Halvvägs

En vecka av NolleP är över. För oss på filosofiska fakulteten innebär det att ytterligare en återstår, medan teknologernas roliga nu är över. De mer hardcore fadderierna kan därmed raka av sig sina skägg, ta av sig solglasögonen, sluta marchera och se ut som folk igen. Såhär såg det ut förra veckan, när alla fadderier jobbade på den årliga ölfesten München Hoben:

Jag och den läskiga TekFak-fadderisten Andreas byter mössor

Två av mina tre ansvarsdagar är avklarade. Jag och Jonas har börjat programmera dammsugaragenter på Artificiell Intelligens-kursen. Lite skola hinns alltså med. NolleP har visat sig mindre jobbigt än jag trodde. Men det dröjer tills allt är över innan jag kommer börja blogga vettiga inlägg igen.

I övrigt har det varit underhållande att se hur mycket bitterhet min piercing genererade i vissa läger här på bloggen. Jag undrar varför? Föräldrarna tog det dock fint. Ni gör mig stolt!

NU BÖRJAR DET!

Idag: upptaktskväll.
Imorgon: NolleP.

Nervösa fadderister/festerister 1:

Kenny (Paulie), Lill-Joel (Joelito), Natta (Tagliatelle)

Nervösa fadderister/festerister 2:

Oscar (Fabio), Tomas (Tomaggio), Bertil (Capone).

Och svarta väskan och Krääx!

Viktigt meddelande

21-årskris

Föräldrar, släkt, vänner; och alla andra med potential att förfasa sig: så här ser jag ut nu.

update() + livebilder

Sally spexar (som vanligt)







Rybing är arg (som vanligt)

Jag bloggar (som vanligt)

Saker som hänt sen jag kom tillbaka till Linköping, i urval:

Rydskänslan har återinfunnit sig, och det känns fint

Jag och Sally funderar på att flytta till ett kollektiv

Vi har pratat med Nollan! (ringt runt, de verkar trevliga och lite rädda)

Vi gyckeltränade, och det gick ganska bra

Jag har lagat sju (7) matlådor

Vi har haft kollektiv familjeprogrammering hemma hos Rybing (därav den nördiga rubriken)

Jag har fått fem fakturor och ett Inkassobrev från Tekniska Verken, så mitt internet är avstängt... Parrar numera hos sagda Jonas på daglig basis.

Familjeangelägenheter

Familjen, framför [hg].

Min 40:e arbetsdag här på Vita Sandar är snart till ända, och det känns lite sorgligt att det är den sista. Tyska tanter, norska barn och campingens olika karaktärer har ju blivit en del av min vardag nu. Och även om jag trivs bäst när jag får sitta ifred och blogga framför datorn på jobbet, så känns det riktigt tråkigt att inte ha tid att vara med på kvällens personal-kräftskiva. Det hade varit grymt kul.

Men plikten kallar. Idag började maskineriet så sakteliga gnissla igång. Detaljschemat till NolleP blev färdigt, och jag bokade in både ett Linköpingbesök från Frida och ett bokningsmöte på [hg] i nästa vecka i kalendern. Mailen ramlar in i en snabbare takt igen. Rybing ringde och sa att han hittat passande maffiahattar.

Mitt programmeringsprojekt är inte färdigt, och jag har inte packat. Jag kände den välkända adrenalinkicken sparka igång; det är läskigt att stress får mig att må så bra. Imorgon tar jag tåget till Linkeboda och sedan följer en och en halv vecka av intensiva förberedelser, och därefter ytterligare två, ännu mer intensiva, länge väntade: NolleP. Det skall bli fantastiskt roligt. Och det kommer bli den grymmaste nollningen någonsin! Någonsin. Snart börjar det.

"Storleksjämförelse", av Tomas

En logisk konsekvens damp ner i min mailbox.

Angst, bitte!

Jag har varit med om det så många gånger. Man har just talat om något viktigt. Berättat om hur något känns, och hur jobbigt det är. Eller så har man inte det, situationen kan vara en helt annan, men i vilket fall försvinner ens samtalspartners ögon bort i fjärran, han (för det är oftast med killar jag upplevt det här, även om det säkerligen finns gott om exempel bland det andra könet med) blir frånvarande, ansiktet tar ett allvarligt uttryck, koncentrationen riktas inåt.

Och man tänker yes!, nu kommer en big time confession, nu kommer han anförtro sig. Den glada fasaden kommer brytas ner, och han berättar. Om att han var mobbad i lågstadiet, eller att han har komplex för något, eller att hans mamma är alkoholist, eller att han är olyckligt förälskad i en och inte vet hur han ska hantera det. Eller bara om att han ibland kan bli väldigt ledsen utan att veta varför.

Man är beredd. Man vet att man är bra på det här, man kommer klappa honom på ryggen och ha något bra att säga och man kommer förstå. Han kommer vara glad att han berättade och efteråt kommer man vara närmare varann. Så man frågar: är det något?

Men han svarar nej. Han säger nej, inte alls?. Spricker upp i ett leende, tittar snällt på en och återfår fokus. Eller ännu värre; han säger något praktiskt vardagligt i stil med jag funderar över hur mycket jag ska jobba i sommar eller jag tror inte jag läst på tillräckligt inför provet. Och man vill bara slå sig för pannan som Homer Simpson och utbrista "Doh!".

Personer som inte har ångest irriterar mig. Man kände att man hade en schysst relation på gång med den här personen, men de bråddjup inom dem som man vill utforska visar sig vara små gräsbeklädda soliga dalar. De berättar att nej, de har aldrig egentligen varit ledsna, det är klart att man kan bli tillfälligt knäckt av någon händelse, med bluesen har alltid en orsak och försvinner ändå ganska snart. Och jag undrar hur kan man inte ha haft en period där allt har känts åt helvete? Hur kan det inte finnas mörka moln i ens liv?

Naturligtvis vill jag inte uppmana folk att utvecklas till små emo-knyten som skär sig i handlederna, men nånting måste det väl finnas därunder? Man kan väl inte gå genom livet och från start känna sig...tillfreds? Jag vandrar inte direkt runt i sorg upp till knäna, men jag har mina deppiga perioder och jag skulle aldrig påstå att jag är klar, att det är precis såhär det ska vara. Man är ju alltid påväg mot lyckligare mål och framförallt finns det sår som inte läker, även om dessa naturligvis inte omintetgör ens tillvaro.

Och det är klart att man inte vill bearbeta sorg med varann för jämnan, det skulle vara både långtråkigt och outhärdligt. Men jag vill att det skall finnas utrymme för det också. Jag är inte stolt eller glad över det, men jag kan faktiskt inte känna närhet på samma sätt till någon som inte bär ett misslyckande inom sig. Det är bara inte lika intressant.

Fyra lediga dagar

Jonas kom och hälsade på.

Jag var naturligtvis tvungen att visa honom Daschland!

Vi letade hattar i Haga och åkte till Liseberg och hälsade på Elin. Hon var snäll och gav oss gratisbiljetter och vi tvingade Jonas att åka

Balder. Jag pratade om hur osannolikt det är att jag aldrig vunnit en sån där gigantisk chokladkaka, med tanke på hur frekventa de är. Och just då vann jag (på första försöket)!

Sen hade vi en lekdag med bad i Örsjön, tränade på actionrullningar och klättrade i träd i Skräcklan. Och såg Simpsons-filmen.

Det var fint.

- - -

Den fjärde dagen träffade jag mitt livs platoniska kärlek, fröken Julie. Hon har återvänt efter ett år i Tyskland, och var lite besviken över att ingenting förändrats hemma förutom ett hål i vägen. Vi gick till Bore Kulle som sig bör, och pratade om allt. Sen smed vi planer inför framtiden.

Den blir nog också fin.

kentskadad

Hej alla glada!

Det fanns en tid när Kent var min religion. När människor i min omgivning i första hand dömdes efter sina musikaliska preferenser. När jag hade ett holy moment varje gång klockan slog 7:47. När jag vandrade i en nästintill ogenomtränglig dimma av Kent-citat.

Den tiden må vara förbi. Det finns artister jag lyssnar på betydligt mer nuförtiden. Men då och då lägger jag mig ner och koncentrationslyssnar på en skiva eller två, och slås gång på gång av det som varit ett faktum sedan jag köpte "Hagnesta Hill" i trettonårsåldern: Kent är störst.

Det handlar om perfektion. Harmoni. Varje takt, ton, ackord och slinga är ultimat. Musiken är aldrig i vägen, kan aldrig störa, utan svänger i total samklang med kroppen. Det blir en fysisk upplevelse. Tidlös. Som en perfekt och underbar lag. Perfekt och oförstörbar.

Kent anklagas ofta för att vara pretentiösa. Och det är de ju. Men med resultatet i åtanke inte bara förlåts pretentionen; det rättfärdigas. Kent själva tar sig knappast på fullaste allvar (se bilden ovan!). De är uppenbarligen medvetna om sin image och spelar på den: "Man blir trött på ditt jävla gnäll" skanderar en barnkör tillägnat Jocke Berg, på plattan "The hjärta & smärta EP". Ja, ni förstår. Jag tycker det är skönt. Skönt med någon som inte försöker vara glättig och lyckad och fräsch. De ler aldrig på bild. Ställer aldrig upp på några jippon. Säger aldrig någonting om sitt privatliv. En ö av integritet i ett hav av själsprostitution. Jag är såld. Kent slutar inte att vara mina största.

Det är just därför som det smärtar mig att biljetterna till de dubbla spelningarna i Stockholm och Göteborg i samband med släppet av den nya skivan tog slut på en kvart.

Det våras för bloggen!

Mina vänner. Timekill når allt högre höjder. Jag har i nuläget 116 unika besökare på en vecka! Jag må ligga en bit ner i listan (ca 2000:e plats) på bloggtoppen.se, men för mig är läsarantalet ändå en siffra långt större än väntat, då jag trodde att det endast var de allra närmaste sörjande som besökte denna blogg.

Kanske borde jag inte vara förvånad. Två nya tillskott i min läsekrets är till exempel Therese och Kenneth - otippade wildcards i allra högsta grad; då den ena är min alltid lika internetointresserade vän och den andre är min...chef, typ. Nåväl, bloggismen tycks alltså sprida sig som ett virus över landet, och det är ju inte mer än rätt att även Timekill får ta del av detta fenomen.

Frågan är om det här egentligen gynnar min blogg. Om mina föräldrar, alla olika vänkretsar, halva släkten och potentiella arbetsgivare läser den, finns ju alltid risken att den blir aningen...urvattnad. Vill man hålla sig väl med alla kan man ju till slut inte skriva någonting. Det blir lite som när man skall introducera sina gamla och nya kompisar för varandra, man blir bara förvirrad och spänd och vet inte vem man är till slut.

Å andra sidan, när jag skrev dagbok på Lunarstorm under gymnasietiden, och bara de närmaste kompisarna läste, kan jag så här i efterhand se att resultatet inte var så charmerande. Jag tittade igenom några häromdan, och de var en slags emo-orgie i misär och svårtydliga känslor. Jag skrev ju terapeutiskt, om sånt som jag tyckte var jobbigt och om hur ond och svår världen var. Det kan inte ha varit lätt att vara närstående till en oftast rätt glad Gro och sen läsa det där.

Men det är ju en svår balans. Min kusin Niklas lade ner sin personliga blogg (men har kvar sin politiska), eftersom det var bland det första som kom upp när man googlade på hans namn. Han doktorerar i nationalekonoomi på Göteborgs universitet, och tyckte väl inte det kändes helt representativt när branchfolk och eventuella arbetsgivare läste om när han kände sig ensam eller gick ut och drack öl på nån klubb.

Det hela handlar väl om vem man skriver för: sig själv eller sina läsare. Personligen har jag svårt att hålla mig till det ena eller det andra. För mig är jag ju trots allt intressantast i världen. Egoaspekten är drivkraften och kryddan i skrivandet, men det blir aldrig intressant eller givande (varken för mig eller besökarna) om man inte berör något som är allmängiltigt. En blogg är trots allt något interaktivt, den finns för sina läsare och utan dem är den inget. Så då är bara frågan: 116 läsare, var är kommentarerna?

Människan är vackrare som djur

Now you are.

Även om jag oftare slås av motsatsen, och går och irriterar mig på och ondgör mig över mänskligheten, så kan jag ibland känna en stor ömhet, beundran och fascination för den. Även om vi med oroväckande hastighet breder ut oss som någon slags sjukdom över vårt livsrum, finns där ett stort sammanhang som inte kan kallas annat än vackert.

Folk försöker så. Var och en är sitt ett eget universum av tankar, önskningar och handlingar. Det är så stort, det är svindlande, som något slags gigantiskt supernätverk av liv. Allt är på samma gång väldigt stort och väldigt smått.

Jag tänkte på det igår: föreställ er någon som går och gnolar eller visslar för sig själv. Det är en människa, men kom ihåg, samtidigt ett djur, framavlat från en amöba genom årtusendenas lopp. I det ljuset, vilken fantastisk handling är inte sagda vissling egentligen? Inget annat djur skulle göra något sånt, det har inget överlevarsyfte, människan går och nynnar för att hon tycker det är trevligt för sig själv. Det är så fint!

På sidan PostSecret publiceras varje söndag vykort med kortfattade hemligheter som folk anonymt har skickat till den sidansvariges brevlåda. De är av skiftande slag: skamsna, ledsna, triumferande, roliga och tragiska. Men de har det gemensamt att en människa någonstans inte velat bära dem själv längre, utan bara måste förmedla dem till någon. Det är väldigt fascinerande, men på ett värdigt sätt, till skillnad från mycket annan webbaserad bekännelseverksamhet. Och när jag läser vykort efter vykort slås jag av den här stora känslan för det mänskliga sammanhanget igen, och den är något som ligger väldigt nära vad vi brukar kalla kärlek.

Papporna

När jag jobbade på dagis kom det ibland, rätt ofta faktiskt, pappor och hämtade sina barn på eftermiddagarna. Barnen var ju rätt små så det var i regel unga, snygga pappor vi talar om. Och när deras små döttrar och söner kom springande emot dem, och papporna var glada men trötta, och barnen berättade vad de hade gjort idag, så bara kramade mitt hjärta ihop sig till en liten boll i bröstet. Jag ville också! Fast jag var (är) ung och fri och precis höll på att samla ihop pengar för att backpacka orden runt ville jag - skrämmande nog - någonstans ha precis en sån där man. Och barn. Och hus. Ja, ni förstår vidden av det hela...

Här på campingen finns de där papporna också. Välvårdade och entusiastiska. De travar runt med sina små knoddar i handen, de förklarar svåra ord för dem och de har dem i famnen och låter dem ta emot växeln när de köper vykort. De är cirka 35 år och har inte hunnit bli...trötta än. Och jag bara smälter. De här papporna gör mig glad i hela kroppen. Kalla det biologi eller vad som helst, men de får mig inte bara att känna tillförsikt inför ett framtida oundvikligt uträde ur ungdomen, utan faktiskt att till och med längta efter att så småningom vara en familj.

Om mornarna när jag kommer till campingen finns där alltid en annan sorts män. Jag ser dem när jag städar receptionen och när jag går för att lämna återvinningen. Medelålders och uppåt står de, innan klockan slagit åtta, utanför affären och trampar i väntan på att den skall öppna. Läser löpsedlarna till Svensk Damtidning och Hänt Extra. Går runt på området och spanar efter ingenting. Tittar in till den redan öppna receptionen och hämtar en gratistidning eller två. Alltid ensamma.

Jag tycker mig känna typen. Mustasch och bar överkropp. Kommer de till receptionen pratar de alltid lite mer än genomsnittet, trivialiteter på dialekt och skämtar gärna litegrann. Men man ser dem sällan på samma goda humör med sin familj. Och där på morgnarna verkar de alltid så...ensamma. Och rastlösa. I väntan på något de inte ens själva har någon aning om. Som om livet sprungit förbi dem utan att de märkte det. Jag undrar om det är samma personer som de unga papporna, fast i en äldre tappning. Och vad som i så fall hände däremellan?

Man frågar sig: varför?

Mums!

I en tid när det i vårt land finns mat för alla. När folks problem snarare är att de äter än svälter ihjäl sig.

När det finns produkter och råvaror från hela världen att köpa i våra affärer (visserligen med mer eller mindre belastning för miljösamvetet).

När man kan välja på allt från kruskakli till McDonald's.

Då lagar man mördarsnigeltoast.

Mördarsniglar har ett sådant kraftigt slem att inga djur vill äta dem, vilket är anledningen till att de inte har några naturliga fiender. Därför sköljer man dem först noga och gnuggar dem med salt för att dra ut det första slemmet. Sedan kokar man dem fyra (4) gånger för att avlägsna det helt. Därefter kokar man en timme till med olika grönsaker, snittar upp dem, tar ut innandömmet och hackar återstoden fint. Blandar med bacon, chili och sjukt mycket annat smått och gott och toppar med en persikobit.

Allt enligt DN. Citat: När mördarsniglarna i örtträdgården hade ätit det mesta som fanns att äta fick krögaren David Kallós nog. Han bjöd sniglarna på deras egen medicin. Han åt upp dem!

Jag är inte övertygad om att det var värst för dem.

Take me out

Du och jag och en påse fish'n'chips?

Jag kan börja med att upplysa om att jag är emot dating som koncept. Jag fattar inte dealen med att sitta och försöka vara romantisk med nån man knappt känner över ett par levande ljus, och att liksom utvärdera varandra som om man var någon slags anställningsintervjuobjekt. Jag pallar inte att vara sådär uppenbar (man kan väl åtminsone låtsas att man bara vill vara kompisar?), utan brukar istället köra på en slags ignoreringstaktik. Ger hellre intrycket av att jag hatar personen jag i hemlighet åtrår än en fett ärlig chans över en fika. Det brukar lösa sig ändå.

Men någon som jag faktiskt skulle vilja dejta, om än hel platoniskt, är Alex Kapranos. Han är sångare i det eminenta brittiska pop/rockbandet Franz Ferdinand, och låter precis så där oändligt cool & smart som man skulle vilja göra om man sjöng i ett band. Hans röst är en perfekt kombo av intelligent enkelhet och lagom avmätt kontroll, vilket får honom att låta helt enkelt osårbart och ouppnåeligt übercool.

Alltså. Jag föreställer mig att det skulle vara en sån där hopplöst duggregnig dag i mars, eller oktober, någonstans på de brittiska öarna. Låt oss satsa på hela working class-goes-academic-grejen. Vi kunde gå med skinnjackor och de frusna händerna nedkörda i jeansfickorna nerför en gata i Manchester eller någon annan legendarisk brittisk industristad. Vi skulle tycka att vi stod över dem alla. Ironisera över såväl Oxfordstudenter med juristambitioner som de unga som fastnade på fabriken i sin hemstad och blev gravida innan de fyllt 20.

Vi skulle vara dekadenta. Vi skulle vara dum-unga, övertygade om att vi aldrig skulle bli som den äldre, olyckliga generationen. Och aldrig dö. Vi skulle äta fish & chips nere vid kajen. Det skulle blåsa och jag har på mig en klänning som är någonstans mitt emellan retrocool och bara konstig. I blommigt tyg kanske? Vi skulle svänga oss med svåra ord och ha spirituella samtal om allt och ingenting. På kvällen kunde vi gå på nån klubb där hans kompisars band hade en spelning. (De skulle vara så där typiskt engelska och prata fantastisk brittiska, som jag älskar). Vi skulle dricka öl (där gick våra sista pund) och bli fnittriga. Och när neon och pubdunkel byttes mot morgondis skulle min dag med Alex Kapranos vara över.

Turisterna förstör mina magmuskler

Det sägs att genomsnittskvinnan hade ljusare röst för 100 år sedan, eftersom man då förväntades ta mindre plats och inte behövde ta i som en annan björn på styrelsemöten och annat. Röstläget är alltså inte bara medfött, utan också en effekt av användning och träning.

Jobbar man i ett serviceyrke bör man natuligtivis vara trevlig mot kunderna, särskilt om man är tjej (gubbar kan använda sig av en betydligt mindre insmickrande jargong utan att det uppfattas som otrevligt, men det, mina vänner, är en helt annan historia). Detta medför automatiskt att man lägger sin röst högre upp än normalt, för att låta trevlig och glad. Man kan liksom bara inte låta lika vänlig och tillmötesgående med en mer mullrande stämma, vilket är en liten bit av förklaringen till varför du träffar på många fler kvinnliga än manliga receptionister.

Så både när jag arbetade på McDonald's och på mitt nuvarande jobb här på campingen uppträder någon slags tonartshöjning helt spontant. Man kör SM i trevlighet helt enkelt, och jag skulle vilja påstå att jag är rätt bra på det. Och jag vet inte om det är mitt brisfälliga register, eller om det bara i grund och botten är gravt ohälsosamt att snacka sådär, men jag får fan träningsverk. Man drar liksom in magen och spänner musklerna på fel sätt, lägger rösten i halsen istället för att låta den komma från magtrakterna. Jag kan inte andas ordentligt och jag får ont på konstiga ställen.

Ibland önskar jag att jag hade såndär mullrande TV-trailer-röst, eller för all del en potent svart gospel-stämma, som jag kunde dänga till med så att campingkatalogerna fladdrade över disken. Men det vore ju förstås inte det minsta trevligt.

Satan i trycksvärta

Jag har genom åren skrivit spaltmeter efter spaltmeter om sommarens negativa inverkan på såväl våra uppenbarelser som vårt intellekt och våra kulturella preferenser. Därför skall detta inte bli ännu ett inlägg om hur dålig musik vi lyssnar på, hur fula kläder vi väljer att bära och hur låga aktiviteter vi hänger oss åt under de tre månader när ljumma sommarvindar sveper över landet. Men det finns en pest värre än den värsta sommarplåga, nämligen den institution som erbjuder en plattform till den totala hjärndödifieringen av tillvaron: Kvällstidningarna.

Dessa kvasinyhetsförmedlare är inte särskilt vettiga någon tid på året, men under sommaren slår de något slags rekord i dumsvennighet som får mig att bli alldeles matt i knäna av lika delar trötthet och förtvivlan. Det börjar någon gång i slutet av maj, när samtliga löpsedlar pryds av en såndär fet äcklig tecknad sol med solglajjor och rubriken "här finns solen i sommar!". När alla vet att chanserna för att förutspå vädret är en omvänd exponentialfunktion av tiden.

Sedan börjar sommaren; är den varm kan man se bilder av svettiga svenssons och texter som "så klarar du värmeböljan ("drick mycket vatten", nähä?), är den regnig är det istället dubbelt sura farbröder utanför översvämmade hus som tycker att statsministern borde "göra något". Överhuvudtaget är kvällstidningarna bra på att leda stora upprop som "Vi kräver löneförhöjning NU!", utan att någonsin gå till botten med själva problemen. De skriver om hettan i sydeuropa och orkanerna i USA, berättar om hur folk dör som flugor men säger inte ett ord i sammanhagnet om koldioxidutsläppen och orsaken till klimatproblemen. När de väl behandlar denna fråga skriver de med stora röda bokstäver "Rädda Jorden!!" Och nästa dag skanderar de "Sänk bensinpriserna NU!".

Det är "Grillsommar med Jon Hansson", där en fånigt leende mupp stoltserar med några spetsade korvar sex dagar i veckan. Det är Beach 2007. Det är tafflig grafik och skojiga bilder. Det är ordvitsar. Det är tycktill-sms. Det är läsarundersökningar om Victorias äktenskapsplaner.

Jag orkar bara inte med någon förorättad jävel som känner sig sviken av kommunen/välfärdssamhället/livet/Gud. (fast den här var ganska kul: " 'Du har downs!' - Sveriges sämsta läkare kallade Ingelas ryggont mongolism. Anklagade patienter med ont i nacken för att ha dåligt sexliv".) Jag orkar inte med svenska C-kändisar som ska ge sina sommarboktips ("Da Vinci-koden. Jag har inte läst den, men jag har hört att den är bra"). Jag orkar inte med poserande kassa krönikörer som tror de är politiska för att deras morfar vad medlem i Socialdemokraterna.

Man skulle kunna nöja sig med att vara irriterad. Men kvällstidningarnma är mer än tråkiga, irriterande och grunda. De är direkt skadliga. De bygger på populism, billiga poänger och lättförtjänta chocker. De vänder kappan efter vinden, påstår att världen är svartvit, alla lösningar enkla, allt någons fel, odlar politikerförakt och får det att verka som om halva Sveriges befolkning lider av "dolda kvinnosjukdomar". De är fördummande. Vi förtjänar bättre. Folk måste vara mer sofistikerade än så här, annars vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Avslutningsvis, för att undandröja alla tvivel - löpsedlar vi minns:
"Carl Philip hade en helkväll med vännerna: 'Jag hade trevligt'" (Jag hade trevligt?! Aftonbladet ger uttrycket anti-nyhet en ny dimension)
"Knutbysekten utnyttjar Svennis" (Legendarisk och tillika autentisk löpsedel som slog ihop de mest säljande substantiven.)
"Rikspucko filmade lyxbåt" (Motivering överflödig. "Rikspucko" ger många poäng.)

För att citera min klasskamrat Tommy Bergman: När jag var sju år var jag bättre än er.

I could be brown, I could be blue, I could be anything you like

Jag skulle kunnat skriva om rekordleran.
Jag skulle kunnat skriva om musiken och spelningarna.
Jag skulle kunnat skriva om hopp och förtvivlan.
Om tält, vitamindrinkar, äventyr och en plastbeklädd mössa.
Jag hade kunnat citera.
Jag hade kunnat göra listor.

Infallsvinklarna virvlade som oktoberlöv en höststorm i mitt huvud, utan minsta tendens att stanna och veckla ut sig.

Men det blev inte bra. Ni vet hur det kan vara. Så istället hänvisar jag er till min festivalkumpan Sallys poetiska tolkning av den gångna veckan.

Panik!

Hemkommen från ett äventyr utan motstycke i Roskilde, förkyld med huvudet fullt av bomull, åter vid datorn efter att ha skjutsat Jonas till stationen, loggar jag in på Studentportalen efter att ha fattat misstankar om mitt mailkonto. De visar sig vara befogade.

Att jag inte fått några mail sen jag kom hem över sommaren trodde jag berodde på att all Linköpingsverksamhet låg nere för sommaren. Folk hade väl annat för sig än att mailbomba mig? Fel. Min webmail har flyttats till ett nytt gmailkonto. Där ligger 60 olästa mail och väntar på mig. Nästan alla handlar om NolleP. Hjälp.

Jag tror jag väljer att leva i förnekelse en stund till och emigrerar till min säng.

Alf Lundberg - en bildlärare mot jantelagen

Jag hörde att han var död nu. Mycket tidigare än någon, eller åtminstone jag, kunnat ana. Men med sina goda relationer till det övernaturliga tror jag han klarar sig bra i nästa äventyr.

Under bildlektionerna i högstadiet förgyllde han våra skoldagar - vare sig vi ville det eller inte - med berättelser, fakta och fiktion. Ofta hann vi inte ens börja med själva teckningsarbetet för att han hållit låda ända tills det ringde ut. Han trodde på Gud ("så många miljoner människor kan inte ha fel") och på spöken (krucifix som svängde, oförklarlig hjälp vid en snöstorm på fjället). Det är möjligt att han kryddade sina utläggningar något ibland, men de var alltid underhållande. Med både sin kroppshydda, berättarkonst och auktoritet fyllde han rummet och stod allt som oftast oemotsagd.

I nian blev han en av våra klassföreståndare och under vårvintern bjöds vi till en av hans två herrgårdar, belägen vid Laxsjön. Han tog in oss i biblioteket och berättade anekdoter om ett antal föremål från jorden över som han förvarade i ett glasskåp. Sedan bjöds vi på middag vid ett långbord dekorerat med kvistar och kandelabrar i en gigantisk matsal, där han tog fram en läderinbunden gammal bok och med hjälp av den spådde samtliga runt bordet.

Hans bilduppgifter bestod genom åren, alla klasser fick samma direktiv. Men oavsett hur mycket möda man lagt ner på sitt arbete kunde man aldig riktigt veta vilken hans dom skulle bli. Han höjde och sänkte betyg fler steg än som var tillåtet per termin, och det ryktades om att han helt enkelt använde sig av en blanda-och-ge-princip när de gällde betygen. Denne konservative, allvetande patriark var hatad och älskad. Men naturligvis mest älskad.

Förrädaren

Idag bestämde jag mig för att orientera lite, på egen hand. Jag hade blivit taggad av O-camp och jag behövde ju träna, så jag greppade en karta och markerade diverse kontrollpunkter till en bana.

Det vara bara det att kartan var från 1982. På 25 år hade terrängen förändras en del. Markerna kring OK Kroppefjälls klubbstuga har aldrig varit kända för att vara särskilt finsprungna, och de senaste årens skogsindustri har knappast förbättrat saken. Ris och bröte överallt, lugna skogshöjder som förvandlats till illvillga hyggen, nytillkomna omarkerade vattendrag och stigar som för länge sedan gett upp sin existens...

Och mitt till en början glada humör kunde inte väga upp bristen på koncentration. Funderandes över kartritare, Jonas, Roskilde och Jonatans födelsedag, ständigt med en Mika-låt på hjärnan, förflyttade jag mig i ett tankspritt tempo genom terrängen.

Jag började ge upp ungefär när jag stod i en sankmark inne i ett tätt grönområde, och liksom varken kom framåt eller bakåt. Bara en vägg av unggranar som slöt sig tätt runt mig. Jag hade missat kontrollpunkten. Och det var ingen futtig liten punkthöjd, ingen svårsynlig sänka, ingen otydlig grop. Det var en sjö.

Muttrandes manrat "Skogen är min vän. Skogen är min vän. Skogen är min vän." tog jag mig så småningom hem, halkandes över blöta pinnar och trippandes över vassa stenar. Men när jag senare stod i duschen och betraktade mina hårt prövade, rödprickiga lår beordrade jag strängt mig själv att aldrig skriva en skogsromantisk blogg igen.

Förtydligande

För att exemplifiera vad jag menar i nedanstående inlägg skulle jag vilja att ni läser det här. Jag skrattar så jag dör! Bara termen "våldtäktsduscha" är to die for (med all respekt för alla som kan relatera till detta av olika vidriga anledningar). Fast jag älskar Özz Nujen. Men det är liksom inte relevant.

Alex och rastlösheten: två fenomen i tiden

Efter morgonstädningen av receptionen läste jag under mitt morgonsurfande Alex Schulmans blogg, en ovana nästan i klass med mitt svårtyglade begär att köpa förkastliga skvallertidningar (Veckans NU! matchar inte min personlighet) varje gång jag åker tåg en längre sträcka. Alex är en aftonbladetbaserad krönikör och bloggare med vidrig nätpersonlighet och en till synes osinlig vilja att provocera. Sin oförskämt välbesökta blogg uppdaterar han ett antal gånger om dagen med meningslösheter om sin vardag och förminskande kommentarer om sin föstmö. När han skriver något extra elakt eller svartlistar sina kändiskompisar och lämnar ut deras mobilnummer i bloggen brukar han bli inkallad till någon chef på Aftonbladet som hotar att lägga ner honom. Även dessa samtal publiceras naturligtvis omgående i Alex blogg.

Jag vet inte varför jag följer denna levande, skruvade dokusåpa, men någonstans uppskattar jag Alex humor. Ofta fångar han något på pricken med bara ett fåtal rader, ironin och självdistansen flödar och jag kan inte låta bli att fnissa när han skriver något förtäckt förnedrande om Ronnie Sandahl. Till samtidens tröst kan man nog också konstatera, särskilt efter dagens intervju i morgonpasset, att författarens nätpersonlighet skiljer sig en hel del från verklighetens.

- - -

Det jag egentligen tänkte skriva om var den oroande insikten om att det moderna livet har förvandlat mig till en rastlös, flackande människa med oförmåga att göra mindre än två saker åt gången. Jag har sedan länge upptäckt att jag gärna surfar, jobbar och MSN:ar parallellt; läser tidningen medans jag lagar mat; passar på att ringa samtal när jag skall ta mig någonstans och inte klarar av att sitta still och kolla på TV. Jag trodde dock att den lantliga lunken här på Dal skulle lugna ner mig litegrann.

Men idag när jag upptäckte Alex-intervjun på radion, och verkligen ville lyssna på den, kunde jag inte hänge mig åt aktiviteten helhjärtat, trots att det att några andra sysslor som jag borde ta mig för inte existerade. Vad skulle jag göra av händerna, vad skulle jag titta på? Jag försökte rita lite i Paint, men detta var föga tillfredsställande. Inspiration att rita på papper fanns inte heller. Inte ens när jag hämtade ett päron och började ägna mig åt det kunde jag sitta och lyssna på radion. Det slutade med att jag ströläste Alex-bloggen simultant med att jag hörde honom prata i P3. Något här är fundamentalt fel.

Hjältar. På riktigt.

Det kunde börjat bättre. Det var ingen höjdare att det smugit sig in förmodade missbrukare i Tångahallen, rotat i våra väskor, snott en del av dem och tagit med sig min laptop. Det var tungt att vi behövde skriva om alla aktivitetsgruppens dokument som utarbetats under vårens gång och föregående natt. Det var också något av en miss att hoppborgen gick sönder. Men det var O-camp, och vilket utrymme eller anledning finns det egentligen till uppgivelse då?

Det är något speciellt med O-camp, för fast folk jobbar kosntant, under fysisk och psykisk stress, sisådär 18 timmar om dygnet i sex dagar (det är sanslöst mycket), så är det ingen som gnäller. När någon efter en lång och hård dag strax före midnatt möts av beskedet att markägarna gett återbud med en dags varsel, och veckor av jobb gått förlorat, finns visserligen en skymt av panik i träningschefens ögon. Men det hindrar inte att folk stannar uppe hela natten, ritar om banor, åker till Trollhättan och trycker nya kartor, bankar på dörren till ett tryckeri på morgonen när färgpatronerna tagit slut, och genomför träningarna ändå - och jobbar sedan en hel dag till fram till småtimmarna, utan någon nattsömn alls.

Och alla är glada och snälla, och de kramas. Och när något behöver göras försöker folk aldrig slingra sig undan. Alla skitjobb, alla tidiga mornar, allt nattarbete. Det är aldrig några problem att få folk att ställa upp.

Det är så jäkla skönt. Allt blir liksom lättare, vilket medför att man själv inte skulle få för sig att gnälla heller. Oavsett om klockan är fyra på morgonen eller på eftermiddagen, om man ska springa i mossar och sätta ut kontroller eller om man skall sleva mat. Det är en sån milsvida skillnad mot andra samarbeten och projekt jag varit med om. När lägret var slut frågade jag lägerchefen, som tillskansat sig en imponerande totalsumma av 11 timmar nattsömn under lägerveckan, om det var skönt att allt var över, efetr nio månader av planering. "Tja", sa han "det är det väl kanske". För även om O-camp är sjukt jobbigt, så är slutsumman aldrig någon belastning. Det är en belöning.

Tack alla hjältar för en fantastisk vecka.

Som en perfekt och underbar lag

Jag minns en alternativ midsommar, i tält på Bore Kulle högt över sjön och med utsikt till oändligheten. Medhavd mat, kompisförälskelse och oanvända samtalsämnen som erövrades ett efter ett.

Nu är hon i Tyskland. Det ska hon fortsätta med, igen.

Jag minns en midsommar i husvagnen på tomten. Efter tre månaders frånvaro från varann visste jag att det speciella fanns kvar och aldrig skulle försvinna. Fast vi hade slitit på O-camp en vecka somnade vi inte förrän i gryningen.

Men nu tycks det där speciella ändå ha gått sönder.

Som i en dröm rör de sig långsamt bort från mig, med varsitt stadigt tag i mitt hjärta. Och jag vet inte vad som är mest taktiskt; att gå och hämta tillbaka det eller att försöka få dem att röra sig mot mig igen. Eller om det kanske är försent. Om den oförstörbara gravitationskraften är bruten. I så fall svävar jag fritt. En liten myra i kosmos.

(Och det gör ont i myran.)

Glassmaken sitter i X-kromosomen

Den är rosa. Den har en pinne fylld med ansiktsglitter. Dess viktigaste egenskap är, precis som för den tänka målgruppen, hur den ser ut och inte vad den innehåller. Den är Girlie, glassen för flickor.

Det är lika okej att göra en glass bara för tjejer som för alla andra oundvikligt uppdelade människogrupper i samhället. För alla vet ju att ens smak varierar med ens kön, hudfärg, sexuell läggning och klasstillhörighet. Vad sägs om följande lanseringar?

Nogger Africa - invandrarnas favorit, glassen för svarta. Det hörs ju på namnet?

Glace Gay - randig regnbågsglass i bögig förpackning, för den homosexuelle.

Lidingöstrut - gräddglass med champangesmak och guldrippel. För dig med en årsinkomst över en halv miljon kronor.

Jag är så trött på att människor tillskrivs vissa egenskaper på grund av sitt kön. Likheterna i muskelstyrka, hormoner, livssituation och intressen är betydligt större mellan pojkar och flickor i målgruppens ålder, än inom könen; det vill säga mellan flickor och kvinnor eller pojkar och män. Kan inte barn bara få vara...människor?

I en annan del av universum

Ligger och läser i Ulf Danielssons (upphovsman till kursen "Fysik för poeter" vid Uppsala universitet) fantastiska bok "Stjärnor och äpplen som faller". Om svarta och vita hål, kvantmekanik, tidsresor och den krökta rumtiden.

Sedan tar jag mig via Alex Schulmans blogg in på stureplan.se. Det kan inte vara samma värld. Det går inte.

Den nya tidens ord

En av många roliga saker med att gå på universitetet är att man får möta på så många nya dialekter. Man lever i ett förtjusande sammelsurium av tal från rikets alla delar, vilket ger upphov till såväl uppskattning som öppet hån av diverse idiom. Även om fascinationen för den mycket...karaktäristiska lokala dialekten Östgötskan ibland tenderar att överskugga de andra pikanta accenterna.

Är man en sådan utstuderad ord-fetischist som jag, kan man dessutom glädja sig åt att tillskansa sig ett och annat nytt ord och uttryck. Jag har samlat lite under året, och nedan följer en sammanställning över favoriterna.

attackcykla - "attack-" har varit ett flitigt använt prefix för saker man gör brutalt och energiskt. Funkar också framför substantiv, exempelvis "attackartikel".

bônn - härstammar från min hemtrakt Dalsland. Ett prefix med innebörden "jätte-". Joel utalar det med dialektal perfektion, själv jag kan tyvärr inte forma ordet riktigt rätt.

diskburk - ett underbart ord att uttala, pröva själv! Är benämningen för den diskmedelsfyllda och miljöfrämjande pryl som kan återfinnas i vissa korridorskök.

doppa/kötta/stöpa - några av de oändliga och mycket underhållande synonymerna till att ha sex. Doppa uttalas med fördel "dôppa" och blir extra bra i någon sorts kombination med bônn.

en ond kram - roligt yttrat om en hakning i sportsamanhang.

giftfabriker - innovativ synonym till "barn", skapad av vår psykologilärare.

jättenågra - intressant ordkombination med oklar innebörd. Syftar troligtvis på någon form av samling, som är mindre än vad man tänkt sig.

kebabfrukt - betydligt mer träffande än "fefferoni".

klydda - Mattias yttrade detta fantastiska skånska uttryck, som tycks betyda ungefär "syssla med".

krappsnack - stavas nog egentligen "crap-", men uttalas på det svenska viset, gärna på skånska. Synonym till "bullshit".

köttätar-ex - Tomas benämning om sig själv efter att jag blivit miljövegetarian. Låter brutalare än vad det är.

okynnesskapa - "okynnes-" är roligt att sätta framför de flesta verb, men det här var extra fint och minnesvärt.

oljus - som "oljud", fast för ljus. Tänk lysrör.

palinilap/morprom - när vi som så många andra funderade över paradoxen att "palindrom" inte stavas likadant fram- som baklänges uppfann vi dessa synonymer.

smula upp - om man smular ne" när man äter en torr macka, följer det naturligt att det heter "smula upp" när man städar efter sig.

sneckan (snäckan) - ett retroord från huvudstaden, som vissa av oss utnyttjar mer än andra. Ett "Tjenare, sneckan!" lyfter vilken hälsning om helst.

spontanflytta - något som studenter ofta ägnar sig åt när sunkighetsdroppen i deras korridor får bägaren att rinna över.

titta tyst - kan tyckas motsägelsefullt, men om man tänker efter förstår man vad det betyder.

öljett - skrattattackerna ville inte ebba ut efter att jag och Tomas hittat detta föremål i en tygaffär. Jag tror det är någon form av gardintillbehör.

Ditt vardagsspråk är bland det mest intressanta som finns. Låt det inte gå dig spårlöst förbi!

Där inga tåg eller rulltrappor hjälper till

Jag tycker om att dricka öl. Jag tycker om varmt, gult ljus och jag tycker om att lyssna på musik och köra bil på natten. Jag älskar min cykel och allt den tar mig till. Jag tycker om att klä ut/upp mig och jag tycker om den där stunden mellan dröm och vakenhet precis innan man somnar.

Men mest tycker jag nog om hur skogen luktar. De jobbiga insekterna som surrar kring hyggena en varm sommardag. Rivsår på benen och kippande vatten i skorna. Att ligga på rygg och se trädtopparna högt, högt ovanför. Öppen tallskog där man ser långt med grön, mjuk mossa överallt. Slemmiga svampar och regndroppar på ormbunkarna. Mjuka ljud och skarpa fågelskrik. Det gröna, gröna, gröna. Och lite brunt. Och orange. Och alla andra miljoner färger som inte låter sig fångas av några pixlar.

Jag tror världen skulle vara ett bättre ställe om folk umgicks mer med skogen.

Herr W ger råd på vägen

Istället för att skriva ned ett av alla blogginlägg jag har i mitt huvud, klipper jag ihop mitt budskap genom en annan Linköpingspoet från sina yngre, argare dagar. Listen up, folks!

Allting går så fort.
Sen nån har sagt att tid är pengar går vi på.
Fast tiden är väl gratis, vad jag vet?
Sömntabletter tycks vara effektivare än sängar. Sen när då?
Vi irrar vidare i rusningen, i varsin ensamhet...

Och prylarna far runt och slickar sår som aldrig läker.
Orsaken vill ingen ens förstå.
För nån har sagt att har man gott om pengar är man säker. För vadå?
Jag menar kylan, mörkret, stan och stressen hittar dig ändå.

Istället:

Så säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om
Ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärt om
För det är väl fan inte sånt man tänker på och drömmer om!

Jag vill inte att ni är duktiga - jag vill att ni tycker om vad ni gör.
Jag vill inte att ni är vackra - jag vill att ni dansar.
Jag vill inte att ni ska vara populära - jag vill att ni älskar.
Jag vill inte att ni ska vara glada jämt - jag vill att ni ska känna något.

Vi glömmer höst, och vi glömmer vår
Vi glömmer allt och tror att tiden är svår
Men man kommer på, sen efteråt
att vi hade rätt kul emellanåt

Heja popfjortisarna!

De skojas om. De förlöjligas. De tas inte på allvar. Men just då sitter de inne med all världens visdom, skönhet och skörhet. Och det skall de hyllas för.

När man är fjorton år är alternativen på ett paradoxalt och mycket förvirrande vis både oändliga och väldigt begränsade. Verkligheten går från barndomsmjuk och rund till hård, till kall och krävande. Och det är inte lätt någonstans. Plötsligt förväntas du vara en alldeles egen person med viss stil och vissa åsikter. Men man är inte färdig. Man måste upptäcka vad man vill bli och hur man vill vara.

Det är då man kanske joinar en subkultur. Det är då man kanske köper sitt första par Converse, bli besatt av vissa artister, wastear sin månadspeng på hårfärg och konsertbiljetter, målar naglarna och ansiktet i konstiga färger, investerar i ett par Cheap Monday-jeans, fäster stjärnor under ögonen och blåser såpbubblor i tid och otid.

Det måste få vara okej att tycka att det är vi emot välden. Att tro att man har förstått allt och att den totala visdomen finns i några sångtexter. Att tro att man är true, och bättre än de, att man är annorlunda, att nån har aldrig känt som vi, nån gång. Att man är först. Att det är unikt. Att hålla med om att the only one I love she was a superstar och att we are underground, we are underground. Att vara emo, att romantisera självmord och att tycka att sorgen är vacker. Världen måste få vara svartvit ibland. Och då ska det inte komma någon jävla smart 20-åring och vara nyanserad.

Allt det där är vackert, men det går över för vi har trots allt lärt oss något under dessa år, och det kanske är bra, för hur skulle de se ut om alla vi såg på världen sådär nu? Efter tonåren är subkulturernas tid förbi för de flesta av oss och det känns varken riktigt relevant eller okej att gå med dubbla kajalstreck runt ögonen längre.

Men man är skyldig tonåringarna och sitt eget fjortonåriga jag att minnas. Och att förstå: Det är skillnad mellan att stå längst framme vid scenen och skrika efter Darin och efter Håkan Hellström. Det är skillnad mellan tjock foundation och tjock kajal. Det är skillnad mellan att blondera sig och att färga håret svart. Skillnaden är stor, även om det i bägge fallen handlar om en strävan efter acceptans och skapa sig en person som man kan vara stolt över. Att fåfängt försöka vara annorlunda än den stora massan är alltid bättre än att lika fåfängt försöka smälta in.

Och det är fan så mycket bättre att söka gemenskap i ett kollektivt utanförskap, än att bara försöka bli nästa generations Linda Rosing eller Robinson-Robban. Älska din popfjortis.

The Beast of Taylor Mac

Idag var kulturtanterna, vi och Linköpings bögelit och såg performanceartisten och dragqueenen Taylor Mac's föreställning på Sagateatern. Det var inte bara att få perspektiv på sitt insnöade heteronormativa studentliv. Det var också att verkligen inse hur givande det som man inte riktigt förväntar sig kan vara.

Jag är lite trött på att bli underhållen. Det är så lätt. Det finns överallt; på internet, tv, film, magasin och datorer, YouTube och dc++ och i min iPod. Det enkla, att bara luta sig tillbaka och ta emot.

Det är skönt när det inte är så skönt. När man måste tänka, när man inte förstår och när man blir fylld av frågor. När man inte har någon aning om vad som ska komma här näst. När man blir osäker på sin egen bild av saker och ting och när man inte blir bekräftad.

Det är en myt att uppvisning, show och uppträdande finns för att tillfredställa en passiv mottagare. Det är så mycket mer spännande att bli utmanad.

Minnen från en radikalare påsk

En tredjedel (hälften?) av RMPSNP förebereder de påskbrev med budskap och slagord i Manifestets anda, och godis i partiets färger (rött & svart) som delades ut dan innan påsklovet. Det måste ha varit den tredje revolutionen. Det var fint, vill jag minnas.

Britney och jag

Som 18-åring fick hon sitt genombrott när hon knöt skolblusen under brösten i videon till "Baby one more time". I några år var hon världens poplolita, farligt balanserande på den knivskarpa gränsen oskuldsfull/sexig. Vid 25 års ålder rakade tvåbarnsmamman blek, mullig och drogberoende av sig håret och åkte in på rehab. Varför?

Barn, och fram för allt tjejer, lär sig från barnsben att det bästa man kan uppnå är andras uppskattning och bekräftelse. I flickors fall uppnås detta genom att vara fin, och att vara duktig. Lilla Britney har redan förstått det, medvetet eller icke. Det är därför hon lägger huvudet på sned och hennes leende inte når ögonen. Man ser hur lätt det går att manipulera och påverka henne. Se på nästa bild vad de gjorde med henne. Hur kunde dom? Hur fan kunde dom använda en nioårings tillit så?

För deras egna snuskiga vinnings skull. För sålda skivor och topplisteplaceringar. Och de rycker på axlarna och säger att de bara gav världen vad den ville ha, och därtill uppfyllde en alldaglig sydstatstjejs drömmar. Men världen låter sig inte mättas. Det enda som kan vara bättre än en framgångssaga är ett uppgång och fall. Och upphetsningen vet inga gränser när solen visar sig ha sina fläckar. Britney pallar inte trycket. Det går inte att leva upp till kraven. Hon förlorade.

Personligen förtvivlar jag inte lika mycket längre. Det fanns en tid, inte särskilt avlägsen, då jag visste att jag aldrig kunde bli lycklig eftersom jag ser ut som jag gör (jag är bland mycket annat för tjock, för kort och har helt fel proportioner på alla möjliga tänkbara sätt). Den är tack och lov över nu, även om jag fortfarande har dagliga duster med mitt fängelse till kropp. Men jag ser den mer som ett verktyg nu. Som något att ha roligt med. Det är bra.

Men det är svårt. Hör man något tillräckligt många gånger blir det en sanning. Det är ett välkänt fenomen inom psykologin. Vi är inte så starka som vi tror, vi är mjuka som modellera i tillvarons händer. Och vi får veta varje dag att vi inte duger, från reklam, TV, tidningar, idioter och till och med kompisar. Att vi inte är tillräckliga. Och är omöjligt att förhindra; det gräver sig in, gör frätande små hål och blir tillslut ett med vår person.

Botet är dock inte att säga att vi duger som vi är, att det inte finns rätt och fel. Det gör det, alla duger kanske inte, alla är inte stjärnor på allt. Poängen är att DET SKA INTE HANDLA OM ATT DUGA ÖVERHUVUDTAGET. Drömmar, mål och önskningar ska inte byggas på andras förbannade subjektivitet, de ska handla om dina förmågor ur DITT perspektiv.

Jag har just sett top model. En fantastiskt vacker tjej i tvåmeters- och femtiokilosklassen fick veta att hon var för tjock. Det bevisar bara en sak. Det GÅR inte att leva upp till kraven. Och tur är väl det. För du finns till för din egen skull, inte någon annans. De enda som verkligen har någon förtjänst av att du är snygg är andra människor. De får något vackert att vila ögonen på. Men vad får DU ut av det? En spegling. En bekräftelse. Uppskattning ändå dömd att försvinna och ges andra. Att vara vacker är att slänga pärlor för svin. Att vara modell är det minst självförverkligande yrket som någonsin existerat.

När man får berättat för sig att den enda funktionen med ens existens är att behaga andra, så finns det bara en vettig sak att göra. Raka av sig håret. Britney, det är det bästa du gjort.

Idioternas tid är inte förbi

Det var fullt med folk på Ryds mesta studentpub [hg] natten till aprils första dag. Större delen av personalstyrkan, dock inte undertecknad, mådde som den förtjänade, efter en ovanligt välbesökt och...livlig städöl natten/morgonen innan. Därtill var det ruschigt, varmt, och ett för studentmiljön ovanligt irriterande klientel. För min kollega i drinkbaren på övervåningen gick allt som kunde gå fel, fel. Ismaskinen var trasig och på städölen satt hon trött med mjölk i håret efter att ha skakat en drink med fel lock till shakern.

Det var då hon berättade vad en kund hade sagt till henne. Hon gjorde inte mycket väsen av det, sa det bara lite casual sådär: Och då sa han "slicka dig om läpparna och se lite porrig ut nu då, jag vet ju att du kan om du vill". Hade det varit en vakt i närheten hade jag ju sagt till honom att ta ut honom, men nu orkade jag inte det.

Som godnattsaga spelade jag om och om igen upp i huvudet vad jag hade gjort, eller vad jag hoppas att jag hade gjort, om det varit mig kunden kommit till. Jag hade ovänligt och bestämt upplyst killen om att sådant beteende är allt annat än okej, och personligen sagt åt honom att hans enda alternativ för kvällen var att gå hem. Om inte det hade hjälpt, och det hade det säkerligen inte, för varför skulle han ta order från något som han tycker är en ölupphällardocka som finns till för att behaga honom och uppfylla hans äckliga önskemål, så hade jag gladeligen överlåtit ärendet åt ställets största vakt Honken.

FY ÅT HELVETE. För att illustrera orimligheten i killens beteende väljer jag att citera en annan arbetskamrat: "Tänk om jag hade sagt så till vakten i dörren; 'Slicka dig om läpparna och se lite porrig ut nu då Johnny, jag vet ju att du kan om du vill'". Och vem sa att det inte finns könsroller?

Weapon of choice

Folk säger att de inte vet, att det bara är spekulationer. De säger att det är svårt att sänka standarden. Att det inte är någon idé att göra något om inte andra följer efter. De säger att de inte orkar, att det inte gör någon skillnad, att de inte vill tänka på det nu.

Sanningen är att en hel forskarkår är överens och att folk mycket väl vet om det, men att de inte är villiga att offra små bekvämligheter för att hindra en veritabel undergång. Sanningen är att det måste finnas någon att följa, att det redan görs fantastiskt mycket och att det bara är att haka på. Sanningen är att du MÅSTE orka, att det är din förbannade skyldighet att tänka på det, och att det finns fantastiskt mycket du kan göra. Forskare har kommit fram till att vi kan bromsa växthuseffekten i tid, om vi bara gör vissa, relativt små förändringar. Här är en del av dem:

• Påverka din omgivning. Prata med folk, var engagerad, maila affärer och företag.
• Dra ner på grönsaker som inte är odlade under säsong. Till exempel tomat, isbergssallad och paprika under vintern. De är odlade i växthus uppvärmda med fossila bränslen. Och transporterade med flyplan!
• Ersätt kött med till exempel bönor eller viltkött.
• Undvik färskvaror som transporterats långt - de har flugit.
• Dra ner på skaldjur som kräver mycket energi per kilo för att produceras.
• Välj miljömärkta varor till exempel Svanen eller Krav.
• Minska bilåkningen. Fem färre mil i veckan motsvarar ungefär ett halvt ton koldioxid per år. Ta hellre cykel eller tåg. Det är dessutom väldigt trevligt, och bar för dig, att gå och cykla!
• Om du måste åka bil: Se till att ha rätt däcktryck. Det minskar rullmotståndet och därmed bränsleåtgången. Kör ekonomiskt: accelerera lugnt, kör på hög växel, ta bort taboxen när du inte behöver den, använd motorvärmare. Du kanske kan samåka med någon eller gå med i en bilpool. När du köper bil: välj en bränslesnål bil, helst i bästa miljöklass.
• Undvik flygresor, särskilt de långa. En Thailandssemester för två motsvarar ungefär 1,8 ton koldioxid per person. Tåg eller båt är bättre för miljön.
• Byt till nio lågenergilampor hemma. Du sparar 250 kilo koldioxid under deras livslängd.
• Undvik att ha möbler och gardiner framför elementen, det minskar värmespridningen.
• Köp el som produceras med förnybara energikällor.
• Om du bor i villa och har egen panna: byt från olja till pellets eller till fjärrvärme, gör årlig översyn av pannan, installera solfångare.
• Frosta av frysen minst ett par gånger om året.
• Använd vattenkokare.
• Sätt inte in varm mat direkt i kyl eller frys, låt den svalna först.
• Stäng av apparater när du inte använder dem, låt dem inte stå på standby.
• Återvinn! Det är lätt, det är tillfredsställande, det gör större skillnad än du tror.
• Använd mindre varmvatten,. tex duscha kortare.
• Plantera ett träd. Det absorberar ett ton koldioxid under sin livstid.
• Häng upp dina kläder om du har möjlighet, istället för att använda en torkanordning.

Men framförallt: VÄLJ. Var medveten. Var aktiv. Den globala uppvärmingen försvinner inte hur mycket du är försöker ignorera den. Jag lovar.

När du går i gamla fotspår och väljer att inte välja gör du i själva verket väldigt stora val: du väger din bekvämlighet mot andras undergång, kortsiktig tillfredsställelse mot långsiktig hållbarhet, och ett kort nu mot en nästan evig framtid. Och du väljer det förstnämnda i alla fallen.

Joel har fel när han sneglar på mig, suckar och säger "ja, jag vill ha den här Gro" när han köper något med hög miljöbovspoäng i affären. För det är inte för min skull han ska bromsa den globala uppvärmningen. Det är för att han ska kunna se sina barn i ögonen. För att de inte ska behöva stå i en värld där det är försent, och säga: "Pappa, visste ni att det skulle bli såhär...och du gjorde ingenting?"

Vill du veta mer (klart att du vill!)? DN skriver lättfattligt och uttömmande om bakgrund, fakta och nyheter i sin Klimatspecial.

Personangrepp

När Rydssolen lyser över mig och Johnny Cash sjunger i mina öron, när kvällarna blir ljusa och luften ljum, då vill man ibland bara skriva om kärlek. Men det här behövs mer.

Det finns vissa människor, och är man av det generaliserande slaget (det är man) kan man påstå att de oftare är män än kvinnor, som bara pratar om sig själva. Deras uppfattning om en konversation är inte ett ömsesidigt utbytande av tankar och idéer, utan att överföra största möjliga information om dem själva och deras liv till motparten. Det finns två huvudtyper:

Den första är en auktoritär person med behaglig röst, och nästan nästan alltid en man, som av en olycklig slump fått för sig att han själv är skapelsens krona. Därför kan och vet han allt, och är dessutom mer framgångsrik än alla andra. Det är han som skrattar överseende när du försöker argumentera, det är han som älskar att förklara hur saker (gärna fantastiskt ointressanta och inom hans specialkompetens, men även mer generella) fungerar och ligger till, men egentligen inte bryr sig om huruvida du förstår eller inte. Det är han som alltid har gjort allt du har gjort, fast mycket bättre/större/häftigare/lyxigare/mer.

Ego-personlighet nummer två är mer osäker på sig själv, och något jämnare fördelad över könen. Han eller hon älskar att förmedla ointressenta detaljer om sitt liv, och vad än konversationen handlar om, kan man vara säker på att denne anknyter detta till sig själv eller sin bekantskapskrets. Säger du "jag har jobbat på en mafiosoägd farm i Italien" frågar denna typ aldrig vad du gjorde där, utan säger (strax innan du avslutat meningen) istället "min kompis morbror är från Italien/i somras jobbade jag på en jordgubbsodling/igår kollade jag och alla mina lika tråkiga kompisar på Gudfadern". Det är han som älskar att citera filmer du aldrig sett, det är han som namedroppar sina okända kompisars husdsjur, och det är han som du aldrig kan ha någon form av allmängiltig och icke personrelaterad diskussion med.

Dessa personlighetstyper må vara nog så olika, men vissa saker har de gemensamt: de låter otåligt "mm, ja, mm" när du säger något, dina försök till intresserade kommentarer går dem spårlöst förbi, och deras ögon slocknar och blicken far iväg över axeln på dig när du berättar något. Och du förstår att du egentligen är värdelös som samtalspartner, bara en spegel för personenen att reflektera sig själv i.

Det är naturligvis inte helt vanligt med så extrema personer som jag just beskrev, även om det finns en hel del där ute. Men många människor har tydliga drag av sådant här beteende, och jag finner det så fantastiskt irriterande. Det värsta är inte att det ibland är så pinsamt tydligt utan att de märker det, att de aldrig kommer lära sig något av en annan människa, eller att de förolämpar sin samtalspartner med sin nonchalans. Det värsta är att de här personerna i grund och botten ju är helt socialt inkompetenta - and totally gets away with it.

En ful ankunges frågeställning

Det tar hundratals år att dölja felen
jag är ljusår ifrån
vanställd och skelögd
Och det svider som klor, som nya munsår
ett tredjeklass får
när alla lyssnar på dig - kan du beskydda mig?

När jag gick i sexan var jag livrädd för att hålla föredrag. Jag kunde bara inte. Det var det värsta jag visste. Tack och lov utsattes vi ytterst sällan för detta. Men jag frågade darrande mina äldre kompisar, de som gått vidare till högstadiet, hur det var på den stora farliga skolan inne i Mellerud - var man tvungen att hålla föredrag där? Det behövde man, visade det sig. Och som jag led de åren.

Hösten 2006 sitter jag som på nålar under ett seminarium med mina nya klasskamrater på Linköpings Universitet. Alla skall inte få göra en presentation. Jag tänker - dra mig! Och jag får min önskan uppfylld. När jag presenterar min artefakt skakar rösten till en början som den alltid har gjort, det ligger tydligen utanför min kontroll - men samtidigt speglas min glans i allas ansikten, jag är ju i fokus för uppmärksamheten. Och jag älskar det. Hur blev det så?

Ja, hur gick det till egentligen? Vad hände med henne? Hon som varje nyår avgav ett löfte om att bli mindre blyg och mera utåtriktad. Hon som tillsammans med sin mest allierade Julia strök längs högstadiets korridorer och undrade om hon någonsin skulle få en pojkvän. Hon som i gymnasiet var en övertygad cyniker som inte trodde lycka var något som hörde till henne och hennes likar.

Nu sitter hon i sin studentkorridor och säger det är bara att bestämma sig. Nu vet hon nämligen. Hon vet att hon har viktiga saker att säga, att hon oftast är trevlig att vara med, att hon lätt kan få en pojkvän, att hon ser tillräckligt bra ut, att hon klarar sig och att livet blir lättare om man ser ljust på tillvaron.

Men jag undrar fortfarande om det är så att man kan bli den man vill vara. Hur stor makt man egentligen har över sin personlighet. För även om jag förändrades väldigt mycket på tio år, så kanske det bara är en del av en naturlig utveckling. Orsak och verkan, något som följde ur valen jag gjorde, händelserna jag utsattes för och människorna jag mötte. Och på samma gång som jag bevittnar en metamorfos, är vissa saker så abslouta. Jag berättar för Tomas att jag egentligen, innerst inne, är folkskygg och eremitisk. Ju äldre jag blir, desto tydligare blir det att jag kan koppla vartenda personlighetsdrag hos mig till mina föräldrar - hur determinerat är inte det? Och det goda humör jag haft under ett års tid nu, kan mycket väl vara bara en gyllene topp på min depressionskurva.

Det fanns en tid då jag trodde att man kunde välja sin personlighet. Den gången tyckte jag mig bli motbevisad. Men nu pockar hypotesen på uppmärksamhet igen. Det handlar ju så mycket om vad man har för uppfattning om sig själv. Tror man sig veta att man är bra på något, tenderar man att också lyckas bättre än vad man slumpmässigt skulle förväntas göra inom detta område. Vet man att man kan, kan man.

Det är en mycket tilltalande teori att man kan skulptera sig själv likt en lerfigur, och välja attribut från en stor palett av drag. Och att därmed också kunna skapa sitt liv precis så som man vill ha det. Jag skulle gärna vilja tro på att det är så. Men mitt i min pösigt upphöjda tacksamhet över att vara just sådan som jag numera är, sitter en liten figur och ropar att hon finns kvar. Hon minns hur svårt det var. Och hon säger till mig att det inte handlar om ett val. Att det inte bara var hennes fel.

S.Y.D.N.E.Y.

Clockwise: Jag och Calle och hans crappy surfbräda på en av stränderna; Jag och en svensk björn i någon utomhusutställning (jag och Mattias turistar); Nattlig vy från taket; Vi och hostelets ägare utanför (Victoria Street, Kings Cross)

Ja, mina vänner. Förlåt. Jag vet att jag allt som oftast vältrar mig i nostalgi och förskönar gångna tider. Att jag har sagt minst tusen gånger att vid den här tiden förra året, ja, då var jag ute och reste. Och att det inte är intressant för någon annan än mig själv.

Men det blir så påtagligt. Åtminstone vissa delar. Det var precis NU jag var i Sydney, och av någon anledning som jag inte riktigt förstår etsade sig staden fast. Vi gjorde ju inte så mycket. Var på de olika stränderna. Gjorde beads. Drack öl utanför vårt fantastiska übersunk-hostel Potts Point House. Killarna försökte sälja bilen. Löprundor till hamnen. Satt på hostelets tak och filosoferade.

Jag tänkte jättemycket på det igår natt. Jag fick tända sänglampan för att riktigt fatta att jag var i Linköping och inte där. Jag förstår inte min plötsliga fixering, för jag har det minst lika roligt här nu som där då, bara på ett annat sätt. Och den svenska våren är bättre än den australienska sensommaren. Men det är nog för att Katta är där nu också. Jag hoppas hon har det bra. Jag hoppas staden blir hennes spännande vän på samma sett som den tydligen blev min. Och nu när jag skrivit av mig lite känner jag att jag åter kan lämna den mer sansat bakom mig.

Den bästa av världar

Mina vänner, det går framåt!

Våren är, åtminstone tillfälligt, här och solen är för första gången på länge varm i ryggen. De smältande, grustäckta snöhögarna får representera vinterångesten som tynar och dör för varje dag vi kommer längre in i mars, och vårt insomnade hopp väcks till liv och tillåts sippra ut genom gliporna i de ytterplagg som slarvigt hängs över våra kroppar.

Åttonde mars kom och gick. För drygt åttio år sedan fick svenska kvinnor rösträtt, för fyrtiofem år sedan anslöt sig riksdagen till FN-konventionen om lika lön för lika arbete, för tjugofem år sedan fick svenska kvinnor äntligen ha alla yrken som män får ha, och för åtta år sedan blev det i Sverige kriminellt att köpa sex. Perfekt jämställdhet är långtifrån uppnådd. Könsroller, såväl manliga som kvinnliga, existerar i allra högsta grad och kan upplevas begränsande och orättvisa av bägge könen. Men vi ligger fan så mycket bättre till nu än för ett sekel sedan.

Homosexualitet blir allt mer accepterat, rasism motarbetas, allt fler ställen handikappanpassas, miljöförstöring och klimatkrisen uppmärksammas, forskningen går framåt, mediciner uppfinns, folk kämpar mot fattigdomen, hjälpinsatser utförs, fredsförhandlingar äger rum. Folk bryr sig. Man måste tro att mänskligheten gör framsteg. Att vi lär oss våra misstag, att vi tar med oss vårt bra baggage och dumpar det dåliga.

Detta är inte cynismens tid, detta är framtidstrons och hoppfullhetens. Om vi bara lyckas låta bli att förstöra den här planeten tror jag att vi är på väg mot något riktigt stort. Därför ger jag er nu, mina vackra och outforskade läsare, fem uppdrag att genomför de närmaste 14 dagarna:

1. Köp så närproducerade och miljövänliga varor som möjligt i mataffären. ANSTRÄNG dig!

2. Ha på dig ett klädesplagg/sminka dig på ett visst sätt/ha en viss frisyr som anses fult eller konstigt i din umgängeskrets. Och se lite lite lite hur det känns att inte passa in.

3. Ge minst hundra kronor till en hjälporganisation.

4. Skriv en insändare (eller svara på en) till en tidning om något du tycker är viktigt.

5. Krama någon, när den allra minst förtjänar - och förväntar sig - det.

Lycka till. Jag litar på er!

Kärlek bag-in-box

Jag tycker mig skönja två motriktade och tämligen extrema trender bland oss. Den första är den moderna singelkulturen, med många erövringar som statusnorm, och en ovilja att binda sig vid ett fast, tryggt och med rätta krävande seriöst förhållande. Den stora kärleken är något som är skjutet på framtiden, om den alls finns - man letar inte efter något förhållande, det är inte något man har ett behov av överhuvudtaget i livet för tillfället. Det finns ju så mycket annat, man vill leka runt och bara LEVA - och tvåsamheten ses då ofta som en begränsande faktor.

Den andra trenden är en motreaktion mot och en konsekvens av den första, och innebär helt enkelt att man verkligen letar efter den stora kärleken. Något som är på riktigt. Tillvarons mening och mål ligger i just tvåsamheten, och man vill förtvivlat gärna ha ett förhållande, ha någon, som bara är ens egen, och som man kan dela allt med. Då kommer allt att bli bra.

Men det är svåra tider för dessa romantiker. Det är för lätt, helt enkelt. Det börjar liksom i fel ände. När man var mindre blev man först kär, gick och trånade i månader och om man hade tur och mod visade sig ens dyrkan besvarad, även om det nog ofta kändes som att motsatsen var frekventare. Och sedan när man gick och höll honom eller henne i handen svällde hjärtat av stolthet och den där känslan som är så stor och skör att den nästan gör ont.

Numera är upplägget ett helt annat. Blickar far över dansgolv, dunkla vrår och discoljus. Söker, mäter ut, värderar. Möter andra blickar som godkänns eller förkastas, råder det förra uppstår närkontakt och en kvart senare finner man sig med armarna runt en människa som man knappt vet namnet på. Eller någon man visserligen känner och är åtminstone tillfälligt lockad av, men egentligen inte känner så mycket för. Det hela är mycket enkelt och nästan förutsägbart, ett handlingsmönster och en tävlan med, åtminstone till synes, många vinnare. Först senare är det dags att lära känna personen bättre, att utvärdera insidan, att försöka hitta något större. Och då blir det lätt så att det finns väldigt mycket vilja, men väldigt få genuina känslor.

Likt ett årgångsvin tar känslor tid på sig att förfinas, och attraktion blir inte förälskelse över en natt. Har man betalat bra för den där flaskan man länge velat köpa, och låter den ligga där i källaren ett tag innan man korkar upp den, blir tillfället då man väl dricker det speciellt. Men den otålighet som präglar vår samtid påverkar även vårt förhållande till kärleken. Vi ger den inte den tid den behöver innan vi väljer att göra vårt drag - vi ser den snarare som en bag-in-box: billig, praktisk och aldrig sinande. Vi tappar upp små slattar när vi behöver det, och ibland fortsätter vi att dricka bara för att det finns. Smaken stannar kanske inte kvar så länge, men insatsen var ju liten och det är bara att hälla upp ett annat glas.

Vad är då orsaken till denna sprinterromans? Är det så att vi våra späckade scheman, vänner och prylar till trots innerst inne är så bekräftelsesökande och så rädda att vi inte tar oss tid att vänta på att en gnista uppstår, och därför fångar varje tillfälle till intimitet i flykten? Eller är det så enkelt att vi bara gillar det lätta läget och följer våra instinkter som vilka däggdjur som helst?
Jag kan inte veta orsaken, och jag vet inte heller vad som är rätt eller fel. Det finns inga regler man bör följa. Men distans gör en cynisk. Och ibland tror jag att någonting långsamt går sönder inuti en om man aldrig får längta.