Underhållning, fotboll och skotrar i en ohelig allians

Sally, som ligger i till synes av Vetenskapsteoriboken inducerade feberplågor, uppmanar mig i kommentarsfältet att underhållningsblogga åt henne. Mina läsares ord är naturligtivis min lag - en nyuppfunnen regel och något som ni borde utnyttja bättre. Nu skulle jag kunna säga att jag visst kan blogga, men att jag just inte vet om det blir så underhållande. Men det skulle te sig självförminskande, och sån sysslar vi inte med i den här bloggen.

Jag skulle också kunna skriva om skotrar, semester eller höst, något som jag varit frestad att göra mången gång. Blogger-mallen tycker nämligen att man skall tagga alla sina inlägg med etiketter relaterade till dess innehåll, och föreslår pedagogiskt just dessa tre substantiv. Varje gång som mina ögon når skärmens nedre kant och snuddar vid det där, undrar jag om jag någonsin skulle vilja skriva en post om skotrar, semester eller höst, och sedan prydligt kategorisera mina inlägg som just detta, varefter jag starkt betvivlar tankens infriande. Jag tänker vem fan har en tag-kategori om skotrar? Och sen ser jag en robust, norrländsk och lagom inskränkt skoternörd framför mig, själaglad iklädd någon slags overall och solglasögon sittande på sitt senaste skoterförvärv. Ibland gör det mig glad. Ibland bara...matt.

På tal om underhållning gick jag idag på mitt livs första fotbollsmatch (!). Stina och Mimi drog mig med, och det kan tilläggas att jag inte gjorde särskilt mycket motstånd, tvärtom, då jag trots att jag är genuint ointresserad av att bevittna lagsport, är en fin och öppen människa som gärna vidgar mina vyer. (Räkna antal bisatser i den meningen, ni!) Och man ska ju pröva allt en gång. Det var damallsvenskan och Linkeboda mötte ett mystiskt, och tämligen kasst, lag med det klingande namnet Bälinge. Det var halvljummet spel, halvjummen korv till försäljning (som jag naturligtivs inte köpte, men ändå kände ett mycket ovegetariskt urge gentemot) och minst sagt halvljummen temperatur, och mina solglasögon som jag hoppfullt medtagit kändes mycket överflödiga. Men det var så trevligt! De 90 minutrarna gick fort och jag fick lära mig massa saker från mina tålmodiga vänner, då jag inte tvekade att ställa frågor av de mest...grundläggande karaktär. Nu är jag taggad till tusen att kompensera för min minst sagt bristande uppfostring på lagsportsområdet; nu skall jag lära mig slå bredsidor och uttala mig om målchanser, ja jäklar!

Jag har ju inte ens börjat komma i närheten av att prata om semester eller höst än, men min tid är ute; sängen kallar och likaså min kudde som jag just insåg att jag glömt ute på gräsmattan. Så känn er underhållna och skänk Sally en frisk tanke, så hon kan gå ut i skogen och sova i vindskydd och annat som skåningar ägnar sig åt nu i helgen. På återseende! Kanske förr än ni anar.

Niklas i vardagsoutfit

Mina vänner; krisen är avstyrd, jag har landat i vardagen och Linköping känns som hemma igen. Med en twist, kan tilläggas, eftersom två av tre delkurser i Nationalekonomin nu är avklarade och jag lägger den tredje på is tills augusti. Något som innebär att jag nu inte ligger konstant efter med ungefär allt i mitt liv, och kanske i förlängningen till och med kommer leda till att jag faktiskt städar mitt rum.

I torsdags drack jag öl med de andra i vår något kaotiska NEK-grupp, och det var fint. Vi kanske inte är den frikursar-grupp som har haft flest korrekta svar på lektionerna, men jag tror vi är den som haft roligast. Och det känns, av många skäl, lite vemodigt att ekonomin nu är över. Jag uttryckte mina intentioner att nog dyka upp på en och annan föreläsning under mikrokursen ändå, trots vårens ökända B-uppsats som snart går på helfart. Men min mer erfarne Kogvet-kollega Marcus, som också läser NEK:en, sa med desperation i rösten"Nej, GÖR det inte!", så vi får väl se hur det blir.

Niklas är den som varit min främsta partner in crime där vi suttit i A-huset och svettats över marginalkostnader, nominell BNP och förväntad inflation. Någon gång under introkursen blev vi varandras livscoacher; sånt som man inte vågar säga till dem man känner väl kunde jag berätta för Niklas eftersom han, som jag till hans stora indignation uttryckte det, "inte är en del av mitt liv". Efter det var tanken att han skulle utbilda mig i känslor och empati, medan jag skulle ge honom lite politisk och samhällsrelaterad bildning. Men i slutändan blev det nog mest relationer som avhandlades åt båda hållen. Niklas är rolig, eftersom han är USA-freak, till en början kan ge intrycket av your average sportkille i godtycklig collegefilm (även om han hellre beskriver sig själv en nördkaraktär i O.C.), och aldrig tvekar att säga sin ärliga mening utan att alltid tänka efter först. Men samtidigt har han en stor portion självdistans och en hel massa dolda egenskaper som framträder efterhand.

Häromdagen framkom det han han hade läst min blogg, och upprörts av det faktum att hans namn inte stod att läsa någonstans. Så jag lovade honom en blogpost, och ni andra läsare får alltså ursäkta inläggets lite interna touch. Varsågod Niklas! It's been a pleasure.

Äventyret

Jag och Elin vid Marienplatz

Äventyret visade sig denna gång bestå i att i fem dagar inte behöva göra särskilt mycket alls. Och det var jättefint. Vi drack weissbier och åt sauerkraut. Vi cyklade i solen (München visade sig, lite otippat, vara en på alla vis utmärkt cykelstad), lagade mat och försökte förgäves komma in på indiepop-klubbar. Vi köpte jordgubbar och solglasögon och klippte oss på en tacky löpandeband-frisersalong för 9 euro. Det var ungefär vad som behövdes. Bara en sån sak som att sitta på ett italiensk café, i en tysk stad, med två österrikare och en svensk, och prata engelska. Det är skön förvirring.

Det är bara det att min hjärna tydligen ställde in sig i backpacker-mode. Eftersom vi bodde i Markus kollektiv kände jag mig mycket mer som en sådan än någon turist. Och när jag efter bara några dagar fann mig sittande på ett tåg tillbaka mot Sverige, så kunde jag bara inte få tillvaron att stämma. Och det kan jag fortfarande inte.

Jag kan inte vara hemma. Jag kan inte gå omkring i mitt eget kollektiv. Jag kan inte behöva sitta på campus dagarna i ända och plugga ekonomi. Jag ringde Jonatan på fredagskvällen och försökte låta bli att gråta för att allt kändes så fel. Sedan slängde jag mig i duschen och begav mig på förfest hos Johan, fast jag bara sovit någon timma det senaste dygnet, för jag stod inte ut med att bara. vara. hemma. Jonatan, som van vardagsresenär, sa att det brukar gå över efter ett par dagar. Det kommer det säkert.

Men det som gör mig så förvirrad är hur min tillvaro här i Linköping, som jag ju normalt sett trivs fantastiskt bra med, plötsligt kan skava så?

Jag måste (som vanligt) demonstrera min styrka. Här med Markus i köket på Buschingstraβe.

Åt andra hållet

Torsdag 10/4 19.55
Jag sitter på tåget som precis lämnat München och far förbi det tyska vårgöna landskapet i halvskymningen. Jag stod vid fönstret tills fartvinden blev för kall. Nu blir det små salta ränder längs mina kinder och i ögonvrån ser jag att kvinnan som jag delar kupé med tittar på mig. Men världen kan gott behöva lite känslor, så jag låter tårarna rinna tyst.

Jag gråter för att det alltid är svårt att säga hej då. För att det känns som att jag varit borta en livstid, och inte fyra dagar. För att det just i detta nu är omöjligt att förstå att jag bor på Rekrytgatan i Linköping och inte på Buschingstraβe i München. För att saker känns bra och saker känns dåliga, för människor som är snälla och människor som är…inte elaka, men som gör en ledsen. För att friheten är så stor och så skrämmande. Jag gråter för att det är så förbannat svårt att begripa sig på sina känslor och för att livet är så kort att jag bara vill skrika. Och sen passar jag på att gråta lite för miljöförstöringen, för världens lidande, och för alla som tror att pengar är livets mål och mening, när jag ändå är igång.

Men när jag slutat gråta känns allt bättre igen. Jag tänker lite på Elins fortsatta äventyr i Italien, och på matsäcken som Markus gjort i ordning åt mig. Tåget rullar vidare norrut och den tyska kvinnan har tagit upp en bok och börjat läsa. Och jag ler och tänker att världen och livet just blivit ännu lite större.

Fredag 11/4 13.45
På tåget mellan Malmö och Linköping är jag inte på mitt allra mest briljanta humör. Antagligen för att jag åkt tåg i snart 20 timmar. Antagligen för att min sittkupé på nattåget inte hade någon värme, vilket jag skakande och huttrande tvingades göra något åt vid fyratiden imorse. Och för att jag sen fick dela kupé med bland annat en Malmöitisk utbytesstudent som först avsiktligt väcker mig precis när jag äntligen somnat, och sen vill byta nummer och tycker att vi ska bli "really close friends. Cause I can tell from just looking at you that you're a person with a really interesting inside". My ass.

I alla fall har jag av en lycklig slump hamnat i en sån där tyst vagn, där man inte får använda telefoner. Jag lyssnar på Kents Ensammast i Sverige och den känns väldigt relevant för tillfället, för jag känner mig sådär som man gärna gör efter ett avsked. Och precis när jag håller på att somna stormar två medelålders businesstyper med stålgråa frisyrer in i vagnen, bägge högljutt pratande i samma högtalartelefon. Med ett djävulskt lugn men ord som giftpilar skäller de ut nån stackars person i andra änden, i en kvart eller så. Det är någon offert som måste skrivas. Och det är tydligen extremt vikigt. De pratar på på sitt brutalt överlägsna sätt och när mannen säger och nu handlar det inte om dagar här utan om timmar, får jag lust att skaka i deras ryggstöd och skrika men för helvete det är bara en jäkla offert! Det är inte LIVET! och jag undrar om de innerst inne förstår hur vilse de har gått.

Luften bor i mina steg

It's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst... And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life.
ur American Beauty

Ja, det var det där med den nya eran. Så som jag förutspådde har den nu kommit. När jag nyss lämnade städölen och klev ut genom [hg]:s portar, var det ljust ute. Inte bara lite gryningsskimmer; nej, det var ljust! Hela natten har passerat medan jag vistats inne i den gamla Herrgården. För bara två veckor sedan var det becksvart vid samma tidpunkt; apokalypsens tropiska fåglar ni vet. Men nu smälter istället ljum värme stadens drivor och det luktar på ett nytt sätt. Så den nya tiden som nalkades, det var ju våren såklart - att jag inte förstod det tidigare!

(Och den där känslan som jag har längtat efter i flera år, den har kommit nu. Men jag mindes inte att besvikelsen kunde svida så... Jag mindes inte tankens fixering och kroppens uppror. Och jag mindes inte hur jag alltid blir, hur jag vänder bort min blick och förlorar chans efter chans.)

Det är en vanlig föreställning att lycka finns i ena änden av en skala, och olycka i den andra. Men det är en missuppfattning; lycka och olycka är bara två sidor av samma mynt. Motpolerna består istället av stark sinnesrörelse respektive likgiltighet. De gånger jag känt ren lycka som starkast har jag samtidigt haft en förnimmelse av att steget över gränsen varit hårfint. Eufori är tätt sammankopplat med vemod, kanske för att ju mer vi uppskattar tillvaron, desto smärtsammare är det att den en dag kommer förändras eller ryckas ifrån oss. Sorg och glädje svider på liknande sätt i bröstet, de är känslor så stora att man nästan inte står ut med att bära dem, de tangerar bristningsgränsen. Därför kan något vara så vackert att det gör ont och man bara vill gråta, och därför kan vemodet och smärtan ha en tjusande gloria.

Ofta när jag cyklar till universitetet på morgonen numera kan jag känna en sådan intensiv lycka över hur vackert allt är. Över att världen finns och är fantastisk, naturens vilda obändliga skönhet, människorna som alla lever sina liv i sina egna mikromakrouniversum, och vi bor på en otrolig planet i ett hav av rymd, och förgängligheten är så stor och så påtaglig. Det bara strömmar energi genom kroppen och Håkan Hellström - magin/tragedins mästare - kvider jag vill ju bara sjunga...AAAHHH....Katariiiiiiina i mina öron och fartvinden strömmar över mitt ansikte, och då sluter jag ögonen och blundar nerför Vallabacken, det kittlar i magen och hjulen rullar fortare och fortare och det är så skönt, gör så ont, och när jag öppnar ögonen kan jag inte känna annat än total, destillerad lycka över att få finnas till, i några sekunder.

Som en avslutning. På vad?

Det är morgon, det är sol, och det är skärtorsdag. Det känns väldigt bra. På något sätt känns det som lugnet före stormen. Efter påsk är det maratonplugg för min del, då skall jag köra hårdare än vad jag någonsin har gjort, för det måste helt enkelt gå, jag måste klara tentan i Makroekonomi som lämpligt nog infaller direkt efter min vecka i Tyskland. Sen är det lite inlämningstjafs och KVTILL-projekt på det, men som jag sa det måste, det kommer att gå.

Det känns som om en ny tid är i antågande. Inte bara för att våren kommer (jodå, jag ser den genom snön, den är oundvikligen påväg). Instinkten säger mig att efter påsklovet börjar något nytt. Jag vet inte vad. Men jag ser det an med tillförsikt.

Framtiden brer ut sig, sådär som den alltid gör, hand i hand med nuet. Vissa saker känns så bra. som att dansa Afrikansk dans och basta med Sally. En institution. Och det frusna håret som sedan klirrar runt öronen. Vad framtiden beträffar kommer jag till Tyskland och Holland denna vår, men sommarens tågluff ser inte ut att bli av. Min potentiella reskumpan Katie får inte ledigt i tid från sitt jobb tyvärr. Det är synd, även om det var något jag var beredd på. Man tycker att jag skulle kunna hitta någon annan att resa med, men det är inte så lätt. Folk har så mycket saker för sig. Och vill leva sina liv, på sina premisser. Såklart! Jag med. Det är så vi lever nu. Men det blir svårare att skarva ihop våra drömmar.

Nu blir det Dalsland! Det ska bli fint.

Walk the line

Att plugga mer eller mindre konstant på campus från 08.30 till 19, fast man preis gjort sina tentor. Att göra upp en tidsplan för det kommande KVTILL-projektet och se sin vår krympa till oigenkännlighet. Att somna på bänken i café Ellen på kvartsrasten innan lektionen klockan 17.

Att veta att man ständigt ständigt ligger efter. Att känna hur paniken kryper i hårfästet och att vara för kall och för varm på samma gång.

Att se snön förvandla våren till slask, att cykla genom den utan stänkskärm. Att komma hem och vara för slut för att göra någonting överhuvudtaget. Att känna hur ont det gör i ögonen och att det inte finns någon lust över.

När ens roliga framtidsplaner mest känns jobbiga. Och när är det där som man hoppats på, någonstans längst inne, den där gnistan som varit så fin några veckor, slutgiltigt verkar ha reducerats till annat än dagdrömmar.

Vad gör man då? Då bara fortsätter man att drömma; om solen och livet och kärleken. Man har en plan. Och man tar upp sin gitarr och slår några håglösa ackord. Testar sin nya i allra högsta grad stapplande förmåga till melodispel: ...because you're mine, I walk the line.

Var är mästarinnorna? - kulturreferat från huvudstaden

Vem ska bort?

Helgen spenderades i Stockholm hos moster Ylva, vilket var utomordentligt trevligt av många anledningar. Till exempel var det kul att umgås med min moster på tu man hand för första gången, och givande att lära sig att hitta i åtminstone de centrala delarna av stan. När jag och Katie var i huvudstaden i höstas kunde ingen av oss hitta till Sergels torg från Centralen, ett exempel som generande tydligt åskådliggör hur det låg till med mina spatiala kunskaper om stället. Men idag kunde SJ:s regionaltåg dra mig över Norrmalm, Gamla stan, Söder som en ny människa...

Helgen innebar också att studentlivet avbröts av lite välbehövlig kultur. På fredagen gick vi på Chinateatern och såg Dr Jekyll & Mr Hyde i musikalform. Det var mycket imponerande att se hur Mikael Samuelsson bytte gestalt efter vilken figur som för tillfället besatte hans kropp, och hur dekoren även den ständigt skiftade form på de mest finurliga sätt. Som kostymare i Holgerspexet lade jag särskilt märke till de fantastiska - lägg väl märke till fantastiska, inte nödvändigtvis...snygga - kläderna. Man hade inte sparat på glitter och tyg!

På lördagen besökte vi på Moderna Muséets tillfälliga Andy Warhol-utställning. Det mest bestående intrycket för mig var - den oavsedda (?) - känslan av latent ångest och osäkerhet som alla filmer, bilder och foton i kombination tycktes förmedla. Bilden av Warhol som framgångsrik och känd popkonstnär övergick mer till en djupt olycklig figur.

När eftermiddag blivit kväll promenerade vi till Stadsteatern och uppsättningen Mästaren och Margarita. Sovjetisk surralism till trots var det inte särskilt svårt att hänga med i handlingen, och flera skådespelarinsatser var lysande.

De enda som erbjudit besvikelse denna händelserika helg är kvinnorna, eller möjligen kvinnoporträtten. Dr Jekylls gemål Emma - mer än lovligt vän och personlighetslös - vigde hela sin tillvaro åt att tråna efter en redan från början tvivelaktig forskare som bara hängde i sitt labb och vägrade ta emot besök dagarna i ända. Sedan fick han ytterligare en kvinna på fall, trots att han ägnade större delen av sin tid åt att sinneslöst slitas mellan inre viljor och mörda folk. Margaritas enda kall här i världen tycktes vara att höja upp sin älskare, Mästarens, roman till skyarna. För att få träffa honom offrade hon sin själ till djävulen och blev en mäktig häxa på kuppen, men föredrog i slutändan ändå att sitta hängande över sin pojkväns axel och läsa hans roman. Då finner vi en betydligt mer färgstark figur i Valerie Solanas - den ut i fingerspetsarna rabiata feministen som sköt Warhol och därmed nästan lyckades döda honom. Och hon gav blanka fan i hans verk, det var för att han vägrade ersätta hennes manuskript som han slarvat bort som hon sköt. Men med tanke på att hon avrundade sitt liv med diverse mentalsjukhus, droger och prostitution slutar hon ändå som ett offer. Så var skildras de solitära, för sin egen skull framgångsrika, egocentriska kvinnorna? Var finns de kvinnliga genierna? Man tröttnar på alla dessa mästare.

Skräckscenario: Myspyspension

Eftersom vi tillhör människorrasen, den art det är förunnat att mentalt kunna resa i tiden och därmed föreställa sig framtiden, kommer samtalsämnet Pensionärer och Piercingar, eller ännu hellre Pensionärer och Tatueringar, upp med jämna mellanrum. Nu senast i sektionsrummet till exempel, lunch-lästes en artikel i Extra Östergötland, som handlade om diverse extrema kroppsmodifikationer. Till exempel berättades det om mannen som skurit av sina bröstvårtor för att sedan sy fast dem på ryggen (först hade han burit dem i öronen i små plastkapslar, men hade enligt utsago tröttnat efter ett par veckor), och om den halvårs adrenalinkick man tydligen får av att köra in två krokar i huden över skulderbladen och sedan hänga i dem i taket i ett par timmar.

Hur som helst. Folk började efter ett tag föreställa sig hur dessa macho/masochistiska personer skulle vara som gamlingar. Skrumpna tantstjärtar med kinesiska tecken inristade, hängande bröstvårtor med silverringar i, tatueringar rynkade till oigenkännlighet. You get the idea. I allmänhet är det populärt att föreställa sig morgondagens pensionärer, och fnittra åt att de kommer lyssna på Iron Maiden (wait, de gör de ju nästan redan - hur länge har inte det där jäklarns bandet funnits egentligen?) och nätdejta. Och gärna förfasa sig - så ska ju inte en riktig farmor vara!

Men vänner; det är inte däri problemen ligger. Utveckling är en mänsklig grundförutsättning som inte bör fråntas folk bara för att de passerar gammelmansstrecket. Istället är det stillösheten som präglar dagens ungdom som kommer bli de framtida pensionärernas verkliga fall i aktning. Blunda en stund och föreställ dig en herre elller dam i sjuttiofemårsåldern. Hur ser hen ut? Hon - permanentat vitt hår, pärlor, lite för solbrända strumpbyxor och en kjol nedanför knät, eller kanske en blommig klänning? Han - gubbkeps, en stickad tröja, byxor med pressveck och svarta blanka skor? Med rätta gammalmodigt, med allt ett utmärkt exempel på stil och smak!

Men häromdagen när jag cyklade hem från universitetet möttes jag av en helt annan syn. Det var en tant på promenad med rullator - och mysbyxor. Och det såg så sorgligt ut! Vi vet alla hur skönt det är att glida ner till frukosten i en schleten collegetröja, eller i någons soffa en söndag i bästa mjukisbyxorna. Att bära dylika kläder på stan är inte snyggt, men på en fjortonårings rumpa funkar det liksom och är ursäktat. Men på gamlingar, utanför hemmets lugna vrå. En vårdag då solen skiner obarmhärtigt. Då möter det ens ögon på ett oförklarligt sätt som bara får en att vilja gråta. Jag tror det är över uppgivenheten det utstrålar.

Jag tycker att gamla människor kan vara väldigt vackra. Under förutsättning att de 1) inte låtsas vara 20 år yngre än de är och 2) visar ett visst intresse för sin frächör och sin stil, under rådande omständigheter. Och det är det som är så fint med alla dessa gubbar i pressveckade byxor. De håller stilen. Men jag fasar för den framtid där alla pensionärer lodar runt i träningsoverall, bara för att det är bekvämast så. Som om det inte spelade någon roll. Som om det ändå var kört.

Apokalypsens tropiska fåglar

Klockan är någonstans mellan fem och sex, mellan sent om natten och tidigt om morgonen, när vi tre cyklar hem mot Irrblosset på den genväg som jag trodde jag var ensam att beträda men som jag nu gladeligen delar. Trots att det är mars första dag, trots den tillfälliga snön som fallit under natten och trots det fortfarande kompakta mörkret hörs fågelsång från träden som kantar vår väg. Den av oss som har fått i sig några städ-öl för mycket (inte jag) ropar Tropiska fåglar! Det är tropiska fåglar! och påbörjar en lagom slirig diskussion om växthuseffekten. Och trots att det är en sån där magisk och overklig natt, knyter sig min mage så som den alltid gör.

Jag är så rädd för att allt ska gå sönder. Var jag än vänder mig ser jag saker på gränsen till sammanbrott. Nu håller uppenbarligen jorden på att gå åt helvete, på ett mycket påtagligt och smärtsamt sätt. Jag gör vad jag kan, jag cyklar-sorterar-flygerinte-ärmiljövegetarian-argumenterar
-sparar-undvikerkonsumtion, jag vill tro att det hjälper vår planet, men min rädsla finns kvar.

På [hg] står de tunga öllådorna och bara väntar på att de bristfälligt förankrade hyllorna ska braka samman under dem. Strängarna på min gitarr väntar spänt på att slitas från sina fästen. Och vad är egentligen motståndet på min spinningcykel, det måste väl slitas otroligt mycket med all belastning? För att inte tala om min riktiga cykel Lyxen, vars skruvar ständigt hotar att lossna och dess delar att rosta sönder. Mina kläder slits för varje tvätt och i skrymslen där man aldrig kommer åt fastnar det saker och en dag kommer det sluta fungera.

Mina hälsenor är ju spända hela tiden och jag förstår inte att de inte redan lossnat från sina fästen. Jag jobbar på för fullt men snart kommer det inte längre vara hållbart att plugga 200%, jobba på [hg], träna och ha ett fungerande socialt liv, jag kommer inte orka, jag kommer gå in i väggen PANG! Och jag tror ju att jag mår så bra nuförtiden, jag kan känna en sådan intensiv lycka över livet och alla små och stora saker som hör det till; men det kan vändas så snabbt och tänk om jag vaknar upp en dag och inser att jag inte alls varit lycklig och har levt ett liv i falsum?

Det rostar och slits och töjer och tynger och späns och göms och försummas och glöms. Jag får känslan av att de destruktiva krafterna tar över, av att allt strävar efter att lösas upp till gas och molekyler, av att allt bryts ner och vi måste ständigt kämpa-förebygga-arbeta för att upprätthålla världen, men det hjälper aldrig fullt ut. Gravitation. Naturlagar. Saker vi inte kan rå över. Hur länge kommer vi orka? Hur länge kommer det gå?

En dag kommer det att braka loss. Allt kommer rasa, allt kommer gå sönder, allt kommer urarta i en oändligt dammig explosion. Kommer lugnet då?

Vår bästa tid är nu II

Ibland kan jag vila i stundens dofter, ljud och känslor. Känna efter: den lite kryddiga shampodoften när jag släpper ut mitt hår ur sin tofs på kvällen. Vänsterhandens fingertoppar som ömmar av gitarrens strängar. Halsen som svider lite såhär i förkylningstider. Det trygga knapprandet från datorns tangentbord. Huden mot svala lakan när jag sträcker ut mig oändligt i min stora säng. Så...rätt.

Mitt rum, min plats i världen, i kollektivet i T1. Mjukt sken från stearinljus och grodlampan bakom min röda gardin. En skål med vindruvor, Brämhults C-vitaminshots och mjölkchoklad som någon kom med för att jag var sjuk. Och en tvåtimmarsfika som blev fem. För tillfället känner jag bara stilla beundran inför livets storhet, ingen rädsla. Jag vilar så länge det varar.

...then we take Berlin

Jag ska till Tyskland! I början av april åker Elin till Italien, och tillsammans tar vi Berlin Night Express och hälsar på Markus, hennes förra kollektivare, i München. Sen åker jag hem igen, efter att ha fått ett oförnuftigt avbrott äventyr i de dubbla studierna. Det är precis vad jag behöver. Om jag bara kunde hitta mitt pass...

3 år senare

Ja! JA!

För tre år sedan åkte jag bil med Jonatan och Adam och en gammal konstig Winnerbäcklåt knastrade ur Volvons högtalare. Det var Vemodets Man, och av en ödets nyck blev det den första låt som jag verkligen ville lära mig på den gitarr jag ett halvår senare fick i studentpresent.

Nu sätter jag den äntligen, med det rätta draget och med sång till vill säga. Jag vet, det må vara generande lätt, men för G. Dahlbom, oförmögen att komma ihåg den enklaste takt och dokumenterat tondöv, är det en stor grej!

När jag fick min gitarr satt jag och gnetade med skorrande strängar och tveksamma ackord, och instrumentet blev inte den omedelbara vän jag hoppats på. Eftersom mina framsteg går mot noll var gång jag tar upp spelandet, har jag aldrig haft någon verklig kontinuitet i mitt musicerande. Jag har spelat lite här och lite där, i kortare eller...mindre korta perioder. Men jag har ständigt återkommit. Liksom ränta-på-ränta-principen, liksom en liten tillväxtakt ändå fördubblar BNP snabbare än man kan ana, har mina minimala framsteg blivit en stor å (nja, bäck, rännil, något åt det hållet), och jag klarar nu allt möjligt från Tender och Augusti i Helvetet till Julias egenkomponerade låt.

Men Vemodets Man har alltid varit ett kapitel för sig. Ända sedan mina första stapplande Em G D C har den varit vrång. Jag satte ju naturligtivs ackorden på ett tidigt stadium, men skulle det vara med sång till det snabba draget...så gick det bara inte. Det var som förhäxat. Men idag - bara sådär. Det gick! Jag kan! Nu kanske man skulle försöka sig på ett barréackord eller två...

Om makt

Jag har ofta berusats och till och med skrämts över hur hur mycket man kan välja och påverka sin tillvaro. Man gör lite som man vill och man kan lösa de flesta problem som uppstår till sin fördel. Jag är hungrig - jag äter en macka; min cykel är trasig - jag köper en ny; jag jag är trött på mitt boende - jag flyttar; jag är trött på mig själv - jag skaffar ett konstigt intresse; jag har gjort fel val - jag väljer om. Man är vuxen och van att bestämma själv. Man får äta godis till frukost om man vill och man kan ta ett flygplan till andra sidan jorden. Men det finns såklart undantag.

När hen inte känner som du finns det inget du kan göra. Vilket är smärtsamt och ovant på gränsen till omöjligt att erkänna, även om du av den ena eller andra anledningen faktiskt vet hur det ligger till med hens känslor. Så du försöker, såklart. Du tänker att om du hör av dig mycket och visar hur mycket hen betyder, så kommer hen till slut att bevekas och hens ögon öppnas. Och när det bara resulterar i att du blir efterhängsen, så använder du motsatt taktik: om du blir svårtillgänglig och slutar ta initiativ, så kommer hen förstå hur mycket hen saknar dig och hur mycket du betyder. Men det enda som händer är att ni förlorar kontakt. Och det svider och trycker i bröstet, du vill du kan du måste göra något göra något nu och du känner och du vet och du stampar i marken och du vill vill vill och det svider än mer och du kan inte förstå det går inte kan inte får inte vara så här, men hur mycket dina ögon än längtar så förändrar det inte något.

Så vad gör man då? Man gör ingenting. Man gör absolut ingenting, för det finns inget man kan göra. Man är som anden i Aladdins magiska lampa: man fixar det mesta, men man kan inte återuppväcka någon från de döda, och inte få någon att älska en. Och slutligen kan man inte heller befria sig själv ur lampan, ur önskeuppfyllarens position - man är så vad vid sin makt att man bara fortsätter och fortsätter att tro att man kan göra något åt saken. Befria en, det måste någon annan göra. Jag antar att det är hen.

Alternativkostnad hög

Hela mitt huvud surrar av blogginlägg av de mest skilda slag. Varje natt och varje cykeltur kommer de till mig. Jag vill ju skriva!

Men jag vill också förbereda mig för morgondagens tenta i Nationalekonomi. Och nästa veckas tenta i Neuropsykologi. Och sy saker till kollektivet. Och gå på bokningsmöte på [hg]. Och handla och laga vegetarisk mat. Och spela gitarr. Och lyssna på Bob Marley. Och förbereda projekt. Och gå på bio. Och dricka te och älska nuet. Och drömma mig bort. Och planera mig bort.

Men det kommer ett inlägg snart, mina vänner, det kommer!

Dagbok från en damcykel

Jonatan och jag på hans hemmagjorda tandemcykel, på väg till Båstad sommaren 2005

Vi har varit ett team ett tag nu, vi två. Vi har utforskat Linköping i motvind som medvind, uppför och nerför, under goda tider och sämre tider. Att glida fram nära vägbanan på en racer, eller skumpa över rötter och köra in i träd med en mountainbike, är såklart underbart på sitt sätt - men det är endast Lyxen som finns i mitt hjärta.

Lyxen är en tillräckligt sliten och lagom trasig damcykel i sina bästa år, det vill säga 30+, befriad från allt vad överdåd heter. Utan växlar, handbroms eller ens cykelkorg, och med en lätt oansenlig roströd färgsättning, är det kanske för gemene man svårt att förstå varför namnet "Lyx Special" står präglat med versaler längs hennes ram. Men jag förstår. Så bekväm, så personlig, så äventyrsvänlig och så som skapad för mig - det är klart att det är både lyxigt och speciellt! Och även om hennes penningvärde inte ens kommer upp i det pris jag betalade för ett nytt bakhjul i höstas - 600 kr - är hon ovärderlig, och jag sörjer redan hennes framtida bortgång som rycker närmare för vart regnväder och var trottoarkant.

I Linköping finns två motverkande cykelkrafter - studentfaktorn och motvinden - som håller antalet cyklister på en stabil nivå. Om mornarna kan man se de stackars skrotiga studentcyklarna kämpa sig uppför Märkesbacken eller genom Vallaskogen. Ett stöd hänger ner och släpar nästan i marken, ett antal farligt platta däck pustar förbi, det hörs gnissel från kedjor och vevparti. När det skramlar som mest sparkar en kille vant till sitt kedjeskydd och gnisslet slutar. Vi lär känna våra trotjänare och någon slags ömsesidig om än något kantstött kärlek uppstår.

Motvinden är ett kapitel för sig, den är notorisk här i Linköping. Hur många gånger har jag inte svängt runt hörnet på Irrblosset, i väntan på att äntligen få slippa den motvind som jag kämpat emot på raksträckan - bara för att slås av en än starkare vindpust. Eller haft vinden rakt mot mig både när jag cyklat till stan, och ett par timmar senare från stan. Det ryktas till och med om att Linköping är en av de få städer där du cyklandes kan möta en annan cyklist - och båda har motvind.

Men oavsett - cykeln är den bästa följeslagaren, genom vårkänslor och höstlöv, sommarhetta och vinterslask. Den inbjuder till att du skall sjunga och vissla där du far. Den eggar dig att tävla med dina intet ont anande medcyklister i Vallabacken. Den ger dig rosor på kinden och skuggorna bakom dig där du susar fram genom livet, över marken.

Stilstudie

Igår hade vi fadderiskifte! Vi fick den briljanta iden att äta kanel.

Mattias var rookie på det här, medan vi andra hade varit med förr. Notera Sallys frejdiga inställning till upptåget, och min självsäkra blick.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Munnar brände och ögon tårades...

Men det var ganska roligt!

Fotona tagna med Sara Berglunds kamera.

Slentrianmässig symbolik

Ingen förespråkar användandet av bilder och lättförståeliga symboler så mycket som en användbarhetsälskande kognitionsvetare som jag. Men då skall det vara genomtänkt och välplacerat, för att underlätta våra kognitiva beräkningar. I andra fall kan det lätt bli lite...fel.

Att "jag ♥ dig" är ekvivalent med en kärleksförklaring är knappeligen särskilt omtvistat. Hjärtat är så starkt förknippat med konceptet kärlek att man inte ens skulle komma på tanken att vara förvirrad över symboliken. Men man kan naturligtvis älska annat än människor också, vilket Milton Glaser tog fasta på när han skapade den numera legendariska postmodernistiska loggan för reklamkampanjen för världens huvudstad, "I ♥ NY". Direkt plagierat men något snitsigare är förstås det svenska varianten "I ♥ Hjo", där även vår mest bespottade humorform, ordvitsen, blivit implementerad.

Hjärtat slits inte ut så lätt, och är säkerligen en av våra mest använda symboler. Lite fel blev det för några år sedan, när företaget Locum i en julkampanj valde att helt sonika byta ut o:et mot ett hjärta, för att övertyga om sin välvilja. Men resultatet, "l♥cum", förknippades snarare med synd och befläckelse än med godhet... Hysteriskt roligt visserligen, och all publicitet är god publicitet, sägs det ju.

För ett par år sedan började Posten använda sig av mer eller mindre begripliga rebusar, genom att byta ut valda delar av sina reklamtexter mot symboler. Lite roligt, men ofta på gränsen till förvirrande och ibland mest tröttsamt. Sen hakade Sony Ericsson på trenden, och då började det bli obegripligt på allvar. Deras lilla bollformade logga fick plötsligt gestalta ett verb i samtliga av deras reklamkampanjer, men vad detta verb skulle vara är åtminstone för mig höljt i dunkel. I Ericsson big ideas? I Ericsson the beats? Jaja, det är säkert underförstått och subtilt och inte så noga, för att inte tala om hur stilrent och trendigt det är, men i slutändan skapar det mest bryderier. När vi ser text vill vi ju automatiskt läsa den, det går inte att låta bli. Och då skapar en till ord oöversättbar liten logga stora kognitiva motstridningar i våra konservativa hjärnor, helt enkelt.

Men det värsta hittills är de skyltar och affischer som möblerat halva stan såhär i fettisdagstider. Här känner jag att företaget bakom inte tänkt till så mycket alls, utan mest slagit ihop det bästa av det mesta i reklamsymbolikens värld. Och vad är resultatet? Det är I ♥ U all over, fast översatt och med en semla insatt i hjärtats plats. En semla! Vad menar dom?

"Jag semlar dig". Jaha. Det låter starkt besläktat med det kanske något dialektala mula, och man ser framför sig hur någon liksom smyger upp bakom en annans rygg och bam! trycker upp semlan i ansiktet på vederbörande med skruvande rörelser så grädden smetas ut över hela ansiktet... En fantastisk syn! Men kanske inte ett lika myspys-gulligt meddelande som det de tänkt sända ut.

Således: tänk till eller håll er borta från illustrerade metaforer, lyder mitt råd. Helt gratis!

Vår bästa tid är nu

Jag har precis lämnat av Julia, min bästa vän som spenderade helgen här, på busshållplatsen. Jag hade kunnat skriva något om händelserikedom, eller det konstiga i att hon var här samtidigt som sju (7) vilt främmande Chalmersteknologer bodde i vårt kök. Men har jag inte lust med.

För jag har en sån där klump någonstans mellan magen och halsen. Det känns sådär som jag antar att det gör för min mamma varje gång jag lämnar hemhemma för Linköping. Så som det kändes när min pappa åkte tillbaka till USA varje gång han hade hälsat på när jag var liten. Och så som det kunde kännas ibland när Jonatan försvann (några dagar eller några timmar, på väg hem eller på väg till jobb) på den tiden vi var ihop. Man är ensam i den gråa världen igen och allt återgår till något slags normaltillstånd som är sämre än det man just har lämnat. Och klumpen hotar kanske att tränga upp till ögonen och rinna utför ens kinder. Men det är klart att man inte gråter. Åtminstone inte när någon ser på.

När vi vaknade imorse fick jag med ens en bild för ögonen. Det är försommar hemhemma på Kroppefjäll, i skogen. Solen lyser in över en öppen plats och det surrar av flugor och insekter. Hettan är intensiv och det luktar sommarskog från mossa och blåbärsris. Kanske är det träning och man har en karta i handen, eller kanske har man tagit en paus i en promenad och sitter och pratar. Eller så råkar man bara vara där, själv.

Och den mycket levande bilden fick mig plötsligt att intensivt vilja vara där. Inte nu, när alla är bortflugna och mitt ute i Livet. Utan då. Innan allting började. Då vi inte alls var lyckliga, då när vi oroade oss till döds för hur man egentligen gjorde när man kysste någon. Innan det fanns riktiga städer, fula hus och studielån. Innan livet förväntades vara stort och bra.

När vi låg på våra sängar och grät, men det egentligen inte gjorde något, för Livet hade ännu inte börjat. Och det är inte alls nostalgi. Det är bara rädsla för vad jag just nu är mitt i.

På väggen ovanför min säng finns en affisch. The Smiths sångare Morrissey tittar in i kameran med en bukett påskliljor i handen. Bakom honom står gitarristen Johnny Marr och ser förnöjd ut i sina solglasögon. Det är en mycket vacker och mycket symbolisk bild.

Framförallt är det en mycket stor affisch. Deras ansikten är större än mitt. Och var man än rör sig i rummet - som inte är stort, det skall medges, men ändå - följs man av Morrisseys blick. Man kan sätta sig i hörnet och se in i hans ögon. Oavsett var man befinner sig ser det ut som om han tittar på en.

Ibland söker sig mina ögon till hans. Och han möter min blick, outgrundligt. Vi tittar på varann ett tag och jag visar honom mina tankar. Och det ser ut som om hans vemodiga halvleende säger "Jag vet".

Oändligt är vårt stora äventyr

När jag cyklade hem efter nattens arbetspass på [hg] vid halvsex-tiden imorse formulerade jag i mitt huvud ett blogginlägg om Äventyret. Det blir lätt så, när alla ljud är dämpade av nyfallen snö, man har avnjutit en städöl med intresserade människor och knarrar fram på sin damcykel som en fri skugga i en sovande stad med mörka rutor.

Jag ville skriva att Äventyret kan vara allt som gör en lite osäker. Allt från att slira lite med cykelns bakdäck till att tänka en förbjuden tanke till att stå på Seouls flygplats som ensam västerlänning bland tusentals asiater. Och om att Äventyret, även om det med fördel kan upplevas tillsammans med andra människor, i någon mån alltid är solitärt. Och om att jag kände Äventyret i kroppen, att det gjorde mig så lycklig, och att jag snart ville möta det ute i vida världen (igen).

Men som ni hör så blev det ju mest flummigt. Så istället säger jag: Var inte bekväma. Var nyfikna. Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr!

Var inte rädd för mörkret (ty ljuset vilar där)

Jag har alltid tyckt om stjärnor. När jag var liten läste jag berättelser om dem i den grekiska mytologin, och under min pop-era fäste jag dem i paljettform under ögonen. Men bäst är de naturligtvis i verkligheten. Hemhemma i Dalsland hjälper inga ljus och lyktor till, där är natten så mörk att det under klara vinternätter knappast går att undvika att hänföras. Himlen är fullkomligt beströdd av miljontals små nålstick som liksom släpper igenom ett ljus som finns på andra sidan, i en annan dimension som har dag när vi har natt. På tidigt stadium lärde jag mig urskilja Karlavagnen, den mest välkända och lättfunna av stjärnbilderna, åtminstone här i norr. Och planeten Venus, morgonstjärnan, stod alltid lågt över landskapet när jag om mornarna gick till skolbussen.

Men det är Orion som är min favorit. Han syns när vi behöver honom som bäst, under det långa vinterhalvåret, och håller mig då alltid sällskap och undan ensamheten. Så många gånger jag har cyklat genom vintern, natten, mörkret, kylan; med huvudet riktat snett uppåt, och sett honom vaka där uppe. Tydlig, så att man nästan inte kan föreställa sig att han finns där av en slump. Och stor, mäktig, allvetande. Orion ser allt jag gör. Det finns inget att dölja för honom.

När jag reste till andra sidan jorden efter gymnasiet var stjärnorna en del av magiken. Det var vinter i Sverige och sommar i Australien, men mörkt tidigt så som det är om somrarna i utlandet. Och där var han! Orion. Fast där kallar de honom "the Ugly Face", eftersom hans svärd upp och ner formar en näsa och det välkända bältet en sur mun. Kanadensaren tog upp sin gitarr och spelade Coldplay: look at the stars, look how they shine for you. Jag var hänförd.

Skulle jag någon gång tatuera mig - lugn, släkt och vänner, jag har inga planer på det - skulle det vara en minimal Orion på insidan av höger handled. Han och de andra stjärnorna representerar så mycket för mig. Den oändliga friheten. Äventyret. Och på samma gång - tryggheten. De har en förmåga att samtidigt som de påminner om oändligheten - tiden, rummets och tankens - inge lugn hos betraktaren. De är realism och mystik, vetenskap och konst, visdom och romantik på en och samma gång. Närmare religion än så kommer jag nog inte.

"Think like an economist"

Den här våren tar jag en kurs i Nationalekonomi, 30 hp, vilket får flera mer eller mindre lustiga effekter. Till exempel att jag har en föreläsare som ser ut som Tom Hanks och att jag under kombinationen med det kommande projektet i tillämpad kognitionsvetenskap kommer att studera på ungefär 250-300%; något som min omgivning älskar att förfasa sig över, men som jag själv väljer att ta med ro än så länge.

Jag får under såväl aggressiva som lustfyllda tillrop återuppväcka gymnasiets matematikkunskaper. Jag får lära mig att tänka som en ekonom: Att inse att resurserna är begränsade. Och att acceptera att man kanske har gjort fel val tidigare men att i varje givet tillstånd ändå endast väga den aktuella extra kostnaden mot det aktuella extra värdet av en åtgärd. Att vi antas vara rationella aktörer på marknaden. Vi antas vilja optimera.

Och jag struntar väl i världsekonomin men det är ju mitt liv det handlar om. Knappa resurser och ständiga val. För Tom Hanks visar hur alla våra beslut kan betraktas som ekonomiska. Livet är ekonomi.

Sant. Jag betraktar ständigt min tillvaro på det viset. Vad förlorar jag och vad får jag ut av det hela? Vi ligger på sängen och diskuterar framtid och scenarion och plus och minus, så som det alltid blir när vi träffas. Och så som jag alltid tänker när jag är själv. Men jag är så trött på det! För slutsatsen blir ändå alltid den samma: det enda sättet att bli lycklig är att vara nöjd med det man gör just nu. Hela tiden.

För vad fan spelar det för roll om jag vid varje jämn födelsedag kan ta upp min Life Achievement Checklist och bocka av det jag skulle ha gjort fram tills nu? Ska jag vara nöjd då? Vara så upptagen av att göra rätt och optimera att jag endast kan uppskatta livet retroaktivt. Det är så fel. Livet pågår ju - just - nu.

Noterat II

I en av kortnyheterna från TT i Dagens Nyheter idag rapporteras att en 74-årig man från Jönköping dömts till 1,5 års fängelse för en våldtäkt på en åttaårig flicka. Straffet är mildare än det normala på två år, då man tagit hänsyn till mannens höga ålder och fläckfria straffregister.

Och jag undrar om man funderat någonting på flickans ålder?

Förmildrar det en åttaårings våldtäktsupplevelse att händerna som rotade i henne var rynkiga gammelmanshänder? Kändes det bättre för henne att den som smutsade ner det mest privata var tidigare ostraffad?

Hennes hemlighet

Hon har nåt som håller händerna varma

Januari är aldrig lätt. Våra drömmar ligger strax under isen, de glimmar till som guld under vätan och snöslasket, och vi trampar på dem där vi går med sänkt hållning och trötta blickar. Det lilla ljus som molnen släpper fram belyser mer det som är fult än det som är vackert, nyårslöftena gör ont i magen och decembers baksmälla ligger tung i bakhuvudet.

Därför behöver man en säkerhetsventil. Man behöver vara en del av något annat, något som är vackert och ofelbart just för att det inte är närvarande, testat och förstört. Det hjälper. Trots att Ryd Centrum är mer öststatsliknande än någonsin när Rydskidsen drar fram planlöst och jag cyklar mot universitetet, så blir jag inte tom. Och de stunder när inte någon verkar tycka att jag är rolig och spirituell gör det inte ont.

Jag har skaffat mig en idealiserad utväg, och en oklanderlig förebild. Jag skall inte berätta om min ventil, eller om henom. Men varje gång jag känner att jag inte riktigt orkar hålla gnistan uppe, funderar jag på hur hen skulle göra i den situationen. Och jag förstår hur jag vill och bör vara. Därför är dessa dagar och nätter mina. Och jag är glad!

Årets konstigaste samtal

Linköpings Universitet, B-husets övervåning, Fredag 11/1 kl 16.10:
Min mobil ringer: Privat nummer.

Jag: Ja det är Gro?
(Ung mansröst, stockholmsk accent) Hej, det är Johan.
Jag: Johan...?
"Johan": Ja...alltså jag fick det här numret av Sally.
Jag: (förvirrat) Jaha?
"Johan": (lite beklämd) Ja...det var rätt länge sen. (Paus) Hon sa att jag skulle ringa dig om jag inte kunde få tag på henne.
Jag: (tror att snubben har något viktigt på hjärtat) Jaha!
- tystnad -
"Johan": (konverserande, låter lite ledset uppgiven) Ah...så vad gör du då?
Jag: (misstänksamt) Nah, jag sitter och pluggar lite.
"Johan": Aha.
- tystnad -
"Johan": Har du pratat nåt med Sally idag då?
Jag: Nej, inte idag, hon är hemma tror jag.
"Johan": Okej. Hon är jävligt schysst, Sally. Jag pratade med henne igår.
Jag: Jaha?
"Johan": Ja, alltså, vi kände varandra när vi var små, umgicks rätt mycket. Men sen flyttade jag.
Jag: Vart flyttade du då?
"Johan": Till Trollhättan.
- tystnad -
"Johan": Väldigt schysst, det är hon...
Jag: (trött) Mm, men du, jag måste nog fortsätta plugga nu. Ha det så bra. Hej då.
- jag lägger på -

What the fuck? Varför ringer det lunatics till mig? Är det samme mystiske person som den som stal mina underkläder i tvättstugan? Har jag en stalker?

Frågorna hopar sig, svarslösa. Min skånekompis Sally har ingen aning om vem den mystiske mannen var. Hon har inte pratat med någon Johan igår och definitivt inte gett någons nummer till mig. Ah, livet...om jag bara kunde förstå människors vägar.

Ett skapat behov (?)

Idag har äntligen min iPod letat sig till mitt nya kollektiv på Rekrytgatan, från sin tillfälliga exil i Göteborg. Jag har saknat den som en kär vän (faktum är att jag nog eventuellt har saknat den mer än somliga vänner), och nu är den alltså äntligen hos mig igen. Vid varenda promenad, cykeltur och sömnlös natt har jag förgävens famlat efter den, och varje gång överraskats hur stort mitt behov och min vana av portabel musik faktiskt är. Dess frånvaro har tvingat mig att själv sjunga Jens Lekman och Lars Winnerbäck när jag cyklat genom stadens gator, till omgivningens milda förvirring.

- - -

Och jag kan inte låta bli att undra: ser de inte att stadens träd är fulla av stjärnor? Kan de inte föreställa sig vilken möjlighet varje bussresa skulle kunna innebär? Förstår de inte att min energi och entusiasm långsamt, långsamt

långsamt

dras ur mig när den bemöts så otacksamt?

Religion 2008

Man förväntas ju bli klokare och klokare ju mer åren går. Därför tänkte jag inleda 2008 med att slå ett slag för den visdom om vilken jag får bekräftande insikt allt oftare nuförtiden: vikten av perspektiv.

När man skrotar runt i sin vardag, hur förträfflig den än må vara, försätts man förr än man anar i något slags - i allra högsta grad omedvetet - tunneltänkande; vissa saker är Rätt och andra Fel, man Vill kanske något och det är något annat man inte Vet. Man Tror vissa saker om framtiden och om sin omgivning, och man är ganska säker på sin Sak även om man kanske inte alltid upplever det så. Man har naturligt och oundvikligt en bild av Världen och Livet och Tillvaron helt enkelt.

Det är därför man behöver ett perspektiv som slår en i magen. Det är därför det är viktigt att man reser till andra sidan jorden eller till Norge. Att man tar sabbatsår, jobbar på McDonald's eller börjar plugga. Att man flyttar, blir kär, lär sig spela ett nytt instrument, umgås med nya människor, blir vegetarian, börjar spela innebandy, upptäcker ny musik eller går med i en organisation.

Och plötligt inser man att det nog inte alls var sådär som man trodde. Man får nya känslor och nya bilder. Ibland kommer det som en dundrande Aha-upplevelse, ibland som en smygande dimma. Det är naturligtvis inte alltid trevligt när nya tankar och insikter knackar på dörren, men jag har ändå allra oftast upplevt det som en väldigt positiv känsla.

Men hur tilltalande och sanna de här nya tankarna än må kännas och vara, får man aldrig vila. För innan man hunnit säga "På så vis!" har man såklart återigen indokrinerats av sin tillvaro och förlorat överblicken. För den sakens skull behöver man dock inte göra något stort och uppenbart omvälvande: för mig kan det räcka att åka hem till Dalsland en helg, för att sluta tänka i mina förtvivlat egocentriska och förblindade banor.

Perspektiv ger ny livsluft. Det ger överblick och får en att bättre kunna se saker för vad de är. Det ger förståelse och insikter, inspiration och energi. Jag vill aldrig någonsin stelna i en form. Jag vill aldrig någonsin fortsätta vara övertygad och bära obrutna fördomar med mig genom livet.

När jag på nyårsaftons natt stod på ett berg i Högsbo och försökte lära mig tyska barnvisor med Göteborgs alla ljus långt nedanför fötterna och havet anat någonstans inte allför långt bort, drabbade perspektivet mig med full kraft. Och det var det bästa som kunde avsluta det gamla året och inleda det nya.

Hårda bud i Mellerud

Allt behöver en slogan. Orter och städer i synnerhet. För att sättas på kartan, för att göra ett statement: det här är vi. Var "Hårda bud..." kommer ifrån har jag ingen aning om, men jag vet (1) att det nämnts i DN-serien Assar en gång, (2) att en boktitel bär detta namn (Hepp!), och (3) att det trycktes på sportflaskorna i gjorda hos Mellerud Plast när jag var liten. Och framförallt att jag har blivit rätt trött på det...

Numera bor jag i en stad "där idéer blir verklighet". En relativt attraktiv devis trots allt, särskilt i jämförelse med många småorters magknipsframkallande försök i stil med "Grums - så mycket mer än du tror" och "Expansiva Mjölby". Sen finns det lite skojigare varianter, som "Uppsala har en rolig historia" och "I love Hjo". De får naturligtvis passera. Och Stockholms stöddiga "The capital of Scandinavia" är nog svårt att göra något åt.

Min hemorts närmaste stad Åmål är ett kapitel för sig. Denna Dalslands enda stad som förut var känd (?) som trista "Åmål - vid Vänern" fick snabbt den lite mer inspirerande etiketten "Fucking Åmål" efter filmen med samma namn. Men nu hälsar skylten vid infarten välkommen till "Världens näst bästa stad" ('näst' står liksom infogat, med en liten pil). Förstår kommunen inte vidden av den desperation de signalerar? Och varför näst bästa? Jag förstår inte. Själv har jag alltid föredragit Åmålsysnonymen "Ändå Något" - vilken påstås härstamma från någon uråldrig story om vad djävulen sa när han var ute och spatserade och stötte på den lilla pikanta staden.

Det där med smeknamn på städer verkar vara populärt överhuvudtaget. Lars Winnerbäck förmedlade Linköpings ekvivalent Stångåstaden (jag förstår inte varför, jag vet ingen stad som präglas så lite av sitt vatten som just denna), och Göteborg kallas frekvent (åtminstone på västkusten) för Sveriges framsida. Och sen har vi alla dessa pastisher på mer berömda metropoler: Den lokale skalden Birger Sjöberg benämnde Vänersborg obegripligt nog som Lilla Paris och Göteborg är tydligen känt som Lilla London. Stockholm är Sveriges Venedig och Norrköping Sveriges Manchester. Att Göteborg för det otränade ögat inte bär minsta likhet med den brittiska huvudstaden och att det för de flesta ter sig självklart att Vänersborg överhuvudtaget inte är jämförbart med i den franska modemetropolen är tydligen inte väsentligt. Men varför kan städerna inte bara vara sig själva? Stockholm är en av världens vackraste huvudstäder, den behöver inte jämföra sig med någon fjantig italiensk boplats som ändå håller på att trilla i sjön.

Alla kan inte vara bäst. Det räcker att duga. Om kommunerna lade ner hälften så mycket arbete på att faktiskt känna äkta stolthet över sin orts eller stads fördelar, som de ägnar åt att hitta på finurlig glasyr som skall täcka dess skavanker, så skulle kanske mycket vara vunnet. Och framför allt skulle man slippa vrida sig i plågor över pinsamma och tillkämpade allegorier och slagord.

Noterat

I en notis i Dagens Nyheter är man bekymrad över att julen har varit ovanligt våldsam för landets kvinnor. Dessa dagar är normalt sett annars lugna, citat "2006 anmäldes bara 40 misshandelsbrott mot kvinnor per juldag" slutcitat. Men under årets julhelg låg samtalen till Kvinnofridslinjen obetydligt under det normala genomsnittet på cirka 70 stycken per dag.

Ungefär 70 svenska kvinnor per dag utsätts alltså för misshandel och/eller våldtäkt, i stort sett uteslutande av män. Ändå hör man då och då någon pösig typ surt ynka fram att sådana där feminister, de tycks ju hata män. Och jag vill bara slå mig för pannan och skrika det som borde vara uppenbart:

Är det vi som hatar? Är det vi? Detta - påstådda - hat tycks mig oändligt litet i jämförelse med det fundamentala hat som somliga män verkar känna mot kvinnor? Eftersom de slår, förnedrar, våldtar och kränker:

Sjuttio. Kvinnor. Per. Dag.

Det borde vara uppenbart: det är nazisterna, homofoberna, våldsmännen och förtryckarna som är grunden till hatet. Inte de som kämpar mot orättvisorna. Som bara vill leva i frihet, jämlikhet och syskonskap.

Om att handla för lite

När jag framåt eftermiddagen bättrar på min allmänbildning med hjälp av min alldeles egna pappersversion av Den Stora Morgontidningen, sätter jag nästan min gröna curry i halsen. Mina ögon möter en helsidesannons från Svenskt Näringsliv, prydd av en pepparkaksgumma med krossade drömmar. Rubriken lyder "SAGAN OM GUMMAN SOM HANDLADE FÖR LITE".

Över resten av sidan presenteras en berättelse på klassisk sagomanér. Den handlar om den lilla gumman, vars största hobby är att glädja sig själv och sina nära och kära genom att köpa saker. Och om gubben som hon handlade hos, och som därmed fick råd att äta julmat. Och om människorna i de fattiga länderna som gladde sig så att få tillverka sakerna i gubbens affär, så att de kunde ha ett jobb. Med sedan fick den lilla gumman syn på en kultursida i en tidning. Jag citerar: Där skrev några arga tanter och farbröder att julen var fel eftersom människor bara handlade hela tiden. Handel var dåligt, skrev de. Dåligt för själen, för de fattiga och för planeten. Och då började den lilla gumman handla lite mindre, och alla i den lilla lilla staden tänkte likadant, och se, då hände något hemskt förstår ni: Gubbfan konkade, de fattiga på andra sidan jorden miste sitt, och tanten fick en "jättetråkig jul".

Det här är uselt i så många dimensioner så jag inte vet var jag ska börja. Hur understår de sig? Hur fan kan de med att tala till oss på det sättet? Som om vi vore barn, som om vi inte visste och förstod någonting, som om vi inte kunde tänka själva. Svenskt näringsliv må tycka att de är festligt provocerande. Jag tycker att de är fullkomligt patetiska. Och märkligt...gammalmodiga.

Man behöver inte vara kommunist eller nationalekonom eller logiker för att tro på ett samhälle där handeln inte ständigt måste öka. Som om inte hela västerlandet redan är som en bulimiker, där vi missbrukar konsumtion och slutar upp tjocka fast tomma, med en sur eftersmak i munnen. Som om en sydamerikansk kaffeodlare ens får en promille av det pris som kaffet säljs för i butikerna. Som om julhandeln inte kommer att slå rekord i år igen.

Och jag vill bara skrika och gråta över de ekonomiska orättvisor som råder - över att folk faktiskt söker lyckan i något så patetiskt som prylar och julklappar och att definierar sig själva utifrån vad de köper - över att mina barns planet håller på att gå åt helvete.

På förstasidan av samma tidning står årets mottagare av Nobels fredpris Al Gore och säger Klimatproblemen kan inte lösas med teknologi, vi måste ändra vår livsstil. Det, era dumma nöt, är den enda handling som behövs, inte en ökning av vår redan groteska hetskonsumtion.

Min tröst i havet av inskränkt idioti är: 1. att Svenskt Näringsliv lägger krokben för sig själva genom sin förstasidesnyhet "De rika blir allt rikare". 2. alla upprörda blogginlägg om det här. Googla själv på sagans namn! 3. anledningen till att Svesnkt Näringsliv känner att de behöver en sån här annons. Heja kultursidorna!

The best moments

När jag var ute i vida världen och reste efter gymnasiet, lade en av mina reskumpaner kontinuerligt upp bilder från resan på en internetsida. När han hade kommit hem skapade han en ny kategori, "The Best Moments". Trots att hans resa, både den delen av den när jag var med och den andra, varit fylld av spektakulära händelser och häftiga upplevelser, var majoriteten i den här kategorin inte foton av sådant. Istället föreställde påfallande många av dem honom själv liggandes på rygg tillsammans med någon, oftast en tjej, däribland mig. Jag blev såklart glad att en av hans resas bästa stunder tydligen varit när han och jag legat på den gigantiska sängen i uthuset hos den där australienska hippiefamiljen och pratat om allt mellan himmel och jord. Men egentligen avfärdade jag mest de här bilderna som självbekräftande statusmarkörer, mer eller mindre.

Men idag kom jag av någon anledning att tänka på det där. Och efter en stunds funderande insåg jag att de bästa stunderna i livet, de har nog varit när jag legat på rygg tillsammans med någon jag tycker om.

Mellan mina föräldrar som sover middag på sängen i vardagsrummet. Min stora högstadieförälskelse och jag på luftmadrasser på olika orienteringsläger och -tävlingar runt om i Sverige. Jag och Julia i ett tält på Bore Kulle utbytandes hemligheter som aldrig uttalats högt förut. Alla dessa otaliga tillfällen med Jonatan. Med den långe holländaren Jan i en park i Sydney. Nattetid sovandes i hängmattor under livsfarliga kokospalmer i Costa Rica med Mona. Under stjärnorna bredvid Tomas på en gräsbeklädd kulle i ett ännu okänt Ryd. På en ärvd filt med Joel i Allén under en av årets första sommarskymningar. Och efter tre avsnitt Scrubs på raken på min säng här bakom mig tillsammans med Jonas.

Lukt av gräs, jord, luft och människors personliga dofter. Allt från trygghet till spänning och uppspelthet. Men någonting gemensamt: Den grundläggande, ofrånkomliga gemenskapen, och den åtråvärda känslan av nuet. Lyckligare och mer levande än så blir jag inte.

Julmusik

Re-issue! Re-package! Re-evaluate the songs
Double-pack with a photograph, extra track (and a tacky badge)

Vi kan det här nu. Det är samma gamla Absolute Christmas som rullar ut sig som en glöggdoftande och tjock, söt dimma kring våra hjärnor som alla andra år. Det är Sinatra, Elivs och de andra gamla godingarna, lite klassiskt svenskt med Carola och Peter Jöback, en aning modernt med Backstreet Boys, samt förstås pseudorevolutionära och ack så trötta Just D.

Jag har växt upp med de här låtarna, de är Svenska Folkets favoriter, de "hör till" och "det är ju så mysigt". Men man begår ett fundamentalt misstag om man antar att någonting automatiskt blir bra bara för att det är tradition: väldigt, väldigt många har minnen från julaftnar som de skulle kunna strypa Tommy Körberg för att glömma. Personligen tilltalas jag i allra högsta grad av julen, men snälla, låt oss...inspireras lite! Låt våra hjärtan få tänka - och känna! - efter istället för att försöka skapa stämning genom att brutalt injicera socker och fabricerat julmys i aorta.

I min iTunes-playlist har jag skapat en flyktplan av alternativa låtar som passar julen:

Kent - Elite
Jag har sprungit i ett liv nu / jag sprang för att stå still / i jakt på ett mirakel / när det fanns precis intill
Sällsynt odeprimerat för att komma från Kent. Juligt pompös gospel där Jocke Berg sjunger om sina förfäder så att hjärtat kniper ihop sig och man växer flera meter.

Lars Winnerbäck - Julgröten
God jul fru Hjärter Dam & Fröken Svår / Och gott nytt år / till all er sorg och era sår
En klassiker. Om den ångestfylld glättighet, och om dem som blir extra ensamma när julen infinner sig.

Detektivbyrån - E18
Fullt av bjällerklang. Magiskt instrumentalt utan motstycke.

Håkan Hellström - Fairytale of New York
You scumbag, you maggot, you cheap lousy faggot / happy christmas you arse / I pray God it's our last
Håkan med ensembles livetolkning av den allltid lika fantastiska Pouges-låten om ung kärlek som ruttnar med åldern är den cyniska texten till trots en riktig glädjexexplosion.

Bach -Ich Ruf' Zu Dir Herr Jesu Christ
Det här klassiska stycket fick jag av min kompis Tommy. I all sin lågmäldhet rymmer det mer känsla än Bing Crosby och Nat King Cole tillsammans. Att lyssna på det är som att vara inne i en riktigt gammal kyrka. Jag kan inte förklara det bättre än så.

Leonard Cohen/Jeff Buckley - Hallelujah
She broke your throne and she cut your hair / and from your lips she drew the hallelujah
Okej, detta val må vara förutsägbart. Men jag kan bara inte värja mig mot den här låten, det tror jag nästan ingen kan. Den har provocerat mig till tårar tre gånger på en vecka. På ett bra sätt.

Jens Lekman - The cold swedish winter
I saw doubt in her eyes / when I said I wanted to kiss her / for the sake of liking her / and not because of the blizzard
Allas vår Jens filosoferar över hur det nordiska klimatet påverkar våra kärleksliv och våra hjärtan.

Annan bra alternativ julmusik:
Belle & Sebastian - Get me away from here I'm dying / Caesar's - Winter song / Cirkus Miramar - Schlager från Moskva / Coldplay - Yellow / Death Cab for Cutie - Someday you will be loved / Jens Lekman - The opposite of hallelujah / Kent - December / Timo Räisänen - Fear no darkness promised child / Nouvelle Vague - The killing moon / Lars Winnerbäck - Kom änglar / The Smiths - There is a light that never goes out / Antony & the Johnsons - Hope there's someone

Den sista utposten

När man prövat allt. När det inte finns några alternativ kvar. När ens ambitioner sköljts bort av en flod av te, MSN, bloggar, gitarrer och slösurf. Då går man till HumSam.

Det är det Humanistisk-Samhällsvetenskapliga biblioteket här på universitetet. Det är en fantastisk plats; med tysta läsesalar, ett oändligt antal rum/våningar/utrymmen, och naturligtvis hyllmeter efter hyllmeter efter hyllmeter med kunskap. Men det bästa av allt är de rader av upplysta bås, där man kan sitta och studera i avskiljdhet, på samma gång som man delar sina vedermödor med en massa andra i samma situation.

Här finns små flickor med stora juridikböcker fullproppade med färggranna flikar. Här finns laptops och hörlurar. Här finns böjda ryggar, understruken text och halvfyllda vattenflaskor. Men ingen mat, inga höga ljud, inget prat och ingen lukt förutom den karakteristiska, kultiverade och nästan mytiska bokdoften. Luften är så tjock av flit att den går att skära med kniv.

När man går hit vet man att det är allvar. Man stänger av mobilen och datorns trådlösa nätverk. Nu jäklar ska här skrivas. Deadline imorgon!

Studieresultat

Så här såg det alltså ut när pepparkakshuset bakades. Bilden ovan togs av Sally, och på Facebook kommenterade jag den med att jag och Jonas ser ut som glada tolvåringar.

Han genmälde med att verket sedemera också såg ut att vara skapat av små barn i den åldern. Jag förstår inte varför?

En känd byggnad i Ryd! Kan du gissa vilken?

Studentens lyckliga dar

Att stiga upp klockan 06.50 är aldrig något en student på filosofiska fakulteten uppskattar, men när jag, Sally och Lisa fyrtio minuter senare satt på den morgontrötta linje 213 mot Malmslätt med anteckningsblocken i högsta hugg, kände jag mig ändå priviligerad. Det var vad man kunde kalla "en vanlig måndagsmorgon"; små snöflingor yrde i halvmörkret utanför rutorna och folk satt på sina säten och läste gäspandes Extra Östergötland på väg till jobb och skola.

Man kan tycka att det inte hör en vanlig måndagsmorgon till att sprida ut sig i en stadsbuss och under en timmes tid observera hur folk beter sig i sin (brist på) interaktion med omgivningen. Men för mig, en student på det kognitionsvetenskapliga programmet, så kan en måndagsmorgon kan bestå av allt från etnografiska fältstudier eller litteraturseminarium, till att programmera ett spel eller vara början på en ledig dag. Och det var just denna avsaknad av förutsägbarhet som fick mig att känna mig lyckligt lottad.

Åtminstone tills jag en halvtimme in i bussresan blev åksjuk av allt antecknande.

Jag uppskattar verkligen den fullständiga frihet mången student åtnjuter. Veckorna och helgerna går in i varann, om man så vill, en stor del av tiden kan disponeras på egen hand, och man får en känsla av att man kan göra ungefär vad man vill med sin tillvaro. Det behöver inte innebära att man reser till Kambodja, byter religion eller går ut sex dagar i veckan, det är mer känslan av valfrihet och att slippa ta hänsyn som ger någonting. Att därtill få baka pepparkakshus, göra minnestest, gå på gymnastiklektion, spela Risk och intervjua barn - allt in the name of science, är oslagbart.

säkerligen kommer man till en punkt där man önskar mer struktur i tillvaron och är trött på att vara fri och rotlös, men då är det väl dags att gå vidare. Och naturligtvis kan all denna valfrihet ingjuta stor ångest i våra hjärtan över att göra rätt val. Men det finns det andra texter som avhandlar.

Jag ska samla mina köpoäng och sen flyttar jag till T1...

...om jag så ska vänta hela mitt liv så ska jag fan till T1

De ringde från kollektivet i T1 som jag varit och tittat på för en vecka sedan, och sa att jag hade fått det. Och hur smickrad jag än var över att ha blivit vald steg paniken brännande från magen upp till hårfästet; jag skaffade betänketid till nästa dag vid lunchtid, lade på och samlade till panikmöte med Jonatan.

Tankarna som den här hösten handlat om skulle samlas och och det avgörande valet göras. Alla dessa timmar jag gnällt, pratat, vägt fördelar mot nackdelar, frågat och funderat skulle destilleras till en framtid. Efter ett par timmars till synes resultatlöst samtal som ibland växlade spår till andra ämnen, insåg jag att ett beslut vuxit fram av sig själv, och det var dags att sluta tänka och istället ge efter.

Okej okej, dags för lite klarspråk kanske, låt oss lämna de kryptiska formuleringarna ett tag: Hur mycket jag än personligen tror på vår utbildning, tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att gå i en klass som haft 50% avhopp. Och att folk är oambitiösa, släpar kurser efter sig och precis klarar sina tentor, kanske. Jag tyckte det var så jobbigt att folk kändes så långt bort och att vårt gäng liksom lösts upp utan att jag märkt det. Och att den enda som verkade sakna det var jag. Att jag liksom inte tycktes passa in här längre och att staden & tillvaron gått från glänsande perfektion till att knaka i fogarna, på något obegripligt sätt. Dessutom återupptog jag en gammal dröm och visste inte om det var en utbildning att satsa på eller bara något jag alltid återvänt till i stunder av tvivel och grubblerier.

Jag satt i mitt korridorsrum och försökte få rätsida på tillvaron och på diverse ackord på gitarren, och ut strömmade E-mollen och Linköpingssonen Winnerbäcks texter

Den stan hade inga visioner
inga öppna hav, ingen kust
inga salta historier i väggarna
inga svindlande höjder, ingen lust

Och allt kändes så manifesterat.

Men nej. Nu är mitt beslut taget. Jag ska inte jobba i ett halvår för att få arbetslivserfarenhet. Jag ska inte bli psykolog. Jag ska inte flytta till Göteborg. Det jag har här är för bra.

Jag byter ut E-moll mot A-moll, och låter Winnerbäck istället sjunga

jag blir väl kvar här i stan vid Stångån

Och sen skippar jag mollen överhuvudtaget och börjar nynna på fadderiets första gyckel, det som vi skrev på "We're from Barcelona", och som handlade om hur man flydde det skabbiga studentryd för ett lyxigare område (Jag älskar narcissismen i att kunna citera sig själv i sina bloggrubriker). Jag ska bo i kollektiv! Jag ska få en diskmasin! Och tvättmaskin! Och ett riktigt kök!

Avslutningsvis vill jag tacka de personer som lyssnat och/eller gjort min höst mycket, mycket bättre när allt känts tungt:

Jonas, Julia, Jonatan, Mamma, Pappa, Katta och Holgerspexets kostymgrupp.

Idag är en stor dag

Inte bara för att jag äntligen fått slänga alla mina AI-papper (eftersom jag fick VG på tentan!)
Eller för att jag faktiskt lyckats köpa en vinterjacka som jag kanske är nöjd med.
Eller för att Studentbostäder slutligen lyckades laga min persienn (efter två månader).

Utan för att jag kände mig glad igen.

Trots att det är november.
Och att jag fortfarande bara vill ifrån min korridor.
Och att jag provade kläder halva dagen och därmed led av storartad provrums/fulhets/tjockångest.
Och att ingen stor sak egentligen har förändrats.

Men det var trevligt att jobba med projektgruppen. Jag pratade några ord med Joel för första gången på evigheter. Oscar kramades. Jonatan skickade snälla sms. Och Katta ringde när hon såg mig gå förbi hennes arbetsplats fönster på stan, bara för att säga hej. För det är det enda jag bryr mig om. Att känna tillhörighet är allt jag någonsin velat.

I det typiskt förortstorftiga Ryd centrum ser jag en ful, korthårig, medelålders kvinna sitta ensam på en bänk och tomt titta på ingenting utanför för spel- och tobaksaffären. Hon är kraftigt överviktig och det finns rosa-vitt kladd runt hennes halvöppna mun. I handen håller hon en halv skumtomte.

Då tänker jag på när jag och Katta satt i hennes soffa med en låda dylikt godis framför oss häromkvällen, och hur vi drack te och skrattade åt mitt konstiga påfund att doppa skumtomtarna i den varma drycken.

Jag tänker på att jag tror att jag vet precis vad som spelar roll här i tillvaron.

Och på att jag mår dubbelt dåligt; dels för att mitt hjärta kramas ihop vid åsynen av kvinnan på bänken, och dels för att jag känner mig så överlägsen henne.

Ge fan i mig och mina trosor

Förra gången, strax efter NolleP, när någon stal alla mina nytvättade underkläder i tvättstugan berättade jag det som en till lika delar rolig och förfärande anekdot. Sedan suckade jag och köpte nya för ett antal hundra kronor.

I gränsen mellan igår natt och idag morgon, närmare bestämt vid 6-snåret, efter en spexfest och en kall cykeltur med en mycket trött Sally genom Rydsskogen, klapprade jag ner i tvättstugan för att ta hand om de kläder som jag inte hunnit hänga upp tidigare under dagen. De låg delvis i den korg jag placerat dem i, delvis genomrotade och utspridda på ett bord. Och alla underkläderna var borta. Igen.

Jag har ingen lust att spekulera i varför. Det skulle göra mig om möjligt än mer dyster. Men det är nog dags att ta sig ifrån Ryds Allé 9 snart. Jag är trött på att aldrig få vara ifred i köket. Trött på att ha dåligt samvete för att jag inte orkar socialisera. Trött på utbytingarna som inte kan sopsortera. Trött på att min personliga yta hela tiden inkräktas på.

Jag vill, till slut, verkligen flytta ifrån korridorslivet. Men med brustna kollektivplaner vet jag inte riktigt hur och med vem. För jag är trots allt inte beredd att betala 1000 kronor mer i månaden för en liten kokvrå och 5 kvadrat mer än vad jag har nu.

Berg- och dalvana

Om jag bara kände samma känsla längre än tjugofem minuter.

Om mina teorier inte var dagsländor.

Om jag kunde förstå vad jag ville. Utan att vilja något annat imorgon.

Då skulle jag kanske åter kunna använda den här bloggen åt att analysera något annat än mig själv.

- - -

För övrigt:

-Vintertidens extra timme känns som en väldigt lyxig gåva.
- Hela helgen ägnas åt spexet. Att sitta och sy är helt klart - något otippat - min grej.
- Jag ger gitarren en ny chans. Jag hoppas det är ömsesidigt.

Här står livet i farstun, så nära inpå. Men det är nåt som gnager ändå.

Gro som tvivlande människa i Southpark-version, av Julia

Jag ringde Julia och berättade om mina tvivel kring allt. De som plötsligt kommit över mig, och gör mig frånvarande, trött och förstämd. Hon var underbar och förstod och berättade om sina och gjorde att allt blev lättare.

Jag berättade om en del av tvivlen för Eva. Hon var så klok som bara en förälder kan vara, och hon gav mig styrka igen.

Jag satte mig i ett träd fullt med gula lönnlöv med Jonatan, och nämde mitt det där litegrann. Han lyssnade och tämjde min osäkerhet för en stund.

Som jag uppskattar er, fantastiska människor! Men när ni inte längre är här kommer allt över mig igen.

2000 studenter och en båt

Jag har åkt finlandsfärja!

Det trodde jag aldrig skulle ske.

Men man ska ju tydligen stå för vad man gör.

Fredag morgon, 04.25

AI-projektet är klart! Det håller just nu på att processas på andra sidan Atlanten i syfte att omvandlas till PDF-format, för att sedan kunna skickas in till min lärare med en god marginal på 3,5 timmar före deadline.

Mitt nystädade rum har förvandlats till en usel håla där en röra av kläder, porslin och papper härjar tyst. Jag har druckit två burkar Burn - intense energy ("Produkten ej lämplig för gravida eller personer under 14 år") som jag hittade i korridorsköket, och jag får lust att klafsa runt med stora ent-liknande kliv i alla mina nu förbrukade artiklar: Klafs klafs - Jurafsky - klafs klafs- speech recognition - klafs klafs - Manfred R. Schroeder.

Jag borde vara euforisk men jag tror inte jag orkar. Istället skickar jag ett sms till Tomas, drar ner persiennerna och begrundar hur världen kan vara så stor, stilla, centrerad och rörig på samma gång. Med mina kalla händer under täcket.

Monstret/boken

Onsdag, 08:03
Jag har stigit upp tidigt för att kunna skriva på det hotande, överhängande, mörka AI-projektet.

För att göra en schysst intro till mitt projekt, som handlar om taligenkänning hos artificiella intelligenter, tänkte jag först skriva lite om människans mycket speciella talperception.

Så jag går till bokhyllan för att ta fram bibeln: den stora, omfattande boken i Kognitiv psykologi från förra årets kurs.

Jag tar boken i min hand, och den väger lätt.
Jag tar boken i min hand, och den är alldeles tunn.
Jag tar boken i min hand, och den ser ut som en liten pocket.

Och i den finns illustrationer som inte är tabeller! Där finns otaliga sidor utan en enda obegriplig formel! Jag fylls av en stor hopplöshet när jag inser att den bok som jag förra året vid den här tiden tyckte var en tjock, gedigen och stundtals svårläst kunskapskälla är en färgglad pekpok i jämförelse med det nuvarande monstret till kurslitteratur i AI-kursen.