Gott nytt år, mina vänner!

Jag städar ut mitt rum i kollektivet till hälften iförd kvällens nyårsoutfit. Det upphör aldrig att förvåna mig hur otroligt mycket man slänger varje gång man flyttar. Påse efter påse åker ner i sopnedkastet och inom mig för rensa-ordna-släng-fantasten och återanvänd-varje-pryl-miljönissen en jämn kamp.

Parallellt lyssnar jag mitt Spotify sönder och samman, förundras över hur livet konstant kan te sig så vackert och bildskönt i niotillfem:s blogg, funderar över om detsamma (livet, alltså) inte borde vara enklare eller om det rentav är väldigt enkelt bara det att jag inte upptäckt det än, och lyssnar på nyårsraketerna som redan börjat avfyras utanför fönstret.

I maggropen en cocktail av förväntan, längtan, kärlek, rädsla och Sheridan-likör.

Vi ses i nästa årtionde.

För alla stämningssökare som är evinnerligt trötta på Absolute Christmas

Så här i början av den fantastiskt hektiska sista veckan innan alla skingras som snöflingor inför julhelgen/-lovet/-hemmavistelsen laddar jag med min egenkomponerade och perfekta alternativa julmusiklista på Spotify. Förhoppningsvis tar den mig igenom sömnlöshet, panikplugg, bakfylla och oändligt mörka cykelturer i halkig semisnö.

Naturligtvis är ni välkomna att ta del av den:

julmusik revisited

De känslor icke-levande ting framkallar

Denna till och med för tidiga december ovanligt dystra helg, vädermässigt alltså, styrde jag kosan till huvudstaden där jag lät mig tas om hand av moster Y et al., vilket visade sig vara ett klokt beslut. Vi gick på bio, drack Cointreau, tog hem skamligt få poäng till nya På Spåret och träffade valda delar av Stockholmsklanen, det vill säga hade det på det hela taget mycket trevligt. Det var fint att få vara omgiven av blodsband (även om just den formuleringen inte föll så väl ut), det kändes länge sedan och som vanligt lapar jag i mig så mycket trygghet och ovillkorlighet jag kan få.

När jag kom hem till Linköping konfronterade jag påsen med kryddor och liknande jag tidigare tagit med från hemhemmet - som inte längre riktigt är ett hemhem - för att de inte skulle förfaras medan huset står tomt och råttorna dansar på borden. Dessa små påsar som min mor valt ut och tänkt kring, som var menade att användas till sådant mödrar typiskt gör men som nu står i en systemetpåse i mitt kollektiv. Nejlikorna stack jag i en apelsin och höjde därmed julstämningen i mitt rum med åtminstone 75%. Men vad ska jag ta mig till med kummin och cocktailbär, marmelad och syltade apelsinskal? Studenter brukar inte sådant, det gör mammor, i den mån de existerar.

Nu börjar det!

Idag bokade jag äntligen min biljett till Kanada! Vilket betyder att jag kommer att säsonga fyra månader i Fernie, en skidort i BC, efter nyår. Jag ska bo i ett hus tillsammans med min fina vän Helena och sex mer eller mindre okända människor, och jag är fullt och fast övertygad om att det kommer att bli fantastiskt. Vargasaknad och oändligt osäkra villkor till trots.

Det är en del av idén. Och ibland är det kanske bättre att möta omättlig trygghetstörst med med ännu mer ovisshet. Lika löser lika.

(Att jag knappt kan åka skidor ser jag inte som ett problem, utan som en möjlighet.)

Dagens citat: Douglas Coupland

"...ögonkontakt är det intimaste två människor kan ha - glöm sex - för att den optiska nerven tekniskt sett är en förlängning av hjärnan, och när två människor ser varandra i ögonen är de hjärna mot hjärna"

Snyggt och koggigt. Om det ändå vore så enkelt.

Dagens citat: snubbe på John Doe

Igår var det kanadensiskt på [hg]:s popklubb John Doe, så jag och Hekenba plus sällskap var där i researchsyfte. Vi fick lära oss vad postrock betyder och spana in de tre banden The Happiness Project, Years och Do Make Say Think; vilka sedemera visade sig vara samma människor plus tusen instrument och mystiska effektpedaler, fast i tre olika tappningar.

Bitvis var det skitbra och bitvis var det lite tråkigt, som när bandmedlemmarna producerade gälla partydödarslingor mellan låtarna. När den snubbe som såg mest kanadensisk ut ensam satte sig ner på scenen (det var Years, för övrigt) och spelade gitarrlåt efter gitarrlåt satte vi oss också ner på golvet, för det var drickaöl-snackaskit-ochvaggaitakt-musik tyckte vi.

Efteråt kom en smått lyrisk långhårig kille fram till oss och sökte hävda storheten i vad vi just sett. Jag sa att jag tyckte det var tråkigt med en ensam snubbe som spelade gitarr utan att sjunga, hur tekniskt duktig han än må vara (det var han). "Ja men det beror ju på hur man ser det, ur ett gitarrsolo-perspektiv var det jättebra" sa killen vilket jag tyckte var ett lamt argument, ungefär som att säga barkbröd är gott ur ett matfaständåinte-perspektiv.

"För att uppnå maximal lycka måste man justera sina förväntningar" sa långhår då och försvann i folkmassan. Jag följde honom imponerat med blicken. Det är så coolt när folk kläcker film-lika aforismer i verkligheten, särskilt om de vänder på klacken efteråt. Dessutom sammanfattade den mer eller mindre den bok som jag varit smått besatt av på senaste tiden, Johan Norbergs "Den eviga matchen om lyckan". Mer om den en annan gång.

Stolpe in

Ni vet såna där dagar som man liksom snubblar igenom och bollen som av misstag lobbas in i mål? Jag har haft en sådan dag idag.

Jag sov nästan ingenting i natt eftersom jag låg och hade konstiga, drömlika och komplett grundlösa föreställningar om att jag varken kunde eller fick somna. Sedan steg jag upp i ottan då Vargen skulle på morgonmöte och följdaktligen simmade jag lojt och lätt avtrubbat i en trötthetsinducerad dimma hela förmiddagen.

Eftersom en snubbe skulle komma och kolla på min bil på eftermiddagen kom morgontimmarna väl till pass då det var mitt enda tillfälle att hinna researcha webben och konstruera ett försäljningskontrakt. Men planerna grusas då Emoscar ringer tjugo över åtta och säger att vi har labb, vilken jag inte trodde skulle inträffa förrän vid tio. Tur att jag är vaken ("vaken") - och tur att jag som på magkänsla köpt en reservcykel för bara några dagar sedan, med tanke på att min (älskade-kära-jaghoppasdufårrullaframövergrönängder) cykel Lyxen blivit stulen på Linköpings central över helgen. Väl framme i skolan möts vi av insikten att labbhandledare uteblir och att endast salen är bokad, vilket får Emoscar - vars ögon är ungefär lika smala som skållade, skalade och halverade mandlar, på höjden alltså, att önska att han valt att sova istället och mig att jag satt och skrev på mitt kontrakt. Men vi dränker våra sorger i en våg av mer eller mindre briljanta designidéer (var kom det ifrån?) till det spel vi skall programmera och när klockan slagit tionollnoll har jag faktiskt till och med lyckats konstruera kontraktet (i pausen när min bättre labbhälft hämtade kaffe), som nu bara behöver skrivas ut.

Lämpligt nog kommer Salle förbi och hämtar upp mig till vad jag tror är nästa seminarium, men placerar oss istället i en utskrifts-pul på vägen. Hon informerar dels om att seminariet tydligen inte alls är idag utan imorgon och passar på att ge mig en utskrift hon fått över av den långa artikel som tydligen skall läsas till dess men som jag missat. Jag berättar om mina cykeleskapader; om turen i oturen att jag trots att jag blivit av med Lyxen har tillgång till en annan cykel, synd att den inte har nåt lås bara. "Men jag har ju ett extra lås på min cykel" säger min underbara vän och ger mig en nyckel.

Eftersom jag innan helgens Norrlandssemester svängt ihop en märklig pannkaksblandning av det som fanns i min kyl har jag visst en lunch hemma att stoppa i mig. Efter inmundigandet av denna kommer Joejo cyklandes till mitt kollektiv. Under bilförsäljandet agerar han peppare och moraliskt stöd och intar rollen som min dalsländske pojkvän - komplett med stylish femtiotalsfrippa och petandes lite i motorn, mumlandes något om drivremmen. Styrkt av detta ger jag inte med mig när bilköparen, en 50-årig Norrköpingsbo, letar fel och vill gå ner i pris. Han inser att loppet är kört och köper bilen för utgångspriset - vilket den faktiskt är värd. YES! Plötsligt står jag med en bunt femhundringar och en bankväxel på hundratiotusen kronor i handen och ser min mors forna drömbil runda hörnet på kollektivet.

Då liksom vaknar jag för dagen.

Fasligt symmetrisk

Ser ni vad som fattas? Inte?

Ni är inte ensamma. Ingen har självmant lagt märke till att min näsring försvunnit sin kos och mitt ansikte därmed tagit ett steg mot vuxenlivet (som för att hinna ikapp). Jag antar att allt har sin tid. 21-årskris no more.

Stjärnfall, stjärnfallet är jag
och du är himlen jag föll från den dan

Du brukade kalla barn för sina föräldrars stjärnskott. Men sedan du försvann är jag väl snarare ditt stjärnfall. Det är så konstigt att du inte är med längre. Att mitt liv fortsätter utan att du kan följa det. (Det som var det viktigaste av allt för dig.) Ibland kan det kännas lite meningslöst när du ändå inte ser.

Fortfarande tror jag att jag kan ringa dig nästan varje kväll. Och fortfarande pratar jag ju faktiskt med dig, jag hoppas att du hör på något sätt. Men det kanske inte är så konstigt. När man exakt kan föreställa sig någons händer i sina, när man hör hennes tankar i sitt huvud och ser henne framför sig, försjunken i Dagens Nyheter. Då kan man väl inte förstå att hon är borta?

Stjärnfall, stjärnfallet är jag
och du är himlen för mig varje dag

the speed of sound

För ett tag sedan skapade jag en fin playlist i Spotify där jag samlade alla låtar jag kunde hitta som Håkan Hellström - känd för det somliga kallar stölder och andra referenser - tveklöst hämtat en textrad, gitarrslinga eller liknande från. Det blev en väldigt bra lista så jag antar att den gode matrosen haft sina skäl att låta sig inspireras.

En av de tidiga favoriterna var Canned Heat's Goin' up the Country, en lagom konstig och bluesinspirerad 60-talsdänga som överträffar pastischen Zigenarliv Dreamin'. Döm om min förvåning när jag någon vecka senare upptäckte att samma sång figurerade i 3-reklamen på TV. Ett liknande öde följde en annan av låtarna. Björn Olsson, göteborgare och gitarrgeni som samarbetat mycket med Håkan och själv gett ut ett antal instrumentala plattor har gjort en helt fantastisk låt som heter just Göteborg. Håkans version Går vidare är inte så dum den heller, men just Björn Olsson-melodin var liksom oemotståndlig, som vore den nästan ingjuten i mitt blod. Den andades stadsljus glittrande i svart vatten, sena nätter, snabba löpsteg och av vemod återhållen eufori. Här om dagen förstod jag emellertid varför låten talade så direkt till mig, som hade jag hört den förut: den spelas i Alecta-reklamen, ni vet den där med alla Gustav Vasor och Jenny Lindar som springer omkring och hjälper folk.

Även om halva min tillvaro bygger på smidiga digitala tjänster önskar jag ibland att världen kunde snurra lite långsammare. Att folk ringde på dörren hos varandra istället för att twittra och att man fick lusläsa obskyra musiktidningar för att klicka på similar artists på Spotify. Då skulle jag kanske kunna lyssna på min favoritmusik utan att tänka på...pensionssparande.

Saxat

Jag hyser, som så många andra, ett osunt intresse för bloggläsning. Det är alltid en njutning att hysta in dagens skörd, som involverar allt från hemska hemska Kissie (jag vet, jag kan inte låta bli, jag provoceras oändligt och jag vet att precis det är meningen) och underbara underbara Clara, innan morgonens mailsession eller till kvällens kopp te. Och ett antal gånger däremellan så fort pluggmotivationen tryter.

Vissa bloggar är nog mer deprimerande än inspirerande, snarare nerbrytande än uppbyggande, men två som bara gör världen bättre är niotillfems oändligt vackra fotoblogg och sagda Claras liv bland sockerkakor och norrländsk landsbygd.

Dagens bästa kategori ledsamt är när niotillfem för ovanlighetens skull väljer bort sina magiska bilder till förmån för text.

Dagens bästa kategori bra är när underbaraclara i en intervju svarar på varför man ska läsa hennes blogg.

Därför att människor får abstinensbesvär om de inte får titta på bilder av granar, kossor och vippiga femtiotalskjolar med jämna mellanrum

Magiskt

Frisörer kan vara den mest ordvitstyngda bransch vi har i Sverige. Fråga mig inte varför. Kanske finns det en koppling mellan studentspex och hårintresse (en inte helt oäven kombination), kanske lider frisörerna så av de torftiga konversationer kutymen tvingar dem hålla med sina kunder att de bara måste ordleka med sig själva för att få lingvistisk stimulans. Kanske utbildas extra många frisörer i Göteborg.

I vilket fall är man i regel hänvisad till att klippa sig på salonger med fyndiga namn som Hårfint, Huvudsaken, Hår&Häpnad, Klippt&Skuret eller Självfallet. Det är antingen det eller föga inspirerande benämningar som Carinas Klipp eller Centrumsalongen som gäller. Det är därför jag är så glad att jag i mitt hood har en frisör som tar avsteg från både den hurtiga och den trista namntrenden. På Djurgårdsgatan ligger Georges Magic Hair. Här hymlas det inte med ambitionerna. Här skojas inte din frisyr bort. Här råder ingen jantelag. Och vem vill inte ha magiskt hår?

Tyvärr visar jag aldrig den mystiske George – jag har ingen aning om vem han är eller om han ens existerar, men jag föreställer mig honom som en blandning av BD:s Henrik Berggren på antidepressiva och en Fab5-kille – min uppskattning, för jag är för feg för att klippa mig där. Jag har nämligen en bekännelse att göra: jag är rädd för frisörer. Det är en nästan helt ogrundad skräck och jag vet inte hur den uppkommit eller vad jag tror att de ska göra mig för ont, men jag går aldrig till en för mig okänd salong. När jag flyttar till en ny stad frågar jag alltid mer hemtama kids var de klipper sig och går till samma ställe.

Jag känner folk som blir kompisar med sina frisörer och har spirituella och givande konversationer med dem. Jag har vänner som klipper sig hemma hos okända gamla tanter eller på små budgetställen i förorten där de och frisörerna inte ens talar samma språk. För mig vore det otänkbart. Jag sitter och känner mig obekväm framför den stora spegeln och ber tyst att den som klipper mig inte ska känna sig tvungen att initiera ett standardsamtal om något som de uppenbarligen inte är intresserade av (”vad pluggar du då?” Jag kan inte ge ett svar som de förstår!). Har jag en extra modig dag kanske jag frågar om de har studentrabatt.

Här i Linköping klipper jag mig hos Brännpunkt (ja, det är dit alla andra också går). Min frisör är både jätteduktig och vad man skulle kunna kalla för ganska otrevlig. Jag har aldrig sett henne le, hon skulle aldrig få för sig att inleda ett ointressant samtal och hon brukar i nasal ton kritisera mitt hår för att det är slitet av mina blekningar. Mot sina kollegor använder hon en småironisk och lätt irriterad jargong. Jag tycker väldigt bra om henne och ingen förstår varför. Kanske är det för att hon är precis så läskig att hon motsvarar min annars grundlösa skräck. Därmed uteblir den kognitiva dissonansen och jag, jag blir trygg.

Om det sociala och obotligt ensamma djuret människan

Ibland tror jag att våra kroppar bara är i vägen för vår fullständiga gemenskap. Tänk om våra tankar fick leka med varandra på egen hand, vad fint och lätt de skulle ha det ihop. Utan ansiktsuttryck som klumpigt försöker visa hur vi känner (eller hur vi vill att det ska se ut som vi känner), utan gester som liksom vill fånga det ogripbara, utan tonlägen som malplaceras, röster som skär sig och betoningar som hamnar fel. För att inte tala om språket som så torftigt söker översätta våra tankar!

Vi tittar i varandras ögon och försöker se själen men möts bara av en skrattspegel, av två svarta hål omgivna av ljus som kanske verkligen verkligen vill skärskåda tillbaka men som bara återspeglar samma önskan i oändlighet.

Och vi vet att du är nästan som jag, vi förstår det trots allt genom texter och gester och diskussioner och toner, vi sträcker ut våra fingertoppar och det är inte helt ovanligt att det gnistrar till emellan dem. Men nästa gång vi ses är våra frisyrer lite i vägen och våra leenden en smula tafatta.

Skulle själarna träffas avklädda och fristående är jag övertygad om att de liksom skulle överlappa och smälta in i varandra lite, som grillade mashmallows skulle de bilda trådar emellan sig och bli varandra lite. I väntan på det får vi nöja oss med de där gnistorna, kära vänners välvilja och vetskapen om hur väl vi egentligen förstår varandra.

Mellerud Jvstn - Linköping C, 4 h 20 min, 3 byten

Det är en vacker septembermorgon men på perrongen drar det som ni vet alltid kallt och tågen är alltid sena. Morgonpendlarna till Göteborg står i klungor och fryser i varierande grad beroende på klädsel. Om 100 år är vi alla döda, säger min pappa. Jag tycker att tanken på något vis är betryggande, något att hålla fast vid, något oförstörbart i en värld som i övrigt behärskas av kaos. Om jag fick välja mellan evigheten och att aldrig bli född skulle jag välja evigheten, men stod valet mellan att leva i 62 år eller för alltid skulle det tidigare vara helt okej. Tänk att det i varje person finns ett jag som ser ut på världen, fortsätter min far lite muntrare. Och känner sig viktigt. Men egentligen är det bara helheten som är viktig. Som celler i kroppen.

Dalboslätten är beströdd med vindkraftverk, UFO-ägg och små gårdar. Tåget jagar fram och jag försöker förstå att det jag lämnar inte längre är mitt hemhemma utan bara ett tomt hus att besöka om man vill vara på landet, på sommaren kanske. Att en livslång relation är kapad eller kanske snarare försvagad, förändrad; detta är bara en plats där jag en gång bott. Den sicksackigt klumpiga resvägen som jag nött fram och tillbaka så många gånger sluts som en dragkedja bakom mig. Jag skulle nödvändigtvis inte behöva åka här någon mer gång.

I Öxnered är åter den obligatoriska snålblåsten på plats. Alla som väntar på tåget mot Herrljunga ser fula och vardagsdeprimerade ut. Jag tänker mig att platsen kan verka fruktansvärt oinspirerad för en bytade SJ-resenär. De vet inte att det egentligen är en ljus plats. Det är bara för att de inte har ordnat legendariska fester i väntsalen eller påbörjat cykeläventyr vid det vita huset som precis skyms bakom träden.

På X2000 mot Stockholm delar jag vagn med ett gäng odefinierbart åldrade människor verksamma inom psykiatrin. Kvinnan bredvid mig läser om Södertäljemodellen. Sen börjar hennes kollega må illa så då måste de byta platser. Hon skulle ändå gå och köpa kaffe så det är inget besvär. De är sådana där människor som vill väl men som tyvärr har en aura av tristess runt sig, allt de rör vid blir grått och ja, just tåg-smutsigt. När man ser dem vill man aldrig vill bli vuxen och klippa sig (särskilt inte i en "fräck" frisyr) och skaffa sig ett jobb.

I Katrineholm värmer solen. Jag ställer mig på plats vid spår 5 och den parkliknande strängen av grönt där jag på min förra Linköpingresa, för ett par evighetsveckor sedan, gick och rastade Fanny. Svansen bildade ett viftande blurr som alltid bland mycket folk och lukter och hon trippade fram så levnadsglatt att hon nästan inte nuddade marken. Min senaste minnesbild av henne är oundviklig: livlös tyngd och nos mot nos med Kattis, en cerice ros mellan dem. Jag knappt kapabel att andas i horisontellt duggregn och skovlande det första spadtaget jord. Vi arbetande i tyst panik tills såret i marken sytts ihop.

Tåget stannar i Norrköping, Julias stad. Tillsammans kan vi kaosartat, skrattande och surrealistiskt prata om varandras katastrofer. Som vore vi karaktärer i en roman. Det är mycket elände nu - det är inte utan att jag i dessa dagar ibland tror att det dras till mig och min omgivning. Men jag tror på den här hösten. Vi är fortfarande vid liv och på väg, något som jag - på riktigt! - lärt mig att uppskatta.

Jag är normal

Jag är med andra nästan hela tiden och det är bra.

Men på min kammare, vid mina cykelturer och under huden prickar jag av punkterna en efter en:

ensamhet
rastlöshet
oföretagsamhet
ointresse för allt runtomkring
sviktande minne och tankeförmåga
humörsvängningar
irritation
oförmåga att fatta beslut
kraftlöshet
oändlig trötthet

Jag är en i statistiken och det känns väl bra. Tror jag?

Overkligt, overkligt, allt är så overkligt. Jag är helt borttappad.

2009-09-05

Solen i ögonen och spilld mjölk överallt

Medvind

När det var uppförsbacke eller motvind eller bara allmänt trögt, kanske cyklade man uppför Dalbobron till exempel, kunde J-dog lägga en hand på ens korsrygg och plötsligt gick allt lätt igen. Molnen skingrades, andhämtningen lugnade sig och trampandet blev ett trivsamt flöde tack var hans påputtande extrakraft.

I Linköping blåser det nästan jämt och det är förstås i princip alltid motvind, hur ologiskt det än må låta. Men vid de sällsynta tillfällen då man har vinden i ryggen känns det precis sådär, som en stor och vänligt sinnad hand i svanken. Det är inte som att man känner att det blåser - det gör man väldigt sällan i medvind. Men alla linjer blir klarare, tankarna mindre taggiga och livet går lätt.

Jag funderar på hur det vore om det alltid var medvind på ens cykelturer. Skulle världen vara större, varmare och vackrare? Eller skulle det bara bli ens nya normaltillstånd? Och om handen togs bort skulle man falla mot marken som en klättrande ärtplanta vars stödpinnar man avlägsnat.

Ni känner mig, ni vet: det är bara SOF i dessa dagar, endast, ständigt och allena. Varför låtsats annat? Dagen börjar vid sju av att SambandsCentralen ringer upp med väckningen, spelar lite hurtig musik och säger godmorgon, vi ses snart på området! Sedan beger man sig för att äta frukost i Folkets Park, och håller till där fram tills 20-snåret på kvällen. Man dirigerar funktionärer, pratar walkie-talkie och har så roligt man kan tills någon ryter radiodisciplin!, äter ur det aldrig sinande godisförrådet i personalrummet, blir blöt och skitig och färgig, bär bygger målar skrattar spikar sågar surar sjunger sliter - men det är ändå ingenting, det är rena semestern, för imorgon börjar äntligen festivalen på riktigt och då jobbar man 16 timmar om dygnet.

Jag tänkte visa några bilder från de senaste dagarna så ni får ett hum om vad som upptar all min tid och kraft.

Transport + Dekor = sant. Underbara Transportputtar. Jag och min Dekor-vapendragerska Helena fick åka i släpet.

Funkisar målar konturer på fotoväggen och Område passar på att testa den...

Vår chef, Områdesansvarig Harry. <3.>

Område har alltid möte i bollhavet, vilket säger en del om oss. Bästa gruppen!

I natt vaktade jag SOF2009:s byggområde mellan klockan 21 och 08. Det var inte alls så tråkigt som man kunde tänka sig! Folk hälsade på, vi kollade på Breakfast at Tiffany's och ljuset och fåglarna anlände redan vid fyra-tiden. Dessutom kunde jag ta någon timmas powernap på en madrass med gammal hederlig husvagnslukt medan vaktkompanjon Linus vakade och fotograferade.

Och det känns fortfarande lite härligt förbjudet att vara vaken på småtimmarna (i icke festrelaterade sammanhang) fast jag är 22.

Man måste göra vackra saker också, det räcker inte med det som står inbokat i kalendern. Annars fastnar man bara i en oändlig loop av mångfacetterad prestation som inte alls gör livet så där kittlande i magen och varmt i hjärtat som det borde vara. Man måste helt enkelt prioritera bort tentaplugg, mailande, ideella engagemang, fester och häftiga uppdrag för att lämna plats åt det stillsamma. Åt brödbak, brevskrivande och stora tankar. Åt blandskivor, groddburkar och tånagelmålning. Åt överraskningar. Hemligheter. Åt spontanglass, planlöst gitarrplinkande och ensamnätter. Och inte minst åt att verkligen, verkligen känna efter hur våren luktar.

Annars blir man så upptagen med att fylla och förverkliga sitt liv att man glömmer bort var det pågår. Men det där vet ni ju redan.

Rätt

Tåget mot Stockholm stannar till i Vagnhärad. Genom dubbeldäckarens fönster syns en farbror i medelåldern komma gående längs perrongen, och var det inte för den runda silverbricka med en illigt rödfärgad drink i trekantigt cocktailglas som han bär i handen, vore han lika oansenlig och grå som den småmulna onsdagseftermiddag före påsk som omger honom. Hans accessoar verkar onekligen malplacerad och den enda rimliga förklaring som mitt huvud kan formulera innan mannen försvinner bortom synhåll är att han är SJ-anställd och att den skall överlämnas till något synnerligen glamoröst högdjur i första klass i tåget på andra sidan perrongen.

När vårt tåg åter börjar glida framåt ser jag mannen nu komma gående i motsatt riktning. Bredvid honom går en kortklippt och lika oansenlig kvinna i samma ålder, uppenbarligen nyss avstigen från det andra tåget. I handen håller hon sin röda cocktail och småpratande, flanerande längs perrongen, försvinner de ur vårt synfält.

Jag är fortfarande alldeles varm i bröstet.

Paper planes

070409:
Corson ligger vit och torr som en antik väg, exponerad efter att ha varit bortglömd, grusig och moddtäckt under världens längsta pseudovinter. I café Java sitter en handfull tappra själar förstrött försjunkna och hela campus andas sol och påsklov.

Jag sänder behövda Word-dokument genom sladdar och nät till Skåneland. Där är det ultravår - ja nästan sommar - med vitsippor i backarna och radikala universialismtankar i skogen.

På andra våningen misslyckas jag med att fullfölja veckans sista armhävningspass.

J-dog ringer från Berlin med saknad röst och stora nyheter.

Mobiltelefonen går varm. Fyra flickor styr upp orienteringsplaner inför påskhelgen.

Vårkänslor och utomhusväder betyder grill och uppsluppen frihetsstämning i grannskapen.

Kvällshimlen är ljus och ljuv och fylld med flygplansstreck när jag cyklar till andra sidan staden. Jag kommer att tänka på en bok om pappersflygplan som jag lånade när jag var liten. En hel vecka gjorde jag inget annat än vek och provade olika spännande modeller.

Minns ni den där konstnären som för några år sedan ställde ut ett tvärsnitt av en ko på konstmuseum? Jag var för liten då för att intressera mig. Men jag tror visst det utlöste en tämligen hetsk debatt kring hela konstbegreppet. En oetisk skiva ko är inte konst! röt massan upprört. Jag vet inte jag. Det mesta är väl konst, så länge det engagerar? Det jag vet är att man ibland, vid sällsynta tillfällen, förmår stanna tiden och se ett tvärsnitt av sitt liv; klart och överblickbart; och att det är det bästa konstverket jag vet.

Och vem blir inte ful i 60 watts ljus?

Han sa att Linköpings bästa tid är förbi, att vi aldrig mer kommer att planka ut från kravaller i försommarnattsljus aldrig mer skjutsa varandra på cyklarna aldrig mer ta de stora färgkritorna och måla hela Ryds cykelbanor paradisvackra medan folk strömmar hem i klungor och hand i hand.

Om man anar var man vill
kan man färdas dit man ska

Men jag tror inte alls att den är förbi, jag tror att vi är mitt uppe i den men att vi gör så mycket att vi inte hinner inse det. Det är för bra, det är för mycket, det händer saker varje dag varje kväll varje natt och vi minns bara dem vi var tvugna att tacka nej till för att det gjorde så ont i magen. Det är min födelsedag varje dag. När ska man få ha tråkigt egentligen så att man har vett att uppskatta denna galna livsföring?

när ens verklighet står still
när man kan sin roll så bra

Jag har känt vemod över att det inte är så förfärligt långt kvar till mitt avsked av denna stad, nu när den precis har blivit min på riktigt, när jag är etablerad i den och den i mig. Men de senaste veckorna har jag tänkt att det kanske är just därför det är dags. Jag känner halva Linköping, jag hälsar till höger och vänster var jag går. Jag har tusen minnen för varje plats och ett hem i varje hus. Och det börjar bli fullt. Jag anar svagt en mättnad i ögonvrån. Var det inte så att, att fly är livet men att dröja döden?

att man gör den utantill
är det alltid dags att dra

Styrfart

När jag skruvar upp volymen på iPoden blir livet en film och tankarna liksom lyfter; istället för att kräla runt på marken och vältra sig i sitt eget tvivel och rädsla och elände blir de vackra motorvägar som vindlar upplysta genom universums mörker.

För när hans röst skär genom rymden blir jag intution, emotion, sinnesrörelse istället för ett nystan av förtvivlade/förvirrade/förirrade/förpassade/för stora tankar och det är rent och grandiost så som livet ska vara. Då kan jag färdas framåt.

Och kanske är det det enda svar Harry kan få, kanske är det därför det gör mer ont i hjärnan än i hjärtat.

We're a mean team, my darling and me

Varg + Stout+ Strongbow

Och hur går det med armhävningarna då?

Jovars; förra veckan, närmare bestämt vecka 2 i träningsprogrammet, blev lidande på grund av att jag och Vargen for till London och hade allt annat för oss än att träna armhävningar. Så jag startar om med vecka 2 idag och kan konstatera att jag nu gör 15 starka, om än mot slutet inte särskilt vackra, pushups vilket inte är så illa med tanke på att det nästan är en dubblering av min initiala förmåga!

London var min faster i Notting Hill, blod i historien, öl i pubarna, konst på andra sidan floden och Karl Marx i en förfärligt vacker & mystisk övervuxen kyrkogård norr om stan. Och inte minst var London en vårsöndag med t-shirtväder, solglasögon och uteservering.

Men våren gillade visst stan och ville inte följa med hem, så nu sitter jag på min kammare i T1 och hypnotiserar snödrivorna utanför fönstret. Tack och lov har jag solen på min sida. Vi samarbetar.

Cementry Gates

Kyrkogården ligger som en ö i staden; centralt men ändå avskuren från tid och rum. Där dämpas ljuden från bilarna till förmån för de fåglar som vågar ta sig ton och där är lugnare och varmare än på gatorna, som om alla dess inneboendes tankar steg som vattenånga ur marken.

Det är lätt att tro att kyrkogården är en plats för döden, men egentligen representerar den motsatsen. Luften är tjock av liv, bara av en annan natur än den vi är vana vid. Tar du dig tiden att inte hasta över de knastrande grusgångarna ramlar historierna ovillkorligen över dig.

Tryggt vilar makar i döden bredvid varandra, fria från livets otroheter, hustrumisshandel och smågräl. Pompösa pelare och statyer vakar över direktörer och rektorer, som om det kunde avvärja det faktum att de inte längre lever. I döden är vi alla jämlika. På en i sten uthuggen stubbe ligger en lika tung bok. De ingraverade bokstäverna är sedan länge av ögat otydbara, men böjer man sig fram och låter fingrarna följa de osynliga fördjupningarna kan man tyda ett kvinnonamn på var sida. Var de systrar tro?

Ibland är jag rädd för framtiden, eller mest för tiden överlag. Tänk om min framtid inte blir tillräckligt bra och tänk om min bästa tid är nu men att jag slösar bort den med att oroa mig över det som komma skall? Det är onekligen något rekursivt över det hela. Men på kyrkogården snabbspolas det förgågna och jag tänker att en hundradel av allt det jag upplevt är värt allt; allt som hänt och allt som kan komma attt hända.

Det är svårt att inte tänka stora tankar på en kyrkogård. Men perspektivet är betryggande. Du är en av många, och hur ditt liv än kommer att gestalta sig vet du hur ändhållplatsen ser ut. Där finns en samhörighet. Vänd dig till de döda med din existensiella ångest. De har tålamod. De har visdom. Det värsta som kan hända har redan hänt dem. Och där ligger de och viskar ändå.

Nu blåser det från ost till väst

Hekenba målar fint!

Igår var en spännande dag. På campus ledde jag och min projektkamrat i Handikappkursen runt folk med ögonbindlar och försökte få dem att "blinda" hitta i I-huset med ett tänkt taktilt GPS-system. Det var ett intressant och roligt, men inte helt etiskt och professionellt, experiment.

Sedan åkte jag och tre andra SOF-puttar ner till SOF:s gigantiska förråd nere på VTI, där vi skrubbade och kastade hinkar med vatten på organisationes stora lastbil, som skulle målas om från amerikanskt blå till evolutionärt grön. För att få in lastbilen i förrådet fick vi leka tetris med ungefär alla prylar som fanns där, men sen kunde vi rolla och pensla så det stod härliga till! Lastbilen blev grön, golvet blev grönt, någons skor blev gröna och mitt hår blev grönt.

Framåt åttatiden åkte jag och Hekenba till pub-Toves rörorkväll, det var otroligt gemytligt och gott. Vi hittade en bok med 5000 gammalsvenska ordstäv i obegriplig spexhumorstil ("Nu blåser det från ost till väst, sa gubben, stoppade osten under västen") som vi blev förhäxade av, tills vi vaknade upp och insåg att bandet, amerikanska Crystal Stilts, hade börjat spela på [hg]. Så rusade vi dit, och sagan var all.

Ge mig spenat och 6 veckor

Jag har alltid betraktat mig som stark, men jag tror att det sitter mer i huvudet än i musklerna. På något sätt tror jag jämt att jag klarar av mer än vad jag faktiskt gör; jag utmanar ständigt killkompisar i armbrytningar som jag förlorar på tre sekunder och när jag orienterar ramlar jag konstant eftersom jag missbedömer min steglängd till att vara 50% längre än vad den faktiskt är. Folk brukar dock vara imponerade ändå när jag lyckas dra mig upp med hakan ovanför en sån där träningsstång, eftersom jag är 1,60 och tjej och därmed inte sinnebilden av starke Adolf.

Men vem vill vara stark för sin storlek när man kan vaar stark på riktigt? Min dekorputte-kompis Helena började prata om sajten hundredpushups.com och det gick ju inte att motstå. Den här veckan har vi börjat och om 6 veckor ska jag klara av att göra 100 armhävningar på raken. I nuläget pallar jag nio.

Ni som har Facebook kan kolla hur det såg ut när jag och Sofia spontantränade första passet på campus idag.

Mars...

...innehar den faktiskt rätt ovanliga egenskapen att vara både opålitlig och charmlös, vilket gör den särdeles impopulär i stugorna. Men jag tycker att den förtjänar sin plats i almanackan, just på grund av att den så envist vägrar att försöka vinna ditt hjärta och bara är sig själv. På gott och ont.

I mars är allting Polen-fult, naturen är liksom skräpig och träden spretar med svarta fingrar mot en jämngrå himmel. Utomhusdofterna byter karaktär och blir sötare och djupare. Fukten är överallt - i dina yllevantar, kring dina fötter, i dina lungor, på all mark i form av is och pölar och dimma och slask och gud vet vad. I mars blir du förvånad över att det är ljust när du slutar skolan och i mars är det svårt att veta om det är vevpartiet i en studentcykel som gnisslar eller fåglar som sjunger.

Den underbaraste av årstider är bräckligt, skälvande, bitterljuvt nära. Mars varslar om våren med krokustoppar, takdropp och och sol som värmer för första gången på månader. Och sen kommer snön i ett oinställsamt yrväder och gör din cykelväg till ett julkort och en halkbana.

Blonde on blonde

Äntligen lyckades jag!

Väl rutet!

I all sin enkelhet, utan att jag egentligen vill starta en diskussion kring ämnet igen. Här.

Tjänstesamhället

Livet på landet är det bästa, eftersom här finns grannar som på gott och ont vet allt om dig och som kan hjälpa dig att klippa hunden och köra dig till stationen. Eftersom du träffar bekanta vid pappersåtervinningen och eftersom folk tittar nyfiket på din bil när du kör igenom samhället. Eftersom här finns kokkaffe och livslånga förhållanden och eftersom det märks på riktigt när snön far horisontellt över fälten och när den smälter i februarisolen så att det bara forsar utifrån takåsarna.

Tillsammans är man mindre ensam

Jag minns fortfarande skräcken och storheten i att någon gång i tolvårsåldern inse att vi alltid är ensamma innerst inne, hur många människor vi än omger oss med.

Nu är mina lyckligaste stunder de av stark, kravlös gemenskap och tillhörighet. Familjehäng med fadderiet + bihang på den tiden det begav sig, mina tre kollektivare och jag runt köksbordet eller i TV-möblerna, samvaro med det som populärt kallas ens hälft. Eller helt enkelt på rygg.

Jag har aldrig känt så många människor som nu. Ibland får jag tjuvkika lite på deras känslor och tankar och jag förstår att det inte bara är jag som sitter på min kammare med det där hålet i magen ibland. Är det inte absurt att vi på varitt håll delar precis samma känslor men ändå är oförmögna att radera varandras dito? När så många inget hellre vill än att absorberas. Som om vi sträckte ut våra händer så långt gallret tillåter, men inte kan ta varandras. Visst kan vi närma oss varandra, men det är som att pressa ihop två handflator. De stannar där. Utanpå men inte inuti. Närmare än så kommer vi inte. Det enda vi är förmögna är att göra varandra mindre ensamma.

Just nu räcker det inte.

Friend request

Vi fanns på samma plats för hundra år sedan, i ett land före detta, som vi inte längre minns på riktigt utan som blivit sedvanligt nostalgiförvrängt och dimhöljt. Vi lekte först på samma skolgård och kanske var vi vänner då, för att senare gå med hormoner ut i fingerspetsarna i samma korridorer. Vi delade livsrum och kanske delade vi mer saker som vi inte visste om. Men det är inte relevant, för vi gjorde aldrig någon som helst ansträngning att röra vid varandra, sträckte aldrig ut fingertopparna för att liksom föra över något av vikt, faktum var att vi inte ens lyfte handen ur fickorna, nej vi hälsade inte längre på varandra i korridorerna fast vi såklart visste vilka vi var.

Så jag tackar artigt ja på Facebook, men i mitt stilla sinne undrar jag vad som driver er. Vi är inte vänner. Ni ville inte ens erkänna min existens. Vi har absolut ingenting gemensamt, förutom en liten by i en liten kommun i ett litet landskap i Västsverige.

Ett steg närmare konventionen

För dem som inte visste kan jag berätta att mitt liv som vegetarian är till ända. Det var för jobbigt i längden att de olika personer som jag lagar mat tillsammans med alltid behövde anpassa sig efter mig. Och så blev jag sugen på falukorv. Så nu lagar jag kött med andra och vegetariskt när jag är själv. Igår gjorde jag dock ett undantag och begagnade mig av det halva paket köttfärs som fanns i frysen i egenskap av rest från en Vargmiddag.

Köttbullar: blod svett och tårar
Potatis: upphittade i kollektivköket, är det mina kanske?
Sallad: isbergssallad och gurka - en svenneklassiker
Lingonsylt: fröken J:s mamma, bär plockade i Dalslandsskogen

Sensmoral: sheisse vilken tid det tar att laga icke-vegetariskt! Men fantastiskt gott blev det. Dock kunde det inte mäta sig med sin mors köttbullar - men det är visst så det ska vara, tror jag.

Musikens makt

Mina fingrar flyger över tangentbordet till Penguin Café Orchestra. Anna Ternheims Frank Sinatra-covers förvandlar mitt rum till en bubbla av ljus i universum. På mellanfesten får Ramones oss att fuldansa som funnes det ingen morgondag. Jag har precis växlat från att gå till att springa, precis fått på mig skidhandskarna och lagt iPoden i fickan, precis fått kraften att nå ut i mina ben när sångaren i Rammstein ryter Mein Hertz Brennt första gången och det passar så bra, är så brutalt, så stort, att jag både måste skratta och blir alldeles rädd.

Vad är det som får oss att tro på allt musiken säger? Och vad är det som får varje låt vi hör att handla om oss själva?

Visste du att söndag är den bästa dagen, eftersom det är den veckodag där det är fullt legitimt att inte ta sig för ett skit men som ändå erbjuder så mycket roliga saker att göra?

Till exempel laga brunch, läsa DN söndag, sy First Order Logic i korsstygn, hänga med sina kollektivare, träna spinning och bada bastu eller åka på cykel- och fotburna söndagsutflykter. Eller inventera ett gigantiskt förråd på VTI för en studentorkesterfestivals räkning, men det är inget jag rekommenderar.

mitt första och enda modebloggsinlägg

Är det så här man gör?

Till fredagens patetsittning [det vill säga för före detta fadderister/festerister] på Flamman köpte jag en av de klänningar som min vän Sally sytt för sitt egna varumärke-ish design:Sally! Otroligt snygg och därtill barryggad. Jag var tvungen att dokumentera händelsen, med det visade sig svårare än jag hade anat att fotografera sig själv i helfigur. Bilden gör därför dessvärre klänningen inte rättvisa.

Väl på Flamman firade vårt fadderi reunion som det minst studentikosa i mannaminne, emo-posade och uppträdde med vårt deppiga "When Resorb don't work"-gyckel. Det var fint!

Ex-fadderist Gro och ex-fadderist Joejo i svårmod

Jag börjar tro att jag tar ut alla mina ogråta tårar till film nu för tiden, för jag gråter aldrig när jag borde men alltid på bio. Som tur var hulkade kvinnan till vänster på SF Norrköpings salong 2 högre än mig till Lukas Moodyssons mastodontfilm Mammut. Jag vet inte om denna beskrivning har en mer avskräckande än lockande effekt på er, men hoppas att ni i vilket fall pallrar er i väg till biograferna eller nedladdningssajterna för att se filmen, eftersom Lukas Moodysson trots allt är ganska gångbar i stugorna. Filmen får helt enkelt tala för sig själv, på det sätt som Moodyssons alster tenderar att göra så bra. Jag tänker på den hela tiden.

Det är utsidan som räknas

Det är inte så att jag på något sätt vill göra detta årtionde ännu ett snäpp mer ytligt, att jag tycker att det finns för lite exteriör och för mycket substans i det som populärt kallas dagens samhälle, att jag önskar att människorna lade mer vikt vid yta och skönhet.

Men jag tycker det finns ett hyckleri gällande skönhetsbegreppet. Det skulle kunna sammanfattas med att människor bantar ihjäl sig och/eller går på konstmuseum samtidigt som de skriver under på att det är insidan som räknas.

Estetik är intressant. Och mer än så, det är viktigt. Varför skulle det egentligen underordnas andra egenskaper? Ni minns när man spelade The Sims, och de började må dåligt när de kom in i ett rum där man hängt upp en billig Sad Clown-tavla eller ställt en rosa plast-flamingo? Vi påverkas av miljön vi vistas i och skönhetsvärdet i det vi ser, det förändrar våra känslor och vårt beteende. Inom interaktionsdesign, som alltså är ett användbarhetsorienterat område, värderas en artefakts estetiska egenskaper lika högt som de strukturella, funktionella och etiska. Vi kommer bättre överrens med vår mobiltelefon om vi gillar dess utseende och den ligger skönt i handen. Vi vill tilltalas, det får oss att må bra.

I linje med hyckleriet värderas naturlig och naturmässig skönhet som något essentiellt, såsom utsikten från en bergskedja eller det lummiga lugnet i en skog, medan skapad dito inte explicit får tas på lika stort allvar, om man nu skall föreställa en medveten person. Den står sist i kön, är något som man kan ägna sig när större och mer väsentliga ting redan är ordnade. Det är åtminstone vad man säger.

Men faktum är att vi ju bryr oss så förtvivlat mycket om yta och intryck och uppenbarligen är det viktigt för oss. Insidan sägs räknas för att den antas vara mer beständig än utsidan och självvald snarare än medfödd. Men även vår personlighet skiftar med åldern och är till viss del genetiskt betingad, vi får slipa den hela vår levnad. Precis som man måste göra sin personlighet rumsren och inte kan bete sig som en treåring hela livet om man vill kunna umgås med folk, tycker jag man kan ställa vissa grundkrav på estetisk hantering av sin person. Oavsett grundförutsättningar kan man ha någon form av mycket basal stil.

Det är när estetiken är snäv som den blir destruktiv. När vi, våra omgivningar och artefakter pressas ner i tråkiga och/eller opassande och/eller ohälsosamma mallar får vi problem. Då slutar ytan vara intressant, formbar och expressiv. Och det är klart att man inte kan gömma sig bakom sina designerbågar eller solglasögon för evigt. Men man kan kompensera ett och annat missgynnsamt karaktärsdrag, och det, hävdar jag, med rätta.

Förstår ni hur traumatiskt det är att se Brad Pitt som 80-åring?

För hundra år sedan lovade jag i ett inlägg att jag skulle göra vissa saker som man alltid gör tillsammans ensam. Idag gick jag på bio och såg den nästan tre timmar långa sagan The Curious Case of Benjamin Button själv. Jag lämnade mina kollektivare med bihang, gav mig ut i den osedvanligt kalla Linköpingskvällen och satte mig bredvid ett par i biografens största salong.

Det var en bra film att se ensam, för den tjänade på att man blev uppslukad av den och inte trevade efter någons hand under tiden. Dess ursprung är Mark Twains yttrande om att livet vore bra mycket roligare om man föddes vid 80 för att sedan gradvis närma sig 18. Någon inspirerades och skrev en novell om saken, sedan blev det ett filmmanus som Seven-regissören David Fincher öste tid, pengar och avancerad datorgrafik över. Resultatet är en tämligen stjärnspäckad film där Brad Pitt föds som en litet monster i en gammal gubbes gestalt, och avslutar sitt liv som ett senildement spädbarn.

Fri från amerikansk sentimentalitet blir filmen naturligtvis inte, men det hindrade inte mig från att fängslas och fascinerades. Tårarna vällde över ögonkanterna och de tände alldeles för fort i salongen. Verkligheten bröt så skarpt mot den inducerade stämningen att jag med böjt huvud var tvungen att skynda ut och uppför Ågatan med alla dess uteställen till Domkyrkan, som slog sina midnattsslag och var precis så uråldrig som jag behövde.

Tankeexperiment i stil med att åldras baklänges är precis sådant jag ägnar mig åt mest hela tiden, så själva konceptet tilltalade mig. Att se huvudpersonerna genomgå ett helt livs åldrar, åt varsitt håll respektive, var ett syn för gudar. Otroligt välgjort, och välskådespelat. Men för en sådan som jag som är så rädd för tiden, och för ålderdomen i synnerhet, som känner vemod för varje ögonblick som passerar för att aldrig komma åter, var det naturligtvis också lätt ångestfyllt. Filmen väcker onekligen frågor kring vad som egentligen är ålder, vilken roll kroppen spelar och själen, och jag är inte säker på att jag blir tröstad av svaren som föreslås. Jag blir bara räddare för ålderdomen, när den än må infalla.

Vad är det för fel på alla bloggare?

Det går knappast en dag utan att jag erfar att någon i tal eller skrift, offentligt eller privat, ondgör sig över den mängd bloggare som numera omisskännligen huserar på webben. "Nu har ju var och varannan en egen blogg, den ena meningslösare än den andra" muttrar någon. "Hur kan alla dessa ointressanta 'modebloggar' vara så populära?" undrar en annan surt.

Jag kan förstå frågeställningen, men jag håller inte alls med om att det skulle vara ett problem att kids och pensionärer från Skurup till Kiruna har tagit nätet i besittning med sina mer eller mindre välformulerade utläggningar. Inte för att jag finner särskilt många av dem läsvärda, man kan onekligen ramla över skrifter så torftiga att det kryper i skinnet - men sen när blev det relevant att bara det som jag, eller ens en majoritet, uppskattar skall få uttryckas? Om du inte är intresserad behöver du ju faktiskt inte läsa.

Yttrandefriheten torde inte många sätta sig på tvären emot, och när vi nu lyckas finna nya vägar att nå fram till varandra borde det applåderas snarare än kritiseras. Ledarskribenter och finurliga krönikörer i all ära, men det är antagligen inte det mest sanna Sverige de skildrar. Det är klart att skriften som sådan devalveras när vilken amatör som helst publiceras, och jag kan till exempel tycka att det är tråkigt att jag inte på samma sätt kan hävda mitt faktiskt genuina skrivintresse - det osynliggörs och späs liksom ut i sig i mängden - men det är ändå ett litet argument i sammanhanget.

Förutom att det är bra att så många fler får komma till tals, fyller bloggarna också ett annat kommunikativt syfte. De möjliggör dels att man kan hålla koll på varandra i en globaliserad värld, och dessutom är de en mötesplats för folk med liknande intressen. Bloggandet är det nya samtalet - men folk har alltid haft svårt för att acceptera att språket faktiskt utvecklas hela tiden och inte är det minsta statiskt. Jag vill påstå att bloggnället är precis samma skrot och korn som retroaktiva akademikers förbittrade utläggningar kring importrade ord och språkliberalism á la Fredrik Lindström.

Integritet! hojtar någon då. De utelämnar sig totalt, hänger ut sitt privatliv till allmän beskådan. Ja, än sen? Frågan är om det istället är att föredra att att inget veta, att få svaret "jo tack det är bra, lite trött bara" på kommen förfrågan när vederbörande sedan ligger på natten i sin säng och gråter. Tyst, så att ingen ska höra. För övrigt hade man minst lika bra koll på folks privatliv förr, fast då var det grannarna man pratade om istället för Blondinbellas senaste bravader.

I sina vackraste stunder ser jag bloggandet som ett symptom på människors aldrig sinande behov av att nå ut till varandra; att höra och göra sig hörda. I sina på internet publicerade skrifter och kommentarer för de var sin hand mot en glasruta, och nästan, nästan snuddar de vid varandra.

Weltschmertz

En gång läste jag en bok, i vilken tre vuxna systrar - May, June och August - levde tillsammans någonstans i Amerika och hade en massa bikupor med tillhörande bin som jag tror att de livnärde sig på. En av systrarna, jag minns inte vem och jag minns inte riktigt hur, men hon var lite speciell. Jag tror inte att det gick att prata med henne så ofta, för hon var alltid så ledsen, eftersom hon inte stod ut med att höra allt sorgligt som hände i världen. Vissa dagar bröt hon ihop av att se på nyheterna. I trädgården fanns en stenmur. Den var full med papperslappar, för varje kväll skrev systern ner vad för hemskt som hade hänt, och stoppade in lappen i muren, för att lägga bördan på den istället för på sig själv.

Oftast tillåter våra kognitiva begränsningar oss inte att ta oss särskilt långt utanför våra egna ögon och det blir allt som oftast ur våra egna, i ett större sammanhang betraktat lite futtiga, perspektiv vi tittar. Men ibland lyfts vi åtminstone delvis utanför oss själva, på gott och ont. Det finns perioder när jag inte kan se på Aktuellt eller läsa min morgontidning för att det är så ångestbringande. Det intressanta är att det oftare är enkla, små saker som triggar min medkänsla och mitt världsperspektiv. Det kommer som små stötar, oförberett, och de får det att hugga till i magen och hjärtat att krama ihop sig.

Som idag, när jag glad i hågen i det bedragande vårvädret cyklade hem med mitt nyanlända T-shirtpaket iklätt stämplar från Bangkok på pakethållaren; och jag såg en äldre man, en gubbe som vilken som helst, stå med sin rullator vid någon skola här i T1. Han såg malplacerad ut, som om han inte visste riktigt var han skulle ta vägen, han var så oändligt ensam där i solen, och jag föreställde mig hur han gått till skolgården för att komma ut, för att få en skymt av liv och jag gick bara sönder. Som om solens strålar perforerade mitt inre på samma sätt som mina ögon.

Eller innan jul när jag nästan krockade med en kille som svängde ut i cykelbanan när jag for nedför Vallabacken, han tvärbromsade och ramlade och han kanade på den grusiga isen, det var ingen hög fart och han sa att det gick bra med cykelhjulet snurrade och det kändes som om ingenting någonsin kunde bli bra igen.

Ibland transporteras man under skinnet på andra; på alla som försöker, man känner grusade hopp och ensamhet och misslyckanden och alla möjliga aviga tillstånd som ryms i vårt känslospektra. Och det är ändå intet i jämförelse med allt det storslagna lidande som världen står inför, med krig och svält och våld och fattigdom.

Jag vet inte om det är ren och skär evolutinär empati, eller om det är en föraning om möjligheten till en egen stundande ensamhet som orsakar smärtan när jag ser mannen och hans rullator. Det är väl i grund och botten samma sak, egna känslor projicerade på någon annan eller tvärtom. I vilket fall är det svårt att veta hur man ska förhålla sig till det. I viss mån är det ju för väl att man kan se bortom sin egen horisont och ta del av de perspektiv som om inte annat gör att man kan uppskatta sin egen tillvaro mer och kanske göra någon annans bättre. Å andra sidan måste man distansiera sig för att kunna leva i en värld som är långt ifrån perfekt, så att man inte blir som systern med muren. Och naturligtvis mår ingen bättre av medlidande.

Vem vill inte vara i en Tim Burton-film?

För nästan två år sedan skrev jag ett blogginlägg, Heja Popfjortisarna!, där jag uppmanade alla att älska sina inre och yttre emokids. I mina egna tidigare tonår var emo-begreppet inte ens populariserat (hur gammal gör det mig egentligen?) och det var före Berny Pålssons borderlinebiografi Vingklippt ängel var ute i bokhandlarna och småflickor ironiskt nog började karva sig i handlederna en masse.

Någon subkultur, förutom blöjskejtare, fanns inte i Mellerud förrän något år sedan jag gått ut högstadiet och flyttat därifrån, så för mig räckte det att ha en palestinasjal och ett par Converse för att känna mig alternativ. På gymnasiet ville åtminstone halva jag inget hellre än att färga håret svart och så vidare, men mitt umgänge - med undantag för min medrevolutionär och partikamrat KK - var alldeles för välartat för att det skulle bli något av det; så jag fick offra estetiken och levde ut i våra partiaktioner istället. Med detta uppdämda behov i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag sätter ringar i näsan vid 21 års ålder och med blicken drömskt i fjärran till min omgivnings oförståelse pratar om extrema hårfärger.

Hur som helst blev jag glad när jag hittade ovanstående Nemi-serie i DN imorse. Jag finner det tröttsamt med smart emo-förakt. Varför är det bara okej att vara indie om man är det på ett tillräckligt subtilt och semiironiskt sätt? Det är ju samma jävla jantelag vars revolt jag trodde var subkulturernas upphov.

Mer verkstad

Före...

Nyårslöften är för folk som vet att de ska bryta dem, och för övrigt behöver du inga i år. Kolla in Navid Modiris nya bloggprojekt 365saker.se istället. Varje dag listar han en sak, inklusive motivering, som man kan göra, och varje vecka har han en känd eller okänd gästskribent. Jag skall vara en av dem och blir publicerad i januari, så håll utkik!

En plan för det kommande året, däremot, kan man ha med stoltheten i behåll. Varg tyckte att mina idéer mest var en finslipning eller förstärkning av mina redan goda sidor, men inte mig emot. Jag kan nog hålla med honom, särskilt på en av punkterna; "göra mer och snacka mindre", som alltid har legat mig varmt om hjärtat. Jag brukar hålla flaggan högt när det gäller att faktiskt genomföra saker man pratar om, det är oftast omgivningen som agerar bromskloss i den mån saker inte blir gjorda. Men på sistone känner jag att jag har tacklat av vad gäller verkställandet, och alltså fick det ingå i min nyårsplan.

Så när man i god vargs lag väl har kommit till insikt om att det är lite trist att det klassiska vinterfordonet sparken alltid måste ha en sådan helyllebetonad look, i björk eller röd lack, och att det vore mer nyskapande och mycket roligare med en bikerinspirerad hårdrockstouch för sakens skull, borde man inte då också genomföra en sådan sak, hur onödig den än må vara?

Nu står den på verandan som en manifestation om lycka, välgång och mer verkstad.

...efter!