaken riktigt sent på natten och riktigt tidigt på morgonen. Eld, överväxta ruiner, udda intressen och klotter i marginalerna. Folk som vågar vara lite patetiska. Jag gillar att analysera låttexter, klä ut mig, bryta arm och skicka lappar på föreläsningarna. Jag tycker mycket om saker som är små. Dialekter och motsägelser. Jag tycker om folk som ler när de lyssnar på musik. Och att långsamt vrida på persiennerna när morgonen kommit.

I could be a genius if I just put my mind to it

Nämen så att nu är det ju dags för tenta i Vetenskapsteori om en timma. Efter, exakt, NOLL timmars sömn från min sida. Det var en sådan där natt som på samma gång sträckte sig mot oändligheten och i takt med mina hjärtslag krympte samman till ett intet. Det var länge sedan sist nu, länge sedan till synes orsakslös insomnia, denna raffinerade form av lidande. Men jag antar att att skriva tenta utan att ha sovit innan är en typisk sån där grej man ha gjort under sin universitetstid.

Och jag kommer att fixa det. För ursäkta Jante, men jag är ju så jävla bra! Imorse fick jag mitt tentaresultat från förrförra veckans fruktade makroekonomi, på vilken det visade sig att jag satt ett solklart VG. Trots dubbla studier, trots att jag tillbringat veckan innan tentan i München. Som sagt; så jävla bra är jag!

Sunday secrets

Större delen av Puben, stekversionen. Det är Carro som tagit fotot.

Jag är avslöjad. Igår natt i Herrgårns dunkla källare fick så till sist breven en avsändare och Linköpings Amelie från Montmartre ett ansikte. Ni har förstås ingen aning vad jag pratar om. Jag kanske berättar det för er en dag. Men inte här, det här är inte den alternativa verklighetens forum.

Igår var det personalfest på [hg], vilket innebar full fart i den gamla herrgården från 12 på dagen till 6 på morgonen. Vi som jobbar i puben hade gjort vår alldeles egna långsökta tolkning av OS-temat och var utklädda till stekare. Med namn som Noppe, Sibbe och Vickan sippade vi champange och levde livets glada dryga dagar, i den minst sagt brokiga skaran av mer eller mindre politiskt korrekta utklädnader. När dagen blev kväll fortsatte äventyret och blev till ett trivsamt virrvarr som upplöstes i morgonens ljus och fåglarnas ljud när jag sedemera steg ut ur källarporten.

Idag har skyn varit lugnt söndagsgrå. När jag klarvaken slog upp ögonen efter fyra timmars stärkande sömn kändes tillvaron lite uppgiven och daterad, men den lyftes snart av tipspromenad i Gamla Linköping med tantpoängs-klubben. Charlotta hade plockat vitsippor till vårt kök. Luften smakade gott och några få regndroppar duggade lätt lätt på mitt huvud när jag cyklade hem från finaste Jonatan efter en te- och gitarrsession. PostSecret har just publicerat sina söndagshemligheter. Och jag känner att inte finns så mycket mer att begära.

Underhållning, fotboll och skotrar i en ohelig allians

Sally, som ligger i till synes av Vetenskapsteoriboken inducerade feberplågor, uppmanar mig i kommentarsfältet att underhållningsblogga åt henne. Mina läsares ord är naturligtivis min lag - en nyuppfunnen regel och något som ni borde utnyttja bättre. Nu skulle jag kunna säga att jag visst kan blogga, men att jag just inte vet om det blir så underhållande. Men det skulle te sig självförminskande, och sån sysslar vi inte med i den här bloggen.

Jag skulle också kunna skriva om skotrar, semester eller höst, något som jag varit frestad att göra mången gång. Blogger-mallen tycker nämligen att man skall tagga alla sina inlägg med etiketter relaterade till dess innehåll, och föreslår pedagogiskt just dessa tre substantiv. Varje gång som mina ögon når skärmens nedre kant och snuddar vid det där, undrar jag om jag någonsin skulle vilja skriva en post om skotrar, semester eller höst, och sedan prydligt kategorisera mina inlägg som just detta, varefter jag starkt betvivlar tankens infriande. Jag tänker vem fan har en tag-kategori om skotrar? Och sen ser jag en robust, norrländsk och lagom inskränkt skoternörd framför mig, själaglad iklädd någon slags overall och solglasögon sittande på sitt senaste skoterförvärv. Ibland gör det mig glad. Ibland bara...matt.

På tal om underhållning gick jag idag på mitt livs första fotbollsmatch (!). Stina och Mimi drog mig med, och det kan tilläggas att jag inte gjorde särskilt mycket motstånd, tvärtom, då jag trots att jag är genuint ointresserad av att bevittna lagsport, är en fin och öppen människa som gärna vidgar mina vyer. (Räkna antal bisatser i den meningen, ni!) Och man ska ju pröva allt en gång. Det var damallsvenskan och Linkeboda mötte ett mystiskt, och tämligen kasst, lag med det klingande namnet Bälinge. Det var halvljummet spel, halvjummen korv till försäljning (som jag naturligtivs inte köpte, men ändå kände ett mycket ovegetariskt urge gentemot) och minst sagt halvljummen temperatur, och mina solglasögon som jag hoppfullt medtagit kändes mycket överflödiga. Men det var så trevligt! De 90 minutrarna gick fort och jag fick lära mig massa saker från mina tålmodiga vänner, då jag inte tvekade att ställa frågor av de mest...grundläggande karaktär. Nu är jag taggad till tusen att kompensera för min minst sagt bristande uppfostring på lagsportsområdet; nu skall jag lära mig slå bredsidor och uttala mig om målchanser, ja jäklar!

Jag har ju inte ens börjat komma i närheten av att prata om semester eller höst än, men min tid är ute; sängen kallar och likaså min kudde som jag just insåg att jag glömt ute på gräsmattan. Så känn er underhållna och skänk Sally en frisk tanke, så hon kan gå ut i skogen och sova i vindskydd och annat som skåningar ägnar sig åt nu i helgen. På återseende! Kanske förr än ni anar.

Niklas i vardagsoutfit

Mina vänner; krisen är avstyrd, jag har landat i vardagen och Linköping känns som hemma igen. Med en twist, kan tilläggas, eftersom två av tre delkurser i Nationalekonomin nu är avklarade och jag lägger den tredje på is tills augusti. Något som innebär att jag nu inte ligger konstant efter med ungefär allt i mitt liv, och kanske i förlängningen till och med kommer leda till att jag faktiskt städar mitt rum.

I torsdags drack jag öl med de andra i vår något kaotiska NEK-grupp, och det var fint. Vi kanske inte är den frikursar-grupp som har haft flest korrekta svar på lektionerna, men jag tror vi är den som haft roligast. Och det känns, av många skäl, lite vemodigt att ekonomin nu är över. Jag uttryckte mina intentioner att nog dyka upp på en och annan föreläsning under mikrokursen ändå, trots vårens ökända B-uppsats som snart går på helfart. Men min mer erfarne Kogvet-kollega Marcus, som också läser NEK:en, sa med desperation i rösten"Nej, GÖR det inte!", så vi får väl se hur det blir.

Niklas är den som varit min främsta partner in crime där vi suttit i A-huset och svettats över marginalkostnader, nominell BNP och förväntad inflation. Någon gång under introkursen blev vi varandras livscoacher; sånt som man inte vågar säga till dem man känner väl kunde jag berätta för Niklas eftersom han, som jag till hans stora indignation uttryckte det, "inte är en del av mitt liv". Efter det var tanken att han skulle utbilda mig i känslor och empati, medan jag skulle ge honom lite politisk och samhällsrelaterad bildning. Men i slutändan blev det nog mest relationer som avhandlades åt båda hållen. Niklas är rolig, eftersom han är USA-freak, till en början kan ge intrycket av your average sportkille i godtycklig collegefilm (även om han hellre beskriver sig själv en nördkaraktär i O.C.), och aldrig tvekar att säga sin ärliga mening utan att alltid tänka efter först. Men samtidigt har han en stor portion självdistans och en hel massa dolda egenskaper som framträder efterhand.

Häromdagen framkom det han han hade läst min blogg, och upprörts av det faktum att hans namn inte stod att läsa någonstans. Så jag lovade honom en blogpost, och ni andra läsare får alltså ursäkta inläggets lite interna touch. Varsågod Niklas! It's been a pleasure.

Äventyret

Jag och Elin vid Marienplatz

Äventyret visade sig denna gång bestå i att i fem dagar inte behöva göra särskilt mycket alls. Och det var jättefint. Vi drack weissbier och åt sauerkraut. Vi cyklade i solen (München visade sig, lite otippat, vara en på alla vis utmärkt cykelstad), lagade mat och försökte förgäves komma in på indiepop-klubbar. Vi köpte jordgubbar och solglasögon och klippte oss på en tacky löpandeband-frisersalong för 9 euro. Det var ungefär vad som behövdes. Bara en sån sak som att sitta på ett italiensk café, i en tysk stad, med två österrikare och en svensk, och prata engelska. Det är skön förvirring.

Det är bara det att min hjärna tydligen ställde in sig i backpacker-mode. Eftersom vi bodde i Markus kollektiv kände jag mig mycket mer som en sådan än någon turist. Och när jag efter bara några dagar fann mig sittande på ett tåg tillbaka mot Sverige, så kunde jag bara inte få tillvaron att stämma. Och det kan jag fortfarande inte.

Jag kan inte vara hemma. Jag kan inte gå omkring i mitt eget kollektiv. Jag kan inte behöva sitta på campus dagarna i ända och plugga ekonomi. Jag ringde Jonatan på fredagskvällen och försökte låta bli att gråta för att allt kändes så fel. Sedan slängde jag mig i duschen och begav mig på förfest hos Johan, fast jag bara sovit någon timma det senaste dygnet, för jag stod inte ut med att bara. vara. hemma. Jonatan, som van vardagsresenär, sa att det brukar gå över efter ett par dagar. Det kommer det säkert.

Men det som gör mig så förvirrad är hur min tillvaro här i Linköping, som jag ju normalt sett trivs fantastiskt bra med, plötsligt kan skava så?

Jag måste (som vanligt) demonstrera min styrka. Här med Markus i köket på Buschingstraβe.

Åt andra hållet

Torsdag 10/4 19.55
Jag sitter på tåget som precis lämnat München och far förbi det tyska vårgöna landskapet i halvskymningen. Jag stod vid fönstret tills fartvinden blev för kall. Nu blir det små salta ränder längs mina kinder och i ögonvrån ser jag att kvinnan som jag delar kupé med tittar på mig. Men världen kan gott behöva lite känslor, så jag låter tårarna rinna tyst.

Jag gråter för att det alltid är svårt att säga hej då. För att det känns som att jag varit borta en livstid, och inte fyra dagar. För att det just i detta nu är omöjligt att förstå att jag bor på Rekrytgatan i Linköping och inte på Buschingstraβe i München. För att saker känns bra och saker känns dåliga, för människor som är snälla och människor som är…inte elaka, men som gör en ledsen. För att friheten är så stor och så skrämmande. Jag gråter för att det är så förbannat svårt att begripa sig på sina känslor och för att livet är så kort att jag bara vill skrika. Och sen passar jag på att gråta lite för miljöförstöringen, för världens lidande, och för alla som tror att pengar är livets mål och mening, när jag ändå är igång.

Men när jag slutat gråta känns allt bättre igen. Jag tänker lite på Elins fortsatta äventyr i Italien, och på matsäcken som Markus gjort i ordning åt mig. Tåget rullar vidare norrut och den tyska kvinnan har tagit upp en bok och börjat läsa. Och jag ler och tänker att världen och livet just blivit ännu lite större.

Fredag 11/4 13.45
På tåget mellan Malmö och Linköping är jag inte på mitt allra mest briljanta humör. Antagligen för att jag åkt tåg i snart 20 timmar. Antagligen för att min sittkupé på nattåget inte hade någon värme, vilket jag skakande och huttrande tvingades göra något åt vid fyratiden imorse. Och för att jag sen fick dela kupé med bland annat en Malmöitisk utbytesstudent som först avsiktligt väcker mig precis när jag äntligen somnat, och sen vill byta nummer och tycker att vi ska bli "really close friends. Cause I can tell from just looking at you that you're a person with a really interesting inside". My ass.

I alla fall har jag av en lycklig slump hamnat i en sån där tyst vagn, där man inte får använda telefoner. Jag lyssnar på Kents Ensammast i Sverige och den känns väldigt relevant för tillfället, för jag känner mig sådär som man gärna gör efter ett avsked. Och precis när jag håller på att somna stormar två medelålders businesstyper med stålgråa frisyrer in i vagnen, bägge högljutt pratande i samma högtalartelefon. Med ett djävulskt lugn men ord som giftpilar skäller de ut nån stackars person i andra änden, i en kvart eller så. Det är någon offert som måste skrivas. Och det är tydligen extremt vikigt. De pratar på på sitt brutalt överlägsna sätt och när mannen säger och nu handlar det inte om dagar här utan om timmar, får jag lust att skaka i deras ryggstöd och skrika men för helvete det är bara en jäkla offert! Det är inte LIVET! och jag undrar om de innerst inne förstår hur vilse de har gått.

Luften bor i mina steg

It's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst... And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life.
ur American Beauty

Ja, det var det där med den nya eran. Så som jag förutspådde har den nu kommit. När jag nyss lämnade städölen och klev ut genom [hg]:s portar, var det ljust ute. Inte bara lite gryningsskimmer; nej, det var ljust! Hela natten har passerat medan jag vistats inne i den gamla Herrgården. För bara två veckor sedan var det becksvart vid samma tidpunkt; apokalypsens tropiska fåglar ni vet. Men nu smälter istället ljum värme stadens drivor och det luktar på ett nytt sätt. Så den nya tiden som nalkades, det var ju våren såklart - att jag inte förstod det tidigare!

(Och den där känslan som jag har längtat efter i flera år, den har kommit nu. Men jag mindes inte att besvikelsen kunde svida så... Jag mindes inte tankens fixering och kroppens uppror. Och jag mindes inte hur jag alltid blir, hur jag vänder bort min blick och förlorar chans efter chans.)

Det är en vanlig föreställning att lycka finns i ena änden av en skala, och olycka i den andra. Men det är en missuppfattning; lycka och olycka är bara två sidor av samma mynt. Motpolerna består istället av stark sinnesrörelse respektive likgiltighet. De gånger jag känt ren lycka som starkast har jag samtidigt haft en förnimmelse av att steget över gränsen varit hårfint. Eufori är tätt sammankopplat med vemod, kanske för att ju mer vi uppskattar tillvaron, desto smärtsammare är det att den en dag kommer förändras eller ryckas ifrån oss. Sorg och glädje svider på liknande sätt i bröstet, de är känslor så stora att man nästan inte står ut med att bära dem, de tangerar bristningsgränsen. Därför kan något vara så vackert att det gör ont och man bara vill gråta, och därför kan vemodet och smärtan ha en tjusande gloria.

Ofta när jag cyklar till universitetet på morgonen numera kan jag känna en sådan intensiv lycka över hur vackert allt är. Över att världen finns och är fantastisk, naturens vilda obändliga skönhet, människorna som alla lever sina liv i sina egna mikromakrouniversum, och vi bor på en otrolig planet i ett hav av rymd, och förgängligheten är så stor och så påtaglig. Det bara strömmar energi genom kroppen och Håkan Hellström - magin/tragedins mästare - kvider jag vill ju bara sjunga...AAAHHH....Katariiiiiiina i mina öron och fartvinden strömmar över mitt ansikte, och då sluter jag ögonen och blundar nerför Vallabacken, det kittlar i magen och hjulen rullar fortare och fortare och det är så skönt, gör så ont, och när jag öppnar ögonen kan jag inte känna annat än total, destillerad lycka över att få finnas till, i några sekunder.

Som en avslutning. På vad?

Det är morgon, det är sol, och det är skärtorsdag. Det känns väldigt bra. På något sätt känns det som lugnet före stormen. Efter påsk är det maratonplugg för min del, då skall jag köra hårdare än vad jag någonsin har gjort, för det måste helt enkelt gå, jag måste klara tentan i Makroekonomi som lämpligt nog infaller direkt efter min vecka i Tyskland. Sen är det lite inlämningstjafs och KVTILL-projekt på det, men som jag sa det måste, det kommer att gå.

Det känns som om en ny tid är i antågande. Inte bara för att våren kommer (jodå, jag ser den genom snön, den är oundvikligen påväg). Instinkten säger mig att efter påsklovet börjar något nytt. Jag vet inte vad. Men jag ser det an med tillförsikt.

Framtiden brer ut sig, sådär som den alltid gör, hand i hand med nuet. Vissa saker känns så bra. som att dansa Afrikansk dans och basta med Sally. En institution. Och det frusna håret som sedan klirrar runt öronen. Vad framtiden beträffar kommer jag till Tyskland och Holland denna vår, men sommarens tågluff ser inte ut att bli av. Min potentiella reskumpan Katie får inte ledigt i tid från sitt jobb tyvärr. Det är synd, även om det var något jag var beredd på. Man tycker att jag skulle kunna hitta någon annan att resa med, men det är inte så lätt. Folk har så mycket saker för sig. Och vill leva sina liv, på sina premisser. Såklart! Jag med. Det är så vi lever nu. Men det blir svårare att skarva ihop våra drömmar.

Nu blir det Dalsland! Det ska bli fint.

Walk the line

Att plugga mer eller mindre konstant på campus från 08.30 till 19, fast man preis gjort sina tentor. Att göra upp en tidsplan för det kommande KVTILL-projektet och se sin vår krympa till oigenkännlighet. Att somna på bänken i café Ellen på kvartsrasten innan lektionen klockan 17.

Att veta att man ständigt ständigt ligger efter. Att känna hur paniken kryper i hårfästet och att vara för kall och för varm på samma gång.

Att se snön förvandla våren till slask, att cykla genom den utan stänkskärm. Att komma hem och vara för slut för att göra någonting överhuvudtaget. Att känna hur ont det gör i ögonen och att det inte finns någon lust över.

När ens roliga framtidsplaner mest känns jobbiga. Och när är det där som man hoppats på, någonstans längst inne, den där gnistan som varit så fin några veckor, slutgiltigt verkar ha reducerats till annat än dagdrömmar.

Vad gör man då? Då bara fortsätter man att drömma; om solen och livet och kärleken. Man har en plan. Och man tar upp sin gitarr och slår några håglösa ackord. Testar sin nya i allra högsta grad stapplande förmåga till melodispel: ...because you're mine, I walk the line.

Var är mästarinnorna? - kulturreferat från huvudstaden

Vem ska bort?

Helgen spenderades i Stockholm hos moster Ylva, vilket var utomordentligt trevligt av många anledningar. Till exempel var det kul att umgås med min moster på tu man hand för första gången, och givande att lära sig att hitta i åtminstone de centrala delarna av stan. När jag och Katie var i huvudstaden i höstas kunde ingen av oss hitta till Sergels torg från Centralen, ett exempel som generande tydligt åskådliggör hur det låg till med mina spatiala kunskaper om stället. Men idag kunde SJ:s regionaltåg dra mig över Norrmalm, Gamla stan, Söder som en ny människa...

Helgen innebar också att studentlivet avbröts av lite välbehövlig kultur. På fredagen gick vi på Chinateatern och såg Dr Jekyll & Mr Hyde i musikalform. Det var mycket imponerande att se hur Mikael Samuelsson bytte gestalt efter vilken figur som för tillfället besatte hans kropp, och hur dekoren även den ständigt skiftade form på de mest finurliga sätt. Som kostymare i Holgerspexet lade jag särskilt märke till de fantastiska - lägg väl märke till fantastiska, inte nödvändigtvis...snygga - kläderna. Man hade inte sparat på glitter och tyg!

På lördagen besökte vi på Moderna Muséets tillfälliga Andy Warhol-utställning. Det mest bestående intrycket för mig var - den oavsedda (?) - känslan av latent ångest och osäkerhet som alla filmer, bilder och foton i kombination tycktes förmedla. Bilden av Warhol som framgångsrik och känd popkonstnär övergick mer till en djupt olycklig figur.

När eftermiddag blivit kväll promenerade vi till Stadsteatern och uppsättningen Mästaren och Margarita. Sovjetisk surralism till trots var det inte särskilt svårt att hänga med i handlingen, och flera skådespelarinsatser var lysande.

De enda som erbjudit besvikelse denna händelserika helg är kvinnorna, eller möjligen kvinnoporträtten. Dr Jekylls gemål Emma - mer än lovligt vän och personlighetslös - vigde hela sin tillvaro åt att tråna efter en redan från början tvivelaktig forskare som bara hängde i sitt labb och vägrade ta emot besök dagarna i ända. Sedan fick han ytterligare en kvinna på fall, trots att han ägnade större delen av sin tid åt att sinneslöst slitas mellan inre viljor och mörda folk. Margaritas enda kall här i världen tycktes vara att höja upp sin älskare, Mästarens, roman till skyarna. För att få träffa honom offrade hon sin själ till djävulen och blev en mäktig häxa på kuppen, men föredrog i slutändan ändå att sitta hängande över sin pojkväns axel och läsa hans roman. Då finner vi en betydligt mer färgstark figur i Valerie Solanas - den ut i fingerspetsarna rabiata feministen som sköt Warhol och därmed nästan lyckades döda honom. Och hon gav blanka fan i hans verk, det var för att han vägrade ersätta hennes manuskript som han slarvat bort som hon sköt. Men med tanke på att hon avrundade sitt liv med diverse mentalsjukhus, droger och prostitution slutar hon ändå som ett offer. Så var skildras de solitära, för sin egen skull framgångsrika, egocentriska kvinnorna? Var finns de kvinnliga genierna? Man tröttnar på alla dessa mästare.

Skräckscenario: Myspyspension

Eftersom vi tillhör människorrasen, den art det är förunnat att mentalt kunna resa i tiden och därmed föreställa sig framtiden, kommer samtalsämnet Pensionärer och Piercingar, eller ännu hellre Pensionärer och Tatueringar, upp med jämna mellanrum. Nu senast i sektionsrummet till exempel, lunch-lästes en artikel i Extra Östergötland, som handlade om diverse extrema kroppsmodifikationer. Till exempel berättades det om mannen som skurit av sina bröstvårtor för att sedan sy fast dem på ryggen (först hade han burit dem i öronen i små plastkapslar, men hade enligt utsago tröttnat efter ett par veckor), och om den halvårs adrenalinkick man tydligen får av att köra in två krokar i huden över skulderbladen och sedan hänga i dem i taket i ett par timmar.

Hur som helst. Folk började efter ett tag föreställa sig hur dessa macho/masochistiska personer skulle vara som gamlingar. Skrumpna tantstjärtar med kinesiska tecken inristade, hängande bröstvårtor med silverringar i, tatueringar rynkade till oigenkännlighet. You get the idea. I allmänhet är det populärt att föreställa sig morgondagens pensionärer, och fnittra åt att de kommer lyssna på Iron Maiden (wait, de gör de ju nästan redan - hur länge har inte det där jäklarns bandet funnits egentligen?) och nätdejta. Och gärna förfasa sig - så ska ju inte en riktig farmor vara!

Men vänner; det är inte däri problemen ligger. Utveckling är en mänsklig grundförutsättning som inte bör fråntas folk bara för att de passerar gammelmansstrecket. Istället är det stillösheten som präglar dagens ungdom som kommer bli de framtida pensionärernas verkliga fall i aktning. Blunda en stund och föreställ dig en herre elller dam i sjuttiofemårsåldern. Hur ser hen ut? Hon - permanentat vitt hår, pärlor, lite för solbrända strumpbyxor och en kjol nedanför knät, eller kanske en blommig klänning? Han - gubbkeps, en stickad tröja, byxor med pressveck och svarta blanka skor? Med rätta gammalmodigt, med allt ett utmärkt exempel på stil och smak!

Men häromdagen när jag cyklade hem från universitetet möttes jag av en helt annan syn. Det var en tant på promenad med rullator - och mysbyxor. Och det såg så sorgligt ut! Vi vet alla hur skönt det är att glida ner till frukosten i en schleten collegetröja, eller i någons soffa en söndag i bästa mjukisbyxorna. Att bära dylika kläder på stan är inte snyggt, men på en fjortonårings rumpa funkar det liksom och är ursäktat. Men på gamlingar, utanför hemmets lugna vrå. En vårdag då solen skiner obarmhärtigt. Då möter det ens ögon på ett oförklarligt sätt som bara får en att vilja gråta. Jag tror det är över uppgivenheten det utstrålar.

Jag tycker att gamla människor kan vara väldigt vackra. Under förutsättning att de 1) inte låtsas vara 20 år yngre än de är och 2) visar ett visst intresse för sin frächör och sin stil, under rådande omständigheter. Och det är det som är så fint med alla dessa gubbar i pressveckade byxor. De håller stilen. Men jag fasar för den framtid där alla pensionärer lodar runt i träningsoverall, bara för att det är bekvämast så. Som om det inte spelade någon roll. Som om det ändå var kört.

Apokalypsens tropiska fåglar

Klockan är någonstans mellan fem och sex, mellan sent om natten och tidigt om morgonen, när vi tre cyklar hem mot Irrblosset på den genväg som jag trodde jag var ensam att beträda men som jag nu gladeligen delar. Trots att det är mars första dag, trots den tillfälliga snön som fallit under natten och trots det fortfarande kompakta mörkret hörs fågelsång från träden som kantar vår väg. Den av oss som har fått i sig några städ-öl för mycket (inte jag) ropar Tropiska fåglar! Det är tropiska fåglar! och påbörjar en lagom slirig diskussion om växthuseffekten. Och trots att det är en sån där magisk och overklig natt, knyter sig min mage så som den alltid gör.

Jag är så rädd för att allt ska gå sönder. Var jag än vänder mig ser jag saker på gränsen till sammanbrott. Nu håller uppenbarligen jorden på att gå åt helvete, på ett mycket påtagligt och smärtsamt sätt. Jag gör vad jag kan, jag cyklar-sorterar-flygerinte-ärmiljövegetarian-argumenterar
-sparar-undvikerkonsumtion, jag vill tro att det hjälper vår planet, men min rädsla finns kvar.

På [hg] står de tunga öllådorna och bara väntar på att de bristfälligt förankrade hyllorna ska braka samman under dem. Strängarna på min gitarr väntar spänt på att slitas från sina fästen. Och vad är egentligen motståndet på min spinningcykel, det måste väl slitas otroligt mycket med all belastning? För att inte tala om min riktiga cykel Lyxen, vars skruvar ständigt hotar att lossna och dess delar att rosta sönder. Mina kläder slits för varje tvätt och i skrymslen där man aldrig kommer åt fastnar det saker och en dag kommer det sluta fungera.

Mina hälsenor är ju spända hela tiden och jag förstår inte att de inte redan lossnat från sina fästen. Jag jobbar på för fullt men snart kommer det inte längre vara hållbart att plugga 200%, jobba på [hg], träna och ha ett fungerande socialt liv, jag kommer inte orka, jag kommer gå in i väggen PANG! Och jag tror ju att jag mår så bra nuförtiden, jag kan känna en sådan intensiv lycka över livet och alla små och stora saker som hör det till; men det kan vändas så snabbt och tänk om jag vaknar upp en dag och inser att jag inte alls varit lycklig och har levt ett liv i falsum?

Det rostar och slits och töjer och tynger och späns och göms och försummas och glöms. Jag får känslan av att de destruktiva krafterna tar över, av att allt strävar efter att lösas upp till gas och molekyler, av att allt bryts ner och vi måste ständigt kämpa-förebygga-arbeta för att upprätthålla världen, men det hjälper aldrig fullt ut. Gravitation. Naturlagar. Saker vi inte kan rå över. Hur länge kommer vi orka? Hur länge kommer det gå?

En dag kommer det att braka loss. Allt kommer rasa, allt kommer gå sönder, allt kommer urarta i en oändligt dammig explosion. Kommer lugnet då?

Vår bästa tid är nu II

Ibland kan jag vila i stundens dofter, ljud och känslor. Känna efter: den lite kryddiga shampodoften när jag släpper ut mitt hår ur sin tofs på kvällen. Vänsterhandens fingertoppar som ömmar av gitarrens strängar. Halsen som svider lite såhär i förkylningstider. Det trygga knapprandet från datorns tangentbord. Huden mot svala lakan när jag sträcker ut mig oändligt i min stora säng. Så...rätt.

Mitt rum, min plats i världen, i kollektivet i T1. Mjukt sken från stearinljus och grodlampan bakom min röda gardin. En skål med vindruvor, Brämhults C-vitaminshots och mjölkchoklad som någon kom med för att jag var sjuk. Och en tvåtimmarsfika som blev fem. För tillfället känner jag bara stilla beundran inför livets storhet, ingen rädsla. Jag vilar så länge det varar.

...then we take Berlin

Jag ska till Tyskland! I början av april åker Elin till Italien, och tillsammans tar vi Berlin Night Express och hälsar på Markus, hennes förra kollektivare, i München. Sen åker jag hem igen, efter att ha fått ett oförnuftigt avbrott äventyr i de dubbla studierna. Det är precis vad jag behöver. Om jag bara kunde hitta mitt pass...

3 år senare

Ja! JA!

För tre år sedan åkte jag bil med Jonatan och Adam och en gammal konstig Winnerbäcklåt knastrade ur Volvons högtalare. Det var Vemodets Man, och av en ödets nyck blev det den första låt som jag verkligen ville lära mig på den gitarr jag ett halvår senare fick i studentpresent.

Nu sätter jag den äntligen, med det rätta draget och med sång till vill säga. Jag vet, det må vara generande lätt, men för G. Dahlbom, oförmögen att komma ihåg den enklaste takt och dokumenterat tondöv, är det en stor grej!

När jag fick min gitarr satt jag och gnetade med skorrande strängar och tveksamma ackord, och instrumentet blev inte den omedelbara vän jag hoppats på. Eftersom mina framsteg går mot noll var gång jag tar upp spelandet, har jag aldrig haft någon verklig kontinuitet i mitt musicerande. Jag har spelat lite här och lite där, i kortare eller...mindre korta perioder. Men jag har ständigt återkommit. Liksom ränta-på-ränta-principen, liksom en liten tillväxtakt ändå fördubblar BNP snabbare än man kan ana, har mina minimala framsteg blivit en stor å (nja, bäck, rännil, något åt det hållet), och jag klarar nu allt möjligt från Tender och Augusti i Helvetet till Julias egenkomponerade låt.

Men Vemodets Man har alltid varit ett kapitel för sig. Ända sedan mina första stapplande Em G D C har den varit vrång. Jag satte ju naturligtivs ackorden på ett tidigt stadium, men skulle det vara med sång till det snabba draget...så gick det bara inte. Det var som förhäxat. Men idag - bara sådär. Det gick! Jag kan! Nu kanske man skulle försöka sig på ett barréackord eller två...

Om makt

Jag har ofta berusats och till och med skrämts över hur hur mycket man kan välja och påverka sin tillvaro. Man gör lite som man vill och man kan lösa de flesta problem som uppstår till sin fördel. Jag är hungrig - jag äter en macka; min cykel är trasig - jag köper en ny; jag jag är trött på mitt boende - jag flyttar; jag är trött på mig själv - jag skaffar ett konstigt intresse; jag har gjort fel val - jag väljer om. Man är vuxen och van att bestämma själv. Man får äta godis till frukost om man vill och man kan ta ett flygplan till andra sidan jorden. Men det finns såklart undantag.

När hen inte känner som du finns det inget du kan göra. Vilket är smärtsamt och ovant på gränsen till omöjligt att erkänna, även om du av den ena eller andra anledningen faktiskt vet hur det ligger till med hens känslor. Så du försöker, såklart. Du tänker att om du hör av dig mycket och visar hur mycket hen betyder, så kommer hen till slut att bevekas och hens ögon öppnas. Och när det bara resulterar i att du blir efterhängsen, så använder du motsatt taktik: om du blir svårtillgänglig och slutar ta initiativ, så kommer hen förstå hur mycket hen saknar dig och hur mycket du betyder. Men det enda som händer är att ni förlorar kontakt. Och det svider och trycker i bröstet, du vill du kan du måste göra något göra något nu och du känner och du vet och du stampar i marken och du vill vill vill och det svider än mer och du kan inte förstå det går inte kan inte får inte vara så här, men hur mycket dina ögon än längtar så förändrar det inte något.

Så vad gör man då? Man gör ingenting. Man gör absolut ingenting, för det finns inget man kan göra. Man är som anden i Aladdins magiska lampa: man fixar det mesta, men man kan inte återuppväcka någon från de döda, och inte få någon att älska en. Och slutligen kan man inte heller befria sig själv ur lampan, ur önskeuppfyllarens position - man är så vad vid sin makt att man bara fortsätter och fortsätter att tro att man kan göra något åt saken. Befria en, det måste någon annan göra. Jag antar att det är hen.

Alternativkostnad hög

Hela mitt huvud surrar av blogginlägg av de mest skilda slag. Varje natt och varje cykeltur kommer de till mig. Jag vill ju skriva!

Men jag vill också förbereda mig för morgondagens tenta i Nationalekonomi. Och nästa veckas tenta i Neuropsykologi. Och sy saker till kollektivet. Och gå på bokningsmöte på [hg]. Och handla och laga vegetarisk mat. Och spela gitarr. Och lyssna på Bob Marley. Och förbereda projekt. Och gå på bio. Och dricka te och älska nuet. Och drömma mig bort. Och planera mig bort.

Men det kommer ett inlägg snart, mina vänner, det kommer!

Dagbok från en damcykel

Jonatan och jag på hans hemmagjorda tandemcykel, på väg till Båstad sommaren 2005

Vi har varit ett team ett tag nu, vi två. Vi har utforskat Linköping i motvind som medvind, uppför och nerför, under goda tider och sämre tider. Att glida fram nära vägbanan på en racer, eller skumpa över rötter och köra in i träd med en mountainbike, är såklart underbart på sitt sätt - men det är endast Lyxen som finns i mitt hjärta.

Lyxen är en tillräckligt sliten och lagom trasig damcykel i sina bästa år, det vill säga 30+, befriad från allt vad överdåd heter. Utan växlar, handbroms eller ens cykelkorg, och med en lätt oansenlig roströd färgsättning, är det kanske för gemene man svårt att förstå varför namnet "Lyx Special" står präglat med versaler längs hennes ram. Men jag förstår. Så bekväm, så personlig, så äventyrsvänlig och så som skapad för mig - det är klart att det är både lyxigt och speciellt! Och även om hennes penningvärde inte ens kommer upp i det pris jag betalade för ett nytt bakhjul i höstas - 600 kr - är hon ovärderlig, och jag sörjer redan hennes framtida bortgång som rycker närmare för vart regnväder och var trottoarkant.

I Linköping finns två motverkande cykelkrafter - studentfaktorn och motvinden - som håller antalet cyklister på en stabil nivå. Om mornarna kan man se de stackars skrotiga studentcyklarna kämpa sig uppför Märkesbacken eller genom Vallaskogen. Ett stöd hänger ner och släpar nästan i marken, ett antal farligt platta däck pustar förbi, det hörs gnissel från kedjor och vevparti. När det skramlar som mest sparkar en kille vant till sitt kedjeskydd och gnisslet slutar. Vi lär känna våra trotjänare och någon slags ömsesidig om än något kantstött kärlek uppstår.

Motvinden är ett kapitel för sig, den är notorisk här i Linköping. Hur många gånger har jag inte svängt runt hörnet på Irrblosset, i väntan på att äntligen få slippa den motvind som jag kämpat emot på raksträckan - bara för att slås av en än starkare vindpust. Eller haft vinden rakt mot mig både när jag cyklat till stan, och ett par timmar senare från stan. Det ryktas till och med om att Linköping är en av de få städer där du cyklandes kan möta en annan cyklist - och båda har motvind.

Men oavsett - cykeln är den bästa följeslagaren, genom vårkänslor och höstlöv, sommarhetta och vinterslask. Den inbjuder till att du skall sjunga och vissla där du far. Den eggar dig att tävla med dina intet ont anande medcyklister i Vallabacken. Den ger dig rosor på kinden och skuggorna bakom dig där du susar fram genom livet, över marken.

Stilstudie

Igår hade vi fadderiskifte! Vi fick den briljanta iden att äta kanel.

Mattias var rookie på det här, medan vi andra hade varit med förr. Notera Sallys frejdiga inställning till upptåget, och min självsäkra blick.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Munnar brände och ögon tårades...

Men det var ganska roligt!

Fotona tagna med Sara Berglunds kamera.

Slentrianmässig symbolik

Ingen förespråkar användandet av bilder och lättförståeliga symboler så mycket som en användbarhetsälskande kognitionsvetare som jag. Men då skall det vara genomtänkt och välplacerat, för att underlätta våra kognitiva beräkningar. I andra fall kan det lätt bli lite...fel.

Att "jag ♥ dig" är ekvivalent med en kärleksförklaring är knappeligen särskilt omtvistat. Hjärtat är så starkt förknippat med konceptet kärlek att man inte ens skulle komma på tanken att vara förvirrad över symboliken. Men man kan naturligtvis älska annat än människor också, vilket Milton Glaser tog fasta på när han skapade den numera legendariska postmodernistiska loggan för reklamkampanjen för världens huvudstad, "I ♥ NY". Direkt plagierat men något snitsigare är förstås det svenska varianten "I ♥ Hjo", där även vår mest bespottade humorform, ordvitsen, blivit implementerad.

Hjärtat slits inte ut så lätt, och är säkerligen en av våra mest använda symboler. Lite fel blev det för några år sedan, när företaget Locum i en julkampanj valde att helt sonika byta ut o:et mot ett hjärta, för att övertyga om sin välvilja. Men resultatet, "l♥cum", förknippades snarare med synd och befläckelse än med godhet... Hysteriskt roligt visserligen, och all publicitet är god publicitet, sägs det ju.

För ett par år sedan började Posten använda sig av mer eller mindre begripliga rebusar, genom att byta ut valda delar av sina reklamtexter mot symboler. Lite roligt, men ofta på gränsen till förvirrande och ibland mest tröttsamt. Sen hakade Sony Ericsson på trenden, och då började det bli obegripligt på allvar. Deras lilla bollformade logga fick plötsligt gestalta ett verb i samtliga av deras reklamkampanjer, men vad detta verb skulle vara är åtminstone för mig höljt i dunkel. I Ericsson big ideas? I Ericsson the beats? Jaja, det är säkert underförstått och subtilt och inte så noga, för att inte tala om hur stilrent och trendigt det är, men i slutändan skapar det mest bryderier. När vi ser text vill vi ju automatiskt läsa den, det går inte att låta bli. Och då skapar en till ord oöversättbar liten logga stora kognitiva motstridningar i våra konservativa hjärnor, helt enkelt.

Men det värsta hittills är de skyltar och affischer som möblerat halva stan såhär i fettisdagstider. Här känner jag att företaget bakom inte tänkt till så mycket alls, utan mest slagit ihop det bästa av det mesta i reklamsymbolikens värld. Och vad är resultatet? Det är I ♥ U all over, fast översatt och med en semla insatt i hjärtats plats. En semla! Vad menar dom?

"Jag semlar dig". Jaha. Det låter starkt besläktat med det kanske något dialektala mula, och man ser framför sig hur någon liksom smyger upp bakom en annans rygg och bam! trycker upp semlan i ansiktet på vederbörande med skruvande rörelser så grädden smetas ut över hela ansiktet... En fantastisk syn! Men kanske inte ett lika myspys-gulligt meddelande som det de tänkt sända ut.

Således: tänk till eller håll er borta från illustrerade metaforer, lyder mitt råd. Helt gratis!

Vår bästa tid är nu

Jag har precis lämnat av Julia, min bästa vän som spenderade helgen här, på busshållplatsen. Jag hade kunnat skriva något om händelserikedom, eller det konstiga i att hon var här samtidigt som sju (7) vilt främmande Chalmersteknologer bodde i vårt kök. Men har jag inte lust med.

För jag har en sån där klump någonstans mellan magen och halsen. Det känns sådär som jag antar att det gör för min mamma varje gång jag lämnar hemhemma för Linköping. Så som det kändes när min pappa åkte tillbaka till USA varje gång han hade hälsat på när jag var liten. Och så som det kunde kännas ibland när Jonatan försvann (några dagar eller några timmar, på väg hem eller på väg till jobb) på den tiden vi var ihop. Man är ensam i den gråa världen igen och allt återgår till något slags normaltillstånd som är sämre än det man just har lämnat. Och klumpen hotar kanske att tränga upp till ögonen och rinna utför ens kinder. Men det är klart att man inte gråter. Åtminstone inte när någon ser på.

När vi vaknade imorse fick jag med ens en bild för ögonen. Det är försommar hemhemma på Kroppefjäll, i skogen. Solen lyser in över en öppen plats och det surrar av flugor och insekter. Hettan är intensiv och det luktar sommarskog från mossa och blåbärsris. Kanske är det träning och man har en karta i handen, eller kanske har man tagit en paus i en promenad och sitter och pratar. Eller så råkar man bara vara där, själv.

Och den mycket levande bilden fick mig plötsligt att intensivt vilja vara där. Inte nu, när alla är bortflugna och mitt ute i Livet. Utan då. Innan allting började. Då vi inte alls var lyckliga, då när vi oroade oss till döds för hur man egentligen gjorde när man kysste någon. Innan det fanns riktiga städer, fula hus och studielån. Innan livet förväntades vara stort och bra.

När vi låg på våra sängar och grät, men det egentligen inte gjorde något, för Livet hade ännu inte börjat. Och det är inte alls nostalgi. Det är bara rädsla för vad jag just nu är mitt i.

På väggen ovanför min säng finns en affisch. The Smiths sångare Morrissey tittar in i kameran med en bukett påskliljor i handen. Bakom honom står gitarristen Johnny Marr och ser förnöjd ut i sina solglasögon. Det är en mycket vacker och mycket symbolisk bild.

Framförallt är det en mycket stor affisch. Deras ansikten är större än mitt. Och var man än rör sig i rummet - som inte är stort, det skall medges, men ändå - följs man av Morrisseys blick. Man kan sätta sig i hörnet och se in i hans ögon. Oavsett var man befinner sig ser det ut som om han tittar på en.

Ibland söker sig mina ögon till hans. Och han möter min blick, outgrundligt. Vi tittar på varann ett tag och jag visar honom mina tankar. Och det ser ut som om hans vemodiga halvleende säger "Jag vet".

Oändligt är vårt stora äventyr

När jag cyklade hem efter nattens arbetspass på [hg] vid halvsex-tiden imorse formulerade jag i mitt huvud ett blogginlägg om Äventyret. Det blir lätt så, när alla ljud är dämpade av nyfallen snö, man har avnjutit en städöl med intresserade människor och knarrar fram på sin damcykel som en fri skugga i en sovande stad med mörka rutor.

Jag ville skriva att Äventyret kan vara allt som gör en lite osäker. Allt från att slira lite med cykelns bakdäck till att tänka en förbjuden tanke till att stå på Seouls flygplats som ensam västerlänning bland tusentals asiater. Och om att Äventyret, även om det med fördel kan upplevas tillsammans med andra människor, i någon mån alltid är solitärt. Och om att jag kände Äventyret i kroppen, att det gjorde mig så lycklig, och att jag snart ville möta det ute i vida världen (igen).

Men som ni hör så blev det ju mest flummigt. Så istället säger jag: Var inte bekväma. Var nyfikna. Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr!

Var inte rädd för mörkret (ty ljuset vilar där)

Jag har alltid tyckt om stjärnor. När jag var liten läste jag berättelser om dem i den grekiska mytologin, och under min pop-era fäste jag dem i paljettform under ögonen. Men bäst är de naturligtvis i verkligheten. Hemhemma i Dalsland hjälper inga ljus och lyktor till, där är natten så mörk att det under klara vinternätter knappast går att undvika att hänföras. Himlen är fullkomligt beströdd av miljontals små nålstick som liksom släpper igenom ett ljus som finns på andra sidan, i en annan dimension som har dag när vi har natt. På tidigt stadium lärde jag mig urskilja Karlavagnen, den mest välkända och lättfunna av stjärnbilderna, åtminstone här i norr. Och planeten Venus, morgonstjärnan, stod alltid lågt över landskapet när jag om mornarna gick till skolbussen.

Men det är Orion som är min favorit. Han syns när vi behöver honom som bäst, under det långa vinterhalvåret, och håller mig då alltid sällskap och undan ensamheten. Så många gånger jag har cyklat genom vintern, natten, mörkret, kylan; med huvudet riktat snett uppåt, och sett honom vaka där uppe. Tydlig, så att man nästan inte kan föreställa sig att han finns där av en slump. Och stor, mäktig, allvetande. Orion ser allt jag gör. Det finns inget att dölja för honom.

När jag reste till andra sidan jorden efter gymnasiet var stjärnorna en del av magiken. Det var vinter i Sverige och sommar i Australien, men mörkt tidigt så som det är om somrarna i utlandet. Och där var han! Orion. Fast där kallar de honom "the Ugly Face", eftersom hans svärd upp och ner formar en näsa och det välkända bältet en sur mun. Kanadensaren tog upp sin gitarr och spelade Coldplay: look at the stars, look how they shine for you. Jag var hänförd.

Skulle jag någon gång tatuera mig - lugn, släkt och vänner, jag har inga planer på det - skulle det vara en minimal Orion på insidan av höger handled. Han och de andra stjärnorna representerar så mycket för mig. Den oändliga friheten. Äventyret. Och på samma gång - tryggheten. De har en förmåga att samtidigt som de påminner om oändligheten - tiden, rummets och tankens - inge lugn hos betraktaren. De är realism och mystik, vetenskap och konst, visdom och romantik på en och samma gång. Närmare religion än så kommer jag nog inte.

"Think like an economist"

Den här våren tar jag en kurs i Nationalekonomi, 30 hp, vilket får flera mer eller mindre lustiga effekter. Till exempel att jag har en föreläsare som ser ut som Tom Hanks och att jag under kombinationen med det kommande projektet i tillämpad kognitionsvetenskap kommer att studera på ungefär 250-300%; något som min omgivning älskar att förfasa sig över, men som jag själv väljer att ta med ro än så länge.

Jag får under såväl aggressiva som lustfyllda tillrop återuppväcka gymnasiets matematikkunskaper. Jag får lära mig att tänka som en ekonom: Att inse att resurserna är begränsade. Och att acceptera att man kanske har gjort fel val tidigare men att i varje givet tillstånd ändå endast väga den aktuella extra kostnaden mot det aktuella extra värdet av en åtgärd. Att vi antas vara rationella aktörer på marknaden. Vi antas vilja optimera.

Och jag struntar väl i världsekonomin men det är ju mitt liv det handlar om. Knappa resurser och ständiga val. För Tom Hanks visar hur alla våra beslut kan betraktas som ekonomiska. Livet är ekonomi.

Sant. Jag betraktar ständigt min tillvaro på det viset. Vad förlorar jag och vad får jag ut av det hela? Vi ligger på sängen och diskuterar framtid och scenarion och plus och minus, så som det alltid blir när vi träffas. Och så som jag alltid tänker när jag är själv. Men jag är så trött på det! För slutsatsen blir ändå alltid den samma: det enda sättet att bli lycklig är att vara nöjd med det man gör just nu. Hela tiden.

För vad fan spelar det för roll om jag vid varje jämn födelsedag kan ta upp min Life Achievement Checklist och bocka av det jag skulle ha gjort fram tills nu? Ska jag vara nöjd då? Vara så upptagen av att göra rätt och optimera att jag endast kan uppskatta livet retroaktivt. Det är så fel. Livet pågår ju - just - nu.

Noterat II

I en av kortnyheterna från TT i Dagens Nyheter idag rapporteras att en 74-årig man från Jönköping dömts till 1,5 års fängelse för en våldtäkt på en åttaårig flicka. Straffet är mildare än det normala på två år, då man tagit hänsyn till mannens höga ålder och fläckfria straffregister.

Och jag undrar om man funderat någonting på flickans ålder?

Förmildrar det en åttaårings våldtäktsupplevelse att händerna som rotade i henne var rynkiga gammelmanshänder? Kändes det bättre för henne att den som smutsade ner det mest privata var tidigare ostraffad?

Hennes hemlighet

Hon har nåt som håller händerna varma

Januari är aldrig lätt. Våra drömmar ligger strax under isen, de glimmar till som guld under vätan och snöslasket, och vi trampar på dem där vi går med sänkt hållning och trötta blickar. Det lilla ljus som molnen släpper fram belyser mer det som är fult än det som är vackert, nyårslöftena gör ont i magen och decembers baksmälla ligger tung i bakhuvudet.

Därför behöver man en säkerhetsventil. Man behöver vara en del av något annat, något som är vackert och ofelbart just för att det inte är närvarande, testat och förstört. Det hjälper. Trots att Ryd Centrum är mer öststatsliknande än någonsin när Rydskidsen drar fram planlöst och jag cyklar mot universitetet, så blir jag inte tom. Och de stunder när inte någon verkar tycka att jag är rolig och spirituell gör det inte ont.

Jag har skaffat mig en idealiserad utväg, och en oklanderlig förebild. Jag skall inte berätta om min ventil, eller om henom. Men varje gång jag känner att jag inte riktigt orkar hålla gnistan uppe, funderar jag på hur hen skulle göra i den situationen. Och jag förstår hur jag vill och bör vara. Därför är dessa dagar och nätter mina. Och jag är glad!

Årets konstigaste samtal

Linköpings Universitet, B-husets övervåning, Fredag 11/1 kl 16.10:
Min mobil ringer: Privat nummer.

Jag: Ja det är Gro?
(Ung mansröst, stockholmsk accent) Hej, det är Johan.
Jag: Johan...?
"Johan": Ja...alltså jag fick det här numret av Sally.
Jag: (förvirrat) Jaha?
"Johan": (lite beklämd) Ja...det var rätt länge sen. (Paus) Hon sa att jag skulle ringa dig om jag inte kunde få tag på henne.
Jag: (tror att snubben har något viktigt på hjärtat) Jaha!
- tystnad -
"Johan": (konverserande, låter lite ledset uppgiven) Ah...så vad gör du då?
Jag: (misstänksamt) Nah, jag sitter och pluggar lite.
"Johan": Aha.
- tystnad -
"Johan": Har du pratat nåt med Sally idag då?
Jag: Nej, inte idag, hon är hemma tror jag.
"Johan": Okej. Hon är jävligt schysst, Sally. Jag pratade med henne igår.
Jag: Jaha?
"Johan": Ja, alltså, vi kände varandra när vi var små, umgicks rätt mycket. Men sen flyttade jag.
Jag: Vart flyttade du då?
"Johan": Till Trollhättan.
- tystnad -
"Johan": Väldigt schysst, det är hon...
Jag: (trött) Mm, men du, jag måste nog fortsätta plugga nu. Ha det så bra. Hej då.
- jag lägger på -

What the fuck? Varför ringer det lunatics till mig? Är det samme mystiske person som den som stal mina underkläder i tvättstugan? Har jag en stalker?

Frågorna hopar sig, svarslösa. Min skånekompis Sally har ingen aning om vem den mystiske mannen var. Hon har inte pratat med någon Johan igår och definitivt inte gett någons nummer till mig. Ah, livet...om jag bara kunde förstå människors vägar.

Ett skapat behov (?)

Idag har äntligen min iPod letat sig till mitt nya kollektiv på Rekrytgatan, från sin tillfälliga exil i Göteborg. Jag har saknat den som en kär vän (faktum är att jag nog eventuellt har saknat den mer än somliga vänner), och nu är den alltså äntligen hos mig igen. Vid varenda promenad, cykeltur och sömnlös natt har jag förgävens famlat efter den, och varje gång överraskats hur stort mitt behov och min vana av portabel musik faktiskt är. Dess frånvaro har tvingat mig att själv sjunga Jens Lekman och Lars Winnerbäck när jag cyklat genom stadens gator, till omgivningens milda förvirring.

- - -

Och jag kan inte låta bli att undra: ser de inte att stadens träd är fulla av stjärnor? Kan de inte föreställa sig vilken möjlighet varje bussresa skulle kunna innebär? Förstår de inte att min energi och entusiasm långsamt, långsamt

långsamt

dras ur mig när den bemöts så otacksamt?

Religion 2008

Man förväntas ju bli klokare och klokare ju mer åren går. Därför tänkte jag inleda 2008 med att slå ett slag för den visdom om vilken jag får bekräftande insikt allt oftare nuförtiden: vikten av perspektiv.

När man skrotar runt i sin vardag, hur förträfflig den än må vara, försätts man förr än man anar i något slags - i allra högsta grad omedvetet - tunneltänkande; vissa saker är Rätt och andra Fel, man Vill kanske något och det är något annat man inte Vet. Man Tror vissa saker om framtiden och om sin omgivning, och man är ganska säker på sin Sak även om man kanske inte alltid upplever det så. Man har naturligt och oundvikligt en bild av Världen och Livet och Tillvaron helt enkelt.

Det är därför man behöver ett perspektiv som slår en i magen. Det är därför det är viktigt att man reser till andra sidan jorden eller till Norge. Att man tar sabbatsår, jobbar på McDonald's eller börjar plugga. Att man flyttar, blir kär, lär sig spela ett nytt instrument, umgås med nya människor, blir vegetarian, börjar spela innebandy, upptäcker ny musik eller går med i en organisation.

Och plötligt inser man att det nog inte alls var sådär som man trodde. Man får nya känslor och nya bilder. Ibland kommer det som en dundrande Aha-upplevelse, ibland som en smygande dimma. Det är naturligtvis inte alltid trevligt när nya tankar och insikter knackar på dörren, men jag har ändå allra oftast upplevt det som en väldigt positiv känsla.

Men hur tilltalande och sanna de här nya tankarna än må kännas och vara, får man aldrig vila. För innan man hunnit säga "På så vis!" har man såklart återigen indokrinerats av sin tillvaro och förlorat överblicken. För den sakens skull behöver man dock inte göra något stort och uppenbart omvälvande: för mig kan det räcka att åka hem till Dalsland en helg, för att sluta tänka i mina förtvivlat egocentriska och förblindade banor.

Perspektiv ger ny livsluft. Det ger överblick och får en att bättre kunna se saker för vad de är. Det ger förståelse och insikter, inspiration och energi. Jag vill aldrig någonsin stelna i en form. Jag vill aldrig någonsin fortsätta vara övertygad och bära obrutna fördomar med mig genom livet.

När jag på nyårsaftons natt stod på ett berg i Högsbo och försökte lära mig tyska barnvisor med Göteborgs alla ljus långt nedanför fötterna och havet anat någonstans inte allför långt bort, drabbade perspektivet mig med full kraft. Och det var det bästa som kunde avsluta det gamla året och inleda det nya.