Jag har, officiellt, atit Det Godaste Malet i Mitt Liv.
Och inte nog med det. Det nast godaste at jag for bara en vecka sedan.
Det borjade i El Bolson, da Vargen rakade undslippa sig att jag fyllde ar nastfoljande dag - da ville naturligtvis vara hostelvardar stalla till med en akta argentisk asado till min ara. Claudio, som mannen i agarparet hette, har jobbat som kock inom Hilton-kedjan och stallde till med en grillfest darefter. Ohemula mangder kott koptes in och tillagades med egenhandigt tillverkad kol pa ett stort grillbord ute pa bakgarden. Vi at tillsammans med brod, vin och en gudomlig variant av grillsalsan chimichurri, pa staende fot allteftersom det blev fardigt. Ni vet att jag inte ens ar ett fan av kott. Men det har slog all mat jag nagonsin tidigare smakat, alla kategorier. Det var sa gott att det bara gick runt i huvudet. Jag trodde att toppen var nadd.
De senaste dagarna har vi emellertid spenderat i Mendoza, huvudstaden i Argentinas framsta vindistrikt med samma namn. Efter att tillsammans med lite folk fran hostelet cyklat runt bland nagra av vingardarna och provsmakat en hel del, bestamde vi oss for att nastfoljande dag folja med var oandligt charmige och lika oandligt brittiske hostelagare Mike pa en betydligt dyrare men ocksa avgjort lyxigare specialdesignad tur till Mendozas basta bodegas. Vi spenderade en dag i himlen. Jag ska inte traka ut er med detaljer. Poangen ar att vi under en hel dag fick vistas i en miljo av vackra byggnader, kunniga guider, fantastiskt vin och roliga manniskor.
Och det viktigaste - maten! I paketet ingick en sexratters avsmakningsmeny i gourmetklass med lika manga tillhorande ljuvliga viner, serverad i behaglig skugga fran det intensiva solskenet, blickandes ut over vinodlingarna och Andernas imponerande 6000-meterstoppar. Jag vet inte hur jag ska ge den har upplevelsen rattvisa. Jag blir fortvivlad bara jag forsoker. Hur ska jag kunna formedla denna utomjordiska tilldragelse? Vi kan saga sa har: Jag var beredd at do i det har ogonblicket. Det hade inte varit mer an rattvist efter att ha forunnats vad jag fick uppleva. Allt sammantaget elande som jag varit med om och kan tankas komma att vara med om skulle uppvagas av dessa fa timmar.
Mike och de andra kunde inte sluta skratta at mina ansiktsuttryck och Vargens laten under lunchen. Och jag kunde inte sluta att forundras over den extremt sallsynta kanslan av hundraprocentig och exakt tillfredsstallelse av en mansklig varelses alla fysiska, sjalsliga och kanslomassiga behov.
söndag, september 26, 2010
fredag, september 24, 2010
det allra sorgligaste
Overallt finns det hundar. I Buenos Aires gar de utan koppel, i Puerto Madryn ar de sma, i El Bolson skanker man bort gratis valpar ur skokartonger och i Mendoza vill de hela tiden leka med en. De gemensamma namnarna ar att de ar steetsmarta, standigt narvarande och avgjort en integrerad del av det argentinska samhallet. Jag alskar dem, deras barnstensblickar och obotliga entusiasm.
Vi hade ocksa en hund en gang. Hon var liten, svart och mjuk och nar hon sag en blev hon ibland sa glad att hon ilade varv pa varv pa varv i vida cirklar runt ens fotter. Hon kunde hoppa upp i ens famn, leta reda pa en nar man gomt sig i skogen och nar hon sov lag hennes lilla varma kropp tatt intill en precis som en manniskas, med huvudet pa kudden. Jag kan fortfarande kanna formen av henne i mina handflator och hur hon luktade nar man borrade nasan djupt ner i hennes krulliga pals.
Det allra sorgligaste, det som lyckades toppa det hemska, hemska ar vi gick igenom, var nar jag och min far betalade en okand man med orubbligt ansikte att kora in en absurt stor kanyl i hennes vanstra framben. Det var nastan exakt ett ar sedan, efter begravningen, nar alla akt hem och allt var over. Da lade vi henne i en grop tillsammans med den stela kroppen av den katt jag for oandligt lange sedan, i ett annat liv, dopt efter min skolfroken. Det var host; det regnade, det blaste, vi gravde fortvivlat med blota ansikten. Skyfflade for alltid igen den grav dar inte bara de trogna livsbestulna lag, utan ocksa mitt hem, min barndom och min familj. Kvar finns ett hus, nagra fotoalbum och tva precis lika oforankrade individer, pa drift.
Vi hade ocksa en hund en gang. Hon var liten, svart och mjuk och nar hon sag en blev hon ibland sa glad att hon ilade varv pa varv pa varv i vida cirklar runt ens fotter. Hon kunde hoppa upp i ens famn, leta reda pa en nar man gomt sig i skogen och nar hon sov lag hennes lilla varma kropp tatt intill en precis som en manniskas, med huvudet pa kudden. Jag kan fortfarande kanna formen av henne i mina handflator och hur hon luktade nar man borrade nasan djupt ner i hennes krulliga pals.
Det allra sorgligaste, det som lyckades toppa det hemska, hemska ar vi gick igenom, var nar jag och min far betalade en okand man med orubbligt ansikte att kora in en absurt stor kanyl i hennes vanstra framben. Det var nastan exakt ett ar sedan, efter begravningen, nar alla akt hem och allt var over. Da lade vi henne i en grop tillsammans med den stela kroppen av den katt jag for oandligt lange sedan, i ett annat liv, dopt efter min skolfroken. Det var host; det regnade, det blaste, vi gravde fortvivlat med blota ansikten. Skyfflade for alltid igen den grav dar inte bara de trogna livsbestulna lag, utan ocksa mitt hem, min barndom och min familj. Kvar finns ett hus, nagra fotoalbum och tva precis lika oforankrade individer, pa drift.
tisdag, september 21, 2010
...forsmaktar jag pa denna buss
Argentinarna ar, som man kan forvanta sig, ett folk av sena vanor. Affarerna har i regel oppet till nio pa kvallen, gar man ut for att ata middag vid atta sa ar man forst pa plats i restaurangen och till klubbarna bor man inte borja rora sig mot forran klockan tva pa natten. Alla regler har dock sina undantag och jag maste med sorg i hjartat konstatera att langfardsbussarna tycks vara detta i det har fallet.
Det har med bussakande ar ju nagonting som argentinarna ar bra pa, och aven de langsta strackor tillryggalaggs hapnadsvackande lattvindigt nar man har overjordiska vyer utanfor fonstret och gigantiska saten som kan fallas ner till nastintill vertikalt lage. Aven mat inkluderas i farden. Synd bara att sista malet serveras vid fyra pa eftermiddagen och bestar av te och en brownie. Middag, nagon? Naval. Klockan ar halv tio och snart ar det sovdags. Bara ett halvt dygn kvar till Mendoza. Knorr.
Det har med bussakande ar ju nagonting som argentinarna ar bra pa, och aven de langsta strackor tillryggalaggs hapnadsvackande lattvindigt nar man har overjordiska vyer utanfor fonstret och gigantiska saten som kan fallas ner till nastintill vertikalt lage. Aven mat inkluderas i farden. Synd bara att sista malet serveras vid fyra pa eftermiddagen och bestar av te och en brownie. Middag, nagon? Naval. Klockan ar halv tio och snart ar det sovdags. Bara ett halvt dygn kvar till Mendoza. Knorr.
lördag, september 18, 2010
var spanske van
Vi vet inte om det beror pa sasongen, platserna vi aker till eller om det bara ar for att vi valjer sa smartsamt haftiga och autentiska hospedajes att bo pa, men vi har hittills traffat pa otroligt fa icke-argentinska resenarer. Sarskilt jag, som har Australien - dar en tysk, svensk, hollandare eller Bellman vantar runt varje horn - som framsta backpackerreferens ar forvanad over bristen pa europeer. En, jag upprepar, EN svensk, nagra tyskar och ett hollandskt par - that's it. Och sa forstas: Spanjoren.
Spanjoren gjorde ett dramatiskt, vilket vi sedemera skulle inse okaraktaristiskt, intrade i vara liv en kvall i Puerto Madryn. Vi stod och diskuterade en karta med var tyska kompis Daniela pa hostelrummet, nar han steg in genom dorren, blot som en drankt katt, behovandes en varm dusch kanske mer an nagon har behovt en sadan nagonsin. Han hade tagit bussen fran Buenos Aires men innan han klev pa overraskats av det stortregn som vi sjalva undslapp genom att valja morgonturen. Och ni minns val att sagda bussresa tar ungefar ett dygn? Ni forstar.
Men detta uthardande och utsatthet for elementen samt avsaknad av beklagan visade sig vara lite av var spanska vans personlighet i ett notskal. Vi fick tyvarr inte nojet att komma sarskilt nara hans lagmalda, nastan lite forsiktiga person, men sa har i efterhand har vi hyllat honom och utsett honom till var backpacker-forebild - en mycket prestigefylld utmarkelse.
Vi forstod snabbt att Var Spanske Van, som vi hadanefter kan kalla Sergio, eftersom jag tror att han kanske hette det, levde pa knappa medel. Trots detta tvekade han inte att medan vi blodsockerdippat varmde fardig ravioli och kokte ihop en misslyckad ostsas (som skar sig), i hostelkoket slanga ihop en ljuvligt doftande risotto med vin, en san dar som ska puttra och passas i evigheter ni vet. Till detta hade han kopt en bulle stor som en fodelsedagstarta, men fick bara i sig uppskattningsvis 5% av denna och kanske en tredjedel av risotton - resten bjod han laget runt pa. Nastfoljande dag hyrde jag och Vargen cyklar som vi fardades langs med kusten till Punta Loma med, en enkel vag knappt tva mil lang cykelfard i gassande sol och pa hyfsat rough underlag, som vi i och for sig klarade som en dans men som hostelvarden hade varnat oss for. Halvvags traffar vi pa Sergio. Han valjer alltsa att GA till sagda destination. Det tar val en dag eller sa i denna okenterrang, men han klagar inte - han har ju vatten. Senare samma dag traffar vi pa honom i mataffaren, dar han plockade pa sig varor for att formodat skapa annu en lacker maltid av knappa resurser. Han berattar nu att han flyttat fran vart hostel till stans camping, dar han fran och med nu ska talta. Ni vet att det ar minusgrader pa natterna i Patagonien i september va?
Jag hoppas ni far en bild av denna manniska, som genom sin stoiskhet, sina standiga leenden och sitt laspande (eller kanske inte det sistnamnda forresten) imponerade sa pa oss. Vi vet inte var han ar nu, men formodligen fryser han i ett talt nagonstans. Skank honom en varm tanke.
Spanjoren gjorde ett dramatiskt, vilket vi sedemera skulle inse okaraktaristiskt, intrade i vara liv en kvall i Puerto Madryn. Vi stod och diskuterade en karta med var tyska kompis Daniela pa hostelrummet, nar han steg in genom dorren, blot som en drankt katt, behovandes en varm dusch kanske mer an nagon har behovt en sadan nagonsin. Han hade tagit bussen fran Buenos Aires men innan han klev pa overraskats av det stortregn som vi sjalva undslapp genom att valja morgonturen. Och ni minns val att sagda bussresa tar ungefar ett dygn? Ni forstar.
Men detta uthardande och utsatthet for elementen samt avsaknad av beklagan visade sig vara lite av var spanska vans personlighet i ett notskal. Vi fick tyvarr inte nojet att komma sarskilt nara hans lagmalda, nastan lite forsiktiga person, men sa har i efterhand har vi hyllat honom och utsett honom till var backpacker-forebild - en mycket prestigefylld utmarkelse.
Vi forstod snabbt att Var Spanske Van, som vi hadanefter kan kalla Sergio, eftersom jag tror att han kanske hette det, levde pa knappa medel. Trots detta tvekade han inte att medan vi blodsockerdippat varmde fardig ravioli och kokte ihop en misslyckad ostsas (som skar sig), i hostelkoket slanga ihop en ljuvligt doftande risotto med vin, en san dar som ska puttra och passas i evigheter ni vet. Till detta hade han kopt en bulle stor som en fodelsedagstarta, men fick bara i sig uppskattningsvis 5% av denna och kanske en tredjedel av risotton - resten bjod han laget runt pa. Nastfoljande dag hyrde jag och Vargen cyklar som vi fardades langs med kusten till Punta Loma med, en enkel vag knappt tva mil lang cykelfard i gassande sol och pa hyfsat rough underlag, som vi i och for sig klarade som en dans men som hostelvarden hade varnat oss for. Halvvags traffar vi pa Sergio. Han valjer alltsa att GA till sagda destination. Det tar val en dag eller sa i denna okenterrang, men han klagar inte - han har ju vatten. Senare samma dag traffar vi pa honom i mataffaren, dar han plockade pa sig varor for att formodat skapa annu en lacker maltid av knappa resurser. Han berattar nu att han flyttat fran vart hostel till stans camping, dar han fran och med nu ska talta. Ni vet att det ar minusgrader pa natterna i Patagonien i september va?
Jag hoppas ni far en bild av denna manniska, som genom sin stoiskhet, sina standiga leenden och sitt laspande (eller kanske inte det sistnamnda forresten) imponerade sa pa oss. Vi vet inte var han ar nu, men formodligen fryser han i ett talt nagonstans. Skank honom en varm tanke.
fredag, september 17, 2010
dagens ord
"My car is small, but my heart is big"
Yttrat av en argentinsk man som lyckades veckla in bade var skidutrustning och mig + Vargen, vi frusna, vindpinade och nastan uppgivna liftare, i sin lilla bil. Sedan korde han oss nerfor slingrande bergsvagar till Esquel under entusiastisk konversation pa valvillig engelska och kroppssprak. Aterigen slar den klassiska resemyten om den extremt vanligt installda lokalbefolkningen in. Karlek.
Yttrat av en argentinsk man som lyckades veckla in bade var skidutrustning och mig + Vargen, vi frusna, vindpinade och nastan uppgivna liftare, i sin lilla bil. Sedan korde han oss nerfor slingrande bergsvagar till Esquel under entusiastisk konversation pa valvillig engelska och kroppssprak. Aterigen slar den klassiska resemyten om den extremt vanligt installda lokalbefolkningen in. Karlek.
tisdag, september 14, 2010
regression
Igar cyklade vi langs kusten genom det nastan utomjordiska landskapet. Medan valarna tomde sina enorma lungor en bit ut fran stranden forlorade jag mig i en mikrovarld en halvmeter ovanfor marken innanfor dyningarna. Samlade skatter i en rostig platburk med barndomens koncentration. En ryggkota fran en bebisval eller ett stort landljur. En nastan mikroskopiskt liten men anda helt riktig krabba. Dennes storre artfrandes klo. En perfekt kammussla a la Shell, skimrande vackra snackskal, en glasbit slipad av havet till oigenkannlighet. Fossil! Nagot spannande som jag inte vet vad det var. Och en helt perfekt rund, vit sten.
Sedan hittade vi sanddynerna. Dar kunde man leka nastan hur lange som helst och skratta tills man inte fick luft, tills man inte langre kunde sarskilja sig sjalv fran varlden. Regressionen var ett faktum.
måndag, september 13, 2010
home is whenever I'm with you
Har samsas var svenska grot med frukost a la Puerto Madryn ("paj", eller massa massa sylt/dulche de leche med lite deg till), alltmedans Vargen anlagger sjomansmin och intar yerba mate i oortodox koppDet finns forutom Maradona, asado och langfardsbussar annu en gemensam namnare for snart sagt varje argentinare - man sippar i princip konstant pa nationaldrycken "mate", en brygd som ar nastan, men inte riktigt, helt och hallet lik (gront) te. Skillnaden bestar i att vid matebryggning ar proportionerna blad/vatten ungefar 90/10 och drycken intas med ett metallsugror - tva faktorer som i kombination resulterar i att a)man branner sig och b) det smakar fan. Forestall dig det beskaste du nagonsin atit, multiplicera med hundra och lagg till hetta och en vag trasksmak sa far du formodligen en rattvis bild. Mate dricks med fordel under tamligen rituella former i grupp i hemmet, men argentinaren drar sig inte heller for att i tid och otid hala upp en termos varmvatten och sin personliga matekopp for att entusiastiskt sorpla i sig lite gift pa exempelvis bussen eller en parkbank. Jag har hittills inte sett en enda affar eller kiosk som INTE salt termosar - da forstar ni vidden av utbredningen av denna styggelse.
Missforsta mig inte - mate ar en foretelse som jag appladerar. Det ser sa himla mysigt ut att sitta dar med sin genuina kopp som man garna delar med sig av. Det verkar helratt. Jag onskar bara att jag kunde delta utan att min tunga krullade ihop sig och retirerade ner i svalget sa fort jag forsokte. Vargen ar sald pa det hela och man kan finna honom tankspritt smuttandes pa den aktuella brygden utan att det ser ut att bekomma honom det minsta - men jag misstanker sjalvklart att han fejkar. Sjalv gor jag idoga forsok men atervander var gang tamligen stukad till mitt milda, klassiska te.
Dock inte att forakta! Te ar markligt baktalat, en dryck forpassad till mesarna, de dar som alltid fragar "finns det te?" nar kaffe bjuds, och sen nestligt far sitta och doppa en sorglig Yellow Label-pase i halvljummet vatten medan koffeinisterna atervander till livet med hjalp av sin mytomspunna, sammetsmorka dryck. Varfor ska det vara sa? Jag ar trott pa espressohype, macchiatos (vad AR det ens? Och hur skiljer det sig fran en moccachino? Kan inte nagon kejsarens nya klader-typ snart saga "det ar ju bara kaffe med mjolk goddammit!") och kaffedrinkar. Jag vill ha tekultur! Var ar tesnobbismen? Var ar de nischade tekafeerna?
Naval. I vantan pa detta far teet halla till godo med den egenskap inte ens den mest inbitne baristan kan forneka: dess oslagbara, oovertraffade TREVLIGHET. Te ar mysigt. Te ar hemtrevligt. Te ar tryggt. Vi fastslog idag att allt te egentligen har samma grundlaggande, inneboende egenskap som mate - det far dig att kanna dig hemma, var du an ar. Och det ar ett varde att inte underskatta, sarskilt om man som jag fullkomligt har tappat bort vad begreppet "hem" innebar. Varldsmedborgare, pyttsan! - inte utan min Earl Grey.
fredag, september 10, 2010
churros!
Sedan den dag da jag borjade lasa mina tva terminer spanska, det vill saga nagon gang i borjan av gymnasiet, har jag langtat efter det tillfalle jag idag fatt uppleva. Den textbok vi anvande var ungefar sa imbecill och foga inspirerande som laromedel i sprak brukade vara, men det fanns en sak som tilltalade mig, som verkade nastan magisk: churros - spanjackernas motsvarighet till amerikanarnas donuts, friterade, stjarnformade stanger av nan slags deg doppade i socker. Forforande, glansande, oatkomliga tittade de tillbaka pa mig fran bokens sidor.
Eftersom jag aldrig kant nagon lockelse att aka till Spanien fortrangde jag sa smaningom min churros-langtan och det gick flera ar utan att jag tankte pa deras gyllene uppenbarelse. Tills det visade sig att dessa hagrande delikatesser finns aven har! Idag var jag och Vargen i La Boca, de fattiga hamnkvarteren dar till och med Lonely Planetbockerna - som annars havdar att alla stallen ar trevliga och alla manniskor ar superfriendly, och om de inte ar det sa har de atminstone en harlig karaktar - avrader fran att sticka nasan utanfor turistgatorna och Boca Juniors fotbollsarena. Hur som helst, vi stack val vara huvuden runt nagra gathorn och vagade oss inte in i slummen men hittade i alla fall nagra av tangouppvisare och hotorgskonstforsaljande annu inte exploaterade gator, och pa en av dessa fanns en Panaderia dignande av bakverk. Inklusive churros! Vi kopte lunch inklusive efterratt for en spottstyver och avnjot sedemera det hela nere vid hamnen, foga pittoresk med en typ o av olja och skrap i, men ack sa autentisk. Jag kande mig som ett med 'hoodet och njot av min churro som pa samma gang var precis sa delikat knaprig och tilltalande degig som jag forestallt mig den.
Dessvarre maste jag dock strax visa att jag lart mig nagot mer an om sotsaker pa spanskan - vi ska ata middag med Carlos, en kompis kompis, och det verkar som om han kan precis lika lite engelska som jag kan espanol. Det blir formodligen lite gaster med gester over det hela. Onska oss lycka till!
Eftersom jag aldrig kant nagon lockelse att aka till Spanien fortrangde jag sa smaningom min churros-langtan och det gick flera ar utan att jag tankte pa deras gyllene uppenbarelse. Tills det visade sig att dessa hagrande delikatesser finns aven har! Idag var jag och Vargen i La Boca, de fattiga hamnkvarteren dar till och med Lonely Planetbockerna - som annars havdar att alla stallen ar trevliga och alla manniskor ar superfriendly, och om de inte ar det sa har de atminstone en harlig karaktar - avrader fran att sticka nasan utanfor turistgatorna och Boca Juniors fotbollsarena. Hur som helst, vi stack val vara huvuden runt nagra gathorn och vagade oss inte in i slummen men hittade i alla fall nagra av tangouppvisare och hotorgskonstforsaljande annu inte exploaterade gator, och pa en av dessa fanns en Panaderia dignande av bakverk. Inklusive churros! Vi kopte lunch inklusive efterratt for en spottstyver och avnjot sedemera det hela nere vid hamnen, foga pittoresk med en typ o av olja och skrap i, men ack sa autentisk. Jag kande mig som ett med 'hoodet och njot av min churro som pa samma gang var precis sa delikat knaprig och tilltalande degig som jag forestallt mig den.
Dessvarre maste jag dock strax visa att jag lart mig nagot mer an om sotsaker pa spanskan - vi ska ata middag med Carlos, en kompis kompis, och det verkar som om han kan precis lika lite engelska som jag kan espanol. Det blir formodligen lite gaster med gester over det hela. Onska oss lycka till!
onsdag, september 08, 2010
AR-GEN-TINA! AR-GEN-TINA!
JA, vi fick efter manga om och men, for att inte tala om pesos, faktiskt vara med om en komplett argentinsk fotbollsupplevelse: Argentina-Spanien pa en i princip fullsatt Rivers arena dar hemmaspelarna sparkade moderlandets stjart stenhart med solklara 4-1. Nu kan vi sjunga med i Argentinska kampsanger och har pa nara hall fatt se hur lokalbefolkningen redan som smabarn skolas in i denna nationalsports sprak och gester. Fascinerande.
Pa bussen hem samsprakade vi med resans forsta svensk - det ar mycket oklart vad han hette, men jag skulle garna kalla honom Viktor, han sag ut som en sadan - en som sa ofta i backpackerkretsar nyutexaminerad gymnasist, med den naiva gladjen i behall men UTAN de manga storiga attribut man ofta forknippar med personer i samma genre. Jag tar detta som ett tecken pa det som jag och flera andra i min omgivning redan tidigare forutspatt - det finns inte bara hopp for nastkommande generation, utan man kan till och med kanna tillforsikt infor deras overtagande. 90-talisterna ar som vi, fast mindre angsligt "jag maste gora ALLT medan jag ar ung bara for att jag kan och dessutom ska jag alltid fortsatta vara det", och mer lungna, malinriktade och beskinnade pa nasan.
Tur det. I ar far de ju till och med rosta, de sma liven. Hur gar det med valrorelsen forresten? Nu maste jag in pa DN och uppdateras. Har ar Che Guevara-trojor och Evita Perons grav det narmaste jag kommer politik.
Pa bussen hem samsprakade vi med resans forsta svensk - det ar mycket oklart vad han hette, men jag skulle garna kalla honom Viktor, han sag ut som en sadan - en som sa ofta i backpackerkretsar nyutexaminerad gymnasist, med den naiva gladjen i behall men UTAN de manga storiga attribut man ofta forknippar med personer i samma genre. Jag tar detta som ett tecken pa det som jag och flera andra i min omgivning redan tidigare forutspatt - det finns inte bara hopp for nastkommande generation, utan man kan till och med kanna tillforsikt infor deras overtagande. 90-talisterna ar som vi, fast mindre angsligt "jag maste gora ALLT medan jag ar ung bara for att jag kan och dessutom ska jag alltid fortsatta vara det", och mer lungna, malinriktade och beskinnade pa nasan.
Tur det. I ar far de ju till och med rosta, de sma liven. Hur gar det med valrorelsen forresten? Nu maste jag in pa DN och uppdateras. Har ar Che Guevara-trojor och Evita Perons grav det narmaste jag kommer politik.
måndag, september 06, 2010
estamos en buenos aires
Ja, vi ar framme! Tyvarr anvander argentinare nagon slags perverterad variant av det amerikanska vagguttaget, sa jag kan inte ladda min blackberry utan brukar den bara I stunder av akut nodvandighet - som nar jag vill uppdatera er, kara lasare. Min spanska racker inte till for att kopa en adapter, och los portenos (invanarna I BA) engelska ar mer an bristfallig, sa forestall er min gladje nar jag hittade en man som salde adaptrar pa en filt pa gatan for tio spann - och likasa min fortvivlan nar densamma inte alls fungerade utan istallet gick itu och fastnade I vaggutaget, utgorande en veritabel stromforande livsfara for nasta gast pa hotellet.
Naval, nu har vi sovit i 12 timmar (ja vi missade frukosten - "ah, stalla klockan? SA lange kan vi inte sova, vi har ju redan powernapat I tre timmar...) och ar darmed med I svangen igen. Buenos Aires bjuder som namnet antar visserligen pa goda, friska vindar, men ocksa soligt varvader - det ar fantastiskt att hoppa direkt fran sensommar till var, kan jag meddela. Idag har vi promenerat och utforskat stadsdelen San Telmo, sondagsfull av gatuupptradanden, marknader som saljer roliga, onodiga prylar, avslappnade manniskor och konstgallerier.
Jag och Vargen visade oss genast pa styva backpackerlinan genom att pricka in tre genuina matstallen for respektive frukost, lunch och middag dar vi samsades med locals och fick ova spanska - jag fick till och med komplimang for att min "espanol es muy bueno". Lycka! Hojdpunkten var lunchen som intogs vid en san dar matbardisk - som aldrig hade blivit godkand av halsovardsnamnden - I en saluhall dar vi at gudomlig pizzeta for 15 spann vilken serverades av en stadig och karv men godhjartad portena.
Vi alskar argentina!!
Naval, nu har vi sovit i 12 timmar (ja vi missade frukosten - "ah, stalla klockan? SA lange kan vi inte sova, vi har ju redan powernapat I tre timmar...) och ar darmed med I svangen igen. Buenos Aires bjuder som namnet antar visserligen pa goda, friska vindar, men ocksa soligt varvader - det ar fantastiskt att hoppa direkt fran sensommar till var, kan jag meddela. Idag har vi promenerat och utforskat stadsdelen San Telmo, sondagsfull av gatuupptradanden, marknader som saljer roliga, onodiga prylar, avslappnade manniskor och konstgallerier.
Jag och Vargen visade oss genast pa styva backpackerlinan genom att pricka in tre genuina matstallen for respektive frukost, lunch och middag dar vi samsades med locals och fick ova spanska - jag fick till och med komplimang for att min "espanol es muy bueno". Lycka! Hojdpunkten var lunchen som intogs vid en san dar matbardisk - som aldrig hade blivit godkand av halsovardsnamnden - I en saluhall dar vi at gudomlig pizzeta for 15 spann vilken serverades av en stadig och karv men godhjartad portena.
Vi alskar argentina!!
fredag, september 03, 2010
halvvags...
...av flygningen alltsa. Det borjade dramatiskt redan klockan halv sex imorse pa Arlanda, trots min devis "inga utmaningar fore frukost". Vi aker ju till Argentina via USA, landet med varldsmastartitel I kinkighet vid immigration, och Vargen hade inte fyllt I nagon ESTA - en webbaserad motsvarighet till det klassiska I-94-formularet, ni vet det dar dar man skriver att man inte ar terrorist och sant dar, som ska lamnas tre dagar fore inresa I the land of the free. Deja vu-kanslorna fran min langresa fyra ar tidigare, da jag pa Landvetter insag att jag inte hade nagot visum till det Australien jag skulle aka till, var patagliga. Men med lite is I magen och snall flygplatspersonal loste sig det hela och vi blev ivagslappta.
Efter att ha bytt flyg I Amsterdam och trangts med tjocka tyskar pa planet over Atlanten, ar vi nu I nagra timmars transit I Atlanta, dar vi sippar GT:s I Deltas sky club - det kanns business, atminstone I kombination med mina preppy byxor och den blackberry pa vilken detta blogginlagg forfattas (det skogsgrona haret forstor lite). Annars pratar alla som jobbar pa flygplatsen som I True Blood, det kanns fint och till och med lite hemtamt efter min farmvistelse I Alabama for inte sa lange sedan. Nu ar det bara halva flygresan kvar! Pepp!
Efter att ha bytt flyg I Amsterdam och trangts med tjocka tyskar pa planet over Atlanten, ar vi nu I nagra timmars transit I Atlanta, dar vi sippar GT:s I Deltas sky club - det kanns business, atminstone I kombination med mina preppy byxor och den blackberry pa vilken detta blogginlagg forfattas (det skogsgrona haret forstor lite). Annars pratar alla som jobbar pa flygplatsen som I True Blood, det kanns fint och till och med lite hemtamt efter min farmvistelse I Alabama for inte sa lange sedan. Nu ar det bara halva flygresan kvar! Pepp!
onsdag, september 01, 2010
rumtidens krökning
Vi har precis haft avskedsmiddag inför vår Sydamerikaresa, men jag kan fortfarande inte fatta att det kommer att hända....imorgon?! Att jag och Vargen inom bara timmar kommer att spatsera runt på södra halvklotet och säga puede usted hablar más despacio por favor, utelämnade till varandra och en massa latinos.
Vad är grejen med tiden numera, att den fungerar så att man liksom inte hänger med? Att man inte förstår vad som händer förrän månader efter att det är över. Som om nuet inte fanns. Som om man egentligen var någon annan än sig själv, sittandes på en stjärna i rymden, med tankarna litegrann på något annat. Helt plötsligt inseendes att hoppsan, nu har visst något hänt. Igen!
Just det ja, jag hade tänkt smälta in i omgivningen. Inte vara så uppenbart lätt turistbyte. Verka men inte synas, et cetera - så jag färgade håret brunt. Men blått plus brunt blev...typ grönt, så nu ser det ut som jag har alger i håret. Då kan det ju faktiskt passa att känna lite distans till sin egen existens.
måndag, augusti 30, 2010
home
Indiekids. Icke desto mindre all american.
Jag kan bara inte låta bli att tycka om amerikaner. Det finns något så otroligt tryggt och förutsägbart med dem. Ja, jo, jag är medveten om att det finns 300 miljoner olika individer av detta folkslag, men på något sätt tycks de onekligen inbjuda till generalisering. För stöter du på en amerikan på europasemester så är chansen ungefär 80% att denne är lite tyngre än genomsnittet på samma plats och bär en kortärmad och färgglad skjorta. Denna person kommer antagligen börja prata med dig på ett öppet och lite osofistikerat vis. Och du kan ge dig på att densamme kommer att förväxla Sverige och Schweiz.
Det finns helt enkelt vissa gemensamma nämnare för nästan alla amerikaner, oavsett om de är hippa skejtare från västkusten, inskränkta södernbor, riktiga rednecks i West Virginia eller collegeungdom från New England. De säger "awesome" hela tiden. De har starka åsikter om presidenten. De tycker att USA är frihetens land men att Europa är exotiskt. De kör bil överrallt. De grillar 'smores. De kallar folk upp till 30 för "kids". De röker weed och kör rattonyktra. De kan inte äta med kniv och gaffel. Det roliga är att även de riktigt inbitna icke-patrioterna, som verkligen försöker baktala sitt hemland, i en europés ögon ändå är så typiskt amerikanska i varje andetag.
Jag kan alltså inte låta bli att tycka att det här är lite fantastiskt, och ibland blir jag avundsjuk på amerikanerna. Tänk att få leva i en sådan lättförklarlig värld, där allting är precis som man kan förvänta sig. I highschool delas man ovillkorligen och helt öppet upp i geeks, fotbollskillar och hejaklacksledare. Det finns girls next door. Det finns utpräglade indiekids. Det finns den amerikanska drömmen. Det finns svart och vitt. Du pratar brett och du vet vem du är och vilken grupp du tillhör och kanske are you gonna be president one day. Det verkar så enkelt att vara amerikan ibland. Det verkar så skönt. Om detta kan ni höra Filip och Fredrik berätta mer om i sitt, tro mig, helt underbara sommarprat från 2007:
söndag, augusti 29, 2010
postapokalyps
Det råder viss undergångsstämning här i kollektivet denna söndag. Tredagars festligheter har, föga förvånande, tagit ut sin rätt. Vi städar halvhjärtat, jämrar oss i soffan, exponerar våra känslor till gamla Disneyfilmer; allt medan hagelskurarna och solskenet avlöser varandra utanför fönstret. Alla är sjuka. Alla är trötta. Alla har ont någonstans.
Men det är ändå det där "alla" som gör hela skillnaden. Vad skulle man ta sig till en dag som denna om man bodde ensam i en etta där ångesten hade fritt spelrum att eka mellan väggarna? Gång på gång på gång övertygas jag om storheten i att bo med andra, trots de irritationsmoment det också innebär. Jag vill alltid ha min flock. Jag vill aldrig vara privat.
fredag, augusti 27, 2010
dagens ord: blå
Imorgon är det Svarta Lördagen, men jag är blå. Alla föredetta fadderister och festerister, detta inkluderande moi, kommer att springa runt lagom marinerade i Vallaskogen och leka med varandra.Mitt mål är att se så overklig ut som möjligt.
torsdag, augusti 26, 2010
nattdjur
Ikväll är tredje dagen på raken som jag jobbar natt och det är så uppenbart att vi människor inte är gjorda för dygnets mörka timmar. Kontaktlinserna torkar ut, kroppen gör ont och tankarna fladdrar i märkliga banor. Men ändå finns där en lockelse, nattens sammetslika magi som förstärker allting, gör det lite farligare, bättre, mer. Den är dagens mycket mer charmfulla kusin, som fast den är tämligen oduglig ändå kammar hem släktens förtjusning.
Jag älskar morgnar och jag älskar kvällar. Morgonen är fylld av möjligheter och kvällen av löften, medan själva dagen däremellan bara...är. Kravfylld och glåmig och något som inte är eget, bara en transportsträcka mellan ytterligheterna. Antingen så hinner den inte innehålla allt den borde, eller också är den svårmeningsfylld och otillfredsställande. Värst är eftermiddagarna - då är det alldeles för sent för att få något av större dignitet gjort, men ännu kan man inte åtnjuta kvällens tillåtelse till fritid.
Sedan skymmer det. Ett lugn lägger sig samtidigt som något annat trappas upp. I lägenheten nedanför lever studenterna om i uppvärmning inför på nattens löften. Kanske kommer de köpa hamburgare av mig i [hg]:s tält på ölfestivalen München Hoben om några timmar. Vi kommer vara nattliga, levande och osäkra. Vi kommer må bra för stunden. Imorgon kommer dagen och tar oss.
död och nyfödelse
Death and Furniture har förpassats till evigheten. Nu ändrar jag format. Jag tänkte mig, i sann samtidsanda, något av en kvalitetssänkning/kvantitetshöjning. Helt enkelt en anpassning till forumet där jag verkar. Drömska betraktelser som sträcker sig mot evigheten i all ära, men jag tror att just en blogg blir gladare av lite mer liv och rörelse. Mer uppdateringar och lättare fötter.
Välkomna under solen! Nu börjar vi om.
måndag, juni 28, 2010
oh how I remeber you
Varfor ter sig allting sa vackert I retrospektiv? Imperfekt betraktat som genom en fargad glasbit, skimrande och skevt.
Jag vill kanna lukten fran sommarvarm mossa I Dalslandsskogar.
Vara reseutpumpad och bli hamtad I min fars bil, aka langs amerikanska highways I natten.
Leka med farg och bara tungt och ata hamburgare pa Max med prinsessan.
Jag vill ga langs Fernies gnistrande gator som om de vore mina.
Jag vill lyssna pa emomusik I natten tills jag somnar med kladerna pa I harrys rum.
Nu sover jag I okanda sangar. Bar mitt liv pa ryggen. Sliter ner mina blommiga converse till gra trasor och slipar till min varldsbild, svarvar min sjal till oigenkannlighet, tills jag inte vet vad som ar jag och vad som ar omgivningen.
Det finns platser dar man kan sitta I fonsterkarmen mitt I natten, se ut over okanda hustak och borsta tanderna I varmt varmt midnattsmorker och orangegula ljuskallor, fa andnod av ogonblickets ljuvhet.
Sedan kan man ligga ner, drabbas av storheten och med sakerhet veta att detta nu en gang kommer forvandlas till glasbitsminnen, onabart skora och oforstorbara pa samma gang.
Jag vill kanna lukten fran sommarvarm mossa I Dalslandsskogar.
Vara reseutpumpad och bli hamtad I min fars bil, aka langs amerikanska highways I natten.
Leka med farg och bara tungt och ata hamburgare pa Max med prinsessan.
Jag vill ga langs Fernies gnistrande gator som om de vore mina.
Jag vill lyssna pa emomusik I natten tills jag somnar med kladerna pa I harrys rum.
Nu sover jag I okanda sangar. Bar mitt liv pa ryggen. Sliter ner mina blommiga converse till gra trasor och slipar till min varldsbild, svarvar min sjal till oigenkannlighet, tills jag inte vet vad som ar jag och vad som ar omgivningen.
Det finns platser dar man kan sitta I fonsterkarmen mitt I natten, se ut over okanda hustak och borsta tanderna I varmt varmt midnattsmorker och orangegula ljuskallor, fa andnod av ogonblickets ljuvhet.
Sedan kan man ligga ner, drabbas av storheten och med sakerhet veta att detta nu en gang kommer forvandlas till glasbitsminnen, onabart skora och oforstorbara pa samma gang.
onsdag, juni 23, 2010
mer om ord
Vi ar hos Kattens farmor som bor i den tjeckiska staden Kadan, for vilken jag varken skulle kunna ange storlek eller geografiskt lage. Allt jag vet att man tar bussen fran Slany, aker lange och vaknar precis nar det ar dags att ga av, sedan byter man buss och gar en bit med en hemgjord karta.
Det har med far/morforaldrar verkar vara universellt. Farmor visar sig vara sinnebilden av en svensk dito, komplett med murriga mobler, prydnadssaker I porslin I bokhyllan och standigt trugande med mat, med den skillnaden att hon forstas pratar tjeckiska. Och efterom jag bara kan saga "goddag", "tack" och "skal" pa sagda sprak ar var formaga till kommunikation minst sagt bristfallig. Farmor verkar vara precis hur rar som helst, tittar snallt, ler mycket och goder oss med knodel, sockerkaka och jordgubbar. Jag ler tillbaka men kanner mig oartig for att jag inte kan vara trevlig pa tjeckiska, men inser samtidigt mina begransningar.
Sa jag sitter mestadels tyst och funderar pa hur stor del av var kommunikation som ar ord. Jag lyssnar pa nar Farmor och Katten pratar med varandra och forsoker lista ut vad de sager. Tonfall, gester och bekanta ord eller namn gor att jag ofta kan forsta nagot slags tema, men knappast I den grad att jag bidra med nagon form av input.
Vad gjorde vi innan vi kunde tala med varandra? Var vi battre pa ordlos kommunikation da, eller hade vi helt enkelt ett mindre behov av omsesidighet?
Om tva personer som talade varsitt sprak stangdes in I ett rum for allt framtid med varandra - skulle de uppfinna ett eget sprak da? Hur lang tid skulle det ta? Och hur sofistikerat skulle det bli?
Allt jag vet ar att idag ar manniskans behov av att na fram oandligt. Vi manifesterar var egen och andras existens I blickar, gester, ord och skrivna tecken; I etern, det fysiska nuet, I bloggar, tidningar och pa facebook; over tidens och rummets begransningar. For kan vi inte kommunicera, hur ska vi nagonsin kunna veta att vi finns till? Utan kontakt ar vi lika meningslosa som tradet I skogen dar ingen finns att hora det falla.
Det har med far/morforaldrar verkar vara universellt. Farmor visar sig vara sinnebilden av en svensk dito, komplett med murriga mobler, prydnadssaker I porslin I bokhyllan och standigt trugande med mat, med den skillnaden att hon forstas pratar tjeckiska. Och efterom jag bara kan saga "goddag", "tack" och "skal" pa sagda sprak ar var formaga till kommunikation minst sagt bristfallig. Farmor verkar vara precis hur rar som helst, tittar snallt, ler mycket och goder oss med knodel, sockerkaka och jordgubbar. Jag ler tillbaka men kanner mig oartig for att jag inte kan vara trevlig pa tjeckiska, men inser samtidigt mina begransningar.
Sa jag sitter mestadels tyst och funderar pa hur stor del av var kommunikation som ar ord. Jag lyssnar pa nar Farmor och Katten pratar med varandra och forsoker lista ut vad de sager. Tonfall, gester och bekanta ord eller namn gor att jag ofta kan forsta nagot slags tema, men knappast I den grad att jag bidra med nagon form av input.
Vad gjorde vi innan vi kunde tala med varandra? Var vi battre pa ordlos kommunikation da, eller hade vi helt enkelt ett mindre behov av omsesidighet?
Om tva personer som talade varsitt sprak stangdes in I ett rum for allt framtid med varandra - skulle de uppfinna ett eget sprak da? Hur lang tid skulle det ta? Och hur sofistikerat skulle det bli?
Allt jag vet ar att idag ar manniskans behov av att na fram oandligt. Vi manifesterar var egen och andras existens I blickar, gester, ord och skrivna tecken; I etern, det fysiska nuet, I bloggar, tidningar och pa facebook; over tidens och rummets begransningar. For kan vi inte kommunicera, hur ska vi nagonsin kunna veta att vi finns till? Utan kontakt ar vi lika meningslosa som tradet I skogen dar ingen finns att hora det falla.
lördag, juni 12, 2010
I told you to be patient and I told you to be fine
Antligen ar jag pa vag, antligen kan jag sjunga med i "All my little words" och mena det. Det ar flykten som ar grejen, det ar min tillfallighet och brist pa bestandighet som gor mig exklusiv. Och det ar viktigt med exklusivitet.
Jag var i Goteborg, jag slogs av stadens rahet, det oputsade, oforstallda. Den ar inte vacker, inte behaglig och elegant; den klampar fram som en pinsam aldre slakting, lagger in en snus och skrattar med magstod. I Goteborg vill man inte ata sushi och ga pa teater, i Goteborg vill man dricka ol, lyssna pa masarna och aka sparvagn.
Den Lange bjod mig pa en sovplats, pa te, choklad och vegetarisk mat. Vi pratade om tiden for lange sedan och om hur vi forandrats sedan dess. Om tonarens behov av att uttrycka saker som egentligen var hemliga i skrift, bokstav for bokstav for varlden att se. Hur vara dagbocker pa Lunarstorm fylldes till bredden av till halften dolda sanningar, FOR ATT DET BARA VAR TVUNGET ATT KOMMA UT PA NAT SATT, aven om formen var sa kryptisk att ingen forstod. Vi konstaterade att vi ar mer mogna nu, att vi anvander mer direkta satt att kommunicera.
Men jag inser att egentligen vill jag fortsatta mina infantila, subtila, melodramatiska skrifter, med tryckbokstaver skrika ut till offentligheten sadant som det maste, eller bor, hallas tyst om. Varje dag far jag halla mina fingrar i koppel, knuffa den motvilliga integriteten langst fram i ledet.
Soder om Den Andra Staden bor solen. Dar tar havet vid, klippor och hallandska akrar. Jag betraktar mina medpassagerare, later iPoden gora mitt liv grandiost och tanker pa mina fjarilsvingar. Men jag tycker inte att era ord ar sma. Jag tycker precis tvartom.
Jag var i Goteborg, jag slogs av stadens rahet, det oputsade, oforstallda. Den ar inte vacker, inte behaglig och elegant; den klampar fram som en pinsam aldre slakting, lagger in en snus och skrattar med magstod. I Goteborg vill man inte ata sushi och ga pa teater, i Goteborg vill man dricka ol, lyssna pa masarna och aka sparvagn.
Den Lange bjod mig pa en sovplats, pa te, choklad och vegetarisk mat. Vi pratade om tiden for lange sedan och om hur vi forandrats sedan dess. Om tonarens behov av att uttrycka saker som egentligen var hemliga i skrift, bokstav for bokstav for varlden att se. Hur vara dagbocker pa Lunarstorm fylldes till bredden av till halften dolda sanningar, FOR ATT DET BARA VAR TVUNGET ATT KOMMA UT PA NAT SATT, aven om formen var sa kryptisk att ingen forstod. Vi konstaterade att vi ar mer mogna nu, att vi anvander mer direkta satt att kommunicera.
Men jag inser att egentligen vill jag fortsatta mina infantila, subtila, melodramatiska skrifter, med tryckbokstaver skrika ut till offentligheten sadant som det maste, eller bor, hallas tyst om. Varje dag far jag halla mina fingrar i koppel, knuffa den motvilliga integriteten langst fram i ledet.
Soder om Den Andra Staden bor solen. Dar tar havet vid, klippor och hallandska akrar. Jag betraktar mina medpassagerare, later iPoden gora mitt liv grandiost och tanker pa mina fjarilsvingar. Men jag tycker inte att era ord ar sma. Jag tycker precis tvartom.
onsdag, juni 02, 2010
Rädda willy
Som bekant parasiterar hemlösa jag för tillfället på Vargens kollektiv i Människo-Ryd, där jag alltså bor tillsammans med sagda rovdjur och två andra fina varelser, Harry och Sanna. Bostadsområdet ligger alldeles intill Studentryd men skiljer sig från detta genom att förutom studenter husera även vanliga, eller riktiga om man så vill, människor såsom barnfamiljer med osvenskt ursprung och äldre par med kolonilotter. Fördelen gentemot mitt tidigare boende på det förnämligare T1 är närheten till allt studentrelaterat, till exempel universitetet, [hg] och den relativt till östergötlands-dyrase-mataffär-coop-ladan fantastiska mataffären Hemköp Ryd där man alltid träffar folk man känner. Nackdelen är att allt utom kära [hg] är fult och viss getto-stämning, men det får man ta. I Ryd kan vad som helst hända utan att någon höjer på ögonbrynet och det är faktiskt mest charmerande.
Nåväl, till saken! Vi har alltså blivit med fisk. Hela sommaren ska vi ta hand om en enorm guldfisk - som vi av anonymitetsskäl kan kalla Ansgar - eftersom dennes ägare är ute på andra äventyr. Jag säger "dennes", eftersom jag inte är helt övertygad om att det är en manlig fisk vi talar om - den glittriga skruden och de slöjlika fenorna tyder på att det antingen är en ganska queer fisk eller att det är en kvinnlig dito, som borde heta något ljuvt och storartat i stil med "Athena".
Det här är inte den enda punkten på vilken jag känner skepsis gentemot Ansgars existens. Han bor i en liten glasbur på ungefär 2x3 fisklängder med en dödskalle som enda sällskap, men trots sin knappa levnadsyta hänger han bara i ett hörn av akvariet. Där ser han nämligen sin spegelbild. Kanske tror Ansgar att han har en vän i just detta hörn. Ibland tittar Ansgar mig i ögonen, rör munnen och gestikulerar vilt med fenorna. Jag tror att han försöker säga mig något.
Jag blir väldigt beklämd av Ansgars livsföring. Den får mig osökt att tänka på den fiskskål som min pappa brukade ha i sitt hus i Atlanta. Det var en sån där klassisk rund serietidningsfiskskål ni vet, vilken innehöll förutom just en stor guldfisk en liten mask eller liknande, och på toppen tronade en växt som hade sina rötter ner i vattnet. Det hela var ett mycket finurligt uträknat produktkoncept - masken rengjorde glaset och åt fiskens exkrementer, plantan fick näring ur vattnet, och fisken skulle i sin tur få näring av växten. Tillsammans var det tänkt att de skulle utgöra ett slutet ekosystem. "Det fungerar jättebra", berättade min far nöjt, "man måste bara byta ut fisken då och då".
Detta är vad jag tänker på när jag för mina ljudlösa konversationer med Ansgar. Något måste uppenbarligen göras. En god vän, S, föreslog att göra processen kort genom någon form av dödshjälp. Detta är som ni förstår inte ett alternativ med tanke på Ansgars rättmätige ägares känslor i åtanke. Jag vill köpa ett jättestort akvarium och fylla det med glädje och goda vänner i form av neontetror och sugmalar. Vargen hävdar att Ansgar skulle våldföra sig på dessa och i värsta fall äta upp dem. Jag tycker han är cynisk. Tills vidare råder status quo, medan Ansgar timme efter timme buffar på sin låtsaskompis i spegelbilden.
fredag, maj 07, 2010
Words between the lines of age
Det är en sån där grå dag som det bara kan vara i Ryd. Jag hade glömt bort Linköpingsvinden, hur den kan blåsa från alla håll på samma gång så att man får stå upp och trampa på raksträckorna, så att det susar i öronen och håret tovar sig, så att ens klara raka tankar sveps bort och ersätts med ett klibbigt brus. Våren borde vara i högform, det borde lukta jord och varma barr och nyutslagna små blad, folk borde ansvarslöst och lyckligt ligga som snöänglar på gräsmattorna, grilldimman borde hänga tung i luften. Istället kommer fronterna in från öster, hotfullt mörkblå på undersidan, flygplanen far som oroliga flugor över våra huvuden och allt är grått.
Det enda ståndkraftiga vårtecknet är vitsipporna, de totaldominerar Rydsskogen och färgar dess golv vitt vitt vitt. Motsträviga pre-tonåringar har gympa och letar efter tipspromenadfrågor, studenterna far fram på sina halvskraltiga och passionerat vanvårdade cyklar. Ingen ler men jag anser mig stå över det där, anser mig ha solskenet innanför bröstkorgen.
Det är då jag ser dem. Två tanter i varsin rullstol, med mycket vackra, rynkiga ansikten som för länge sedan glömt bort hur man gapskrattar. De har varsin bukett vitsippor i händerna, assistenten har plockat dem, och jag vet naturligtvis ingenting om de här två damerna. Men de tittar så oändligt sorgset och nästan förvånat ner i det gröna vita, som undrade de hur de hamnat här. De fingrar på likadana blommor som de kanske en gång sprungit igenom med fjädersteg - som om livet vore ett skämt, något att ta lätt på - och nu är de deras enda länk till en lättsamhet som åldern sedan länge tagit ifrån dem. Buketterna är vackra i deras händer, men de är också malplacerade, inkapabla till en fortsättning, som uppstoppade djur i ett vardagsrum.
Nej jag vet ingenting om dessa människor, de är bara ögonblicksbilder på min näthinna, två sekunder eller mindre finns de där, men när jag fortsätter ut ur skogen har solen inuti mig gått i moln. Jag måste nästan gråta en stund för jag hatar berövade förmågor, jag har sett den processen på nära håll och en gång kommer det att hända mig.
Fram tills dess måste jag häva tanternas sorgsna blickar och den meningslöshet som Ryd utstrålar en grå fredagsförmiddag. Jag måste säga till mina människor att jag älskar dem, jag måste springa fort för att det känns skönt i kroppen, måste dricka champange utan anledning och måste hänga färgade glasskärvor i fönstren. Jag måste sluta låtsas och våga förundras/förrådas/försöka, öppna ögonen för detaljerna och skratta så att jag får träningsvärk i magen. Jag måste en gång för alla bevisa att livet är så stort att ingen som har fötts in i det rimligtvis kan vara besviken.
lördag, april 10, 2010
Can't believe how strange it is to be anything at all
Mentaliteten från den magiska vårterminen -08, då jag till synes utan anledning svävade ett par centimeter ovanför marken, såg guld som ingen annan kunde se under slask och is och skrev sånt här och sånt där - tycks visst ha återvänt. Jag springer med lätta fötter längs den tunna linje som skiljer eufori och desperation åt, spenderar timmatal med huvudet någonstans uppe bland molnen och i magen bor en hel fjärilskoloni vars vingslag aldrig riktigt avstannar.
Jag helt inne, uppe, omkring mig själv och samtidigt absolut delaktig i varenda millimeter av min omgivning. Jag är helt enkelt så hjälplöst förälskad i världen. Sådär tonårsaktigt förlorad, förtrollad, förskräckt. Futurum är en räcka gyllene staffettpinnar och kroppen fylls med kolsyra bara jag berör dem med tanken. Presens finns helt nära fingertopparna men är inte fullkomligt existerande, imperfekt fyller mig med värme. Allt gör lite ont, svider som papercuts i själen.
Jag vet inte om jag skulle rekommendera att spendera tid med mig, det skulle kunna bli mycket tröttsamt; antingen tidlöst drömmande eller absorberad av nuets enkelhet. Men jag skulle i alla fall berätta för dig att precis allting är möjligt.
Om inte annat har jag en matchande playlist åt er som inte redan tagit del av den:
Och nu far jag till Alabama!
torsdag, april 08, 2010
Everything is gonna be alright forever and ever
Soundtrack: Markus Krunegård – Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
Jag tror att man förväntas bli försiktigare ju äldre man blir, att man som otvivelaktigt vuxen någon gång i fyrtioårsåldern ska vara ute i god tid, oroa sig för glömda nycklar och inte lita på främlingar, eftersom man lärt sig av sina misstag och helt enkelt utsatts för livet och alla små jävligheter som det har i beredskap åt en. Men ju längre jag lever desto mer övertygad blir jag om att det är precis tvärtom; att även om allt kanske inte alltid löser sig till det bästa, så är det mesta åtminstone överkomligt och att det inte finns något sådant som en perfekt väg, val, alternativ, situation; utan ett spektrum av scenarion som var och ett har sina fördelar.
En otroligt svår och sorglig sommar ledde till någon slags livstacksamhet och förbättrade släktrelationer, mina obefintliga jobbchanser i Kanada gav mig fantastiska upplevelser i USA, när jag måste be om hjälp träffar jag fina människor och när jag glömt att handla uppfinner jag mina bästa nya maträtter. Ingenting blir som man tänkt sig och det är väl tur det, hur oändligt tråkigt vore inte alternativet? Tack och lov är vi utrustade med någon slags slumpgenerator som utgörs av våra misstag och felberäkningar.
Livet är i grunden stort och vackert och bra och vänder man blicken mot den stjärnhimmel vi kan se med blotta ögat, denna minimala skärva av det faktiska universat, inser man att inget så kallat misstag man kan tänkas göra spelar någon roll egentligen. Hade någon sagt det här till Gro, 16 år, hade hon bara kallat det obefogad optimism men nu vet jag att det är så.
Det kanske inte alltid känns så i varje ögonblick, men att tvingas klättra över svårbegripliga hinder är att ha något att göra avstamp ifrån, ett avslutat förhållande är en möjlighet för en annan relation och varje missad chans är också ett tillfälle. Man lär sig av det mesta men jag vägrar att tro att den ultimata lärdomen är att hela tiden vara beredd på det värsta.
lördag, februari 13, 2010
Oj då, jag har visst börjat blogga lite på Skattjakten också. Tillsammans med de andra tjejerna i huset i Fernie. Välkomna!
söndag, januari 10, 2010
FYI
Nu är jag i Fernie, BC och mina förehavanden kommer de närmaste fyra månaderna främst avhandlas i de nyhetsbrev jag skickar ut lite då och då. Om du inte har fått något brev och om du kommer att sakna bloggen är du välkommen att anmäla dig till dessa till mig, på gro.dahlbom@gmail.com.
torsdag, december 31, 2009
Gott nytt år, mina vänner!
Jag städar ut mitt rum i kollektivet till hälften iförd kvällens nyårsoutfit. Det upphör aldrig att förvåna mig hur otroligt mycket man slänger varje gång man flyttar. Påse efter påse åker ner i sopnedkastet och inom mig för rensa-ordna-släng-fantasten och återanvänd-varje-pryl-miljönissen en jämn kamp.
Parallellt lyssnar jag mitt Spotify sönder och samman, förundras över hur livet konstant kan te sig så vackert och bildskönt i niotillfem:s blogg, funderar över om detsamma (livet, alltså) inte borde vara enklare eller om det rentav är väldigt enkelt bara det att jag inte upptäckt det än, och lyssnar på nyårsraketerna som redan börjat avfyras utanför fönstret.
I maggropen en cocktail av förväntan, längtan, kärlek, rädsla och Sheridan-likör.
Vi ses i nästa årtionde.
Parallellt lyssnar jag mitt Spotify sönder och samman, förundras över hur livet konstant kan te sig så vackert och bildskönt i niotillfem:s blogg, funderar över om detsamma (livet, alltså) inte borde vara enklare eller om det rentav är väldigt enkelt bara det att jag inte upptäckt det än, och lyssnar på nyårsraketerna som redan börjat avfyras utanför fönstret.
I maggropen en cocktail av förväntan, längtan, kärlek, rädsla och Sheridan-likör.
Vi ses i nästa årtionde.
måndag, december 14, 2009
För alla stämningssökare som är evinnerligt trötta på Absolute Christmas
Så här i början av den fantastiskt hektiska sista veckan innan alla skingras som snöflingor inför julhelgen/-lovet/-hemmavistelsen laddar jag med min egenkomponerade och perfekta alternativa julmusiklista på Spotify. Förhoppningsvis tar den mig igenom sömnlöshet, panikplugg, bakfylla och oändligt mörka cykelturer i halkig semisnö.
Naturligtvis är ni välkomna att ta del av den:
julmusik revisited
Naturligtvis är ni välkomna att ta del av den:
julmusik revisited
söndag, december 06, 2009
De känslor icke-levande ting framkallar
Denna till och med för tidiga december ovanligt dystra helg, vädermässigt alltså, styrde jag kosan till huvudstaden där jag lät mig tas om hand av moster Y et al., vilket visade sig vara ett klokt beslut. Vi gick på bio, drack Cointreau, tog hem skamligt få poäng till nya På Spåret och träffade valda delar av Stockholmsklanen, det vill säga hade det på det hela taget mycket trevligt. Det var fint att få vara omgiven av blodsband (även om just den formuleringen inte föll så väl ut), det kändes länge sedan och som vanligt lapar jag i mig så mycket trygghet och ovillkorlighet jag kan få.
När jag kom hem till Linköping konfronterade jag påsen med kryddor och liknande jag tidigare tagit med från hemhemmet - som inte längre riktigt är ett hemhem - för att de inte skulle förfaras medan huset står tomt och råttorna dansar på borden. Dessa små påsar som min mor valt ut och tänkt kring, som var menade att användas till sådant mödrar typiskt gör men som nu står i en systemetpåse i mitt kollektiv. Nejlikorna stack jag i en apelsin och höjde därmed julstämningen i mitt rum med åtminstone 75%. Men vad ska jag ta mig till med kummin och cocktailbär, marmelad och syltade apelsinskal? Studenter brukar inte sådant, det gör mammor, i den mån de existerar.
När jag kom hem till Linköping konfronterade jag påsen med kryddor och liknande jag tidigare tagit med från hemhemmet - som inte längre riktigt är ett hemhem - för att de inte skulle förfaras medan huset står tomt och råttorna dansar på borden. Dessa små påsar som min mor valt ut och tänkt kring, som var menade att användas till sådant mödrar typiskt gör men som nu står i en systemetpåse i mitt kollektiv. Nejlikorna stack jag i en apelsin och höjde därmed julstämningen i mitt rum med åtminstone 75%. Men vad ska jag ta mig till med kummin och cocktailbär, marmelad och syltade apelsinskal? Studenter brukar inte sådant, det gör mammor, i den mån de existerar.
söndag, november 29, 2009
Nu börjar det!
Idag bokade jag äntligen min biljett till Kanada! Vilket betyder att jag kommer att säsonga fyra månader i Fernie, en skidort i BC, efter nyår. Jag ska bo i ett hus tillsammans med min fina vän Helena och sex mer eller mindre okända människor, och jag är fullt och fast övertygad om att det kommer att bli fantastiskt. Vargasaknad och oändligt osäkra villkor till trots.
Det är en del av idén. Och ibland är det kanske bättre att möta omättlig trygghetstörst med med ännu mer ovisshet. Lika löser lika.
(Att jag knappt kan åka skidor ser jag inte som ett problem, utan som en möjlighet.)
Det är en del av idén. Och ibland är det kanske bättre att möta omättlig trygghetstörst med med ännu mer ovisshet. Lika löser lika.
(Att jag knappt kan åka skidor ser jag inte som ett problem, utan som en möjlighet.)
tisdag, november 24, 2009
Dagens citat: Douglas Coupland
"...ögonkontakt är det intimaste två människor kan ha - glöm sex - för att den optiska nerven tekniskt sett är en förlängning av hjärnan, och när två människor ser varandra i ögonen är de hjärna mot hjärna"
Snyggt och koggigt. Om det ändå vore så enkelt.
Snyggt och koggigt. Om det ändå vore så enkelt.
fredag, november 13, 2009
Dagens citat: snubbe på John Doe
Igår var det kanadensiskt på [hg]:s popklubb John Doe, så jag och Hekenba plus sällskap var där i researchsyfte. Vi fick lära oss vad postrock betyder och spana in de tre banden The Happiness Project, Years och Do Make Say Think; vilka sedemera visade sig vara samma människor plus tusen instrument och mystiska effektpedaler, fast i tre olika tappningar.
Bitvis var det skitbra och bitvis var det lite tråkigt, som när bandmedlemmarna producerade gälla partydödarslingor mellan låtarna. När den snubbe som såg mest kanadensisk ut ensam satte sig ner på scenen (det var Years, för övrigt) och spelade gitarrlåt efter gitarrlåt satte vi oss också ner på golvet, för det var drickaöl-snackaskit-ochvaggaitakt-musik tyckte vi.
Efteråt kom en smått lyrisk långhårig kille fram till oss och sökte hävda storheten i vad vi just sett. Jag sa att jag tyckte det var tråkigt med en ensam snubbe som spelade gitarr utan att sjunga, hur tekniskt duktig han än må vara (det var han). "Ja men det beror ju på hur man ser det, ur ett gitarrsolo-perspektiv var det jättebra" sa killen vilket jag tyckte var ett lamt argument, ungefär som att säga barkbröd är gott ur ett matfaständåinte-perspektiv.
"För att uppnå maximal lycka måste man justera sina förväntningar" sa långhår då och försvann i folkmassan. Jag följde honom imponerat med blicken. Det är så coolt när folk kläcker film-lika aforismer i verkligheten, särskilt om de vänder på klacken efteråt. Dessutom sammanfattade den mer eller mindre den bok som jag varit smått besatt av på senaste tiden, Johan Norbergs "Den eviga matchen om lyckan". Mer om den en annan gång.
tisdag, november 10, 2009
Stolpe in
Ni vet såna där dagar som man liksom snubblar igenom och bollen som av misstag lobbas in i mål? Jag har haft en sådan dag idag.
Jag sov nästan ingenting i natt eftersom jag låg och hade konstiga, drömlika och komplett grundlösa föreställningar om att jag varken kunde eller fick somna. Sedan steg jag upp i ottan då Vargen skulle på morgonmöte och följdaktligen simmade jag lojt och lätt avtrubbat i en trötthetsinducerad dimma hela förmiddagen.
Eftersom en snubbe skulle komma och kolla på min bil på eftermiddagen kom morgontimmarna väl till pass då det var mitt enda tillfälle att hinna researcha webben och konstruera ett försäljningskontrakt. Men planerna grusas då Emoscar ringer tjugo över åtta och säger att vi har labb, vilken jag inte trodde skulle inträffa förrän vid tio. Tur att jag är vaken ("vaken") - och tur att jag som på magkänsla köpt en reservcykel för bara några dagar sedan, med tanke på att min (älskade-kära-jaghoppasdufårrullaframövergrönängder) cykel Lyxen blivit stulen på Linköpings central över helgen. Väl framme i skolan möts vi av insikten att labbhandledare uteblir och att endast salen är bokad, vilket får Emoscar - vars ögon är ungefär lika smala som skållade, skalade och halverade mandlar, på höjden alltså, att önska att han valt att sova istället och mig att jag satt och skrev på mitt kontrakt. Men vi dränker våra sorger i en våg av mer eller mindre briljanta designidéer (var kom det ifrån?) till det spel vi skall programmera och när klockan slagit tionollnoll har jag faktiskt till och med lyckats konstruera kontraktet (i pausen när min bättre labbhälft hämtade kaffe), som nu bara behöver skrivas ut.
Lämpligt nog kommer Salle förbi och hämtar upp mig till vad jag tror är nästa seminarium, men placerar oss istället i en utskrifts-pul på vägen. Hon informerar dels om att seminariet tydligen inte alls är idag utan imorgon och passar på att ge mig en utskrift hon fått över av den långa artikel som tydligen skall läsas till dess men som jag missat. Jag berättar om mina cykeleskapader; om turen i oturen att jag trots att jag blivit av med Lyxen har tillgång till en annan cykel, synd att den inte har nåt lås bara. "Men jag har ju ett extra lås på min cykel" säger min underbara vän och ger mig en nyckel.
Eftersom jag innan helgens Norrlandssemester svängt ihop en märklig pannkaksblandning av det som fanns i min kyl har jag visst en lunch hemma att stoppa i mig. Efter inmundigandet av denna kommer Joejo cyklandes till mitt kollektiv. Under bilförsäljandet agerar han peppare och moraliskt stöd och intar rollen som min dalsländske pojkvän - komplett med stylish femtiotalsfrippa och petandes lite i motorn, mumlandes något om drivremmen. Styrkt av detta ger jag inte med mig när bilköparen, en 50-årig Norrköpingsbo, letar fel och vill gå ner i pris. Han inser att loppet är kört och köper bilen för utgångspriset - vilket den faktiskt är värd. YES! Plötsligt står jag med en bunt femhundringar och en bankväxel på hundratiotusen kronor i handen och ser min mors forna drömbil runda hörnet på kollektivet.
Då liksom vaknar jag för dagen.
Jag sov nästan ingenting i natt eftersom jag låg och hade konstiga, drömlika och komplett grundlösa föreställningar om att jag varken kunde eller fick somna. Sedan steg jag upp i ottan då Vargen skulle på morgonmöte och följdaktligen simmade jag lojt och lätt avtrubbat i en trötthetsinducerad dimma hela förmiddagen.
Eftersom en snubbe skulle komma och kolla på min bil på eftermiddagen kom morgontimmarna väl till pass då det var mitt enda tillfälle att hinna researcha webben och konstruera ett försäljningskontrakt. Men planerna grusas då Emoscar ringer tjugo över åtta och säger att vi har labb, vilken jag inte trodde skulle inträffa förrän vid tio. Tur att jag är vaken ("vaken") - och tur att jag som på magkänsla köpt en reservcykel för bara några dagar sedan, med tanke på att min (älskade-kära-jaghoppasdufårrullaframövergrönängder) cykel Lyxen blivit stulen på Linköpings central över helgen. Väl framme i skolan möts vi av insikten att labbhandledare uteblir och att endast salen är bokad, vilket får Emoscar - vars ögon är ungefär lika smala som skållade, skalade och halverade mandlar, på höjden alltså, att önska att han valt att sova istället och mig att jag satt och skrev på mitt kontrakt. Men vi dränker våra sorger i en våg av mer eller mindre briljanta designidéer (var kom det ifrån?) till det spel vi skall programmera och när klockan slagit tionollnoll har jag faktiskt till och med lyckats konstruera kontraktet (i pausen när min bättre labbhälft hämtade kaffe), som nu bara behöver skrivas ut.
Lämpligt nog kommer Salle förbi och hämtar upp mig till vad jag tror är nästa seminarium, men placerar oss istället i en utskrifts-pul på vägen. Hon informerar dels om att seminariet tydligen inte alls är idag utan imorgon och passar på att ge mig en utskrift hon fått över av den långa artikel som tydligen skall läsas till dess men som jag missat. Jag berättar om mina cykeleskapader; om turen i oturen att jag trots att jag blivit av med Lyxen har tillgång till en annan cykel, synd att den inte har nåt lås bara. "Men jag har ju ett extra lås på min cykel" säger min underbara vän och ger mig en nyckel.
Eftersom jag innan helgens Norrlandssemester svängt ihop en märklig pannkaksblandning av det som fanns i min kyl har jag visst en lunch hemma att stoppa i mig. Efter inmundigandet av denna kommer Joejo cyklandes till mitt kollektiv. Under bilförsäljandet agerar han peppare och moraliskt stöd och intar rollen som min dalsländske pojkvän - komplett med stylish femtiotalsfrippa och petandes lite i motorn, mumlandes något om drivremmen. Styrkt av detta ger jag inte med mig när bilköparen, en 50-årig Norrköpingsbo, letar fel och vill gå ner i pris. Han inser att loppet är kört och köper bilen för utgångspriset - vilket den faktiskt är värd. YES! Plötsligt står jag med en bunt femhundringar och en bankväxel på hundratiotusen kronor i handen och ser min mors forna drömbil runda hörnet på kollektivet.
Då liksom vaknar jag för dagen.
torsdag, november 05, 2009
Fasligt symmetrisk
Ser ni vad som fattas? Inte?
Ni är inte ensamma. Ingen har självmant lagt märke till att min näsring försvunnit sin kos och mitt ansikte därmed tagit ett steg mot vuxenlivet (som för att hinna ikapp). Jag antar att allt har sin tid. 21-årskris no more.
söndag, oktober 25, 2009
Stjärnfall, stjärnfallet är jag
och du är himlen jag föll från den dan
Du brukade kalla barn för sina föräldrars stjärnskott. Men sedan du försvann är jag väl snarare ditt stjärnfall. Det är så konstigt att du inte är med längre. Att mitt liv fortsätter utan att du kan följa det. (Det som var det viktigaste av allt för dig.) Ibland kan det kännas lite meningslöst när du ändå inte ser.
Fortfarande tror jag att jag kan ringa dig nästan varje kväll. Och fortfarande pratar jag ju faktiskt med dig, jag hoppas att du hör på något sätt. Men det kanske inte är så konstigt. När man exakt kan föreställa sig någons händer i sina, när man hör hennes tankar i sitt huvud och ser henne framför sig, försjunken i Dagens Nyheter. Då kan man väl inte förstå att hon är borta?
Stjärnfall, stjärnfallet är jag
och du är himlen för mig varje dag
och du är himlen jag föll från den dan
Du brukade kalla barn för sina föräldrars stjärnskott. Men sedan du försvann är jag väl snarare ditt stjärnfall. Det är så konstigt att du inte är med längre. Att mitt liv fortsätter utan att du kan följa det. (Det som var det viktigaste av allt för dig.) Ibland kan det kännas lite meningslöst när du ändå inte ser.
Fortfarande tror jag att jag kan ringa dig nästan varje kväll. Och fortfarande pratar jag ju faktiskt med dig, jag hoppas att du hör på något sätt. Men det kanske inte är så konstigt. När man exakt kan föreställa sig någons händer i sina, när man hör hennes tankar i sitt huvud och ser henne framför sig, försjunken i Dagens Nyheter. Då kan man väl inte förstå att hon är borta?
Stjärnfall, stjärnfallet är jag
och du är himlen för mig varje dag
söndag, oktober 18, 2009
the speed of sound
För ett tag sedan skapade jag en fin playlist i Spotify där jag samlade alla låtar jag kunde hitta som Håkan Hellström - känd för det somliga kallar stölder och andra referenser - tveklöst hämtat en textrad, gitarrslinga eller liknande från. Det blev en väldigt bra lista så jag antar att den gode matrosen haft sina skäl att låta sig inspireras.
En av de tidiga favoriterna var Canned Heat's Goin' up the Country, en lagom konstig och bluesinspirerad 60-talsdänga som överträffar pastischen Zigenarliv Dreamin'. Döm om min förvåning när jag någon vecka senare upptäckte att samma sång figurerade i 3-reklamen på TV. Ett liknande öde följde en annan av låtarna. Björn Olsson, göteborgare och gitarrgeni som samarbetat mycket med Håkan och själv gett ut ett antal instrumentala plattor har gjort en helt fantastisk låt som heter just Göteborg. Håkans version Går vidare är inte så dum den heller, men just Björn Olsson-melodin var liksom oemotståndlig, som vore den nästan ingjuten i mitt blod. Den andades stadsljus glittrande i svart vatten, sena nätter, snabba löpsteg och av vemod återhållen eufori. Här om dagen förstod jag emellertid varför låten talade så direkt till mig, som hade jag hört den förut: den spelas i Alecta-reklamen, ni vet den där med alla Gustav Vasor och Jenny Lindar som springer omkring och hjälper folk.
Även om halva min tillvaro bygger på smidiga digitala tjänster önskar jag ibland att världen kunde snurra lite långsammare. Att folk ringde på dörren hos varandra istället för att twittra och att man fick lusläsa obskyra musiktidningar för att klicka på similar artists på Spotify. Då skulle jag kanske kunna lyssna på min favoritmusik utan att tänka på...pensionssparande.
En av de tidiga favoriterna var Canned Heat's Goin' up the Country, en lagom konstig och bluesinspirerad 60-talsdänga som överträffar pastischen Zigenarliv Dreamin'. Döm om min förvåning när jag någon vecka senare upptäckte att samma sång figurerade i 3-reklamen på TV. Ett liknande öde följde en annan av låtarna. Björn Olsson, göteborgare och gitarrgeni som samarbetat mycket med Håkan och själv gett ut ett antal instrumentala plattor har gjort en helt fantastisk låt som heter just Göteborg. Håkans version Går vidare är inte så dum den heller, men just Björn Olsson-melodin var liksom oemotståndlig, som vore den nästan ingjuten i mitt blod. Den andades stadsljus glittrande i svart vatten, sena nätter, snabba löpsteg och av vemod återhållen eufori. Här om dagen förstod jag emellertid varför låten talade så direkt till mig, som hade jag hört den förut: den spelas i Alecta-reklamen, ni vet den där med alla Gustav Vasor och Jenny Lindar som springer omkring och hjälper folk.
Även om halva min tillvaro bygger på smidiga digitala tjänster önskar jag ibland att världen kunde snurra lite långsammare. Att folk ringde på dörren hos varandra istället för att twittra och att man fick lusläsa obskyra musiktidningar för att klicka på similar artists på Spotify. Då skulle jag kanske kunna lyssna på min favoritmusik utan att tänka på...pensionssparande.
tisdag, oktober 13, 2009
Saxat
Jag hyser, som så många andra, ett osunt intresse för bloggläsning. Det är alltid en njutning att hysta in dagens skörd, som involverar allt från hemska hemska Kissie (jag vet, jag kan inte låta bli, jag provoceras oändligt och jag vet att precis det är meningen) och underbara underbara Clara, innan morgonens mailsession eller till kvällens kopp te. Och ett antal gånger däremellan så fort pluggmotivationen tryter.
Vissa bloggar är nog mer deprimerande än inspirerande, snarare nerbrytande än uppbyggande, men två som bara gör världen bättre är niotillfems oändligt vackra fotoblogg och sagda Claras liv bland sockerkakor och norrländsk landsbygd.
Dagens bästa kategori ledsamt är när niotillfem för ovanlighetens skull väljer bort sina magiska bilder till förmån för text.
Dagens bästa kategori bra är när underbaraclara i en intervju svarar på varför man ska läsa hennes blogg.
Därför att människor får abstinensbesvär om de inte får titta på bilder av granar, kossor och vippiga femtiotalskjolar med jämna mellanrum
söndag, oktober 04, 2009
Magiskt
Frisörer kan vara den mest ordvitstyngda bransch vi har i Sverige. Fråga mig inte varför. Kanske finns det en koppling mellan studentspex och hårintresse (en inte helt oäven kombination), kanske lider frisörerna så av de torftiga konversationer kutymen tvingar dem hålla med sina kunder att de bara måste ordleka med sig själva för att få lingvistisk stimulans. Kanske utbildas extra många frisörer i Göteborg.
I vilket fall är man i regel hänvisad till att klippa sig på salonger med fyndiga namn som Hårfint, Huvudsaken, Hår&Häpnad, Klippt&Skuret eller Självfallet. Det är antingen det eller föga inspirerande benämningar som Carinas Klipp eller Centrumsalongen som gäller. Det är därför jag är så glad att jag i mitt hood har en frisör som tar avsteg från både den hurtiga och den trista namntrenden. På Djurgårdsgatan ligger Georges Magic Hair. Här hymlas det inte med ambitionerna. Här skojas inte din frisyr bort. Här råder ingen jantelag. Och vem vill inte ha magiskt hår?
Tyvärr visar jag aldrig den mystiske George – jag har ingen aning om vem han är eller om han ens existerar, men jag föreställer mig honom som en blandning av BD:s Henrik Berggren på antidepressiva och en Fab5-kille – min uppskattning, för jag är för feg för att klippa mig där. Jag har nämligen en bekännelse att göra: jag är rädd för frisörer. Det är en nästan helt ogrundad skräck och jag vet inte hur den uppkommit eller vad jag tror att de ska göra mig för ont, men jag går aldrig till en för mig okänd salong. När jag flyttar till en ny stad frågar jag alltid mer hemtama kids var de klipper sig och går till samma ställe.
Jag känner folk som blir kompisar med sina frisörer och har spirituella och givande konversationer med dem. Jag har vänner som klipper sig hemma hos okända gamla tanter eller på små budgetställen i förorten där de och frisörerna inte ens talar samma språk. För mig vore det otänkbart. Jag sitter och känner mig obekväm framför den stora spegeln och ber tyst att den som klipper mig inte ska känna sig tvungen att initiera ett standardsamtal om något som de uppenbarligen inte är intresserade av (”vad pluggar du då?” Jag kan inte ge ett svar som de förstår!). Har jag en extra modig dag kanske jag frågar om de har studentrabatt.
Här i Linköping klipper jag mig hos Brännpunkt (ja, det är dit alla andra också går). Min frisör är både jätteduktig och vad man skulle kunna kalla för ganska otrevlig. Jag har aldrig sett henne le, hon skulle aldrig få för sig att inleda ett ointressant samtal och hon brukar i nasal ton kritisera mitt hår för att det är slitet av mina blekningar. Mot sina kollegor använder hon en småironisk och lätt irriterad jargong. Jag tycker väldigt bra om henne och ingen förstår varför. Kanske är det för att hon är precis så läskig att hon motsvarar min annars grundlösa skräck. Därmed uteblir den kognitiva dissonansen och jag, jag blir trygg.
söndag, september 27, 2009
Om det sociala och obotligt ensamma djuret människan
Ibland tror jag att våra kroppar bara är i vägen för vår fullständiga gemenskap. Tänk om våra tankar fick leka med varandra på egen hand, vad fint och lätt de skulle ha det ihop. Utan ansiktsuttryck som klumpigt försöker visa hur vi känner (eller hur vi vill att det ska se ut som vi känner), utan gester som liksom vill fånga det ogripbara, utan tonlägen som malplaceras, röster som skär sig och betoningar som hamnar fel. För att inte tala om språket som så torftigt söker översätta våra tankar!
Vi tittar i varandras ögon och försöker se själen men möts bara av en skrattspegel, av två svarta hål omgivna av ljus som kanske verkligen verkligen vill skärskåda tillbaka men som bara återspeglar samma önskan i oändlighet.
Och vi vet att du är nästan som jag, vi förstår det trots allt genom texter och gester och diskussioner och toner, vi sträcker ut våra fingertoppar och det är inte helt ovanligt att det gnistrar till emellan dem. Men nästa gång vi ses är våra frisyrer lite i vägen och våra leenden en smula tafatta.
Skulle själarna träffas avklädda och fristående är jag övertygad om att de liksom skulle överlappa och smälta in i varandra lite, som grillade mashmallows skulle de bilda trådar emellan sig och bli varandra lite. I väntan på det får vi nöja oss med de där gnistorna, kära vänners välvilja och vetskapen om hur väl vi egentligen förstår varandra.
Vi tittar i varandras ögon och försöker se själen men möts bara av en skrattspegel, av två svarta hål omgivna av ljus som kanske verkligen verkligen vill skärskåda tillbaka men som bara återspeglar samma önskan i oändlighet.
Och vi vet att du är nästan som jag, vi förstår det trots allt genom texter och gester och diskussioner och toner, vi sträcker ut våra fingertoppar och det är inte helt ovanligt att det gnistrar till emellan dem. Men nästa gång vi ses är våra frisyrer lite i vägen och våra leenden en smula tafatta.
Skulle själarna träffas avklädda och fristående är jag övertygad om att de liksom skulle överlappa och smälta in i varandra lite, som grillade mashmallows skulle de bilda trådar emellan sig och bli varandra lite. I väntan på det får vi nöja oss med de där gnistorna, kära vänners välvilja och vetskapen om hur väl vi egentligen förstår varandra.
onsdag, september 23, 2009
Mellerud Jvstn - Linköping C, 4 h 20 min, 3 byten
Det är en vacker septembermorgon men på perrongen drar det som ni vet alltid kallt och tågen är alltid sena. Morgonpendlarna till Göteborg står i klungor och fryser i varierande grad beroende på klädsel. Om 100 år är vi alla döda, säger min pappa. Jag tycker att tanken på något vis är betryggande, något att hålla fast vid, något oförstörbart i en värld som i övrigt behärskas av kaos. Om jag fick välja mellan evigheten och att aldrig bli född skulle jag välja evigheten, men stod valet mellan att leva i 62 år eller för alltid skulle det tidigare vara helt okej. Tänk att det i varje person finns ett jag som ser ut på världen, fortsätter min far lite muntrare. Och känner sig viktigt. Men egentligen är det bara helheten som är viktig. Som celler i kroppen.
Dalboslätten är beströdd med vindkraftverk, UFO-ägg och små gårdar. Tåget jagar fram och jag försöker förstå att det jag lämnar inte längre är mitt hemhemma utan bara ett tomt hus att besöka om man vill vara på landet, på sommaren kanske. Att en livslång relation är kapad eller kanske snarare försvagad, förändrad; detta är bara en plats där jag en gång bott. Den sicksackigt klumpiga resvägen som jag nött fram och tillbaka så många gånger sluts som en dragkedja bakom mig. Jag skulle nödvändigtvis inte behöva åka här någon mer gång.
I Öxnered är åter den obligatoriska snålblåsten på plats. Alla som väntar på tåget mot Herrljunga ser fula och vardagsdeprimerade ut. Jag tänker mig att platsen kan verka fruktansvärt oinspirerad för en bytade SJ-resenär. De vet inte att det egentligen är en ljus plats. Det är bara för att de inte har ordnat legendariska fester i väntsalen eller påbörjat cykeläventyr vid det vita huset som precis skyms bakom träden.
På X2000 mot Stockholm delar jag vagn med ett gäng odefinierbart åldrade människor verksamma inom psykiatrin. Kvinnan bredvid mig läser om Södertäljemodellen. Sen börjar hennes kollega må illa så då måste de byta platser. Hon skulle ändå gå och köpa kaffe så det är inget besvär. De är sådana där människor som vill väl men som tyvärr har en aura av tristess runt sig, allt de rör vid blir grått och ja, just tåg-smutsigt. När man ser dem vill man aldrig vill bli vuxen och klippa sig (särskilt inte i en "fräck" frisyr) och skaffa sig ett jobb.
I Katrineholm värmer solen. Jag ställer mig på plats vid spår 5 och den parkliknande strängen av grönt där jag på min förra Linköpingresa, för ett par evighetsveckor sedan, gick och rastade Fanny. Svansen bildade ett viftande blurr som alltid bland mycket folk och lukter och hon trippade fram så levnadsglatt att hon nästan inte nuddade marken. Min senaste minnesbild av henne är oundviklig: livlös tyngd och nos mot nos med Kattis, en cerice ros mellan dem. Jag knappt kapabel att andas i horisontellt duggregn och skovlande det första spadtaget jord. Vi arbetande i tyst panik tills såret i marken sytts ihop.
Tåget stannar i Norrköping, Julias stad. Tillsammans kan vi kaosartat, skrattande och surrealistiskt prata om varandras katastrofer. Som vore vi karaktärer i en roman. Det är mycket elände nu - det är inte utan att jag i dessa dagar ibland tror att det dras till mig och min omgivning. Men jag tror på den här hösten. Vi är fortfarande vid liv och på väg, något som jag - på riktigt! - lärt mig att uppskatta.
Dalboslätten är beströdd med vindkraftverk, UFO-ägg och små gårdar. Tåget jagar fram och jag försöker förstå att det jag lämnar inte längre är mitt hemhemma utan bara ett tomt hus att besöka om man vill vara på landet, på sommaren kanske. Att en livslång relation är kapad eller kanske snarare försvagad, förändrad; detta är bara en plats där jag en gång bott. Den sicksackigt klumpiga resvägen som jag nött fram och tillbaka så många gånger sluts som en dragkedja bakom mig. Jag skulle nödvändigtvis inte behöva åka här någon mer gång.
I Öxnered är åter den obligatoriska snålblåsten på plats. Alla som väntar på tåget mot Herrljunga ser fula och vardagsdeprimerade ut. Jag tänker mig att platsen kan verka fruktansvärt oinspirerad för en bytade SJ-resenär. De vet inte att det egentligen är en ljus plats. Det är bara för att de inte har ordnat legendariska fester i väntsalen eller påbörjat cykeläventyr vid det vita huset som precis skyms bakom träden.
På X2000 mot Stockholm delar jag vagn med ett gäng odefinierbart åldrade människor verksamma inom psykiatrin. Kvinnan bredvid mig läser om Södertäljemodellen. Sen börjar hennes kollega må illa så då måste de byta platser. Hon skulle ändå gå och köpa kaffe så det är inget besvär. De är sådana där människor som vill väl men som tyvärr har en aura av tristess runt sig, allt de rör vid blir grått och ja, just tåg-smutsigt. När man ser dem vill man aldrig vill bli vuxen och klippa sig (särskilt inte i en "fräck" frisyr) och skaffa sig ett jobb.
I Katrineholm värmer solen. Jag ställer mig på plats vid spår 5 och den parkliknande strängen av grönt där jag på min förra Linköpingresa, för ett par evighetsveckor sedan, gick och rastade Fanny. Svansen bildade ett viftande blurr som alltid bland mycket folk och lukter och hon trippade fram så levnadsglatt att hon nästan inte nuddade marken. Min senaste minnesbild av henne är oundviklig: livlös tyngd och nos mot nos med Kattis, en cerice ros mellan dem. Jag knappt kapabel att andas i horisontellt duggregn och skovlande det första spadtaget jord. Vi arbetande i tyst panik tills såret i marken sytts ihop.
Tåget stannar i Norrköping, Julias stad. Tillsammans kan vi kaosartat, skrattande och surrealistiskt prata om varandras katastrofer. Som vore vi karaktärer i en roman. Det är mycket elände nu - det är inte utan att jag i dessa dagar ibland tror att det dras till mig och min omgivning. Men jag tror på den här hösten. Vi är fortfarande vid liv och på väg, något som jag - på riktigt! - lärt mig att uppskatta.
lördag, september 12, 2009
Jag är normal
Jag är med andra nästan hela tiden och det är bra.
Men på min kammare, vid mina cykelturer och under huden prickar jag av punkterna en efter en:
ensamhet
rastlöshet
oföretagsamhet
ointresse för allt runtomkring
sviktande minne och tankeförmåga
humörsvängningar
irritation
oförmåga att fatta beslut
kraftlöshet
oändlig trötthet
Jag är en i statistiken och det känns väl bra. Tror jag?
Overkligt, overkligt, allt är så overkligt. Jag är helt borttappad.
Men på min kammare, vid mina cykelturer och under huden prickar jag av punkterna en efter en:
ensamhet
rastlöshet
oföretagsamhet
ointresse för allt runtomkring
sviktande minne och tankeförmåga
humörsvängningar
irritation
oförmåga att fatta beslut
kraftlöshet
oändlig trötthet
Jag är en i statistiken och det känns väl bra. Tror jag?
Overkligt, overkligt, allt är så overkligt. Jag är helt borttappad.
lördag, september 05, 2009
onsdag, maj 20, 2009
Solen i ögonen och spilld mjölk överallt
MedvindNär det var uppförsbacke eller motvind eller bara allmänt trögt, kanske cyklade man uppför Dalbobron till exempel, kunde J-dog lägga en hand på ens korsrygg och plötsligt gick allt lätt igen. Molnen skingrades, andhämtningen lugnade sig och trampandet blev ett trivsamt flöde tack var hans påputtande extrakraft.
I Linköping blåser det nästan jämt och det är förstås i princip alltid motvind, hur ologiskt det än må låta. Men vid de sällsynta tillfällen då man har vinden i ryggen känns det precis sådär, som en stor och vänligt sinnad hand i svanken. Det är inte som att man känner att det blåser - det gör man väldigt sällan i medvind. Men alla linjer blir klarare, tankarna mindre taggiga och livet går lätt.
Jag funderar på hur det vore om det alltid var medvind på ens cykelturer. Skulle världen vara större, varmare och vackrare? Eller skulle det bara bli ens nya normaltillstånd? Och om handen togs bort skulle man falla mot marken som en klättrande ärtplanta vars stödpinnar man avlägsnat.
onsdag, maj 13, 2009
Ni känner mig, ni vet: det är bara SOF i dessa dagar, endast, ständigt och allena. Varför låtsats annat? Dagen börjar vid sju av att SambandsCentralen ringer upp med väckningen, spelar lite hurtig musik och säger godmorgon, vi ses snart på området! Sedan beger man sig för att äta frukost i Folkets Park, och håller till där fram tills 20-snåret på kvällen. Man dirigerar funktionärer, pratar walkie-talkie och har så roligt man kan tills någon ryter radiodisciplin!, äter ur det aldrig sinande godisförrådet i personalrummet, blir blöt och skitig och färgig, bär bygger målar skrattar spikar sågar surar sjunger sliter - men det är ändå ingenting, det är rena semestern, för imorgon börjar äntligen festivalen på riktigt och då jobbar man 16 timmar om dygnet.
Jag tänkte visa några bilder från de senaste dagarna så ni får ett hum om vad som upptar all min tid och kraft.
Transport + Dekor = sant. Underbara Transportputtar. Jag och min Dekor-vapendragerska Helena fick åka i släpet.
Funkisar målar konturer på fotoväggen och Område passar på att testa den...
Vår chef, Områdesansvarig Harry. <3.>
Jag tänkte visa några bilder från de senaste dagarna så ni får ett hum om vad som upptar all min tid och kraft.
Transport + Dekor = sant. Underbara Transportputtar. Jag och min Dekor-vapendragerska Helena fick åka i släpet.
Funkisar målar konturer på fotoväggen och Område passar på att testa den...
Vår chef, Områdesansvarig Harry. <3.>
Område har alltid möte i bollhavet, vilket säger en del om oss. Bästa gruppen!
tisdag, maj 05, 2009
I natt vaktade jag SOF2009:s byggområde mellan klockan 21 och 08. Det var inte alls så tråkigt som man kunde tänka sig! Folk hälsade på, vi kollade på Breakfast at Tiffany's och ljuset och fåglarna anlände redan vid fyra-tiden. Dessutom kunde jag ta någon timmas powernap på en madrass med gammal hederlig husvagnslukt medan vaktkompanjon Linus vakade och fotograferade.
Och det känns fortfarande lite härligt förbjudet att vara vaken på småtimmarna (i icke festrelaterade sammanhang) fast jag är 22.
söndag, maj 03, 2009
Man måste göra vackra saker också, det räcker inte med det som står inbokat i kalendern. Annars fastnar man bara i en oändlig loop av mångfacetterad prestation som inte alls gör livet så där kittlande i magen och varmt i hjärtat som det borde vara. Man måste helt enkelt prioritera bort tentaplugg, mailande, ideella engagemang, fester och häftiga uppdrag för att lämna plats åt det stillsamma. Åt brödbak, brevskrivande och stora tankar. Åt blandskivor, groddburkar och tånagelmålning. Åt överraskningar. Hemligheter. Åt spontanglass, planlöst gitarrplinkande och ensamnätter. Och inte minst åt att verkligen, verkligen känna efter hur våren luktar.
Annars blir man så upptagen med att fylla och förverkliga sitt liv att man glömmer bort var det pågår. Men det där vet ni ju redan.
Annars blir man så upptagen med att fylla och förverkliga sitt liv att man glömmer bort var det pågår. Men det där vet ni ju redan.
onsdag, april 15, 2009
Rätt
Tåget mot Stockholm stannar till i Vagnhärad. Genom dubbeldäckarens fönster syns en farbror i medelåldern komma gående längs perrongen, och var det inte för den runda silverbricka med en illigt rödfärgad drink i trekantigt cocktailglas som han bär i handen, vore han lika oansenlig och grå som den småmulna onsdagseftermiddag före påsk som omger honom. Hans accessoar verkar onekligen malplacerad och den enda rimliga förklaring som mitt huvud kan formulera innan mannen försvinner bortom synhåll är att han är SJ-anställd och att den skall överlämnas till något synnerligen glamoröst högdjur i första klass i tåget på andra sidan perrongen.
När vårt tåg åter börjar glida framåt ser jag mannen nu komma gående i motsatt riktning. Bredvid honom går en kortklippt och lika oansenlig kvinna i samma ålder, uppenbarligen nyss avstigen från det andra tåget. I handen håller hon sin röda cocktail och småpratande, flanerande längs perrongen, försvinner de ur vårt synfält.
Jag är fortfarande alldeles varm i bröstet.
När vårt tåg åter börjar glida framåt ser jag mannen nu komma gående i motsatt riktning. Bredvid honom går en kortklippt och lika oansenlig kvinna i samma ålder, uppenbarligen nyss avstigen från det andra tåget. I handen håller hon sin röda cocktail och småpratande, flanerande längs perrongen, försvinner de ur vårt synfält.
Jag är fortfarande alldeles varm i bröstet.
onsdag, april 08, 2009
Paper planes
070409:
Corson ligger vit och torr som en antik väg, exponerad efter att ha varit bortglömd, grusig och moddtäckt under världens längsta pseudovinter. I café Java sitter en handfull tappra själar förstrött försjunkna och hela campus andas sol och påsklov.
Jag sänder behövda Word-dokument genom sladdar och nät till Skåneland. Där är det ultravår - ja nästan sommar - med vitsippor i backarna och radikala universialismtankar i skogen.
På andra våningen misslyckas jag med att fullfölja veckans sista armhävningspass.
J-dog ringer från Berlin med saknad röst och stora nyheter.
Mobiltelefonen går varm. Fyra flickor styr upp orienteringsplaner inför påskhelgen.
Vårkänslor och utomhusväder betyder grill och uppsluppen frihetsstämning i grannskapen.
Kvällshimlen är ljus och ljuv och fylld med flygplansstreck när jag cyklar till andra sidan staden. Jag kommer att tänka på en bok om pappersflygplan som jag lånade när jag var liten. En hel vecka gjorde jag inget annat än vek och provade olika spännande modeller.
Minns ni den där konstnären som för några år sedan ställde ut ett tvärsnitt av en ko på konstmuseum? Jag var för liten då för att intressera mig. Men jag tror visst det utlöste en tämligen hetsk debatt kring hela konstbegreppet. En oetisk skiva ko är inte konst! röt massan upprört. Jag vet inte jag. Det mesta är väl konst, så länge det engagerar? Det jag vet är att man ibland, vid sällsynta tillfällen, förmår stanna tiden och se ett tvärsnitt av sitt liv; klart och överblickbart; och att det är det bästa konstverket jag vet.
Corson ligger vit och torr som en antik väg, exponerad efter att ha varit bortglömd, grusig och moddtäckt under världens längsta pseudovinter. I café Java sitter en handfull tappra själar förstrött försjunkna och hela campus andas sol och påsklov.
Jag sänder behövda Word-dokument genom sladdar och nät till Skåneland. Där är det ultravår - ja nästan sommar - med vitsippor i backarna och radikala universialismtankar i skogen.
På andra våningen misslyckas jag med att fullfölja veckans sista armhävningspass.
J-dog ringer från Berlin med saknad röst och stora nyheter.
Mobiltelefonen går varm. Fyra flickor styr upp orienteringsplaner inför påskhelgen.
Vårkänslor och utomhusväder betyder grill och uppsluppen frihetsstämning i grannskapen.
Kvällshimlen är ljus och ljuv och fylld med flygplansstreck när jag cyklar till andra sidan staden. Jag kommer att tänka på en bok om pappersflygplan som jag lånade när jag var liten. En hel vecka gjorde jag inget annat än vek och provade olika spännande modeller.
Minns ni den där konstnären som för några år sedan ställde ut ett tvärsnitt av en ko på konstmuseum? Jag var för liten då för att intressera mig. Men jag tror visst det utlöste en tämligen hetsk debatt kring hela konstbegreppet. En oetisk skiva ko är inte konst! röt massan upprört. Jag vet inte jag. Det mesta är väl konst, så länge det engagerar? Det jag vet är att man ibland, vid sällsynta tillfällen, förmår stanna tiden och se ett tvärsnitt av sitt liv; klart och överblickbart; och att det är det bästa konstverket jag vet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)