Linköpings fem bästa ögonblick

De senaste åren har jag deltagit i en staffett där storartade händelser, människor och känslor avlöst varandra. Hemska saker har förvisso hänt. Men de strålande är så många fler. Min extremt dominanta och söndertänkande hjärna till trots har livet ändå lyckats penetrera varenda cell av mig, som gammastrålning. Men om jag måste välja fem - bara fem - saker från den Linköpingstid som strax når sitt slut, att lägga i en ask:

En anonym brevväxling (april 2008)
En natt jobbade jag ett pass i puben på [hg] med en av de där nya, störiga killarna i pubgruppen. Fast det visade sig vara alldels trevligt och jag kom fram till att han såg ut som en varg och att jag ville något med honom. Men han var svår. Så jag skickade honom ett anonymt brev innehållandes en pytteliten tärning som han uppmanades slå om han ville vara med på leken. Därefter följde ett antal uppdrag - muffinsutdelning och hemliga blomsterbud och goda gärningar och ett kodat meddelande - och han utförde dem alla med bravur och utan tvekan. Jag förstod att han var en bra person. Han hade analyserat min handstil, jämfört med pubboken som vi skrev i efter varje avslutat arbetspass. På vårens personalfesten kom en annan pubare fram till mig: Du, de här breven som David har fått? Vi tror att det är...du. Jag mumlade något. Och jag mötte Vargen under ett av källarvalven och sedan dess har det varit vi.

Oväntat besök (maj 2008)
Jag och Markus lärde känna varandra på en nyårsfest i Göteborg hos en gemensam vän. Han bodde i München, jag och vännen åkte och hälsade på, det var fint. En lördag i maj var det sommarens första dag, och jag och mina vänner låg utslagna i solen i Linköpings Trädgårdsförening, när en entusiastisk tysk plötsligt kommer gående mot mig och räcker mig en weissbier, som om det vore det mest självklara i världen. Det fanns billiga flygbiljetter från München, sa Markus. Jag har ju din adress. Jag gick till ditt kollektiv, de sa att du var här. Jag kunde inte tro något av mina sinnen. Men vi försökte klättra upp på det konstiga monumentet över Stångån, lagade veg-mat med Lisa och Sally, gick på dansant konsert på Elsas hus, tog varsin cykel och for ut på landsbygden och lade oss på UFO-äggen på åkrarna och spanade på stjärnbilder tills vi var så kalla att vi inte kunde röra oss. Vi pratade hela natten och åt frukost i gräset och sedan for han vidare. Jag har inte träffat honom sedan dess.

Regnbågar (juni 2008)
SommarX är läsårets sista kravall, en enorm fest både inuti Kårhuset och utomhus. Det var något i luften; vår, elektricitet, pollenchock och stjärnfall. Jag och Sally kände att vi bara måste göra NÅGOT. Nu! Så vi plankade ut från området, klättrade upp på det höga höga staketet vilket fick vakterna - mina kollegor från [hg] - att upprört och unisont komma rusande med radio och tunga kängor. Jag hann över men inte Sally. Men sen var vi alla ute på något sätt - ja alla var där! - och jag fick skjuts på en väns pakethållare, vi åkte alla hem till hans kollektiv och hämtade en flaska whiskey och en hink med stora färgkritor. Och så förvandlade vi tillsammans Ryds alla cykelbanor till konstverk, medan det ljusnade och festbesökarna började strömma hemåt och gjorde oss sällskap i vårt regnbågsgöra. Vargen kom gående. Jag sa hej då till alla och till min pakethållarvän, jag sa vi kan ju inte vara något mer, inte nu längre och kramade honom adjö. Okej, sa han och kysste mig resolut på munnen.

Slutet (december 2009)
Vi hade en termin kvar till en magisterexamen, men vi höll på den, för vi skulle åt olika håll, Italien och Holland och Kanada och masterstudier. Så det kändes som Slutet. Det var en torsdag. Alla viktiga samlades och lagade en alldeles strålande middag och hade sedan ett ultrasentimentalt bildspel över våra Linköpingsår dittills. Någonstans efter det spårade tillställningen oväntat - det var visst någon som hämtade spritförrådet i kollektivet hon skulle flytta ifrån - för de flesta av oss är det mycket oklart vad som hände. Klockan tidigt nästa morgon vaknade fem av oss yrt men inte ystert till Stinas alarm, skedande som små sillar i hennes säng - nej, inte Oscar, han hade sovit i fåtöljen - och insåg att vi ju hade ännu en dags arbete att uträtta. Vi kunde inte sluta skratta; vi kunde inte sluta ha fruktansvärt ont i huvudet. Så i någon slags förnekelsedimma boostad av kaffe och coca cola sprängde vi oss igenom Flash-labbar och rapportskrivande, cyklade på kvällen hemåt över corson och tog farväl i fuktigt Decembermörker med våra cyklar vid macken på Malmslättsvägen. Vi sa högtidligt det här var kanske vår sista dag tillsammans på universitetet. Och det var det.

Att fånga dygnet (maj 2010)
Jag hade bott i Kanada och USA i fyra månader, men det kändes som ett liv. Jag och Hekenba kom hem till Sverige på samma gång. Båda av oss hade länge jobbat på [hg], men av olika skäl hade ingen av oss upplevt den (för personalen så) legendariska vårfattömningen. Det var en ovanligt kall vår det året, där ledsna tanter åkte rullstol med vitsippebuketter nedstuckna i händerna. Men så blev det den sista kvällen på [hg] för terminen. Vi dansade och städade i vargtimmen i den dunkla, av gammal sprit och skurmedel sött doftande, herrgården. Sedan gick solen upp. Vi tassade ut på taket som djur som varit i ide, slickade solstrålar, drack öl. Vi pratade om viktiga saker och så plötsligt kom sommaren. Någon rökte en cigarr. Det kände som om alla jag tyckte om var där. Vi stod på händer och vi brottades, alla var akrobater, skrattande, vi gjorde förbjudna saker i puben och vi låg utslängda på gräsmattan, tills vi varit vakna i över trettio timmar och det i varenda blodkärl pumpade rendestillerat liv. Då gick vi hem. Utmattade och lyckliga.

Hej då Linköping. Hela livet var ett disco.

Nöd och lust

Tillåt mig att presentera veckans skrivutmaning, där jag på uppmaning av Björn skrivit på det extremt svåra temat "en barndomsskildring av ett tungt ämne på ett lättsamt sätt".


Stämningen börjar bli hög i den dunkelt upplysta lokalen. De levande ljusen ger ett skuggspel över stenvalven och sorlet stiger mot taket som pråligt pyntade fåglar övermodigt flygande mot solen. Vi blir precis severade huvudrätten, vilken visar sig bestå av någon vansinnigt obskyr stackars styckdel som kokats i dyr sprit och gud vet vad till den antagit ätlig och estetiskt motbjudande form. De löst sammanhängande fibrerna är desperat dekorerade med ärtskott och någon slags mystisk visp i en rosa nyans, och hela härligheten simmar på en spegel av brun sky.

Jag sitter vid ena änden av honnörsbordet. ”Egentligen är det ju för de allra närmaste…”, hade faster Carina, tillika brudgummens mor, konjaksångande viskat i mitt öra. ”Men jag vet att Thomas alltid tänkt på dig som en syster!” Varpå jag fick kämpa tappert för att dämpa det hysteriska fnitter som hotade att bubbla ur min kropp vid denna så uppenbart galopperande osanning.

Hur som helst. Mitt emot mig sitter brudens yngsta syster, som jag känner sympati med eftersom hon har svartfärgat stripigt hår, flackande blick och uppenbarligen önskar sig vara var som helst utom i denna pösande charad. ”Det blir bättre” lovar jag. ”Om fyra år är du myndig och kan göra vad du vill. Åka till San Fransisco! Starta ett kollektiv! Bli delfinskötare!” Men hon ser bara förskräckt ut och tackar nej till den 4cl-flaska med Absolut som jag diskret erbjuder henne under bordet. Jag suckar för mig själv och tänker att man inte kan rädda alla.

Till vänster har jag någon kollega till Thomas pappa, en bastant herre fylld av gamla erövringar, gråa tinningar och suffléartad pondus. Jag gav honom faktiskt en ärlig chans, men sedan han både kallat mig lilla gumman, yppat sina mörkblå sympatier och bekymrat lagt sin panna i veck då jag berättade att jag är vegetarian, har jag frusit ut honom, rättfärdigat av att han antagligen inte är verklig, utan någon slags i människokropp inkarnerad kliché. Han tycks inte missnöjd över saken, utan har istället förtroendefullt vänt sig till kvinnan på sin andra sida och mot henne avlöst bullrande skrattsalvor, till hennes spenslige bordsherres tydliga förtret.

Jag sköljer ner ärtskotten med rödvinet. Mums. ”Det är ju inte en allergi, vännen. Att inte äta kött är ett val som du själv gjort och som du måste ta konsekvenserna av” hade Carina sagt. Min blick far tvärsöver bordet och kolliderar tyvärr med den osköna syn som brudparet utgör. De har precis passerat den ålder då vem som helst är vacker i högtidskläder. Thomas har just avslutat sin tallrik och sneglar med lätt dimmig blick på bordsgrannens. Han ser ut som ett vattenkammat djur i bur i sin hyrda frack.  Hans brud,  Gloria – ja, hon heter det på riktigt – skrattar gällt åt någons skämt och sväller knappt kontrollerbart innanför sin blanka vita klänning. Hon har mörkt läppstift på tänderna och på sitt vinglas. Jag föreställer mig henne på en blomsteräng, där jag ska dra ner hennes tvingande dragkedja och lösa upp hennes löjliga tiarauppsättning så att hon frigjort och kolikt kan skumpa fram genom vallmo och prästkragar...

Mina funderingar avbryts av att toastmastern – en annan av dessa aldrig sinande kusiner – klingar i glaset. Han får hålla på en god stund innan sorlet tystnar. ”Ja, gott folk! Det verkar som det gick ner! Både maten och drycken, höhö!” Omedelbart blir jag fullt uppmärksam. En kyla sprider sig från huvudet och ut i lemmarna. Magen drar ihop sig i protest. Jag önskar intensivt att Sigrid var här, men det gick visst inte för sig. Naturligtvis sa ingen något, men på min inbjudan fanns ingen +1. ”Nu är det snart dags för dessert, men innan dess har vi ännu ett tal att avklara. Det är ingen mindre än lillkusinen som blivit stor och bett om ordet! Varsågod, Linda!” Pulsen dunkar i tinningarna. Jag silar kvalmig luft mellan tänderna, reser mig långsamt upp och låter ett lika falskt som brett leende spridas över mitt ansikte. Kinderna stramar i protest.

”Ja, jag är ju ingen talare… Eller, jag har i alla fall inte varit det tidigare. Men jag tänkte att det kanske är dags att ändra på den saken nu!”

Gästerna skrattar till, uttråkat och oanande.

”Så Thomas, käre kusin! Eller ska jag säga bror?  Vi har ju varit väldigt…nära varandra.”

Thomas tittar oförstående på mig med en till och med i hans liga extra fåraktig blick. Jag kan inte klandra honom.

”Låt mig förklara för dem av er som inte känner till vår historia. Min far gick bort strax efter att jag föddes, och min mor led av svåra depressioner som eskalerade till den grad att hon inte längre kunde ta hand om mig. Så när jag var elva flyttade jag hem till faster Carina och Tord som förbarmade sig över mig till dess att jag började gymnasiet. Jag är dem mycket tacksam. Även om jag så här i efterhand hade önskat mig ett  mindre… arktiskt hem. Ja, ni känner ju alla Carina och Tord!”

Folk skruvar obekvämt på sig på sina stolar, utom en överförfriskad farbror i salens ena hörn som slår sig på knät och halvhögt ropar ”Ja, för fan, vilka lirare!” Carina gestikulerar vilt till toastmatern, som rådvillt spärrar upp ögonen tillbaka och nervöst bläddrar i sina papper.

”Skämt åsido. Jag hade ju Thomas också. Och han hade mig. Även om han är 13 år äldre. Somliga av oss flyttar hemifrån när vi är sexton, andra bor hemma tills de är tjugosex! Ja men varför flytta när man kan äta mammas köttbullar och bo i Vasastan, eller hur Thomas?”

Nu hakar flera i publiken på och gnäggar hyenalikt. Jag fortsätter när de tystnat.

”Hur som helst tycker jag att det är hemskt kul att du äntligen hittat någon. Någon i din egen ålder dessutom! Jag var lite orolig där ett tag, på den tiden då du smög in till mig om nätterna.”

På videokamerans display hos fotografen, som av någon anledning inte har vett att sluta filma, syns antagligen en pixlig version av en knappt 160 centimeter lång ung kvinna  med vek haka och ljusa ögon, men gudarna ska veta att jag själv känner mig som Gandalf när han lyfter sin stav mot Balrogen och ropar ”YOU SHALL NOT PASS!”. Det är något som livet gör med en. Begravningar, överlevna okontrollerade fyllor, primalskrik från hustak och att springa så fort man kan. Att eftergråtssova med någon som håller om en fast man har berättat allt. Att ta del av hennes kropp. Att tegelsten för tegelsten bygga upp ett nytt liv. Allt det där bildar en hård kärna att hålla fast vid.  Mitt nyss pickande fågelhjärta har blivit en oxes pumpande dito. Min röst, som aldrig ens brukar höras i en stimmig bar, dånar fram sitt budskap. Föreställer jag mig.

”Ja, ni är ju lite till åren, så det blir väl inget med det här att ta varandras oskulder på bröllopsnatten. Men det gör ju ingenting, eftersom du redan tagit min. I min nöd och din lust. Best fucking wishes, pedofil-Thomas, hälsar Linda elva år!”

Toastmastern svettas ymnigt. Glorias uppspärade ögon svämmar över helt tyst och hon rycker i överdelen av sin axelbandslösa klänning för att hindra brösten att trilla ut. Carina har rest sig upp med ett uttryck i ansiktet som mycket väl skulle kunna vara det sista man ser innan man möter sitt öde.  Thomas vattniga blick möter tallrikens dito lämningar. Jag lyfter upp min fåniga lilla kuvertväska och plockar med mig en nyöppnad Cabernet Sauvignon från bordet. En sekund bevittnar jag den tysta, blickstilla förödelsen, som från en höjd. Det är overkligt. När stormen så bryter ut och rösterna expolderar som fyrverkerier över salen  vänder jag mig om och går därifrån. Lager efter lager faller av mig, jag bryter igenom skalet. Gips faller till golvet och krossas. Kvar finns bara den blanka, skinande kärnan. 

love is a combination of things.

Ni måste se dokumentärfilmen Bombay Beach nu, för jag måste ha någon att prata med den om. Finns här till och med den 5 juli. Den är drygt en timma och jag ska inte beskriva den med ord för då blir det bara fel.

well I won't be around for the good times, and I won't be around for the bad

Den här skylten åker jag förbi varje dag på väg till jobbet. I september svänger jag.

alltid rött alltid rätt!

27 subscribers!

Har ni inte redan gjort det, så tror jag det är dags att börja lyssna på min tydligen (internationellt) oemotstådligt populära hiphoplista för oss som är ganska illitterata inom genren, I wish I was a little bit taller, I wish I was a baller. Sitt inte still.

nederlag

Måste lägga blicken längre fram. Måste bli mer sammanhängande, en målsökande missil. Måste jobba mer, fokusera, koncentrera, inte släppa taget alls. Måste vara hård, smidig, genomträngande. Måste springa snabbare, längre, ha mer bestämda fötter i marken men lättare andhämtning. Måste älskas av alla. Måste lyssna på högre musik. Måste lyfta blicken och le större.  Måste ta djupare andetag och titta mer i ögonen. Måste förstå att det jag skrev om på väggen om att tänka som en hippie är för andra, inte mig, hur bra det än är. För jag måste måste måste vinna.

Poem

Min vän Björn kom med det allra bästa förslaget: han och jag ska starta en skrivduell, där vi turas om att ge varandra litterära uppdrag att genomföra på begränsad tid. Idag fick jag det första: en A4-lång novell i andraperson, där temat är fritt men historien måste innehålla en oljemålning föreställande en svart katt. Jag blev så inspirerad att jag var tvungen att skriva ner ett alster på stört. Förstår ni i vilken klassisk berättelse vår huvudkaraktär hör hemma?

Du står med krökt rygg och blottade tänder, ditt enda kvarvarande öga uppspärrat i fasa och hot. Hur länge du stått på det viset går inte att räkna. I kanske evigheten har du stirrat på gobelängen med hästmotiv, du kan varje detalj i den mörka skog som omger riddjuren, varje dyster kråka och spetsig gren och alla de klara stjärnorna på himlen.

Men plötsligt tar du språnget ut ur tavlan. Du lämnar den dräpta hustrun kvar, nu är hon ensam, för evigt just upptäckt bakom murbruket. Du landar mjukt, men det knakar i lederna. Att få sträcka på sig! Det går nästan inte att blinka med ögat, det har torkat igen av gammal oljefärg och dagarnas långsamma tickande.

För första gången ser du rummet i 360 grader. Det är ett bibliotek. Rad efter rad efter rad med bokryggar i läder; brunt och bordeaux och så djupt mossgrönt att det nästan är svart. Vid en av hyllorna står en dammig stege som ingen beträtt på åratal. Tunga, röda sammetsdraperier hänger vid fönstren, vilka långsmala sträcker sig ända från golvhöjd, för att efter två symmetriska bågar avslutas i spetsiga valv. Utanför är det helt mörkt, det blänker i rutorna från det svaga skenet inifrån.

Du springer ut ur rummet, råkar stöta i ett tungt bord i ebenholts, på vilket en mekanisk modell av solsystemet är placerad. Du har nästan glömt bort hur man rör sig, hur lemmarna hör ihop med tanken och rummet.

Allt är Författarens fel. Ni hade det fint, du och Berättaren. Han älskade dig och hade det legat i din sorts natur att besvara sådana känslor hade du gjort det. Du var fäst vid honom. Men det räckte naturligtvis inte för Författaren, som styrde Berättaren till flaskan och med sina marionettrådar vände er mot varandra, ända till kvällen av smärta och fasa. Du minns fortfarande sveket, det kalla stålet mot ditt kindben, hur din och Berättarens samvaro därefter förvandlades till en tragisk dans i skräck och klåda.

Du ryser till vid tanken, ruskar på dig, glider skugglikt nerför den breda stentrappan som flankeras av sirliga räcken i smidesjärn. Halvvägs ner hör du en golvplanka på övervåningen knarra, vilket får dig att automatiskt och ofrivilligt stelna till, kura ihop dig. Du lyssnar, men det enda som hörs är det statiska prasslet av fallande damm och elektricitet i luften.

Branden som tog dig och Författaren som inte ens nöjde sig där. Likt en inverterad frälsare och ofrivillig hämnare lät hand dig återuppstå i sitt perversa universum, placerade dig framför fötterna på Berättaren, fick honom att lyfta yxan mot sin egen hustru. Hon hade aldrig gjort något ont. Tillsammans förevigades hon och du i slutscenen, för att senare fångas på en vägg i den gotiska, livlösa värld som sänder kalla kårar längs din ryggrad.

Du har slutat känna ilska och till och med förbittringen har lagt sig efter alla år bakom lager av linolja. Handlingen går inte att förändra. Men du klarar inte av att vara rädd längre. Därför måste du fly fiktionen, lämna diktens fängelse.

Med ryggen mot trappan tittar du upp. Det är oändligt högt i tak och ovanför den dubbelsidiga porten finns ett stort rosettfönster fullt av färgade glasskärvor. Det går inte att förneka dess skönhet. Du sänker blicken igen. En av de tunga dörrarna är uppställd i en aldrig så liten glipa, precis tillräckligt stor för att du ska kunna pressa dig igenom. I tanken tackar du en annan författare, men hoppas att hon skall lämna dig till verkligheten så fort du tagit dig ut.

Utanför faller snön i stora, tunga flingor. Det är en ny lukt som inte har funnits i din värld tidigare. Ofattbart stort och tungt vilar huset i sina tinnar och torn, fullkomligt oförmöget att följa efter dig. När du glider ut ur berättelsen lämnar du nätta och alldeles verkliga tassavtryck i snön bakom dig.

all den kärlek himlen rymmer

Det är den tid då tonårspojkar rusar i gäng längs trottoarerna och kyrkokörer lyfter tak med sina toner. När träden spiller ljusgröna löv över kanterna, när dimman ligger som en knappt synbar ande över staden, när allting tar slut och separationerna blommar ut som fyrverkerier.

En tid då Pär Lagerkvist viskar i bakre delen av hjärnan. En gång överlämnade jag all den kärlek himlen rymmer, men trots att föremålet så småningom for iväg försvann inte den. Den blev en blå cykel.

Det är en sådan tid då Storgatan ligger för ens fötter och försvinner under ens hjul och man inte vet var den ska sluta. En tid då man känner att man äger allt, och sedan förbluffat inser att ingenting är mitt. Det enda man vet är att det är vackrast när det skymmer.

viktigheter

Bucket list
Det finns en oändlig mängd fantastiska möjligheter, drömmar och idéer; långt fler än vad vi kan fylla våra liv eller ens våra hjärtan med. Men med vissa saker är man mindre benägen att kompromissa.

Få betalt för att skriva 
Bo minst ett år i ett utomnordiskt land
Ha barn, egna eller adopterade
Lyckas åka på filmfestivalen i Cannes, alternativt på något sätt medverka vid en filminspelning
Fullborda ett triathlon
Åka till New Orleans, Marrakech, Japan, Grekland, Frankrike, Sverige norr om polcirkeln
Bo i en storstad. En riktig storstad.
Bo på landet. Det riktiga landet.
Åka på en lång båtresa, till exempel över Atlanten
Göra en riktigt lång vandring, alternativt cykelfärd. Typ genom ett land.
Dela en trädgård med någon eller några
Lära mig att rida

Vad jag skulle vilja vill äga (som jag redan inte äger)
Fler cyklar! (en riktigt bra racer. en fixie. en gammal damcykel. en hybridhoj.)
Ett citronträd, ett avokadoträd, ett mangoträd

Det som jag skulle vara mest stolt över mig själv om jag gjorde
Byggde ett hus

Det aboslut viktigaste
Att jag får vara fullt rörlig. Att jag får ha alla sinnen i behåll.

Vad som inte får hända
Att jag slutar känna stora känslor. Att jag inte har kärlek i mitt liv.

startskottet

Alla som haft förmånanen att träda inför Gärningsmannens presentpapperinneslutna dörr vet att där väntar en vild värld. Växterna har tagit över ruinen. De gror ur urgröpta mobiltelefoner, glasburkar och gamla skrivare. Slingrar hungrigt från taket, mot solen, grönskar sitt fängelse, önskar sig oändliga. Ibland kan man få gå på jakt efter svärmorstungans högljutt doftande blommor. Ibland blir man förmanad att ta det varligt med späda blad i ett vattenglas.

Jag fick ett skott taget från den lystna moderplantan i vårvintras. Jag tog med det till jobbet.

Sedan dess har det funnits dagar. Dagar då det varit som en svart vägg utanför fönstret. Dagar som själen velat separera från kroppen. Och dagar fulla av solljus, entusiasm och telefonsamtal från receptionen om mystiska blomsterbud. Men varje dag har jag tittat på skottet och känt att framtiden - trots allt - är ljus.

och du ska ta mig härifrån, nu när det blåser på månen

Såg ni månen i helgen? Eller kände ni den kanske? Den var extra nära och extra stor dessa dagar. När jag jobbade på Hostel in the Forest i Georgias skogar pratade jag och en gäst om den mytomspunna himlakroppen. "Om den har kraft att dra upp havet, så tror jag att den påverkar oss också", sa hon, och jag tyckte det lät rimligt (men då bör man betänka att vi även höll varandra i händerna i en cirkel innan måltider, hade sweat lodge-ritualer och manifesterade önskningar genom att blåsa toner i en stor snäcka som stod på verandaräcket).

I mitt rum hänger Olivers stora rislampa och den får mig alltid att tänka på månen, enorm och svävande. På kvällen är här därför alltid augusti och alltid bitterljuvt. Letar man lite så upptäcker man att några av de bästa låtarna innehåller månen. Så helt oberörda av den är vi uppenbarligen inte.

Varsågoda: du är som natten och jag är som månen

there's nothing short of dying that's half as lonesome as the sound of a sleeping city sidewalk and sunday morning coming down

Promenera hem tillsammans genom iskall fågelsång och svagt, kemiskt blått gryningsljus.
Sjunga i sängen till lunchdags, sol utanför på gatan och vind genom fönstret.
Premiär för utefrukost på taket.
Skogskövling och den narcissistiska generationen i DN.
Lyssna på min vän Joejos covers och vilja gråta lite.
En lätt darrning i skelettet efter gårdagsnatten, som att sväva en millimeter ovanför marken, trampa luft.
Någon har hällt något artificiellt i Filbyter-fontänen, den bubblar och skvätter och blir ett stort badkar.
Katten som hälsar på från Skåne.
Stilla framtidsångest.

Det är någonting med söndagar. Som om de  befann sig precis före slutet. De är eftertexterna, världens ände, dödens väntrum. Allt är stilla och vackert en söndag. Allt är ensligt, oavsett hur många människor man omgiver sig med. Söndagarna bidar sin tid. De vet att de redan har kommit för sent.

vad som helst kan bli en plikt. vad som helst.

Det dröjde länge innan jag förstod grejen med Twitter, men efter att ha givit det lite tid och medelst naturligt urval sållat fram intressanta konton att följa är jag fast. 140 tecken är förvisso alldeles för lite att kommunicera något vettigt på, men folk postar en aldrig sinande mängd av intressanta länkar till  längre artiklar och poster om psykologi, IT, konst, samhällsdebatt och annat som jag tycker är spännande.

Problemet är att den enda gången jag är tilläckligt stationär vid en dator för att följa ett sådant flöde är på jobbet, och där har jag naturligtvis inte tid att läsa alla de här texterna. Det är ju närmast ett heltidsjobb i sig. Så jag har ett gmail-utkast, "blandat minne" där jag dagligdags klistrar in länk efter länk efter länk, attt läsa "en annan gång", tills de bildar en ångestlång lista av livsnödvändig information som jag aldrig hinner läsa.

Det är en ett symptom på och en metafor för så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja.

du sägs vara det vackraste vi vet, men knappast särskilt konkret

Det finns få saker som är så deprimerande som Melleruds öde torg en blåsig förmiddag. "Tänk om någon bestämde att du var tvungen att ta jobb på Konsum och bo här resten av livet" säger min pappa lömskt. "Vad skulle du säga då?"

Fan vad skönt, överraskade jag mig själv med att genast tänka. Då har man äntligen något att förhålla sig till! Precis som inom all god design måste man arbeta med begränsningar för att åstadkomma något av värde. Så också med utformningen av livet. Jag skulle ju knappast hoppa jämfota av glädje vid ett sådant bud, men skulle väl efter att ha vant mig vid tanken börja ägna mig helhjärtat åt trädgårdskötsel och romanskrivande och eldande och årstidernas växlingar, och nog få ett gott liv i vår träkåk långt ifrån allt.

Det är ju närmast sliten sanning numera, det där att valfrihet ofta gör oss allt annat än tillfreds. Men frihet som begrepp är förstås så mycket mer än valfrihet! Och det är JUST DET som utgör mitt problem med friheten. Jag tycker att den är mer urvattnad än Like-tummen, instagramfilter och arbetsmarknadspolitik tillsammans. Allt kan försvaras med friheten som argument. Min frihet att tälta i din trädgård är din ofrihet till privat mark. Min frihet att ligga med andra är min pojkväns ofrihet att känna sig tryggt och odelat älskad. Min frihet att säga vad jag vill är din ofrihet att gå på stan utan att bli kallad hora.

Friheten är tvivelaktig för att den inte går att falsifiera. Det är definitionen av pseudovetenskap, ni vet. Jag kan påstå att det finns en oupptäckbar miniatyrtekanna som kretsar kring jorden, och du kommer aldrig att kunna motbevisa det - således är det inte en vetenskapligt gångbar tes. Allt kan vara frihet. Alltså är den ingenting.

Att känna vinden i håret. Att slippa vara förtryckt. Den kittlande känslan i maggropen inför långa, okända vägar. Att ha medel att inte vara i beroendeställning till någon som vill utöva makt över en. Avreglering. Allt det kan man skaffa nya ord för, eller använda mer distinkta termer. Kalla det inte frihet, för då stannar diskussionen där.

Ingen vill väl vara ofri? Jag kan sträcka mig till att friheten är ett vackert konstverk, en utopi som såväl liberaler som socialister eftersträvar på varsin front, en symbol för vår ogreppbara, onåbara samhörighet. Häng upp den på Louvren.  Men sluta att argumentera och analysera med retoriskt fluff som är lika kontroversiellt och nydanande som...ballerinakex. Let's get down to business.

Katrineholms fallna ängel och jag

Fast jag har krupit ihop på golvet längst bort i ett hörn av stationshuset, i vara-ifred-avkroken,  av två timmars försening bittert planerande veckan i min kalender, får jag sällskap.

"Du har inga såna där fåfänga skor du", säger han uppskattande på finlandssvenska.
Jag tittar upp, ler svagt:
"Nej. Kängor."
Han mumlar lite.
"Jag har ju mina problem." En nick mot kassen i höger hand.
"..." Jag håller i pennan.
"Jag ska fixa dem...men inte själv."
"..." Jag tittar ner.
"Inte själv."
Jag bläddrar i kalendern. 1 juni, räknar två veckor bakåt. Det går visst inte så bra att koncentrera sig på att skapa en tidslinje för arbetet med Rookiefesten.

Han har tryckt på hissknappen, men antagligen fel, för hissen kommer aldrig.
"Nu blir det lite djupt, men egentligen är det samma med spriten som med smink. Man döljer vem man är på riktigt."
"Ja", säger jag."Så är det faktiskt."
"Men vem är man egentligen då?"
"Det lär man sig, med tiden", påstår jag. Kalenderbladen fladdrar, dagar och år som passerar."Efterhand. Med åren blir man sig själv."
Han funderar en stund.
"De kallar mig äckel, på stan. Det gör mig så ledsen."
"Jag förstår det."
Hissen plingar till. Han kliver in, vinkar.

Jag vinkar tillbaka. Och kallar mig själv äckel. För att jag knappt vågar titta en egentligen ganska likasinnad medvarelse i nöd i ögonen, av rädsla för att bli fångad i hans värld.

dagsvärken

Om djuren kunde prata så skulle de fråga oss människor "Varför håller ni på och flyttar på saker hela tiden? Det är ju det enda ni gör"

Så sa min mamma en gång. Det är en tämligen relevant kommentar till mina aktiviteter den här dagen. Igår slog vi ut en vägg, rev ett tak och bröt upp ett brädgolv, jag och min pappa. Det är i utbyggnaden på vårt 1800-talshus, min gamla barnkammare, och jag hittar paljetter och pengar och nerrasade minnen bland alla spån och murbruk. Under plankorna fanns en massa betong, så idag tar vi fram Spettet (ja, det förtjänar att inledas med versal), slår sönder lagret, river upp det bit för bit och slänger ut genom fönstret.

Sen kommer Stenarna (som det om möjligt är ännu mer angeläget att kapitalisera). Någon som byggde det här huset en gång ville ställa det på ett knädjupt lager av stenbumlingar. De släpade väl dem från någon åker, bröt ryggar och livsglädje på vägen. Det var före det här med vettig isolering var en stor grej, så nu gör vi detsamma, fast åt andra hållet. Utanför fönstret bildas en gigantisk hög som vi transporterar iväg med 22 enträgna, svettiga skottkärror.

Man kan ju frestas att tro att det här med på ett närmast koncentrationslägermässigt sätt frakta all den sten som burit upp ens barndom är ett rimligt dagsverke, men då har man aldrig träffat min pappa. Med kvidande muskler och utmattat fnitterattacksfyllda lungor ägnar vi oss därefter att frakta tre (3) av varandra beroende sängar från övervåning till magasin och tvärtom.

Jag går in i långdistansläge och tänker på böndernas händer som en gång rört vid samma stenar som jag. Hur de och jag fört en envis kamp mot bumlingarna, men att stenarna själva bara ligger där obrydda och slumrar genom århundradena. Jag tänker på alla vackra, konstiga, sentimentala och nedpackade saker som ligger i vårt enorma magasin. Och sen tänker jag att det börjar bli hög tid att komma igång med att fortplanta sig, så att jag slipper ta ansvar för alla dessa mentalt och fysiskt massiva prylar själv.

Nu: eld och champagne!

just bring your savings and a bottle of wine

Allt jag vill dessa dagar är att stjäla bilar,
dricka öl och ägna mig åt vackra, starka saker. Stora dramatiska gester och färgsprakande detaljer. Att sommaren ska explodera nu genast. Flytta till San Fransico eller en hippiegård någonstans där det inte alltid regnar och hjärtat fryser till is.

Vadan denna totala ansvarflykt? Efter ett liv av duktighet, ett konstant Luthersk handhållande, pragmatik. Det är plötsligen nu de banala drömmarna kommer. Det är nu blicken fastnar i fjärran och cellerna skaver mot varandra.

Vi tror inte på ansvar. Vuxenheten är ett skällsord för oss. Det anständiga liv som generation efter generation före oss har strävat så efter är plötsligen under vår nivå. Jag älskar att befinna mig i vackra hem men kan inte tänka mig att äga något annat än cyklar och kanske några böcker. Jag myser inombords av mina äldre kollegors familjebestyr ryser vid tanken på att ha egna. Jag beundrar hårt arbete men känner själv att jag måste göra något som jag är ödesbestämd att ägna mig åt.

Vi vill bli älskade ovillkorligt. Vi lovar inte att vara där när ni faller.

Jag vet vad vi är rädda för, men varför? Varför är vi så rädda? Och är det befogat?

Måste återta långsamheten och långsiktigheten. Måste lära mig att se nyanserna. De försiktiga vibrationer som egentligen är det som gör livet stort.

du tittar i en atlas, bläddrar och gråter

Hur kan livet någonsin räcka till när man en gång har sett New York City?

Ett stort bett i det stora äpplet, kunskapens fatala frukt, vetskapen om att vår generation i vår samhällsklass i vårt land har alla möjligheter, och om inte våra liv blir vackra skimrande mångfacetterade guldglittrande framgångsrika så har vi bara oss själva att skylla.

Alla städer, vatten och platser som vi aldrig ska få se. Alla liv som vi aldrig ska få leva.

Ingenting kan vara nog.

Prologer

Pappa gav mig en pulsklocka. Hen tänkte väl att jag skulle satsa på träningen nu när jag inte har något annat att göra. Haha! Som om. De gav mig ett halvår. Jag bad om tolv månaders frist från livet, fick hälften. Det är okej. De försörjer mig ju. Och jag kunde inte ens argumentera för varför det behövdes. Jag hörde ju hur banala orden lät innan de ens lämnat mina läppar. Meningslöst och varför och ingenting och hur kan vi leva när vi vet att vi ska dö växte i munnen, och jag svalde dem. Jag är inte ledsen. Jag förstår bara inte hur folk kan gå runt och vara målmedvetna hela dagarna.

Men det var fint av honom. Med pulsklockan, alltså. Jag blev lite besatt av den, faktiskt (och jag gillar att vara besatt). Det första jag gör på morgonen, efter att jag känt på livet och efter att jag pratat lite strunt med min nakna spegelbild, är att spänna fast sensorbandet straxt under brösten. Och den stora GPS-klockan på vänster handled. Jag dricker juice och läser Dagens Nyheter och har pulstoppar vid Utrikes och debattartikeln om omöjligheten att komma överens i energifrågan. När Axel ringer med sin mörka, välbekanta röst och säger kom tillbaka till skolan ditt emo, tickar den fridfullt på i 70. Och när brevbäraren kommer med ett vykort från min peruanske brevvän José slår den i taket. Det är som jag misstänkt. Jag har en transekvatorial crush. Den här manicken gör att jag har slutat vara hemlig för mig själv. Jag skulle likagärna kunna vara genomskinlig, på det bra sättet. Jag ser mitt blod strömma genom kroppen och mina tankar sjuda i huvudet nu.

Men trots detta, så kan jag svära på att jag när jag vaknar om mornarna svävar jag, om än aldrig så lite. Ett människohår av luft mellan mig och det champagnefärgade lakanet. Ett tunt, råttfärgat strå av nordisk kvalitet, visserligen. Men ändå. Jag är alldeles lätt, i väntan på katastrofen. Jag känner det. Det är elektricitet i luften. Jag längtar efter stormen. Den ska ta oss bort och göra att vi börjar bry oss om det som är viktigt och riktigt igen.

Det är november i Göteborg. Jag tog på mig min största och ruggigaste tröja och gick till ett hotell jag brukar gå förbi. Jag gick in, beställde den enda drink jag kan namnet på i baren. Long Island Iced Tea. Jag läste om den i en Rocky-serie en gång. Det måste vara något bra. Bartendern trodde att jag skojade, frågade om jag ville ha cola, jag stirrade oförlåtande på honom och visade mitt leg som precis idag blev giltigt för sådana här aktiviteter, faktiskt.

Jag blev full, det kändes annorlunda än jag trodde. Bättre. ”Vilken stor klocka du har”, sa bartendern. Jag var långsur och sa ”Tack. Det är för att jag ska kunna mäta ut våra återstående sekunder bättre”. Hen såg ledsen och förvirrad ut. Folk som hänger på sådana här affärsresehotell är nog inte som jag, oftast. Jag ångrade mig. ”Egentligen är det mitt hjärta”, sa jag. ”Kolla här. 110 slag i minuten. Om jag inte hade varit så stolt hade jag kanske erkänt att det nog är på grund av det här teet jag fick av dig.” En kvinna vid ett bord tog otåligt upp sin mobil. Ett bullrande skratt hördes. En kille i orange mössa kom in genom dörren. A man walks in to a bar, tänkte jag. Och kände att precis nu skulle berättelsen börja.

Inspiration: Scandic Crown, en födelsedagspresent, den där känslan av att sväva över marken

de fäller alla kronblad igen som grät de blod för att livet är så kort

Jag och min mamma brukade gå långa, långa promenader med hunden om långfredagarna. I Dalsland luktade det jord och gräs och eldrök i vårkall luft så här års. Hönorna sprätte tanklöst i trädgården, medan jag stirrade mot den knallblå himlen över det torra fjolårsgräset och var uppfylld av grandiosa känslor som var för stora för en barnkropp, men som jag förstår bättre nu.

Den här långfredagen snöar det våldsamt i Linköping och hunden och mamman har återförenats med den jord som inte förmår dofta genom slasket. Jag springer en asketisk mil istället.

Jag lyssnar på hiphop så väggarna skakar och får hela kollektivet att lukta citronsåpa. Jag väcker vår surdeg Fritiof till liv, tänker att hen ska få återuppstå så här till påsk. Jag bakar pizza med latinska ingredienser som jag köpte med mig från en annan värld för 5 dagar sedan.

Det är stort att vara vuxen, ensam och fri. Jag brukar aldrig skatta friheten särskilt högt; jag sätter alltid gemenskapen, kollektivismen och tryggheten före. Det är personligt, ideologiskt och politiskt. Men sådana här dagar av självvald isolering blir levandet väldigt påtagligt och den berusande känslan av jag kan göra precis vad jag vill bultar hårt och storslaget i bröstet.

Linköping är en spökstad. Hela centrum är nedsläckt, igenbommat och övergivet. I något hörn skymtar en skugga med en kasse. Jag impulsköper vita tulpaner. Jag tycker om vita blommor. De är så olika oss människor. En provocerande absolut skönhet; sorgsen, dramatisk och ljus.

Jag hör mig själv säga var är du? till himlen. Finns du alls någonstans? Sen kan jag inte låta bli att le plötsligt. Hen bor ju i mig. Sådana här enskilda dagar känner jag henne i varenda steg. Ensamheten var hennes bästa vän och fiende. Jag har ärvt alla tankarna, viljan och historien. Jag är som hen, fast vildare och gladare.

allt är fysiskt, allt hänger ihop

Veckan är en ihoptryckt ellips placerad snett i det tredimensionella rummet, där dagarna är icke-symmetriskt utplacerade, början och slutet på helgen är de punkter där den vänder som skarpast. Året är mer runt och annorlunda vinklat, med augusti närmast mig och årsskiftet längst bort. Siffrorna kommer snett nerifrån, beskriver en halv urtavla från 6 till 12, tonåren strävar brant uppåt höger, sedan löper talen nästan horisontellt, efter hundra försvinner de uppåt i otydlig rök.

Måndag är lila och tisdag mintgrön, torsdag är också grön fast i en annan nyans. A är en kvinna och B är en man, kvinnligast av dem alla är L. 2 är en lite tillbakadragen pojke, 8 en pålitlig och omhändertagande storasyster, men akta er för 3 för hon är en riktig retsticka.

Jag kan inte välja det här, det är fixerade sanningar i min hjärna, som perception. Det är något av en chock att upptäcka att inte alla tänker så här.

penetration

Någon har twittrat från Marianergraven. Twittrat. Fågeln som aldig kan hålla tyst har viskat kolonialistiska utropstecken i världens öra. Jag kan inte komma ifrån känslan av att det är som att våldta vår planet. Eller att lägga upp henom på ett bord i borstat stål, slå på operationslampan och dissekera henom bit för bit.

Jag må vara både dåtidsromantisk och bakåtsträvande - min hittills största miss är att en gång ha avfärdat Spotify som något som "inte skulle funka" - men jag kan inte bara ignorera hur min mage skriker över allt som går förlorat när vi hela tiden ersätter den dunkla, taktila, skrovliga verkligheten med lysrörsbelysning och tvådimensionella gränssnitt.

När jag var liten snurrade jag på vår gamla jordglob och drömde om vita fläckar och ogenomträngliga regnskogar, platser där fortfarande vad som helst kunde finnas. Gudar och monster och magi och bortglömda skatter.

Nu är världen alltmer genomskinlig. På gott och ont delar och konsumerar vi statusuppdateringar, livsflöden, wikinformation och hemligstämplade dokument. Och precis som jag inte tror på fullständig ärlighet, så vill jag inte leva på en planet utan hemligheter.

de namnlösa

Jag är på yoga inne i Länsmuséets konsthall. Ledaren är kanske 40 år och pratar skånska på det bra sättet och hon är alldeles lugn och vacker och så långt från en medelålderskris man kan tänka sig. På våningen under spelar ett lokalt band inför en gles publik uppsatta på tafatta fällstolar, det låter så där skramligt som det alltid gör. Vi strömmar förbi dem på vägen ut i den mörkblå stadskvällen.

Bakom mig i kön på Hemköp står en vithårig farbror i unga träningskläder. Han kollar på sin smartphone och radar upp varor på bandet. Keso Mini och rökt skinka och energidryck kommer åkande mot mig och jag tänker oj vad ungdomlig och sportig han är. Då stoppar han ner telefonen i sitt stora, praktiska fodral som även är en plånbok, och lägger upp en burk västkustsallad. Ordningen är återställd. Gubbs will be gubbs.

Vid utgången står en piercad tonåring i spretigt hår och keps och snälla ögon alldeles still, som en skyltdocka.

På en av de stora stenplattorna som ser ut som enorma Mentos i S:t Larsparken balanserar en kanske lite full, kanske lite galen, eller kanske helt vanlig, man med armarna uppsträckta i luften och predikar om vad vi behöver och inte behöver.

"Jag behöver er", tänker jag. Tänk om ni visste hur ni berörde mig. Tänk om ni förstod hur varje ord ni säger vägs i mitt blodomlopp. Att era gester är som slag och smekningar på min kropp. Era blickar som laser och solsken. Ni betyder något. Ni är viktiga. Få aldrig för er något annat.

rösterna

Alltså rösterna. Vissa av dem.

Sådana där lugna som brukar prata på nattradion. Och alla basröster. Jag älskar, älskar, älskar att höra dem sända mullrande vibrationer rakt genom min kropp. Eller Göteborgstjejer med mjuka d:n som får en att bara vilja vara lesbisk och flytta till Hisingen, eller kanske vara deras hund.

Riktigt smörkrämstjock amerikanska som invaggar en i trygg förvissning om att livet bara är en film eller kanske en bra reklamannons. Men det allra bästa är norrländska. Umemål. Det är som fint sandpapper som slipar ner alla världens hörn och kanter. Sprider sol och verklighet och lukt av granskog. Ingenting kan vara riktigt dåligt så länge jag har norrlänningar i mitt liv.

I don't know, he's always wearing shades

Nu är det vår igen! Det firar vi med lätta steg och den mest banala och tjusiga musiken som finns.

spring is a girl group & sun is a 60's chorus

mvh knugen

Här sitter jag och jobbar hela helgen med ett hemligt projekt - nej, tyvärr inte hemligt som i coolt, banbrytande, av någon annan initierat, bara en personlig grej - så jag tänkte att jag kan ge er mitt bästa prokrastineringstips för dagen. Nämligen min favorit-meme för tillfället, Swedish Problems. Dör av underhållning.

hell, I can't even drive a car, but I'd kick your ass at Mario Karts

Det är inne på Monki som jag får den där känslan. Vem som helst kan förvisso känna sig lite utomjordslig i den där knarkiga klädbutiken, med alla dess dubbelspeglar, svängdörrar, färgglada tygsstycken, märkliga snitt och namngivna små varelser i plysch. Men de spelar The Ballad of John and Yoko och plötsligt känns det som om 2012 inte är på riktigt. Som om det bara är en dröm, en dystopi, en LSD-tripp från 1969 - ett år som verkligen existerade i all påtaglighets prakt. Med människor som var på riktigt. Med riktiga sysslor, riktiga visioner och riktiga revolutioner.

2012 tjänar våra kroppar som biologiska batterier åt den globala uppvärmningen, medan vi äter facebook-blå piller och lever i en virtuell värld av statusuppdateringar, bloggar, twitterflöden, trender och i-landsproblem. 2012 stompas våra hjärnor till ambivalent puré av en tjusande, dånande, allsuppslukande ström av information. 2012 sitter jag i ett fordon som spinner som en stor katt i 120 och streamar låtar från en databas som innehåller all musik jag kan komma på till en telefon som i sin tur trådlöst spelar upp mina önskemål i stereon. Kom inte och säg att DET inte är att leva i framtiden. Jag är inte riktigt säker på att det här har hänt.

allt är kommunikation

"Du har min penna" sa jag när jag gick, och han såg fullständigt oförstående ut. Pennan hade beskrivit bågar och kullerbyttor i hans händer, han hade slagit en osynlig takt med den, uppgivet lagt den ifrån sig för att sedan med ny beslutsamhet plocka upp den igen. Men utan att märka något.

Jag tycker om det där, folks tendens att omedvetet sysselsätta sina händer med vad som kommer i deras väg. Servetter rivna till konfetti, ölflaskors avpillade etiketter, en tågbiljett vikt till ett flygplan. Att vi inte kan komma ifrån vår absoluta fysiskhet som liksom bara vill bryta igenom. Och det där att vi inte alltid har huvudet med oss, att vi är så mycket mer än vårt medvetna jag. Rörande djur med impulser, beteenden och önskningar som inte går att styra, även om vi gärna lurar oss att tro att vi har kontroll.

I romanen Kärlekens Historia, som är en bok om en bok - men också om New York och ålderdom och ensamhet och kärlek - skriver Nicole Krauss om Tystnades Tidsålder, den imaginära tid då vi samtalade enbart med gester istället för med tal. Och allt vi gjorde därför var kommunikation.

Om det ibland händer att dina händer hänger tafatt i slutet av dina armar vid stora sammankomster eller tillsammans med folk som du känner dig främmande för - om du inte har någon aning om vad du ska göra med dem, om du drabbas av den sorg som har att göra med att du inser hur främmande din egen kropp är för dig - då beror det på att dina händer kommer ihåg en tid när uppdelningen mellan hjärna och kropp, sinne och hjärta, det som finns inom oss och vad som syns på utsidan var mycket mindre.

Ibland är våra kroppar svaret på frågorna som inte ställs högt. Och ibland är de bara i vägen.

vi kanske ses, det finns en chans, på någon spårvagn nånstans

Känslan av att ha sol, smuts och saltvatten under skinnet. Det är så hen låter, vår älskade & hatade & andra stad. Hen är onekligen besjungen; bejublat, besegrat och bespottat. Det här är bara låtar om henom.

Åh Göteborg

varje gång jag väljer mjölk pratar de osynliga rösterna med mig ur kyldisken

Ingen plats gör mig så paranoid som mataffären. Det kanske är något med de trånga gångarna, det zombiesläntrande kroppsspråket hos besökarna eller blickarna som autistiskt skannar av hyllkanter och kilopriser.

Eller så ligger det hos mig. Man är sällan på topp på Hemköp. Har inte garden uppe. Där man får vara sig själv för en stund.

Det skulle kunna vara djuret inom en som gör sig påmint, medan man defensivt stryker fram med famnen full av filmjölk och frusen spenat. Har du någonsin försökt ta maten från en hund som äter? Morr. Det brukar inte vara vackert.

Hur som helst svettas jag alltid lite i hårfästet när jag hör steg bakom mig på väg till naturgodiset. Kan inte koncentrera mig om någon försöker välja solrosfrön bredvid mig. Vill bara att tjejen vid tvättmedlet ska gå sin väg. Tittar mig över axeln medan jag klämmer på en avokado. Får klaustrofobikänningar när jag går bakom en rullatortant i passagen på väg mot mejeriprodukterna. Och hetsar fram mot kassorna för att kunna glida in i den kortaste kön, bara för att inse att det endast är för att hindra mig som gubben i kassan fipplar med sina mynt och kuponger.

Neurotisk, jag? Förstår inte vad ni pratar om.

besök från rymden

Om ett gäng utomjordningar en dag landade på Storgatan. Om de tittade på mig med sina facettögon fästa på axlarna, vinklade sin tre huvuden på sned. Och om de sedan plockade fram sin universella översättarmaskin ur lönnluckan på sin farkost och frågade mig vad det var för plats de kommit till.

Då skulle jag berätta om hur det känns första gången solen värmer på sex månader. Om hur himlens höjd korrelerar med hur vi mår. Jag skulle berätta om fredagar. Vi skulle ta en öl på NH och de skulle grina illa men jag skulle lova att de skulle tycka bättre om det nästa gång. Och säga att det är ofta så det är här, att de saker man tycker bäst om är sådant som man måste vänja sig vid. Jag skulle ta med dem på en tur på kanske en moped och berätta att det ni känner nu är vinddrag, och det är ett av de enklaste medlen som finns här på jorden för att må bra. Sen skulle de få följa med upp på mitt rum och jag skulle spela oändligt mycket bra musik för dem. Jag skulle ställa dem framför högtalarna och säga känn!

Jag skulle laga spenatsoppa och laxburgare och råbiff och lussekatter. Och jag skulle skicka med dem en ask lakrits.

Jag skulle säga: här på jorden har vi alla möjligheter och alla problem.

Vi känner oss ensamma nästan jämt, trots att vi vet att vi tekniskt sett är ett gemensamt system, bara delar av en och samma maskin.

Vi tycker om att tävla och att vinna, och på sätt och vis är allt en tävling här, för så är det i ett perfekt balanserat ekosystem. Samtidigt som det borde vara precis tvärtom, att när en vinner så vinner alla.

När vi är unga umgås vi fritt med varandra, men ju äldre vi blir, desto mer isolerar vi oss i mindre, väl definierade grupper som det är väldigt svårt både att öppna upp och att ta sig in i.

Jag skulle berätta att vi har hittat på nya gudar, trots att de enda vi behöver är solen, åskan, havet och vinden.

"Jävla hippie", skulle de säga då, packa ihop sitt pick och pack och sen fara vidare genom solsystemen.

the one

Den här sju centimeter höga skapelsen fick jag för tre jular sedan i London, och sedan dess har jag använt den nästan jämt. Jag gillar ju små saker, så överallt har den fått följa med. Otaliga festkvällar framför spegeln i vårt fallfärdiga hus i Kanada. Bondetidiga mornar på farmen i Alabama. Bara ibland när jag jobbade på Hostel in the Forest, för där förstärktes alla syntetiska lukter så himla mycket, eftersom vi var i skogen hela tiden och bara använde Dr Bronner's Magic 18-in-1 Soap (ja, den var superekologisk och kunde användas till allt från hårtvätt till tandkräm och insektsmedel). Och hela vägen, på bussar, stigar och 4000 meter, från södra Argentina till Ecuador låg hon i min väska.

Sötsalt sommar i Norrland. I badrummet i Brooklyn där jättekackerlackan bodde. I Landskrona där den hittade en syskonflaska som var likadan fast mycket större. Jämt, jämt, jämt i Linköping såklart. Jag tänker att hon borde lukta mindre och mindre som CK One och mer och mer som livet och äventyret. Och trolleri. Vi har ju hängt nästan varje dag i över två år, jag och den lilla. Ändå är en tredjedel av henne kvar.

Förtjänster

DEL I

Jag hatade honom. Alltså förföljde jag honom. Eller om det var tvärtom, kanske. Jag är vad du skulle kalla en stalker, men jag tycker inte om det ordet. Alla har vi våra skäl.

Jag har sett allt, jag kan hans liv bättre än vad han själv gör. Och ändå är han perfekt.

Jag ser honom på morgonen när han äter frukost (gröt, en knäckemacka med ost, ibland ett ägg, juice på helgerna) och när han går och lägger sig (lyssnar på musik i sin iPod, skickar några sms, ställer klockan). Jag ser honom i skolan (bland trånande tjejer med leggings och anteckningsblock) och på fest (bland trånande tjejer med kajal och xider). Jag såg när han vann sin första skidtävling, när han spelade sin första låt på gitarr, när han fick sin första fylla och när han förlorade oskulden.

Ni kanske tycker att jag är obehaglig, det hade jag också gjort. Vad kan jag säga? Jag har inget behov av att försvara mig.

Han har inte gjort ett enda misstag i hela sitt liv. Jag vet, för jag har sett allt. Han är sladdbarn till vår bys lokala motsvarighet till Brad och Angelina, ett gift par strålande av framgång, lycka och skönhet. Av en evighet som inte kan brytas av lasersvärd eller osagda ord. Hans två äldre syskon avgudar sin lillebror och förlåter honom att han har haft det lättare än dem och gör allt de gjort, fast lite bättre. Jag skulle inte förlåta honom; för mig är han bortom förlåtelse. Sådana som han är skälet till att sådana som vi lever miserabla liv i skuggan.

Jag tror på det här med balans, förstår ni. Alla resurser är ändliga. Precis som vi måste slåss om den mängd guld, olja och livsmedel som finns här på jorden, så finns det en viss mängd positiv energi att fördela. När någon känner sig värdelös känner sig någon annan lyckad. När någon går hem med flickan går någon annan utan. Och så vidare. Men! Han har fått hjärnan. Han har fått utseendet. Han har fått den ihakande blicken, den snabba munnen och det soliga humöret. Den starka kroppen, de lätta stegen och det beroendeframkallande skrattet. Koncentrationen, kreativiteten, fliten och spontaniteten. Det blir inte något över till sådana som oss. Rakryggad går han ut, alltid ut, trampandes på det som hade kunnat vara vår lycka.

DEL II

En gång var det en sommar som var så där oöverskådligt utsträckt som de bara kunde vara innan ens hjärna lärt sig att automatiskt dela in livet i något så banalt som lunchtid och veckodagar. Vi sov i ett tält i min trädgård, ett fort utrustat med ficklampor, gameboys, serietidningar och kolasnören. Till midnatt höll vi vaka och när det självlysande visarna på hans GUL-klocka passerade varandra väntade vi på att alla spöken skulle stiga upp, som vit rök i buskage och bakom äppelträd. Men de kom aldrig. Vi sov och när vi vaknade var tältduken färgad bjärt orange av solen. Det var varmt och kvavt därinne. Det finns ett polaroidfoto av honom, han ser rufsig och glad ut och några fuktiga hårtestar är klistrade mot tinningarna. Det är infört i min bok nu. Sedan började vi brottas, han vann så klart, vi låg och pustade i värmen. Han skrattade och såg mig i ögonen. Jag kände att jag hade stånd. När jag lade min hand på hans mage fortsatte han bara att titta på mig med sin självklara blick.

Efteråt. Då drog han upp dragkedjan, klev ut ur tältet, ur trädgården och ur mitt liv. Solen sken på hans tunna armar hela vägen. Jag steg också ut ur livet, resten av sommaren låg jag i fotändan av min säng och kikade in i hans rum på andra sidan buxbomhäcken, eller patrullerade den julitomma gatan med min röda Crescent.

När grönskan var så mättad att man fick för sig att den var nymålad och skulle färga av sig vid beröring, när nätterna smög sig på allt tidigare och månen hängde stor och orange i skogsbrynet, började vi högstadiet. Det var då jag förstod att han stal från mig, för i takt med att han växte krympte jag bara. Han steg som en stjärna, spräckte kläder och vann mark, medan jag försvann in i klottret i tegelväggarna, fastnade i tuggummiklet under bord och bänkar. Men att vara osynlig har sina fördelar. Han mötte aldrig mer min blick, men jag kunde låta den övervaka alla hans timmar utan problem. Och jag började föra bok över allt som jag skulle ta tillbaka.

DEL III

Nu slår jag igen pärmen, stryker över den en gång med handen, som något som man vill skydda men vet att man måste släppa fritt. Ett ögonblick stirrar jag ut i tomma luften, låter intigheten förbereda mig på vad jag måste göra. Om tjugo minuter kommer han hem från träningen. Han kommer att behöva dricka mycket vatten och innan han går och lägger sig blandar han ut en kapsyl MiviTotal Sport i glaset han alltid har vid sin sängkant, för att sedan tömma det i ett svep. Det smakar redan vidrigt så han kommer inte att märka den extra tillsatsen i flaskan.

Naturligtvis är ingen hemma, men de förvarar fortfarande en extranyckel hängande under trappan upp till verandan. Mina fötter sjunker ner i den chockerande välbekanta heltäckningsmattan ända upp till övervåningen. Det är första gången jag är i hans rum sedan den där sommaren. Allt är mindre nu. Ljuset är dunkelt och det luktar man och tvättmedel och jord och jul av hyacinten i fönstret. Bokhyllan är full av CD-skivor och Illustrerad Vetenskap. Ovanför sängen sitter en Pulp Fiction-affisch. Det är kallt, och jag huttrar till. Egentligen är det märkligt anonymt där inne, som om hans ande aldrig hade rört vid väggarna.

Jag går in i det anslutande badrummet, ljusknappen sitter till vänster, mycket lägre än vad jag minns. Lysröret blinkar några gånger medan det tänds, mitt ansikte flimrar i spegeln, av-på, av-på, en sekund hypnotiseras jag av min egen blick. Men där finns också en annan silhuett. Jag känner en tyngd på min axel, en sprakande elektricitet, värmen som sprider sig ut i kroppen. Han är där. Utkliven ur skuggorna, ur berättelsen. Förstenad tittar jag ner på hans hand. Han tar steget in i rummet, vänder mig ett halvt varv. Det skarpa ljuset som obarmhärtigt gräver gropar i min hud skapar en gloria kring hans kontur.

”Jag har sett”, säger han lågt. ”Jag har sett allt. I korridorer och kiosker, bakom buskar och hörn. I fönster, speglar och genom halvöppna dörrar. Varför gör du så här?” På nära håll är han overkligt stor. På nära håll känner jag nästan inte igen honom. Jag får en impuls att springa men är fastfrusen i den ljusblå ryamattan. All min besvikelse exploderar i ett plötsligt knytnävsslag. Han fångar med enkelhet min handled i luften i ett obrytbart grepp. Våra ögon är lika låsta, mina obestämda och färglösa i hans lugna blå. Hans fingrar glöder mot skinnet. Jag lägger en hand på hans höft. Han tar inte bort den den här gången heller.

Inspiration: Apflickorna, en diskussion om balans, och en väns berättelse.

sömnlös

Varje kväll går jag till sängs och varje kväll är jag lika lite redo. Jag är inte intresserad av att sova, att finnas utan att vara medveten om det. Jag är liv. Det finns så mycket tankar kvar att tänka. Så jag tänker lite på döden och lite på natten och lite på alla andra men mest på mig själv. Ibland har jag armen kring en annan person, då går det lättare. Jag lyssnar på regnet och på S:t Larskyrkans klockor. Ljudet av regn är bland mina bästa, men det är aldrig rogivande som jag tror att det ska vara, det är intrigant. Det får det att röra sig lite under de nedersta revbenen. Jag tar ett djupt andetag och tänker mina godnattesagetankar som för länge sedan slutat verka.

Utanför min port står en sommarvind. Han fladdrar lätt i draget när någon öppnar dörren och kliver ut strax innan gryningen. Då stiger han upp för trapporna, sipprar in i brevinkastet och slår upp dörren till mitt rum på vid gavel. Han väcker mig med ett drag vid min kind, stryker bort mitt hår, skopar upp mig ur sängen för att ta mig bort härifrån. Jag kan gå själv säger jag. Jag är gjord för att putta folk i ryggen eller sinka deras framfart säger vinden.

Detta händer i mitt huvud natt efter natt efter natt.

Jag är liv men vill alltid bort: jag är dissonans. Jag vakar.

intervju med författaren

Jag blir intervjuad av en journalist. Han har hipsterglasögon och lite vågigt hår i snedbena och viker upp spiralblocket framför sig trots att hans telefon ligger på bordet emellan oss och spelar in vårt samtal. Han harklar sig.

Ditt språk beskrivs ofta som ganska...poetiskt. Varför väljer du att uttrycka dig så?

Det är inte direkt ett medvetet val, det är bara så det kommer ut ur mig. Det handlar mycket om rytm och mönster, det måste se rätt ut och låta rätt i huvudet. Det är inte tvådimensionellt liksom.

Jag har också lagt märke till att du har en del referenser till musik i det du skriver?

Ja! Det har faktiskt en del med det där med rytmen att göra. Och precis som för typ alla andra betyder musik väldigt mycket för mig, eller har framför allt gjort historiskt. Ibland tror jag att det är den som har format mitt språk. Som om man skulle kunna mappa ett Kent-konvolut mot någon av mina texter och få upp precis samma struktur, haha. Musiken rättfärdigar och förstärker meningen hos orden, ja men gör dem sanna och speciella, på ett sätt som inga andra medel kan. Men jag är ju dondöv och taktlös. Att själv producera uthärdlig musik är för mig helt omöjligt. Så jag får göra det genom text istället. Det jag skriver är texten till musiken som finns i min kropp men som aldrig kan komma ut som toner.

Gro, det som slår mig nu när vi pratas vid är att jag inte alls upplever dig som den person som ligger bakom dina texter. Du framstår ju liksom inte som lika smart eller vältalig så här i verkligheten?

Jag vet. Det är dels för att verkligheten och texten går i olika tempon. Min hjärna tänker på samma språk som jag skriver, men när jag måste interagera med en ganska komplicerad och oförutsägbar omgivning genom min kropp - med röst och minspel och gester och andras reaktioner och en massa nya parametrar - försvinner en del av det där. Jag hinner inte med och när tankarna filtreras genom köttet - usch, det där framkallade en äcklig bild i mitt huvud - förvrängs de. Eller kommer inte ut alls. Men jag tror att det är bra också... När jag var femton fanns det en låt som hette Ett meddelande från Doktor Kosmos och de radade upp en massa saker. En av dem var var hellre trevlig än intressant, vilket jag tyckte var HELT obegripligt då eftersom det var i min svåra - svårare - period. Men nu tycker jag det är helt rätt. Intelligens och analys har en enormt viktig plats i riktiga diskussioner, men när man bara ska hänga skulle det vara fullkompligt outhärdligt om jag var som jag skrev.

Mm. Det här du säger att du liksom inte hinner med i verkligheten, och att du begränsas av det fysiska i den - är det så att du tycker att det är lättare att umgås i skrift?

Alltså...ja. Ja, det gör jag. Fast det finns enormt mycket som går förlorat i det mediet. Verkligheten är ju så mycket mer intensiv och nyaserad. Men sen...fiktionen. Det finns en klar fördel med den. Där kan man forma miljöer, skeenden och folk som man vill ha dem. Du finns ju till exempel inte i verkligheten, men i berättelsen finns du och är intresserad och ställer frågor som möjliggör att jag kan prata en massa om mitt favoritämne, det vill säga mig själv.

Så egentligen tycker du bättre om fiktionen än verkligheten?

Nej. Jag älskar verkligheten! Jag älskar det faktiska, råa, närvarande livet så mycket att jag knappt kan sova om nätterna och jag är jättejätterädd för döden. Inte för att bli överkörd av en buss eller så, men för dess oundviklighet och för att vi finns här en så kort tid. Men det är just därför jag skriver. Varje sekund försvinner efter att den har skett, men om man väver in den i berättelsen - som kan spänna hela vägen från dokumentär till fiktion, men vi vet ju att en obejktiv sanning, alltså den perfekta "verkligheten" egentligen inte existerar - finns den kvar mycket längre. Jag ägnar mitt liv åt att konstant planera framåt och sortera bakåt, jag dagdrömmer mig till sömns och jag skriver texter, allt för att hålla fast - eller kanske snarare multiplicera, tänja ut - den ständigt flyende verkligheten. Jag är besatt av att dokumentera livet, som det är eller som det kunde vara. För nuet är värdelöst. Det existerar ju kortare än ett ögonblick.

fyra snabba takter

I. Vi stod vid fönstret och tittade ned på gatan, medan regndropparna ritade tynande spår längs glaset och tiden diskret promenderade förbi. Det var nästan mörkt nu och där ute pågick nog livet, rött och ömt och bultande, men vi varken kunde eller hade intresse av att känna dess intensitet uppe i rummet där vi befann oss. Våra händer löpte om varandra, beskrev kurvor och geometriska figurer, evighetsåttan. Livet hade tagit sin knalliga neongula märkpenna och ritat en rektangel runt just detta rum, accentuerade vår enhet och allt annat föll bort i betydelselöshet.

II. Snön låg i drivor den vintern och den var på alla sina olika sätt. I löjligt stora tussar föll den från en nästan mjölkvit himmel, sträckte ut sig i all sin glittrande, droppande prakt under januarisolen och smulades sönder till torrt, stumt puder i minusgrader så kalla att andetagen avstannade. Men vi frös aldrig om våra händer för de var ständigt sammanlänkade. Vi eldade och bakade bröd och spelade spel och promenerade och drack rödvin ibland och vi var alltid vid varandras sida, passivt, utan att ens ta beslutet. Självklarheten var större än känslan och känslan var fortfarande större än rädslan.

III. Våren rasade, våldsamt och maniskt flöt den genom bäckar och pollenvindar och genom våra ådror. Den satte fart på något som varit alldeles för stilla, och nu när det till sist fick röra på sig gick det inte att tämja igen. Men vi försökte. Vi sträckte ut våra sargade fingertoppar mot varandra igen och igen och visste aldrig när - bara att - smekningen skulle förvandlas till ett snärtande slag. Det var som tourettes, det betydde ingenting, det var bara tvunget, tvångstankar, obsessive-compulsive destructive disorder. Varje dag ritades upp som en aktionspotentialkurva: fåfänga försök och förrädisk, nervös harmoni tunn som nattis – krossad, i fritt fall, rasandes igenom den kritiska nivån, tills vi insåg och ångrade och somnade utmattade i status quo.

IV. Det enda som fanns var vi. Vi var som en melodi som inte gick att fördriva ur huvudet, utan bara spelades upp från sömn till vaka och sömn igen. Men vi började som Vintervila och vi slutar som en duett mellan Eminem och Rihanna. Lakanen är ihoptvinnade och fuktiga och solen ger rummet feber. Asfalten smälter bortglömt utanför och livet som fanns där i höstas har flyttat till platser närmare vatten. Ena sidan av 140-sängen är vakant när mina ögon öppnas den morgonen och hjärnan för första gången på trehundrasextiofem dagar tänker: jag.

Inspiration: Woke Up New (The Mountain Goats), Maken (Gun-Britt Sundström), mitt fönster, omgivningens tendens till parbildning

om förlusten av något man inte förstått att man haft

Far promenerandes i Georgias vinterskogar. På väg mot Sverige.

Så länge jag kan minnas har min far bott i USA. När jag var liten var det bara en normalitet, med den fördelen att jag varje gång han kom hem erhöll en ofattbar mänga bjärt färgat amerikanskt godis. När jag blev lite äldre och bar palestinasjal och prenumererade på Ung Vänster tyckte jag mest att han kunde ha valt ett kreddigare land. Och egentligen var det nog först sedan min mamma gick bort för ett par år sedan som jag började uppleva det som det minsta problematiskt att min pappa inte bodde i samma land som jag.

Jag var nitton år när jag var där första gången och anlände österifrån, med korsade datumlinjer och min första, svindlande backpackerresa bakom mig. Jag visste ingenting om landet där jag befann mig. Jag hade aldrig varit intresserad. Min far och jag flög till LA och promenerade i staden där ingen går, körde i en röd cabriolet längs Highway 1 upp till San Franciscos kullar och eukalyptusträd, besökte Las Vegas och sov på botten av Grand Canyon. Vi besökte ett översvämmat New England; vi var i Boston, New York och Washingon och en massa andra städer jag tappat bort namnet på, men det som gjorde starkast intryck på mig var nog mängden tomhet, öken och obeboddhet emellan hållpunkterna. Där uppstod den första gnista som sedemera utvecklade sig till den komplicerade men djupt passionerade kärlekshistoria jag, otrogen mitt tidigare, ignoranta jag, inlett med Amerika.

Nu ska min pappa flytta hem till Sverige. Det hela bestämdes mycket fort, mycket oväntat. Och fast det ska bli fantastiskt och faktiskt ofattbart att äntligen bo i samma land som mina dagars upphov, innebär förstärkningen av en relation också kapandet av en annan. För precis som Sverige aldrig känts riktigt som hemma så länge jag inte haft någon förälder boende här, har USA blivit mitt genom min pappas närvaro i landet.

Så jag ska önska mig en sista leverans från väst. Bagels, macadamianötter, torkade körsbär, ginger chews, twizzlers och tootsie rolls. Men det som förstås inte går att packa ner är motorvägarnas snörraka linjer, det varma mörkret och den röda jorden, de tjocka konsonanterna, överdådet och torftigheten, de tunna väggarna, den blotta mängden, variationen, potentialen. Den där möljligheten, alltid på en armlängds avstånd.

den tunna röda linjen: en historia direkt från verkligheten

I ett svagt ögonblick under den gågna veckan fick jag det att låta som om jag hellre ville vara en simpel journalist än en ärbar testare, vilket tvingade mig att bevisa min lojalitet genom att lova en kollega att redogöra för en av våra mest spännande ögonblick under produktsupport här på bloggen. Dock måste jag nog konstatera att IT-världen gör sig bättre i binärer än alfabet. Marknaden för thrillers i utvecklingsmiljö känns spontant...begränsad.

Det är antagligen en onsdag, en i raden av bleka, nästan transparenta veckodagar i början av icke-månaden februari. De sällsynta tillfällen då verkligt solljus letar sig in genom fönstren bannlyser vi det från rummet, för de enda våglängder vi tror på är de som våra monitorer avger. Och hur kan vi egentligen bry oss om vad som sker utanför, när en tunn röd linje för varje tiondels sekund för oss närmare antingen ett uppgivet misslyckande eller en bejublad seger - inte bara för oss, utan för något som är mycket större än vi själva?

Han och jag är i samma skede, vi har nyss tagit klivet från att vara fullärda till att inte längre kunna någonting, från lästa böcker och spikade tentor till en applicerad verklighet full av döda vinklar och skarpa hörn. Vi tar oss visserligen framåt, uppåt, vi bestiger dagligen berg, men det är genom en strid ström av okändhet vi färdas. Och just som vi anar fast mark under fötterna översköljs vi av ännu en våg av ansiktslösa utmaningar. Vad vi nu hanterar är bara en i raden av de prövningar vi måste visa oss värdiga.

Det kallas för en minnesläcka, men jag tänker mer på det som en cancersvulst, en destruktiv och sjuklig ansamling slagg, otillbörligt allokerande en plats som var menad för någonting annat. På ett sjukhus i mellansverige äter den i sig megabyte efter megabyte, och tar vi inte reda på dess ursprung...måste applikationen startas om. Igen och igen och igen.

Så vi lutar oss framåt mot skärmen, spända och fokuserade. Teamet har gjort vad det har kunnat; fixen är incheckad, konfigurationen på plats och testet igångsatt. Men kommer det att räcka till? Väntan återstår. Vi räknar sekund för sekund ner till avslöjandets punkt, ett ögonblick på samma gång fruktat och efterlängtat. Tiden bromsas in, bultar i våra tinningar, processens kurva avtecknas knivskarpt pixel för pixel likt ett enda blodigt snitt. Det fysiska minnet tas i anspråk. Skjuter i höjden. Stannar till på en platå i vad som skulle kunna vara en evighet.

Och släpps till slut fritt igen.

Vi andas ut i ett lika brant, gemensamt andetag. Lättnaden i rummet går att ta på. Spridda hurrarop hörs. En high five manifesterar den triumf som är mätbar och obestridlig, som får oss att återfå tron på oss själva och en bättre värld. Faran är avvärjd - för denna gång.

februarilistan: de engelska ord som känns skönast att säga

Det allra bästa är djupa mansröster som talar lugnt och mörkt på någon fin dialekt, typ umemål eller finlandssvenska. Gärna på andra sidan en tunn vägg eller i en radiokanal på natten eller precis vid ens öra så att det vibrerar lite i ryggraden. Men har man inte någon sådan man i närheten att tillgå, så kan man DIY genom att mysande mumla följande ord:

conundrum

applicable

osteoporosis

redundant

peculiar

obstacle

analysis

extinguish

latency

Elegant brittiskt eller med amerikanska tjock som vispgrädde. Mmmm.

sometimes love is not enough

Jag måste ju faktiskt dela med mig av låten som har dominerat min tillvaro de senaste dagarna. Efter att Joel tipsade mig om den lite försynt på gmail-chatten i början av veckan har jag lyssnat på den i genomsnitt 15 gånger per dag, och fast jag vet att det kommer göra att jag tröttnar på den när som helst har jag liksom inte förmått mig att lyssna på någonting annat, utan bara tryckt på repeat. Igen och igen och igen. Den har fått följa med på bussresor, vid kakbak, under sketchövande med mina kollegor, på minusgradiga löprundor, medan jag försökt lösa helpdesk-ärenden, när jag sytt vimplar, druckit vin och innan jag ska sova. Den har fått mig att komponera noveller i huvudet och titta in i ögon och fästa blicken vid en osynlig horisont.

Nu klarar jag knappt av att lyssna på den längre, men jag står inte heller ut med att inte höra den. Bummer.

Lana del Rey - Born to Die

I saw doubt in her eyes when I said I wanted to kiss her, for the sake of liking her and not because of the blizzard

Någonstans i Nordamerika är ett serverrum så varmt att hårddiskarna smäller en efter en, men här får iskylan däcktrycket att sjunka, växlarna att sluta svara och nyckelknippan att kännas som döden i min hand. Utanför fönstret är det så fruset och stilla att snöflingorna ser ut att falla uppåt. Människorna gömmer sina ansikten i luvorna på de svarta jackorna och får mig att tänka på dementorer.

För exakt sex år sedan åkte jag buss med J-dog, det var precis samma mörker samma minusgrader, och i smyg tog vi ett foto på en figur. Vi kunde inte sluta skratta för personen såg ut som en inkarnation av den svenska ensligheten; ensam på ett säte, en stor jacka med huva som fullkomligt dolde ansiktet, ur vilken ett par iPod-lurar kröp, ihopsjunken över en mobiltelefon.

Det är kallt, skarp glitter överrallt - det far genom luften, tapetserar cykelbanorna, fastnar på mina byxor. Men månen är längre bort än någonsin där uppe i sin ensamma himmel och allt jag vill är att komma hem och stänga in mig i mitt rum högt över gatorna. Jag sätter hundra lika glittrande silverslantar på att klimatet och geografin formar vår mentalitet.

Lou Reed: I actually feel pretty comfortable in New York City. I get scared like in Sweden. You know, it's kind of empty.

månadens spontanrage: fit for fight

En av många saker som triggar min irritation är när folk påstår att "evolutionen numera spelat ut sin roll". Den smygfascistiska tes de driver med detta uttalande är att eftersom folk inte längre dör innan de lyckats reproducera, även om de är blinda, förlamade eller har diabetes, så finns det inte längre något naturligt urval - alla får vara med.

Det de här personerna har gjort är naturligtvis att missta Darwins gamla slagdänga till teori som att de starkaste överlever, när den faktiskt var formulerad som survival of the fittest. Och även om gymfirmorna gärna framställer konceptet fit som någon som mycket väl ser ut att kunna springa ikapp en mammut, så utgör ju den moderna verkligheten helt andra utmaningar.

Den som är bäst på att föra sina gener vidare kan mycket väl vara en lågintelligent och arbetslös amerikansk flerbarnsmamma som vet att hennes enda framtidsförsäkring är att reproducera. Eller en klen östermalmstant som dedikerat sitt liv åt att vara perfekt hemmafru och mor. Eller en närsynt och socialt hopplös, frånvarande far som knullar med en massa tjejer och gör dem med barn. De kanske inte skulle ha varit så grymma på stenåldern. Men sen när är det egentligen stenåldern som räknas?

Allt medan de fysiskt och intellektuellt mest överlägsna individerna knallar runt och satsar på sig själva och låter bli att skaffa ungar innan det är för sent. Det betyder inte att vi inte utvecklas som art, bara att vi utvecklas i en annan riktning än vad vi hade gjort i en annan värld. Det som är djupt störande med evolutionen står ju still-tesen är naturligtvis just denna Nietzsche-inspirerade idé om att det inte är någon redigt med ett naturligt urval om det inte favoriserar supermänniskor. Som att det är ett hot mot mänskligheten att vi astmatiker, latmaskar och för tidigt födda ens existerar.

Värt att notera är för övrigt att en del forskare hävdar att evolutionen i själva verket går snabbare än någonsin numera, eftersom vi är extremt mycket fler människor på jorden, vilket ger mycket fler mutationer tillfälle att uppstå. Dessutom kan den starka kulturutvecklingen de senaste årtusendena utgöra en miljö som kräver stora anpassningar av individen. Så det finns ingen anledning att förtvivla över en avstannande utveckling, utan istället gott hopp om spännande nya egenskaper som kan gynnas framöver. Själv hoppas jag på öppenhet, humor och empati.

vinterlyrik/fotogenique

Jag drömmer att det är ljust klockan åtta men vaknar i tungt mörker. Han säger "ska vi inte bara åka någonstans långt bort?" När källardörren slår ut blir jag en sanndrömmare.

Jag lånar min puls från basrytmen vid tinningen. Ett vidunder till fordon stannar en fjärdedels takt från mig i gränden. Cyklisterna väver fram gatorna. Stadens få murar lyser med rosigt oskuldsljus och himlen är full av flamingosteck som flygplanen ritat.

I skogen leker mossan kurragömma med snön bakom stenarna. Solen förbereder sig på sin galaentré vid horisonten.

Det finns inga skuggor. Jag ser allas ansikten och tänker att detta ljus gör vem som helst, var som helst vacker.