Del II: Saga & vargavinter

...och sen kom snön och lade sig som en saga över staden. Efter träningen var det så tungt att cykla uppför den osaltade Vallabacken att jag inte slutade darra på säkert en halvtimma.

Det tog en hel fredagskväll att baka en paj och det snöade hela tiden, det var nästan lika bra som stormen som jag väntat så länge på. På natten var magen full av ord som är för stora för att kunna sägas än. Nästa morgon kändes det som jullov, kölden hade kommit och det var vitt på alla grenar. Vi åt frukost i fönstret på Barista och tittade på folk, det var de godaste mackorna jag ätit nästan och det var det bästa sällskapet. Jag gick hem för att läsa och han köpte choklad åt mig.

Efter bullkalas i Ryd byggde jag två snölyktor (men den ena slocknade) och sedan kom mina vänner och vi hade snöbollskrig. Vi spelade spel, vi drack vin och jag bakade jättekladdig kladdkaka, sen var det mitt i natten.

På söndagen blev jag hämtad mitt i en handling på Hemköp Ryd och nerdragen i [hg]:s mörka källare där städölen från fattömningen fortfarande pågick fast det var lunchtid. Jag var helt enkelt tvungen att skjuta på matlagarplaner någon halvtimma för att dela en weissbier med de uthålliga och sedan sprang jag ut ur galenskapen in i Joejo:s lägenhet för fruktsallad och risotto och covers på gitarr. Ett par timmar senare satt jag i mörkret med värmeljusen i Machmots rum och pratade väsentligheter och dagarnas surrealism. Vi var bjudna på nostalgisk korridorsfika och tysk julbingo men avstod.

Efter kvällens julbord var jag emellertid onekligen tvungen att bekanta mig med verkligheten igen och cyklade hem genom snö som blivit mörk och moddig. Nu återvänder jag till mina böcker och min musik, vi ses på andra sidan.

Del I: Verkligheten är en myt, fiktionen verklig

Verkligheten vänder mig ryggen; är kall, grå, lätt fientlig och inte alls bekväm att vara i. De platser som skulle vara mina ter sig främmande och de vardagsmänniskor jag känner som nära lite aviga.

De enda jag för vettig dialog med är författarna till mina böcker och det mest givande umgänget har jag med karaktärerna i mina berättelser. De människor som är som jag bor i min iPod och den jag finner lojal är hälften varg, hälften människa.

Det är uppenbart att jag och verkligheten inte har särskilt mycket att hämta hos varandra just nu. Den enda del av den som jag står ut med är styrka, svett och hetta på campushallen.

Mitt huvud och mina fingrar är fyllda av populärkulturella referenser. Och det enda jag vill är att leva i, som, genom fiktionen.

Det kallas december

Porträtt av G. Dahlbom

När man frågar hur folk mår, hur deras lägen är och vad som händer, vilket man gör nästan hela tiden, finns det två okej svar: a) det är bara bra/fint/utmärkt/lugnt och b) jodå, lite trött bara. Folk är trötta precis hela tiden och det är inte utan att man förstår varför. De gör saker - pluggar-jobbar-festar-umgås-engagerarsig-tränar-pysslar-etc - jämt och om de inte gör det är är de förstörda av psykisk utmattning för att de inte pallar ställa upp på samhällstempot. Allt det där vet vi, bra så.

Men de senaste veckorna, eller månaden om jag ska vara ärlig, har jag liksom varit bortom den ordinarie tröttheten. Vardagen pinnade på i 120 fram tills början av november, då Min Hektiska Period tog slut. Efter det följde en vecka av rastlöshet, och sedan kom Tröttheten. Och den håller i sig. Den tar inte slut. Jag pluggar nu 75%, vilket betyder att jag nästan aldrig behöver vara i skolan. Jag belönar min stackars kropp med yoga och träning och jag äter rätt så bra. Jag säger nej till tusen fester och jag har till och med suttit hemma två lördagskvällar (en av dem var jag i och för sig sjuk på, så jag vet inte om den räknas). Jag sover visserligen inte åtta timmar de flesta nätter, men jag är inte så förskräckligt långt därifrån.

Men ändå fortsätter jag att vara trött, kall, känna akut tidsbrist och vill bara vara ifred. Det är som om stressen inte kan gå ur kroppen, oavsett hur mycket tid jag ger den. Jag förstår inte. När jag bläddrade i gårdagens DN hittade jag emellertid en teckning som jag kunde identifiera mig med. Den är ju min avbild! Kanske är det normalt, ändå.

Om själv är bäste dräng vill jag vara en skitdålig dräng

Mer allvar, mer humor, mer Emil NU!

Eftersom vi pateter (studentvokabulär, fd. fadderister/festerister) är lite gamla och stöniga i år, vilket man kan tycka vad som helst om, gick några av oss inte på KogVets julfest utan på sångaren/poetry slam-killen/ståuppkomikern/filosofen/
feministen/mellansnacksmästaren/etc Emil Jensen istället, vilket man bara kan tycka är bra.

På Elsas hus satt vi i smal, svartmålad sal med högt i tak uppallade i någon slags trappliknande konstruktion. Längst ner, på scenen, fanns en stor orientalisk matta, middagsstolar i mörkt trä och lite instrument, inkluderande favoriten kontrabas. Där stod bandet och Emil som i en och en halv timma och sjöng, läste texter och radade upp aforismer som pärlor på ett halsband.

Precis som Ruben Östlund i sin senaste film De ofrivilliga lyckas Emil Jensen på pricken fånga rutindialogen, allt vi känner igen, alla ordspråk och klyschor. Och han vänder dem mot oss, vrider och förvandlar dem så att de betyder något helt annat eller blir komiskt naket belysta. Men det bästa med Emil är inte att han säger bra saker, eller att han är rolig, eller att han spelar fina låtar, utan att han lyckas vara både smart och bräcklig, avslöjad och avslöjare på samma gång, en konst som inte särskilt många bemästrar. Det är just därför det blir intressant och stannar kvar och man blir lite besatt och vill skriva långa blogginlägg om sin upplevelse, trots att de aldrig kommer kunna förmedla den.

Strax dags för slagsmål men först kommer blåsljud

Igår var vi på det lokala gymnasiehänget Skylten där det vankades konsert med det västkustska reagge-pop-ska-hiphop-bandet Navid Modiri & Gudarna. Stället kryllade av alternativa sjuttonåringar med palestinasjalar, nördbågar utan glas och piercingar i underläppen. Spensliga killkompisar dansade tätt omslutna när det lite förvuxna förbandet som aldrig kommer att slå spelade en ballad, toaletterna var fullklistrade med aktivist- och planka.nu-stickers, folk hängde i sofforna i ängsliga högar, delicatobollar ackompanjerades av kaffe med sojamjölk och någon halsade Glüwein på tetra utanför entrén. Vårt gäng, som alla i sin ungdom hängt på liknande musikcaféer hemhemma, drabbades av kraftig nostalgi upplandad med lättnad över att inte behöva vara så rätt längre.

När bandet punktligt klev upp på scen började genast dansen, vilken sedan i stort sett konstanthölls under den timme spelningen varade. Navid och hans gudar röjde som få och det gjorde publiken med. Man fick andras dreads i munnen, fick göra hiphopgester igen igen igen och helt enkelt hoppskaka så mycket man orkade. Det var, kort sagt, drag. Katt låtsades lite att hon var från Teheran och fick luft-highfivea med Navid. Vi köpte t-shirts. Vi blev lite som sjutton år igen. Fast bättre.

Verkar det bra, verkar det kul? Kolla här.

En Annan Typ av Disco

Detektivbyrån är det bästa bandet, för de spelar mystisk instrumental cirkusmusik med inspiration från de värmländska skogarna. Bara titlar som "Om du möter varg", "Vänerhavet",
"Rymden i en Låda" och "Dansbanan" får det att krypa välbehagligt längs min ryggrad. Och plinkplonk och ett dragspel på vift matchar sagor och kallt vintermörker så förskräckligt bra.

Dirty dancing

Sen jag lade orienteringen på is för några år sedan har jag saknat att bli ordentligt smutsig. Just det där med att springa genom diken, mossar och lerpölar och göra actionrullningar nerför branter är en underskattad fördel med sporten ifråga. Studentlivet erbjuder inte så många tillfällen att blir riktigt skitig. Overallfester på Skytte-C i all ära, det är inte samma sak. Det är inte lika...grundläggande. Inte som genomblött klistrigt nylon mot kroppen och kippande dubbskor.


Jag har haft punka på Lyxens bakhjul en vecka och har därför fått köra runt med min mountainbike utan stänkskärmar på sistone. Den här årstiden innebär det att jag alltid anländer lite prickig och lite blöt till mina destinationer. Det är inte alls kul när man har sina fina kläder på.

Därför tog jag hämnd på leran idag, och efter att jag lagat Lyxens punka tog jag ut min MTB i Vallaskogen för första gången på två (2) år. Det var fantastiskt! Och som jag blev smutsig.

Skäl nog

När jag satt till bords och åt pastasallad utan kyckling på SOF-skiftet förra helgen frågade mig min bordsgranne varför jag var vegetarian. Jag var ju den enda i hela organisationen som inte åt kött, så det kan tyckas vara en befogad fråga. Jag hade kunnat nämna tusen skäl, men jag sa som det var; att jag är miljövegetarian och äter inte djur för att det är mycket mer omiljövänligt ur ett energiperspektiv, åtminstone om man äter annat grönt än flygimporterade kiwis från Nya Zeeland.

"Aha", sade bordsgrannen entusiastiskt, "Det är okej, det är ett bra skäl. Jag har träffat så mycket vegetarianer som inte har några vettiga anledningar att inte äta kött. Att det är synd om djuren och så."

Jag bleknade inombords och försökte påpeka att vilket skäl som helst är väl fullgott, det måste ju vara upp till individen om hon vill vara vegetarian eller ej? Men han förstod inte alls, höll fast vid sin ståndpunkt med rynkade ögonbryn och diskussionen fortsatte sådär i några minuter, som en LP-skiva där nålen hakat upp sig i ett och samma spår. Till slut, eller rätt snart om jag ska vara ärlig, blev jag förbannad, och tyckte att folk har väl rätt att vara vegetarianer om det så är för att de tror att det bor små gröna monster i köttfärsen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att "jag tycker inte det är helt okej att du har så jäkla ful frisyr, hade du varit utvecklingsstörd eller nåt hade det varit ett godkänt skäl, men ren och skär töntighet är inte ett fullgott dito" och avslutade samtalet några grader surare än jag varit när jag satt mig till bords.

Och det stör mig så oändligt mycket, att så fort folk tror på/står för/brinner för något; må det vara vegetarianism, religion , en sexuell läggning eller en politisk ståndpunkt, så ska de jämt misstänkliggöras, frågas ut och tryckas ner i skorna. Trött på erbjudanden om blodiga biffar och folk som säger att man förnekar vetenskapen och är allmänt störd om man tror på Gud. Jag försöker inte pracka på er något. Jag kritiserar inte er livshållning. Jag har bara gjort ett ställninsgtagande i en fråga som faktiskt bara gäller mig och min person.

Det nya svarta

Genom bruset av ljud hör jag ingenting
Raden av ansikten som passerar och ler får mig att känna exakt ingenting
Det kostar att ha roligt jämt, det kostar att ha kul jämt

Jag är trött på dekadens nu. På mörker. Fina kläder och läppstiftsmärken på glasen. På vända dygn, ostädade rum, köpt mat och att vara taktisk. På att hela tiden vara på väg, som vore det en flykt, snabba cykelfärder genom natten då man bara vill fram. Trött på att det är så förföriskt att man alltid tror sig ha ork. Och jag är så evinnerligt trött på att alltid vara trött.

Jag vill laga gröt till frukost och ha tid att läsa mina böcker och tidningar. Jag vill kämpa fysiskt, svettas varje dag på campushallen och bli hård och stark och uthållig. Jag vill ligga i fas, andas frisk luft, känna årstiderna och ha kläder man inte behöver vara rädd om. Jag vill skratta med magen, laga mat som tar lång tid och göra alla fina saker jag tänker ut, allt det onödiga. Jag vill kramas och tycka om och vara på riktigt.

Ich bin ein Berliner

Timekill, Stizz & TV-tornet

Om man har 94 kronor över och dessutom en snäll J-dog till utbytesstudent som bor i ett kollektiv i den tyska huvudstaden kan man trycka ner sitt miljösamvete i magen och ta Ryanair till Berlin över en helg.

Där kan man sova sju personer i ett rum, fascineras över arkitektur (exempelvis gigantiska skolådehus med regnbågar på i förorterna), förstå mer om DDR och besöka ett gammalt Stasi-fängelse, hitta nattcaféer som påminner om någons vardagsrum från 50-talet, dansa till minimalistisk techno, hamna i en procession till minnet av Kristallnatten och höra ofantligt vackert saxofonspel, hitta en märkligt placerad konstgräsmatta, dricka cocktails och weizenbier, undvika att spendera pengar, koordinera sex flickor geografiskt och viljemässigt och åka ofantligt mycket S-bahn. Och inte minst stå på ett hustak i Schöneberg och primalskrika så att man inte kan prata på två dar.

Det rekommenderas.

Gå på spex!

Titta vad snygga de är!

På tal om kultur så hade Holgerspexet, där jag är med i kostymgruppen som syr kläder och sminkar skådis, i lördags premiär för sin uppsättning av Gustav III - mord och inga visor. Jag tycker verkligen att ni ska köpa er en biljett och gå på en av föreställningarna, för premiären gick lysande och jag är så otroligt stolt över och imponerad av alla medverkande! Här hittar du information om när vi spelar och hur man får tag på en biljett.

Och fotot är taget av Niklas Brunberg.

Popuärkultur oktober 2008

...eller Society, you're a crazy breed

Vid en första anblick passerade oktober förbi mina ögon som en suddig virvel av gulorangeröda höstlöv, medan jag gjorde mitt bästa för att prioritera och navigera genom min hektiska tillvaro. Men kikar man närmare kan det konstateras att det trots allt hände lite annat än skola, spex ochdiverse ideella åtaganden.

Till exempel var vi flitiga besökare av LiU:s filmförening Kårullen. Vi tittade på Into the wild, en film som gjorde stort intryck på oss vare sig vi ville eller inte. Filmen är baserad på en sann historia och handlar om den från college nyutexaminerade Christopher som utled på materialism och lögner bränner sina pengar och lämnar sina hycklande American Dream-föräldrar för att uppleva spontana liftaräventyr genom USA och slutligen ta sig an den ultimata drömmen: att avsiktligt gå vilse i Alaskas kärva natur solokvist. Fotot är fantastiskt, historien medryckande och Christopher fascinerande. Trots en och annan amerikansk macho-scen, typ våghalsig rafting i Coloradofloden med öppen kajak, lyckades filmen verkligen beröra. Dessutom bidrar Eddie Vedder med ett stillsamt soundtrack som har fått snurra en hel del i mitt iTunesbibliotek.

Into the wilds beröringsfaktor bleknade dock till försummelse i jämförelse med den nästföljande veckans film, den österrikiska Import/Export. Handlingen följer två parallella historier: En ung ukrainska lämnar sin bebis och sitt jobb som internetsexförsäljerska för en bättre(?) tillvaro i Österrike, där hon blir illa behandlad av rika hemmafruar och jobbar på ett ålderdomshem där till synes släktinglösa gamlingar ligger och mumlar för sig själva i olika stadier av fysiskt och psykiskt förfall. Samtidigt förlorar en framtidslös och skuldbelastad österrikisk yngling sitt arbete som nattvakt och följer med sin känslomässigt störda styvfar för att sälja godisautomater i Ukraina och dricka öl på dekadenta lokala hak i jakt på lagom desperata/utsatta ukrainska kvinnor. Det är konstant snöslask, fabriksrök och förfallna bostadsområden; sopberg, förfall och förnedring. Det finns inget ljus, inget hopp. Amatörskådespelarna har liknande bakgrund som de karaktärer de spelar, och de gestaltar dem otroligt bra. Men jag har aldrig mått så dåligt av en film, och för att kunna andas igen och sluta må illa var vi efter filmen tvugna att debriefa med te och dämpat ljus i flera timmar.

När vi på SF tittade på den tyska Der Baader-Meinhof Komplex var det snarare huvudet än magen som smärtade, efter 2,5 timmars maximal koncentration. Filmen utspelar sig på 60- och 70-talen och handlar om den västtyska vänsterradikala gruppen RAF, Röda Armé-Fraktionen. Gruppen, som främst leds av den intellektuella journalisten Ulrike Meinhof och den mer adrenalinstinna och aggressiva Andreas Baader, reagerar mot vad de anser vara den av Västtyskland understödda amerikanska imperialismen genom diverse terrordåd som till slut eskalerar bortom kontroll. Otroligt intressant, om än svårt att hänga med i alla svängar, och skrämmande att inse att vi vet så lite om historia som ligger så nära oss i tiden. Dessutom var filmen utmärkt att analysera ur ett gruppykologiskt perspektiv, vilket passade oss som handen i handsken inför tentan som inföll ett par dagar senare.

Oktober avrundades med den svenska vampyrfilmen Låt den rätte komma in, baserad på John Ajvide Lindqvists bok med samma namn. Filmen har redan fått ett stort erkännande, både utomlands och i Sverige och det är något som den verkligen förtjänar. Ajvide Lindqvist twistar till vampyrtemat genom att placera det mitt i vardagen: Tolvårige Oskar bor i en halvtrist förort till 70-talets Stockholm och trakasseras i skolan av klassens balla killgäng. En dag träffar han Eli, en nyinflyttad flicka i samma ålder, och de bli vänner. Emellertid visar det sig att Eli i själva verket är en vemodig och uråldrig vampyr, vilket komplicerar relationen och tillvaron en aning. Handlingen må låta lite cheesy när den beskrivs såhär, men filmen var fantastisk. Subtil, vacker, precis lagom obehaglig och med imponerande skådespelarinsatser från de två unga huvudpersonerna.

På musikfronten har aktiviteten varit lägre. Vi besökte denna månad ett John Doe ([hg]:s popklubb), där det stockholmsbaserade bandet Speedmarket Avenue spelade. De uppvisade ganska ordinär svensk indiepop, men med god närvaro och en rolig sångerska. Jag har även lyssnat en del på höstens brittiska pophype, skotska Glasvegas och deras självbetitlade debutalbum. Det är roligt med accenten och referenserna till andra brittiska band, och texterna håller hög klass, men bandet har inte lyckats hålla uppe mitt intresse i längden och leva upp till sin hype. Ett par år efter alla andra har jag upptäckt Laakso, det band som var Markus Krunegårds huvudsysselsättning innan han gick solo i våras. Det svenskfinska popvemodet fascinerar åtminstone för stunden, men vi får se om det är något som håller i längden. Annars räddades musikmånaden av underbara Katt som spontant överraskningsbeställde Navid Modiri & Gudarnas alldeles färska skiva Allt jag lärt mig hittills till mig. Göteborgarna uppvisar som vanligt en förvirrande blandning av hiphop, pop och reggae och det är bättre än någonsin. Navid kan fortfarande inte sjunga och ibland balanserar texterna på gränsen till mer än lovligt konstiga, men är allt som oftast geniala. Precis vad som behövs i det svenskaste av höstmörker. Låt oss se vad som kan få oss att ta oss igenom november.

As you fall I watch with love

Om man av den ena eller andra anledningen i goda vänners lag berättar om hur något känns och att det trots allt finns saker som inte är så bra, om man vädrar skelett i garderoben och ärligt blottar lite svaghet, så kan man ofta märka att en snöboll av bekännelser sätts i rullning. Familjeförhållanden, rädslor, sjukdomar, svagheter och omotiverad ångest får plötsligen se dagens ljus bit för bit och själva stämningen förändras. Förvånad inser man att man inte var så ensam i sin sak som man kanske föranleddes att tro, eftersom vi så sällan pratar om sådant som är svårt på riktigt. Jag finner det tröstande och märkligt tilldragande att ha förmånen att delges sådant här och känner mig alltid ett steg närmare personen eller personerna ifråga efter en bekännelsesession. Någonstans är vi alla lika.

Dock har det hänt, och händer, att jag träffar på personer som jag utvecklar någon form av närmare relation till, vilka inte har något att berätta. Naturligtvis kan det hända att de bara är hemliga, vilket förvisso är tråkigt i längden, men värre är när de antingen är helt ointresserade eller helt enkelt inte har några skelett att berätta om. Det må vara både orättvist och irrationellt, men jag kan inte undgå att tycka att det är en brist hos personen ifråga och att faktumet förytligar denne.

För hur kan man någonsin komma nära någon som inte har några problem och som aldrig har upplevt känslan av att vara nedstämd utan att veta varför? Och nära vill jag komma, av både emotionella och intellektuella skäl. Jag förespråkar definitivt inte att folk skall vika ut sina inre mysterier och låta sin historia och sin själ utgöra en walk-in closet för var och en som vill höra på. Det krävs onekligen sina konstellationer och situationer. Men jag önskar att folk var mindre rädda för att framstå som det allra minsta misslyckade. Och jag har svårt att fullt ut respektera, eller åtminstone finna ett varaktigt intresse för, personer som inte har några svagheter att visa upp.

Insomnia 081023

Om jag inte vore jag skulle jag vara Markus Krunegårds röst i Laaksos Västerbron

Om jag vore ett materiellt men icke-organiskt ting skulle jag vara en cykel

Om allt vore annorlunda skulle jag tvinga J-dog att dansa hemgjord vals till Caesar's underbara You’re Next

Jag tror att många av mina problem skulle lösas om jag bara kunde slappna av...

Om jag kunde välja skulle jag gärna vara bisexuell

"If you were the winter I know I’d be the snow, just a long as you were with me when the cold winds blow"

Ibland undrar jag om jag finns annat än i relation till andra?

Om jag fick ändra något hos mig skulle jag nog vilja tänka lite mindre

Devil in disguise

Idag var en sådan där underbar dag när folk stannade upp i korridorerna och skrattade och sa att shit vad trött du ser ut! Faktum var att jag inte upplevde mig som trött (tro mig, jag har upplevt tröttare dagar), men när jag kom hem från campus + rydsskogen och såg mig i spegeln förstod jag kanske vad de menade.

Och mitt lazy eye beror på att jag har en sån där vagel eller vad det heter. Mycket lustigt.

Problemet med dessa dagar är att mina (även dessa nedärvda) fascisttendenser tar sig än starkare uttryck än vanligt, då jag i hemlighet börjar förakta folk som inte är lika upptagna och duktiga och disciplinerade som jag. Vadå trött? Det är inte du som är volontärt schemalagd från 08 till 22 varje dag. Vadå inte diskat? Du är ju arbetslös. Vadå baksmälla? En sådan skaffar man sig på eget bevåg har jag hört. Vadå stressad? Du har ju hela helgen på dig.

Tur att denna hysteriska tid snart är till ända, för på det här viset är jag outhärdlig. Som tur är än så länge bara på insidan.

Into the wild

Christopher/Supertramp & den magiska bussen. I det vilda.

De kan säga vad de vill. De kan älska framtiden och marknaden och de stora husen. Men vissa av oss gör det obekväma. Kanske är det inte konstigt att vantrivas. Kanske är det inte konstigt att vara rädd. Och med mitt skönhetssökande eremitblod i ådrorna jag kan förstå Christopher McCandless även om jag inte måste dö i Alaska för att förstå värdet av mänskliga relationer.

Jag är ny!

Glasögon - Diesel
Extern hårddisk - Western Digital
Armbandsur - Ur&Penn
Telefon - Sony Ericsson w890i
Hår - Brännpunkt

Det är inte bara det att jag är fattig student och inte har så mycket medel att röra mig med. Faktum är att jag det erkänt spartanska studiemedlet till trots lägger undan pengar varje månad. Jag tycker helt enkelt inte om att köpa saker - det ger mig dåligt världssamvete, lämnar en obehaglig eftersmak i kroppen och smärtar min lutherska själ. Min pappa är tvärtom. När vi går och handlar ihop leder det alltid till debatt, och han plockar ivrigt saker i shoppingvagnen i ungefär samma takt som jag med rynkade ögonbryn plockar ur dem. Onödiga prylar sänder kalla kårar längs min ryggrad. Överflöd gör ont i magen.

När jag väl anser ett köp vara rättfärdigat skänker det mig dock absolut glädje, men det är en lång process från tanke till handling. Ska jag köpa ett par skor måste jag pröva stans alla par, vill jag inhandla en ny kalender tittar jag först igenom varje butik minst en gång. Först därefter kan ett beslut förhoppningsvis tas. Så ni förstår vidden av den sökprocess som sattes igång när jag plötsligen insåg att jag var tvungen att förnya halva min prylpark. Jag testade hela min bekantskapskrets mobiltelefoner. Jag provade igenom Synsams utbud tre gånger. Jag googlade klockor och frisyrer och frågade min mer tekniskt intresserade kompisar om allt de visste om hårddiskar och batteritider. Men nu är jag klar!

Today is a good day for bananas

Idag var ljuset två timmar kortare än mörkret i Stockholm och börsen föll fritt såsom den inte gjort sedan den 11 september 2001.

Men min världsbild är på ont och gott för egocentrerad för att fara illa av det, åtminstone för tillfället, och i mitt universum har det varit en bra dag.

Jag och Katie har smidit hemliga planer i café Zero.
Varg har fått sig ett jobb.
Det blev precis som jag ville på det sansade och välbehövliga stadgemöte för sektionen som ägde rum efter skoldagens slut.

Det bor får i Vallaskogen som jag passerar på min skolväg, i mörkret är lyktstolparna åter förvandlade till tysta raka farbröder som är mina vänner, och i Studio 55 sitter Anna och Tobbe och talar om trollen, som är jag.

Och jag har neongult nagellack.

Vintervila

Klockan är sex, och allt är lugnt. Jag ligger i sömnlöshet i min säng. Hönsen, som blev tagna av räven i förrgår, sitter och blinkar på sin himmelska sittpinne. Min mamma sover antagligen, med hunden Fanny ihopkrullad till en liten tårta bredvid sig. Pappa är stormförkyld på andra sidan Atlanten. Hans klocka är midnatt nu så jag hoppas att han gått och lagt sig. Någonstans är det väldigt fel att vi inte alla är på samma ställe.

Varg svarar på sms i den andra delen av staden och det låter som en plogbil utanför fönstret. Jag önskar att det hade snöat över natten, minst en meter. Folk skulle vakna upp till en ny, kall, tyst, ren värld. Slå upp sina ytterdörrar och häpna med solen i ögonen, bli lite rakare i ryggen. Men jag skulle upptäckt det före dem. Nu, när det fortfarande är mörkt. Jag skulle göra två handavtryck lätt på snötäcket och dra djupa kalla andetag, känna den där speciella lukten av snönatt eller nattsnö. Jag skulle göra precis vad jag ville med dagen och Varg skulle göra mig sällskap.

Det får mig att tänka tillbaka på den tid som i nuläget nog ändå måste sägas vara enklare. Men så uppfattade jag det naturligtvis inte då, vilket grämer mig. Jag skulle vilja åka tillbaka till staden där Vänerns vågor kluckar mot Skräckleparken och alla gator är enkelriktade. Jag skulle berätta hur otroligt trygg du var. Att det inte fanns något stort och farligt i staden och livet. Att det inte var någon som krävde att du skulle vara mer lyckad än du var. Och att lyckan visst var gjord för dig.

I den lilla staden var hemhemma var 45 minuter bort. Du hade din bästa vän fröken J i rummet bredvid i er egna lägenhet, som var precis lagom mycket frihet. Du bodde i det roströda rummet i J-dogs armar och det var alltid ni. Som ni älskade varandra. Som man kanske gör innan man lärt sig förebehållsamhet. Det fanns inga stora val och du gick den Raka Vägen på det naturvetenskapliga programmet.

ÅH GUD vad ont det gör att man inte får vandra som man vill i tiden, besöka det förgångna för att ställa saker till rätta och bota sin sentimentalitet. Åh gud vad jag saknar dig. Er. Mig. Oss.

Din röst är inskriven i min benmärg. Jag glömmer det varje gång.

Studio 55 photoshoot

Det där med att kasta löv kanske inte var en så bra idé ändå

I onsdags var jag sjuk, med bomull i huvudet och feber i kroppen. Men det var också en alldeles fantastisk höstdag; med klar luft, vackert ljus och massor av löv. Så när solen egentligen hade sjunkit lite för lågt mot horisonten begav oss jag och mina kollektivare till kullen på kyrkogården för en fotosession.

Så, på allmän begäran: Studio 55

Anna är nyast och yngst i kollektivet, men har ändå tagit oss som en stormvind. Henne ska vi ha inflyttningsfest för på lördag. Hon pluggar ekonomi, men är av den bra sorten.

Patrik är (snart?) civilingenjör och ägnar större del av sin tid åt sitt livs passion öl; både genom att brygga hemma, jobba på indiepuben VilleValla och, naturligtvis, dricka en del öl själv.

Mig vet ni ju redan lite om.

Tobbe jobbade inom kåren förra året och efter det har hans studier i medicinsk biologi fått ligga på is till förmån för andra projekt. Han är kollektivets modesnobb, men har inte bara känsla för stil utan också för foto.

Det är även han som tagit de fina bilderna, vilket han skulle han döda mig för om jag inte påpekade...

Vem har sagt att det är jämlikt att bo i ett kollektiv?

Som bomull, som isolering

Casiotone for the Painfully Alone är inte bara världens snyggaste artistnamn utan också en skäggig snubbe med en keyboard och opretentiös amerikansk indie när den är som bäst.

Rädda det som räddas kan

Det är mycket nu. Det är inte det att jag inte vill blogga, jag kan inte. Dagarna fylls från morgon till kväll och tiden vill inte sakta ner. Förra fredagen var jag på världens bästa pubfest och när jag kom hem framåt tre ville jag, fast jag länge hade sett fram mot helgens kick-off med Holgerspexet i Västervik, bara vakna upp nästa morgon och inte kunna röra mig. Jag ville ta slut, inte vara fysiskt förmögen att orka mer. För det gör jag ju egentligen inte.

Det är en tidens sjukdom, i min generation mycket utspridd, och högst smittsam. Och fast vi pratar om det flera gånger i veckan saktar vi inte ner. Man vill ju inte komma efter. Man vill inte missa något, inte förlora en möjlighet, ta en risk. Det händer för mycket, det är för roligt och för enkelt. Hur ska våra stackars stenåldershjärnor orka med alla intryck, kommunikationsvägar och tillfällen? Kroppen har ett alldeles för bra belöningssystem vad gäller stress. Jag mår så bra så jag mår dåligt. Men medvetenhet är ett första steg. Jag jobbar på avveckling.

Så hav förtröstan. Timekill är inte död. Bara lite frånvarande.

Sunday morning coming down

The beer I had for breakfast wasn't bad, so I had one more for desert

Joejoe hade bestämt sig redan på Kleerup-spelningen i torsdags för att dissa helgens fester, jamsessions och svamputflykter. Han var på oförklarligt och sannerligen okaraktäristiskt dåligt humör och tyckte inte något var kul, och tänkte därför att ett par dagar i isolation skulle göra jobbet. Jag var imponerad av resonemanget men klarade inte av att göra detsamma, trots att jag borde och trots att fina människor som sagt åt mig att inte prestera. Helgen har således bestått av aktiviteter som borde varit roliga men som inuti mest har känts jobbiga, eftersom jag bara har varit trött och stressad och borde arbetat med mitt designuppdrag som skall lämnas in imorgon istället.

Imorse var det redan ljusan dag när jag vid sjutiden, nästan paralyserad av trötthet, snubblade till Varglyan efter nattens [hg]-jobb. När jag några timmars sömn senare kom hem till Studio 55 möttes jag av ett skitigt kök fullt med ölflaskor och rester från kollektivarnas livade Draget-helg. Det var en sådan söndag. Jag gick och satte på Johnny Cash's fantastiska och bottenlöst tragiska söndags-epos och tyckte synd om mig själv och alla andra som måste genomlida denna dag i några minuter.

Kolla mat!

Men sedan letade jag upp en kastrull i kökets bråte, kokade en termos varm choklad, och mötte upp de andra medlemmarna i Tantklubben för att fara på utflykt till eklandskapet. Så rätt. Och söndagen botades med sol, rulltårta och hurtighet.

Motgift

Torsdag, september 04, 2008

Den här mina föreläsningsanteckningar från eftermiddagens session med Java/objektorienterad programmering. Relationen bild/text säger en del om hur mycket jag hängde med, men framförallt om hur otroligt opedagogisk vår föreläsare är. Detta är tyvärr, ett antal mycket goda föreläsare till trots, mitt bestående intryck av universitetet: det kryllar av lärda doktorer och proffessorer, ambitiösa assistenter och doktorander, men de kan ju inte lära ut. Det spelar ingen roll hur kunniga de är i sitt ämne, när de inte kan förmedla sin kunskap. Inför pedagogisk utbildning till universitetslärare!

Idag har jag gått till skolan till klockan 19, en ovanlighet för oss icketeknologer och en utmaning för vem som helst. När jag kom hem med huvudvärk, nackverk, mensverk, ögonvärk var hela köket fullt av öldrickandes utbytesstudenter kopplade till Patrik, och Tobbe hade helt oförhappandes åkt till Norrköping. Det blev alltså inget av vår inplanerade kollektivfika. Nu luktar hela undervåningen [hg] och det hörs dundrande tyska skratt där nerifrån. Dags att bege sig till Ryd tror jag.

Hej Rydskogen

jag visste väl att du var min vän
att 2,5 kilometer alltid sitter i benen, trots månader utan träning
att det hjälper mot det mesta med lite luft som river i lungorna

Skavsår

Som det borde vara

Mitt rum är ständigt för varmt och ostädat och lakanen är skrynkliga, och om någon sa att ett rum är en metafor för ett liv så kan jag nog ge dem rätt. Jag trivs inte i mitt rum. Mitt hår blir risigt här och det är fullt med latent panik intrasslat i det.

Folk går runt i Linköping och världen och är både fina och fantastiska och det kompenserar för ett och annat. Min tacksamhet för det går inte att mäta. I kollektivet Studio 55 + inneboende är det ständigt människor i rörelse och deras röster stiger upp- och nerför trappan som vind genom trädkronor. Det är inte svårt att vara normal men det är svårt att vara glad. Och det är något djupt oroande med att den enda dag här som inte skavt varit den då jag och hundra andra galna pateter sprang runt i en skog och tappade bort saker.

Varg körde lite improviserad KBT mellan natt och dag och jag önskade att han skulle fortsatt fast jag vet att mina enstaviga svar inte inbjöd till det. Men det är klart att jag egentligen vet vad som är fel, åtminstone delvis, och kanske borde jag bege mig till någon som kan det där på riktigt.

För det är inte tal om att njuta av cykelturer och att oprovocerat småflirta med kassörerna på Coop Ladan för att göra världen lite bättre. Det är inte tal om att bli svettig i spåret i Rydsskogen och laga piffiga matlådor. Jag får inget gjort, min kapacitet är en bråkdel av den normala och kroppen kan inte riktigt slappna av på nätterna. Jag önskar att jag hade lättare att få blåmärken och att jag kunde strukturera upp saker och ting. Världen, den vanligtvis vackra vackra världen, skaver just nu överallt. Men det är naturligtvis inte dens fel.

Cogitobloggen öppnar!

Nu öppnar KogVets sektionstidning Cogito upp sin blogg! Oavsett om du är kogvetare eller vanlig dödlig, så är du hemskt välkommen att följa sektionshändelser, recensioner av kogvet-relaterad populärkultur, koggiga krönikor och NolleP-rapportering och så vidare på http://cogito.kogvet.se!

Ventil

Ibland tror jag att te är en metafor för något annat. Man vill känna sig ombonad. På rätt plats. Den milda drycken en fix av värme och trygghet. Mest av allt vill man nog bli omhändertagen.

Jag upphör aldrig att förvånas. Varför ska det vara så svårt att ta tag i någon? Att låta sin bräcklighet skina, säga jag behöver dig. Och att lyckas formulera sig själv. Hur ska man göra när det man vill inte är att vara spirituell och trevlig, utan att bara få finnas i ett sammanhang? Och kanske bli kramad lite.

Tack gud att jag bor i ett kollektiv, att jag inte behöver vara fysiskt ensam.

Man ska inte tänka så mycket på människor när de inte är närvarande. Risken är nästan hundra procent att man förvränger dem genom tidens och avståndets perspektiv. Man kanske förgyller vissa av deras drag och försämrar andra. Man kanske tillskriver dem egenskaper de inte alls har, och förvränger sin relation till dem. Man kanske till och med börjar känna känslor - och förlora andra, negativa eller positiva - för dem, som upplöses eller återställs så fort man hör deras röst eller ser deras uppenbarelse.

Det är bättre att ringa dem än att tänka. Eller så kan man ta ett tåg eller möjligen skriva ett brev. Men inte låta dem springa runt i ens huvud och reflekteras i dess skrattspeglar, för då kanske de fastnar där, förvanskade.

X

Kogvetarnas favorit

Happiness

Den bästa stunden på dagen är när jag sätter mig i bilen och väljer musik på väg till jobbet, och det är inte så tragiskt som det låter. Det är bara något slags mellanrum i tillvaron som jag tycker mycket om. I bilen finns ett CD-case med diverse skivor som liksom blivit över genom åren, och man måste sålla rätt bra för att navigera förbi blandskivorna från helvetet/forntiden och hitta guldkornen, men man kan också återupptäcka en hel del bra akter.

Imorse var det Her Majestys debutalbum som var soundtracket till min morgon. Det är en sådan där skiva som du vill spela för ditt resesällskap, men som du när det sker känner att det blir helt fel, klangen blir falsk och tonerna blir oljud, trots att gitarr- och synthslingorna slår an sådana strängar hos dig. Min första erfarenhet av Her Majesty var, något otippat, på något arr i den annars så obevistade Folkets Park i Vänersborg någon gång i början av min gymnasietid. Det var samma kväll som J-dog hade bevisat sin överlägsna styrka genom att obekymrat hålla fast både mig och KK, med varsin arm, mot staketet på utomhuspaviljongen, vårt idoga kämpande till trots. Men det har visst ingenting med saken att göra. Konserten var en av mina första av dans dans dans-slaget, vilket var lika överraskande som extatiskt, eftersom vi inte hade hört dem förut. Vi visste dock att de var besläktade med Håkan via hans då relativt okända gitarrist Timo Räisänen som ju sedermera gick solo (den där Göteborgsfalangen alltså, ett tag kunde varenda bra popakt i princip spåras via något slags släktträd till Broder Daniel. Som för övrigt gör sin sista spelning någonsin på Way out West till helgen när jag jobbar. Världen är rund och allt hänger ihop.) Så vi förstod redan innan att det ju måste vara bra någonstans.

Enda besvikelsen var egentligen sångaren Måns Jälevik, som brutalt avvek från den spinkinga - och rätt trånga, det måste erkännas - popnormen. Istället för ostyrigt hår, stuprörsjeans och Converse bar han tatueringar från topp till tå och påminde snarare om en robust biker goes country-kille i sina skjortor och sin farliga blick. Han såg inte ens missförstådd ut. Jag förstod ingenting. Vilket är ännu ett tecken på att jag faktiskt utvecklats sen jag var sjutton år. Nu bryr jag mig mest om de sköna rysningar som hans röst skänker min ryggrad. Och jag blir inte längre knäsvag så fort jag ser en vacker yngling bära sjömanskostym.

Eller kanske lite.

Jorden till Gro

Idag fick jag besked om att jag blivit antagen till Företagsekonomi 1 på halvfart, att komplettera mina kognitionsvetenskapliga programstudier med under kommande läsår. Sally pratar om spexkostymer, [hg] mailar om bokningsmöte kräftskiva ölprovning och jag måste verkligen ta reda på när NolleP egentligen börjar.

Det börjar bli dags att beställa en tågbiljett till Linköping.

Men jag orkar inte kliva in i verkligheten riktigt än. Har inte fart nog att växla upp. Jag vill prata med artiga belgiska farbröder på biblioteket, skapa ett öde åt mina novellfigurer och äta mat som inte jag själv lagat. Ta mig an bokstapeln som är lika hög som mig. Hoppas att det blåser lite så jag och pappa kan surfa kanske. Det räcker så.

Pressmeddelande

Förresten så har jag blivit värvad av den något luddiga organisationen GAFFEL, med min gode vän Parre i spetsen, och jag tycker definitivt att ni ska besöka deras? vår? blogg, där jag för så lite som några minuter sedan publicierade mitt första inlägg. Mitt kära tidsfördriv att dö för har ju alltid haft en lite...ambivalent framtoning, då bloggen inte kan bestämma sig för om den är en dagbok, journal, betraktelsesamling eller åsiktsmaskin, och tanken är nu att de mer - nej jag vägrar använda det knastertorra ordet politiska - inläggen ska hamna på GAFFEL. Men om alla poster blir lika bra som den första kanske ett och annat slinker in här på timekill med.

Med avsikt

Som att försöka sjunga med i det fjärde, oändligt långa "riiiiiiiiiiiide" i The Luckiest Guy on the Lower East Side tills man tappar andan

Som att vara oskiljbar från sin gitarr trots att man är tondöv

Som att vara förälskad i en någon man inte känner

Som att lära sig italienska som att spendera sommaren med föresatsen att skriva en roman som att överraskningsbesöka en vän i främmande land

Jag skall resa jorden runt och det kommer att ta mer än 80 dagar. Jag skall resa jorden runt utan att använda mig av några flygplan. Över land och över hav. Jag behöver tid, pengar och resesällskap. Tid finns att fånga runt om mig, i synnerhet om 1-2 år, pengar är jag i full färd med att skaffa och...det finns någon som delar mina drömmar. Och någon som vill åka tåg över Asien. Och någon som vill äventyra genom Europa. Men det finns utrymme för fler. Vill du vara med på en etapp? Vill du exempelvis åka bil genom USA, ta transmongoliska järnvägen, båtluffa genom Indonesien eller upptäcka Sydamerika? Du vet var jag finns. Jag menar det.

Och som att långsamt och njutningsfullt mala ner jantelagen och alla förnumstiga kommentarer i en cerice dokumentförstörare och använda produkten till konfetti

Skrivkramp

Jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Moi?

Jag läser tusen böcker, tänker tusen tankar och gör faktiskt numera nästan tusen saker igen; och jag formulerar inlägg efter inlägg i mitt huvud; men de vägrar att fästa sig på skrämen. Vill inte rinna ut i mina fingrar så där som de brukar.

Jag förstår inte. Jag har fan dansat natten lång på Göteborgs grymmaste klubb, styrt ett flygplan med mina bara händer 1200 fot över marken och öppnat en champagneflaska med en skiftnyckel den senaste veckan. Samt träffat nästintill alla mina kusiner på min mors sida, oberoende av varandra. När hände det senast? Jag borde vara inspirerad.

Jag hoppas att skaparandan slår till i Strömstad. Det där med havet och konstnärlig ingivelse ska ju gå hand i hand, har jag hört.

Tanklöst

Kul med alla kommentarer till mitt frihetsinlägg! Antalet tangerar i skrivande stund rekord-posten där jag outade min piercing förra året. Men det urartade ju också i någon slags frihetsdiskussion vill jag minnas. Jag tror säkert att Kusin som doktorerar i nationalekonomi skulle ha något intressant att vidga debatten med, men han tycks fullt upptagen med att vinna Hälsolopp och hänga med politiker på Almedalsveckan.

- - -

Apropå det där med val. Jag avundades länge fröken J:s mage, efter att hon berättat att den alltid skoningslöst avslöjade om en relation var bra för henne eller inte. Var det något som låg och lurade, något halvt undermedvetet litet fel, gjorde det ont, kändes det i magen. Jag tyckte att det verkade så praktiskt.

Men nu har jag upptäckt att även jag har något slags autonomt beslutsystem som avgör alla mina val av vikt. De större valen i mitt liv - som att åka ut och resa, välja studieort, välja program på universitetet och så vidare - har jag samtliga gjort utan argument, utan att egentligen tänka efter. Och när jag försöker göra aktiva val i allmänhet, blir det i stor sett aldrig mitt intellekt som väljer, utan något icke fullt medvetet. Min kropp. Min själ. Vad vet jag. Jag står där och velar i min ambivalens, och plötsligt upptäcker jag att jag ju redan har bestämt mig.

Exempelvis som när jag i höstas stod och vägde mellan att bli psykolog eller att gå kvar på Kogvet. Det var vånda och ångest och jag hade krismöte med J-dog och framtvingade ett beslut, bestämde mig vid att förbli vid min läst. Men det hjälpte ju inte. Jag fortsatte i alla fall att våndas genom jul och terminsstart och höll alla vägar öppna, tills jag någon gång i februari insåg att jag nu fysiskt, på riktigt, bestämt mig för att stanna som Kogvetare i Linköping.

Systemet tycks avgöra fler och fler av mina val, stora som små, och jag har slutat att försöka lägga mig i. Det är ändå i regel fruktlöst. Det är bara att lyda, helt enkelt, vilket har visat sig rätt bekvämt. Besluten brukar bli fungerande och jag tror ändå inte på förekomsten av optimala val. Däremot tror jag att de flesta kan upptäcka att deras kropp och undermedvetna är fullt av beslut och viljor om man bara lyssnar lite, om man bara är vaksam på det ickeintellektuella.

Jag förstod att jag var kär i Varg när jag - till mitt intellekts förtvivlan - upptäckte att jag ihärdigt började totalignorera hans uppenbarelse. Och jag vet att det är rätt för att min kropp blir lätt och det pirrar i ryggraden, bara jag tänker på honom, trots att han är en nyliberal teknolog med fadderistskägg.

Jag gillar när kroppen tar över sådär, reagerar på ens tankeverksamhet. När man ryser ända upp genom hårbottnen då man läser en högtidlig mening. När man får någon slags nervös reaktion i kroppen för att man tänker på något lite läskigt. När en filmscen eller ett musikstyckte helt plötsligt får gråten att stiga från magen upp genom halsen bakom ögonen.

Det är så uppriktigt. Det är som om man blir lite mer.

Om frihet

Det finns väldigt intressant forskning (den populärvetenskapliga varianten som rekommenderas är "The Paradox of Choice: Why more is less" av Barry Schwartz) som, något förenklat, pekar på att man blir olyckligare ju fler val man tvingas göra och ju fler alternativ man har vid varje val. Alltför stora valmöjligheter gör att vi drabbas av stress och ångest; och medför att vi både får svårare att välja och blir mer missnöjda med de val vi gör.

Och visst känns det svårare att välja glass på ett sånt där 100-sortersställe än om du måste ta choklad eller jordgubb? Visst skulle det i efterhand ligga närmre till hands att ifrågasätta om du verkligen gjorde rätt val i den förra sitationen än i den senare?

Det verkar alltså som om ökande valfrihet inte alls gör oss mer fria utan snarare till fångar i vår egen föreställningsvärld. Något som tangerar den misstänksamhet jag länge känt gentemot frihetsbegreppet.

Jag är kritisk både till hur högt frihet brukar värderas och hur den generellt brukar definieras. Frihet är att ha alla vägar öppna. Frihet är att kunna välja precis vad man vill. Med den definitionen kan du som fri individ inte ha någon eller något att samexistera med, och den situtionen beskrivs bäst av Janis som sjunger Freedom is just another word for nothing left to lose. Helt fri är du under dessa premisser endast när du står helt utan sammanhang och vem vill göra det? Vem vill egentligen vara fullständigt oberoende? Jag kan inte tänka mig något värre.

I ekvationen frihet, jämlikhet och broderskap värderar jag alla gånger de två senare högre än det första. Men jag vill också förespråka en annan sorts frihet, som inte har med att kunna göra vad fan man vill att göra. För denna är jämlikhet en förutsättning och broderskap något man inte behöver välja bort. Frihet skulle kunna vara att inte känna sig låst i en situation. Att känna att man har möjlighet att påverka sitt liv och sin omvärld, i växelverkan.

Det här skulle kunna användas i en argumentation med nyliberaler. Men det tar vi en annan gång.

Till dags dato

För er som läser min blogg för att hålla er uppdaterade om mitt liv och leverne följer här en kort sammanfattning av de senaste veckorna.

Rapphönan och Vargen

Strax före midsommar begav jag mig till Nordmaling, en destination längre norrut än jag någonsin tidigare befunnit mig. Eftersom jag inte ville flyga kunde resan inte klaras av på en dag, vilket föranledde att jag åkte via Stockholm och hälsade på Stizzo, hos vilken jag fick spendera natten. Efter nio timmars bussresa norrut hade jag sedan förmånen att hänföras av Norrlands ljusa nätter och åtnjuta Vargs sällskap.

Elin & festivalnatt

Efter några dagar gick turen söderut mot gangsterstaden Borlänge. Där var det Peace&Love-festival med så många bra akter att jag inte ens var i närheten av att hinna se alla spelningar som jag ville. Jag, Parre och Elin insåg dock att vi var lite för gamla för det övriga klientelet; piercade och livsglada sjuttonåringar med de obligatoriska accessorarerna nyinköpta crazy solglajjor och petflaskor med smuggelsprit. Folk var visserligen sådär snygga som bara gymnasister kan vara, men min konversationslust dämpades alltid vid "Åh, de är så himla bra! De spelande i min hemstad i våras, men det var ju artonårsgräns..." Viss personlig utveckling har man onekligen gått igenom de senaste fem åren.

Visby. Die mauer, die sonne.

Ett dygn i hemmets lugna vrå följde, och sedan styrde jag och mina föräldrar kosan mot Gotland, där vi hälsade på moster + kusinfamilj i Visby. Ruinernas och rosornas stad var fantastisk men lokalbefolkningen lite syrlig, och jag fick användning för det senaste tillskottet i min vokabulär; surgute. På det hela taget hade vi alla väldigt trevligt, trots - eller kanske tack vare - de varierande generationerna, för vilken min egen jag var enda representant.

Nu är jag hemma. Det regnar. Jag är förkyld. Jag skall strax ta tag i min släpande nationalekonomi. Det är helt enkelt en sån där dag man bara vill gömma sig under täcket.

Vargtimmar

Du är livlinan, en telefon som vibrerar mot mina fingertoppar om natten.
Du är tomheten som blir kvar när du lämnat rummet.
Du är något jag längtar till.
Du är intution.

Du är tystnaden.

Du är mig inte van.
Du är en annan värld.

Du är osäkerheten.
Du är den rädde i en Krunegård-låt.
Du är boken som inte går att öppna.
Du stör.

Styrfart

Idag är dagen som fröken J lämnar hemlandet för kärleken och kreativiteten i Tyskland. Och som J-dog flyger över Atlanten till New York. Och som Elin kommer hem efter sina italienska äventyr. Det är inte utan att jag känner mig lite som Zach Braff i den där festscenen i Garden State, när alla rör sig-dricker -leker-knarkar-hånglar runt honom i vansinning hastighet medan han själv sitter still på samma fläck i soffan.

Trött i gräset efter löprunda. Fanny vägrar inse och vill leka.

Kanske är det för att uppväga detta som löparlyckan ler mot mig i dessa dagar. Trots ett par träningslösa månader och en förkylning som envist vägrat gå över, finns snabbheten enkelt och självklart i fötterna. Utan ansträngning trampar jag fram till Hotel Yorba och sedan kommer jag hem och spelar den på gitarren.

Men mycket vettigt får jag inte gjort. Jag ställer klockan på morgnarna men tar mig sällan upp före tio. Jag har en to-do-list där inga punkter stryks. Gitarren och böckerna och datorn får min uppmärksamhet, men sällan helhjärtad. Av någon outgrundlig anledning går det inte att vara effektiv och fokuserad hemhemma, det har det aldrig gjort. Folk säger att det är skönt. Men mig gör det mest otillfredsställd.

Dagen visade sig full av rekomenderbara texter. Och klockan är bara två!

Jag sov på mina biljettbokningsplaner, och när DN från förstasidan med trycksvärtetyngda rubriker ropade Nordpolen kan bli isfri redan i sommar, tolkade jag det som en indikation på att spara 250 spänn och oändligt mycket karma och välja att skumpa buss i nio timmar upp till Nordmaling istället för att inrikesflyga nästa vecka.

På kultursidorna fortsatte Nina Björk den tämligen slumrande väskdebatten, på ett utmärkt icke-aggressivt och sakligt sätt, men tyvärr finns artikeln inte i nätupplagan. Dock kommer jag snart ägna en hel bloggpost nära dig åt det där, men ifall du är en dålig människa och inte orkar läsa den, eller ifall jag är en dålig människa och inte orkar skriva den, beakta följande smakprov:

Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren.

Jag ägnade därefter frukosten åt att verbalt försöka dämpa min fars konsumtionsbegär, varpå han på karaktäristiskt verklighetsflyende manér genmälde med glada isbjörnar och efter mig syndafloden. På biblioteket, som för övrigt kommer att bli min arbetsplats i sommar, följde jag kollektiverskans sista visdomsord till mig och la beslag på Douglas Couplands moderna klassiker Generation X. Eftersom jag minimala odds till trots lyckades tappa bort mina dagars upphov i vår tvåtusen man starka köping Mellerud slog jag mig ner utanför Konsum bland semestertidiga norrmän och började läsa. Jag läste, och jag förstummades, från första sidan:

Den första solskärvan stiger över det lavendelblå Joshua Mountain, men tre av oss är lite för coola för vårt eget bästa; vi kan inte nöja oss med att låta ögonblicket passera. Dag måste hälsa det uppblossande skenet med en fråga, en dyster morgonsång: "Vad tänker ni när ni ser solen? Snabbt. Innan ni tänker för mycket på det och tar död på den första reaktionen. Var uppriktiga. Var ruskiga. Claire, du först."
"Hmm. Jag ser en bonde i Ryssland, och han kör traktor på en veteåker, men solskenet har blivit skämt - som en bleknad svartvit bild i ett gammalt nummer av Life. Och ett annat egendomligt fenomen har inträffat: i stället för solstrålar har solen börjat avsöndra lukten av gamla nummer av Life, och lukten får hans grödor att dö. Vetet börjar skrumpna ihop. Han har sjunkit ihop över ratten på traktorn, och han gråter. Hans vete håller på at dö av historieförgiftning."
"Bra, Claire. Mycket bisarrt."

Så stilsäkert! Så distansierat! Så dekadent! Så genialiskt! Folks, ni måste läsa den här. Det är inget att diskutera.

Hemkommen hängav jag mig kompulsivt och skamfyllt åt lite slösurf, varpå jag landade i Brudens nya blogg. Bruden, nu utkommen som Sara Lövestam, är ett kapitel för sig. Hennes kombination av lesbisk rapportering, språknörderi och humorfylld, fenomenal skrivförmåga är helt enkelt oslagbar. Dessutom bevisar hon allt som oftast att hon besitter en hel del fantastiskt vettiga åsikter, vilket jag naturligtivs aldrig skulle tveka att delge er.

Det får räcka för stunden. De mörka regnmolnen som nyss liksom sögs ner över fjället har förbytts i blyg och sporadiskt sol, vilket indikerar att det är dags för en löprunda. Sedan blir det laxmiddag och fotboll. Intellektuell stimulans har sin tid, resten av tillvaron sin.

Well it's true that we love one another

Sedan våra ögon först möttes över orienteringsskor och pepparkaksbak i slutet av högstadiet har vår relation gått igenom allt från spröd nyförälskelse till morgonsurt samboskap, och det som återstår är kärlek i rostfritt stål. Under några få dagar befinner mig jag och fröken J i samma land, på samma plats. Det är som en lång, mjuk utandning. Det blir promenader under Stora Ruds oroliga juniskyar och genom ett sommarslumrande Dals Rostock.

Taget av min kamera! Min!

Vi går där, egentligen inte tillhörande. Som fiskar dolda i havet, simmande mellan samtalsämnen böljande likt sjögräs, och då inser jag plötsligt varifrån min vana att ställa hypotetiska frågor och göra ovidkommande tillika orealistiska tankeexperiment kommer ifrån. Vad skulle du göra om du vaknade upp i ett okänt, helt kalt rum och var fullkomligt naken? frågar hon. Vems kropp skulle du vilja låna för en dag? undrar jag.

Varg påstod att det inte var relevant med tankeexperiment om man inte kunde applicera dem på någon slags realitet. Min kollektiverska förstod inte meningen med att diskutera saker som inte har någon som helst verklighetsförankring. Vilket jag naturligtvis respekterar. Jag vill inte lägga någon värdering i det här.

Men vissa av oss kommer alltid att fundera på hur vårt liv hade sett ut om vi hade bott i det där huset som vi ser genom bussrutan. Och när någon undrar varför tycker drakar om guld egentligen? tycker vi att det är en bra fråga. Medan andra konstaterar att drakar ju faktiskt inte finns.

Bokslut över magisk vår

I Göteborg luktade luften västkust. Bussarna var blå istället för orangeröda och Joels pappa lovade på entusiastisk dalsländska att jag skulle få köra traktor. Kort sagt: jag var hemma. Den vårtermin som allt mer bestämt kom att sorteras i facket magisk - inte egentligen för sitt innehåll utan för min egen inställning till den - är till ända. Det är således dags att lägga den till handlingarna en gång för alla. Katalogisera och arkivera.

Vårterminen började strax före tolvslaget på nyårsafton på ett berg i Göteborg. Jag träffade den otroligt inspirerande Markus som visade mig stjärnorna, och efter det blev av någon anledning ingenting sig riktigt likt. Det blev startskottet på en era där skönheten ständigt tycktes skina igenom vardagens barriärer. Min cykel Lyxen bar mig genom tiden; dess perfekta hjul rullade fram där det gyllene livet glimmade under januarislasket, över nattens tysta gator längs blanka sovande rutor, genom Vallaskogens allt mer påtagliga grönska.

Kärleken tog slut på gott och ont. Jag började framgångsrikt plugga Nationalekonomi och det var nästan bara roligt, även om jag fick lägga ner en hel del tid och energi på att få mina dubbla studier att gå ihop. Min flytt in i kollektivet Studio 55 med tre okända människor visade sig vara ett riktigt lyckokast. Det var alltid underbart att komma hem dit, och jag kan bara beklaga att jag under terminen knappt hade tid att visa mig hemma. Jag hälsade på moster Ylva i Stockholm och Markus i München. Tillsammans med Sally prövade jag campushallens olika träningspass, avhandlade väsentligheter i bastun och duschade med identiska Lush-shampon. Jobbandet på [hg] kändes extra roligt och jag började äntligen få grepp om alla nya personer som börjat i pubgruppen kring höstens för mig så hektiska NolleP. Jag skrev mystiska brev och gav anonyma uppdrag till Varg, en...annorlunda taktik som efter avslöjandet tycks ha gett viss utdelning. Nå, det får väl framtiden utvisa. Markus kom på spontanbesök från Tyskland och solen ville aldrig sluta skina. Vi gjorde intressanta projekt i tillämpad kognitionsvetenskap och vi reste på bästa semestern med sektionen till Holland.

Jag var ständigt på språng. Med vinden i håret och Juno Soundtrack i öronen. På gränsen, med marginaliserad sömn och flygfärdig lycka. Jag väntade mig naturligtvis hela tiden att det skulle ta slut. Att min lite fånigt romantiska, och för mig knappast särskilt karaktäristiska, inställning till omvärlden skulle dämpas. Och mycket riktigt slog verklighetens brutalitet för ett par veckor sedan ner.

Men vi tar oss igenom det här. Det måste vi göra. Och vad gäller magin så har allt sin tid. Under vårterminen var jag menad att vara okonstlat lycklig; men sommaren har andra mål med mig och med oss. Jag ska läsa böcker och skriva, och jag ska lära mig en hel massa både i praktik och teori.

Men först skulle jag vilja att alla jag kände; alla som någonsin rört upp minsta gnista tillgivenhet inom mig och alla som jag har haft samma effekt på, ställde sig i en ring runt mig. Att de såg på mig med värme i blicken. Och att jag kunde blunda, slappna av och bara falla bakåt. Att de stod så en stund, och höll om mig och vakade, alltmedans tiden stod stilla.

Fast det där behövs egentligen inte. För om det är något jag tror mig ha lärt mig, så är det att man trots sin absoluta inre solitud, aldrig är riktigt ensam. Man ingår alltid i ett nätverk, invävd bland tusen andra människor. Och det nätet kan man falla mot. Både i tanke och handling.

Under havets yta

Valda delar av familjen

Förra veckan reste fjorton av oss KogVet-studenter till Nijmegen (Najmächen) och hälsande på våra Holländska motsvarigheter. Det var som upplagt för att bli fantastiskt.

Vi var inackorderade hemma hos olika värdar i deras allt som oftast minimala rum. Under en veckas tid bodde jag och Johanna i ett rum där allt - och då menar jag allt, från handdukarna till papperskorgspåsarna - matchade, och delade en cykel på vilken vi irrade runt och kom försent till det mesta.

Det var socker i allt. Inklusive ölen, potatissalladen och pannkakorna.

I Nederländerna heter jag "Chrro" och som svensk/engelsman/tysk kan man förstå en hel massa läst text men knappast ett ord av vad de säger. Allt är platt platt och jag har aldrig sett så mycket cyklar; eller trevånings cykelgarage heller för den delen. Till frukost äter man macka med strössel på och på lunchen blir det mer mackor, gärna med drickbar filmjölk lömskt förklädd till mjölk. Öl drickes i små 20cl-glas, det är nästan alltid Heineken och holländarna sätter en ära i att den ska smaka så lite som möjligt. Det är folk överallt men mest på tågen. Allt som är bra eller gott på något vis är antingen "Naturlijk" eller "Lekker", eller bäggedera.

Jag och Mattias lekte i en fontän på campus. Dessutom matchade vi.

Vi gick på symposium och kollade in universitetet. Var kulturella och gick på museum. Vi hängde ganska mycket i parker. Bowlade, såg på schlagerfestivalen på en gaybar och åt konstig mat. Våra fötter måste ha gått flera flera mil över asfalt, gatsten och parkernas gröna gräs. Vi hade dåligt samvete över att vi bondade mer med varandra än med holländarna, och vi bildade en alldeles fantastisk familj, där jag fick rollen som den truliga tonårsdottern. Några dagar åkte vi till vackra Amsterdam och njöt av stadens nästan overkliga pittoreskhet på dagtid och marijuanadoftande synd och smuts på natten. Vi satt på en av de tusen broarna och sjöng lågt medan ljusen speglade sig i stadens kanaler. Och ju mer jag ser av världen, desto mer fascinerad blir jag. Det är en sann kärlekshistoria.

Bilderna är tagna av Stina, familjens farmoder och nästan officiella fotograf.

Jag borde förstått att du inte är någon man förlorar. Att när man (två år här till trots) inte förmår bryta igenom omgivningens lager av normalitet och vardagsglädje och ta någon åt sidan; när det verkligen verkligen gäller. Då finns du där. Utan att jag ens behöver be om det.

Mer söndagshemligheter

Jag frågade David om han hade några hemligheter som han aldrig hade berättat och aldrig skulle komma att avslöja för någon. Sedan frågade jag mig själv. Och vidare i min bekantskapskrets. Svaren kom snabba och självklara. Det verkar som vi alla bär på saker som är för privata, skämmiga, heliga för att uttalas högt; som aldrig kommer att komma över våra läppar.

Som samtalsämne betraktat är det naturligtvis värdelöst - man kommer liksom inte så långt. Men jag fortsatte ändå fråga, för jag kunde inte sluta fascineras. Över dessa gigantiska mikrovärldar som ryms bakom våra pannben, över de vidder vi aldrig kommer nå. Över varje människans inre universum, som gör henne så ensam.

Ett liv av händelser, drömmar, sinnesintryck och idéer, oförklarligt och onåbart lagrat bland neuroner och gliaceller. Jag tycker det är helt fantastiskt. Medvetandefilosoferna kan diskutera om vi är Matrix-artade hjärnor på burk; biologerna kan försöka reducera oss till våra drifter; neuropsykologerna kan förklara alla mina känslor och funderingar med kemi och elektricitet. Men jag vidhåller: era tankar är det vackraste jag vet.

Före stormen?

I Café Java kan alla höra dig skrika

På IDA, Institutionen för Datavetenskap, råder ständig årstidslöshet. Där i B-husets djup finns inga fönster. Ibland kan man förnimma en strimma av världen utanför när en stråle letar sig ner genom de i ett tak någonstans långt borta belägna rutorna. Men oftast kommer verkligheten som en chock när man kliver ut ur ingång 27. Kanske exploderar ljus, sommarvärme och blomdoft i ditt ansikte. Kanske stjärnor i långt där uppe i mörkret blinkar till dig genom kall och krispig vinterluft. Man kan aldrig så noga veta.

Det är KVTILL-projektets slutfas och vi tillbringar våra dagar här. Det har blivit en egen värld. Café Java där man aldrig kan tala om några troll utan att de dyker upp bakom ens ryggstöd. PC-pularna om vars salighet man konkurrerar med en till synes aldrig sinande ström Skype-pratande indier i headset. Teknologbevandrade marker och matrum där man kryssar mellan robotar, laptop-kolonier, LiU-tröjor och för korta jeans.

Det är klart att jag saknar dagsljuset. Det är klart att jag håller på att gå vilse bland alla papper och datorer ibland. Men det finns någon slags tjusning i det hela också. Vi är åtminstone instängda här tillsammans. Hela KogVet panikjobbar genom ljuva maj, och jag kan inte låta bli att njuta litegrann. Nu skall jag fortsätta skriva rapport.

Ibland gör man rätt ibland gör man fel

Det snurrar fortfarande i huvudet efter gårdagen. Jag har spritpenne-målningar i ansiktet. Nu ska jag till universitetet och fortsätta med våra tester. Men:

Hela världen är så underbar

bara man får ett svar

timekill testar

På den här bilden ska jag ska se sådär ensam och fri ut. Den är taget av Mikael på toppen av Cerro Chirripò i Costa Rica.

Det här med dokumentärbloggning känns hett. Jag gillar ju uppdrag överhuvudtaget. Livet blir lite roligare så. Och eftersom jag var för liten för att vara med i dokusåpor i slutet av 90-talet, så får jag väl kompensera så gott jag kan här på bloggen.

Jag saknar mig lite ibland. Man är ju aldrig ensam nuförtiden. När jag går och lägger mig om kvällarna kommer tusen tankar, eftersom jag liksom aldrig har haft tid att tänka efter under dagen. Men jag är så trött så jag somnar pang! och sen är det en ny vacker dag.

Men ju mer man umgås med folk, desto lägre blir tröskeln till den dåliga sortens ensamhet. När den skaver och inte känns bra alls. Och därför blir det någon slags spiral, jag vet inte om den är ond eller god, men den leder ständigt uppåt uppåt och plötsligt klarar man inte av att inte hänga med folk ungefär hela tiden längre.

Och då är det istället ensamheten blir intressant. Vissa saker är inte helt okej att göra utan sällskap. Det är kanske lite obekvämt eller lite läskigt eller bara fel. Det måste testas. Och jag har ju en hel öppen sommar för mina fötter som jag gnällde om nu senast.

Så jag ska, ensam:
- Gå på bio
- Äta på restaurang, på kvällstid
- Åka på cykelutflykt och tälta i skogen
- Gå på konsert

Måste skaffa en kamera bara. Jag kan kanske låna någon. Det ska bli spännade, det här. Jag rapporterar.