Magiskt

Frisörer kan vara den mest ordvitstyngda bransch vi har i Sverige. Fråga mig inte varför. Kanske finns det en koppling mellan studentspex och hårintresse (en inte helt oäven kombination), kanske lider frisörerna så av de torftiga konversationer kutymen tvingar dem hålla med sina kunder att de bara måste ordleka med sig själva för att få lingvistisk stimulans. Kanske utbildas extra många frisörer i Göteborg.

I vilket fall är man i regel hänvisad till att klippa sig på salonger med fyndiga namn som Hårfint, Huvudsaken, Hår&Häpnad, Klippt&Skuret eller Självfallet. Det är antingen det eller föga inspirerande benämningar som Carinas Klipp eller Centrumsalongen som gäller. Det är därför jag är så glad att jag i mitt hood har en frisör som tar avsteg från både den hurtiga och den trista namntrenden. På Djurgårdsgatan ligger Georges Magic Hair. Här hymlas det inte med ambitionerna. Här skojas inte din frisyr bort. Här råder ingen jantelag. Och vem vill inte ha magiskt hår?

Tyvärr visar jag aldrig den mystiske George – jag har ingen aning om vem han är eller om han ens existerar, men jag föreställer mig honom som en blandning av BD:s Henrik Berggren på antidepressiva och en Fab5-kille – min uppskattning, för jag är för feg för att klippa mig där. Jag har nämligen en bekännelse att göra: jag är rädd för frisörer. Det är en nästan helt ogrundad skräck och jag vet inte hur den uppkommit eller vad jag tror att de ska göra mig för ont, men jag går aldrig till en för mig okänd salong. När jag flyttar till en ny stad frågar jag alltid mer hemtama kids var de klipper sig och går till samma ställe.

Jag känner folk som blir kompisar med sina frisörer och har spirituella och givande konversationer med dem. Jag har vänner som klipper sig hemma hos okända gamla tanter eller på små budgetställen i förorten där de och frisörerna inte ens talar samma språk. För mig vore det otänkbart. Jag sitter och känner mig obekväm framför den stora spegeln och ber tyst att den som klipper mig inte ska känna sig tvungen att initiera ett standardsamtal om något som de uppenbarligen inte är intresserade av (”vad pluggar du då?” Jag kan inte ge ett svar som de förstår!). Har jag en extra modig dag kanske jag frågar om de har studentrabatt.

Här i Linköping klipper jag mig hos Brännpunkt (ja, det är dit alla andra också går). Min frisör är både jätteduktig och vad man skulle kunna kalla för ganska otrevlig. Jag har aldrig sett henne le, hon skulle aldrig få för sig att inleda ett ointressant samtal och hon brukar i nasal ton kritisera mitt hår för att det är slitet av mina blekningar. Mot sina kollegor använder hon en småironisk och lätt irriterad jargong. Jag tycker väldigt bra om henne och ingen förstår varför. Kanske är det för att hon är precis så läskig att hon motsvarar min annars grundlösa skräck. Därmed uteblir den kognitiva dissonansen och jag, jag blir trygg.

Om det sociala och obotligt ensamma djuret människan

Ibland tror jag att våra kroppar bara är i vägen för vår fullständiga gemenskap. Tänk om våra tankar fick leka med varandra på egen hand, vad fint och lätt de skulle ha det ihop. Utan ansiktsuttryck som klumpigt försöker visa hur vi känner (eller hur vi vill att det ska se ut som vi känner), utan gester som liksom vill fånga det ogripbara, utan tonlägen som malplaceras, röster som skär sig och betoningar som hamnar fel. För att inte tala om språket som så torftigt söker översätta våra tankar!

Vi tittar i varandras ögon och försöker se själen men möts bara av en skrattspegel, av två svarta hål omgivna av ljus som kanske verkligen verkligen vill skärskåda tillbaka men som bara återspeglar samma önskan i oändlighet.

Och vi vet att du är nästan som jag, vi förstår det trots allt genom texter och gester och diskussioner och toner, vi sträcker ut våra fingertoppar och det är inte helt ovanligt att det gnistrar till emellan dem. Men nästa gång vi ses är våra frisyrer lite i vägen och våra leenden en smula tafatta.

Skulle själarna träffas avklädda och fristående är jag övertygad om att de liksom skulle överlappa och smälta in i varandra lite, som grillade mashmallows skulle de bilda trådar emellan sig och bli varandra lite. I väntan på det får vi nöja oss med de där gnistorna, kära vänners välvilja och vetskapen om hur väl vi egentligen förstår varandra.

Mellerud Jvstn - Linköping C, 4 h 20 min, 3 byten

Det är en vacker septembermorgon men på perrongen drar det som ni vet alltid kallt och tågen är alltid sena. Morgonpendlarna till Göteborg står i klungor och fryser i varierande grad beroende på klädsel. Om 100 år är vi alla döda, säger min pappa. Jag tycker att tanken på något vis är betryggande, något att hålla fast vid, något oförstörbart i en värld som i övrigt behärskas av kaos. Om jag fick välja mellan evigheten och att aldrig bli född skulle jag välja evigheten, men stod valet mellan att leva i 62 år eller för alltid skulle det tidigare vara helt okej. Tänk att det i varje person finns ett jag som ser ut på världen, fortsätter min far lite muntrare. Och känner sig viktigt. Men egentligen är det bara helheten som är viktig. Som celler i kroppen.

Dalboslätten är beströdd med vindkraftverk, UFO-ägg och små gårdar. Tåget jagar fram och jag försöker förstå att det jag lämnar inte längre är mitt hemhemma utan bara ett tomt hus att besöka om man vill vara på landet, på sommaren kanske. Att en livslång relation är kapad eller kanske snarare försvagad, förändrad; detta är bara en plats där jag en gång bott. Den sicksackigt klumpiga resvägen som jag nött fram och tillbaka så många gånger sluts som en dragkedja bakom mig. Jag skulle nödvändigtvis inte behöva åka här någon mer gång.

I Öxnered är åter den obligatoriska snålblåsten på plats. Alla som väntar på tåget mot Herrljunga ser fula och vardagsdeprimerade ut. Jag tänker mig att platsen kan verka fruktansvärt oinspirerad för en bytade SJ-resenär. De vet inte att det egentligen är en ljus plats. Det är bara för att de inte har ordnat legendariska fester i väntsalen eller påbörjat cykeläventyr vid det vita huset som precis skyms bakom träden.

På X2000 mot Stockholm delar jag vagn med ett gäng odefinierbart åldrade människor verksamma inom psykiatrin. Kvinnan bredvid mig läser om Södertäljemodellen. Sen börjar hennes kollega må illa så då måste de byta platser. Hon skulle ändå gå och köpa kaffe så det är inget besvär. De är sådana där människor som vill väl men som tyvärr har en aura av tristess runt sig, allt de rör vid blir grått och ja, just tåg-smutsigt. När man ser dem vill man aldrig vill bli vuxen och klippa sig (särskilt inte i en "fräck" frisyr) och skaffa sig ett jobb.

I Katrineholm värmer solen. Jag ställer mig på plats vid spår 5 och den parkliknande strängen av grönt där jag på min förra Linköpingresa, för ett par evighetsveckor sedan, gick och rastade Fanny. Svansen bildade ett viftande blurr som alltid bland mycket folk och lukter och hon trippade fram så levnadsglatt att hon nästan inte nuddade marken. Min senaste minnesbild av henne är oundviklig: livlös tyngd och nos mot nos med Kattis, en cerice ros mellan dem. Jag knappt kapabel att andas i horisontellt duggregn och skovlande det första spadtaget jord. Vi arbetande i tyst panik tills såret i marken sytts ihop.

Tåget stannar i Norrköping, Julias stad. Tillsammans kan vi kaosartat, skrattande och surrealistiskt prata om varandras katastrofer. Som vore vi karaktärer i en roman. Det är mycket elände nu - det är inte utan att jag i dessa dagar ibland tror att det dras till mig och min omgivning. Men jag tror på den här hösten. Vi är fortfarande vid liv och på väg, något som jag - på riktigt! - lärt mig att uppskatta.

Jag är normal

Jag är med andra nästan hela tiden och det är bra.

Men på min kammare, vid mina cykelturer och under huden prickar jag av punkterna en efter en:

ensamhet
rastlöshet
oföretagsamhet
ointresse för allt runtomkring
sviktande minne och tankeförmåga
humörsvängningar
irritation
oförmåga att fatta beslut
kraftlöshet
oändlig trötthet

Jag är en i statistiken och det känns väl bra. Tror jag?

Overkligt, overkligt, allt är så overkligt. Jag är helt borttappad.

2009-09-05

Solen i ögonen och spilld mjölk överallt

Medvind

När det var uppförsbacke eller motvind eller bara allmänt trögt, kanske cyklade man uppför Dalbobron till exempel, kunde J-dog lägga en hand på ens korsrygg och plötsligt gick allt lätt igen. Molnen skingrades, andhämtningen lugnade sig och trampandet blev ett trivsamt flöde tack var hans påputtande extrakraft.

I Linköping blåser det nästan jämt och det är förstås i princip alltid motvind, hur ologiskt det än må låta. Men vid de sällsynta tillfällen då man har vinden i ryggen känns det precis sådär, som en stor och vänligt sinnad hand i svanken. Det är inte som att man känner att det blåser - det gör man väldigt sällan i medvind. Men alla linjer blir klarare, tankarna mindre taggiga och livet går lätt.

Jag funderar på hur det vore om det alltid var medvind på ens cykelturer. Skulle världen vara större, varmare och vackrare? Eller skulle det bara bli ens nya normaltillstånd? Och om handen togs bort skulle man falla mot marken som en klättrande ärtplanta vars stödpinnar man avlägsnat.

Ni känner mig, ni vet: det är bara SOF i dessa dagar, endast, ständigt och allena. Varför låtsats annat? Dagen börjar vid sju av att SambandsCentralen ringer upp med väckningen, spelar lite hurtig musik och säger godmorgon, vi ses snart på området! Sedan beger man sig för att äta frukost i Folkets Park, och håller till där fram tills 20-snåret på kvällen. Man dirigerar funktionärer, pratar walkie-talkie och har så roligt man kan tills någon ryter radiodisciplin!, äter ur det aldrig sinande godisförrådet i personalrummet, blir blöt och skitig och färgig, bär bygger målar skrattar spikar sågar surar sjunger sliter - men det är ändå ingenting, det är rena semestern, för imorgon börjar äntligen festivalen på riktigt och då jobbar man 16 timmar om dygnet.

Jag tänkte visa några bilder från de senaste dagarna så ni får ett hum om vad som upptar all min tid och kraft.

Transport + Dekor = sant. Underbara Transportputtar. Jag och min Dekor-vapendragerska Helena fick åka i släpet.

Funkisar målar konturer på fotoväggen och Område passar på att testa den...

Vår chef, Områdesansvarig Harry. <3.>

Område har alltid möte i bollhavet, vilket säger en del om oss. Bästa gruppen!

I natt vaktade jag SOF2009:s byggområde mellan klockan 21 och 08. Det var inte alls så tråkigt som man kunde tänka sig! Folk hälsade på, vi kollade på Breakfast at Tiffany's och ljuset och fåglarna anlände redan vid fyra-tiden. Dessutom kunde jag ta någon timmas powernap på en madrass med gammal hederlig husvagnslukt medan vaktkompanjon Linus vakade och fotograferade.

Och det känns fortfarande lite härligt förbjudet att vara vaken på småtimmarna (i icke festrelaterade sammanhang) fast jag är 22.

Man måste göra vackra saker också, det räcker inte med det som står inbokat i kalendern. Annars fastnar man bara i en oändlig loop av mångfacetterad prestation som inte alls gör livet så där kittlande i magen och varmt i hjärtat som det borde vara. Man måste helt enkelt prioritera bort tentaplugg, mailande, ideella engagemang, fester och häftiga uppdrag för att lämna plats åt det stillsamma. Åt brödbak, brevskrivande och stora tankar. Åt blandskivor, groddburkar och tånagelmålning. Åt överraskningar. Hemligheter. Åt spontanglass, planlöst gitarrplinkande och ensamnätter. Och inte minst åt att verkligen, verkligen känna efter hur våren luktar.

Annars blir man så upptagen med att fylla och förverkliga sitt liv att man glömmer bort var det pågår. Men det där vet ni ju redan.

Rätt

Tåget mot Stockholm stannar till i Vagnhärad. Genom dubbeldäckarens fönster syns en farbror i medelåldern komma gående längs perrongen, och var det inte för den runda silverbricka med en illigt rödfärgad drink i trekantigt cocktailglas som han bär i handen, vore han lika oansenlig och grå som den småmulna onsdagseftermiddag före påsk som omger honom. Hans accessoar verkar onekligen malplacerad och den enda rimliga förklaring som mitt huvud kan formulera innan mannen försvinner bortom synhåll är att han är SJ-anställd och att den skall överlämnas till något synnerligen glamoröst högdjur i första klass i tåget på andra sidan perrongen.

När vårt tåg åter börjar glida framåt ser jag mannen nu komma gående i motsatt riktning. Bredvid honom går en kortklippt och lika oansenlig kvinna i samma ålder, uppenbarligen nyss avstigen från det andra tåget. I handen håller hon sin röda cocktail och småpratande, flanerande längs perrongen, försvinner de ur vårt synfält.

Jag är fortfarande alldeles varm i bröstet.

Paper planes

070409:
Corson ligger vit och torr som en antik väg, exponerad efter att ha varit bortglömd, grusig och moddtäckt under världens längsta pseudovinter. I café Java sitter en handfull tappra själar förstrött försjunkna och hela campus andas sol och påsklov.

Jag sänder behövda Word-dokument genom sladdar och nät till Skåneland. Där är det ultravår - ja nästan sommar - med vitsippor i backarna och radikala universialismtankar i skogen.

På andra våningen misslyckas jag med att fullfölja veckans sista armhävningspass.

J-dog ringer från Berlin med saknad röst och stora nyheter.

Mobiltelefonen går varm. Fyra flickor styr upp orienteringsplaner inför påskhelgen.

Vårkänslor och utomhusväder betyder grill och uppsluppen frihetsstämning i grannskapen.

Kvällshimlen är ljus och ljuv och fylld med flygplansstreck när jag cyklar till andra sidan staden. Jag kommer att tänka på en bok om pappersflygplan som jag lånade när jag var liten. En hel vecka gjorde jag inget annat än vek och provade olika spännande modeller.

Minns ni den där konstnären som för några år sedan ställde ut ett tvärsnitt av en ko på konstmuseum? Jag var för liten då för att intressera mig. Men jag tror visst det utlöste en tämligen hetsk debatt kring hela konstbegreppet. En oetisk skiva ko är inte konst! röt massan upprört. Jag vet inte jag. Det mesta är väl konst, så länge det engagerar? Det jag vet är att man ibland, vid sällsynta tillfällen, förmår stanna tiden och se ett tvärsnitt av sitt liv; klart och överblickbart; och att det är det bästa konstverket jag vet.

Och vem blir inte ful i 60 watts ljus?

Han sa att Linköpings bästa tid är förbi, att vi aldrig mer kommer att planka ut från kravaller i försommarnattsljus aldrig mer skjutsa varandra på cyklarna aldrig mer ta de stora färgkritorna och måla hela Ryds cykelbanor paradisvackra medan folk strömmar hem i klungor och hand i hand.

Om man anar var man vill
kan man färdas dit man ska

Men jag tror inte alls att den är förbi, jag tror att vi är mitt uppe i den men att vi gör så mycket att vi inte hinner inse det. Det är för bra, det är för mycket, det händer saker varje dag varje kväll varje natt och vi minns bara dem vi var tvugna att tacka nej till för att det gjorde så ont i magen. Det är min födelsedag varje dag. När ska man få ha tråkigt egentligen så att man har vett att uppskatta denna galna livsföring?

när ens verklighet står still
när man kan sin roll så bra

Jag har känt vemod över att det inte är så förfärligt långt kvar till mitt avsked av denna stad, nu när den precis har blivit min på riktigt, när jag är etablerad i den och den i mig. Men de senaste veckorna har jag tänkt att det kanske är just därför det är dags. Jag känner halva Linköping, jag hälsar till höger och vänster var jag går. Jag har tusen minnen för varje plats och ett hem i varje hus. Och det börjar bli fullt. Jag anar svagt en mättnad i ögonvrån. Var det inte så att, att fly är livet men att dröja döden?

att man gör den utantill
är det alltid dags att dra

Styrfart

När jag skruvar upp volymen på iPoden blir livet en film och tankarna liksom lyfter; istället för att kräla runt på marken och vältra sig i sitt eget tvivel och rädsla och elände blir de vackra motorvägar som vindlar upplysta genom universums mörker.

För när hans röst skär genom rymden blir jag intution, emotion, sinnesrörelse istället för ett nystan av förtvivlade/förvirrade/förirrade/förpassade/för stora tankar och det är rent och grandiost så som livet ska vara. Då kan jag färdas framåt.

Och kanske är det det enda svar Harry kan få, kanske är det därför det gör mer ont i hjärnan än i hjärtat.

We're a mean team, my darling and me

Varg + Stout+ Strongbow

Och hur går det med armhävningarna då?

Jovars; förra veckan, närmare bestämt vecka 2 i träningsprogrammet, blev lidande på grund av att jag och Vargen for till London och hade allt annat för oss än att träna armhävningar. Så jag startar om med vecka 2 idag och kan konstatera att jag nu gör 15 starka, om än mot slutet inte särskilt vackra, pushups vilket inte är så illa med tanke på att det nästan är en dubblering av min initiala förmåga!

London var min faster i Notting Hill, blod i historien, öl i pubarna, konst på andra sidan floden och Karl Marx i en förfärligt vacker & mystisk övervuxen kyrkogård norr om stan. Och inte minst var London en vårsöndag med t-shirtväder, solglasögon och uteservering.

Men våren gillade visst stan och ville inte följa med hem, så nu sitter jag på min kammare i T1 och hypnotiserar snödrivorna utanför fönstret. Tack och lov har jag solen på min sida. Vi samarbetar.

Cementry Gates

Kyrkogården ligger som en ö i staden; centralt men ändå avskuren från tid och rum. Där dämpas ljuden från bilarna till förmån för de fåglar som vågar ta sig ton och där är lugnare och varmare än på gatorna, som om alla dess inneboendes tankar steg som vattenånga ur marken.

Det är lätt att tro att kyrkogården är en plats för döden, men egentligen representerar den motsatsen. Luften är tjock av liv, bara av en annan natur än den vi är vana vid. Tar du dig tiden att inte hasta över de knastrande grusgångarna ramlar historierna ovillkorligen över dig.

Tryggt vilar makar i döden bredvid varandra, fria från livets otroheter, hustrumisshandel och smågräl. Pompösa pelare och statyer vakar över direktörer och rektorer, som om det kunde avvärja det faktum att de inte längre lever. I döden är vi alla jämlika. På en i sten uthuggen stubbe ligger en lika tung bok. De ingraverade bokstäverna är sedan länge av ögat otydbara, men böjer man sig fram och låter fingrarna följa de osynliga fördjupningarna kan man tyda ett kvinnonamn på var sida. Var de systrar tro?

Ibland är jag rädd för framtiden, eller mest för tiden överlag. Tänk om min framtid inte blir tillräckligt bra och tänk om min bästa tid är nu men att jag slösar bort den med att oroa mig över det som komma skall? Det är onekligen något rekursivt över det hela. Men på kyrkogården snabbspolas det förgågna och jag tänker att en hundradel av allt det jag upplevt är värt allt; allt som hänt och allt som kan komma attt hända.

Det är svårt att inte tänka stora tankar på en kyrkogård. Men perspektivet är betryggande. Du är en av många, och hur ditt liv än kommer att gestalta sig vet du hur ändhållplatsen ser ut. Där finns en samhörighet. Vänd dig till de döda med din existensiella ångest. De har tålamod. De har visdom. Det värsta som kan hända har redan hänt dem. Och där ligger de och viskar ändå.

Nu blåser det från ost till väst

Hekenba målar fint!

Igår var en spännande dag. På campus ledde jag och min projektkamrat i Handikappkursen runt folk med ögonbindlar och försökte få dem att "blinda" hitta i I-huset med ett tänkt taktilt GPS-system. Det var ett intressant och roligt, men inte helt etiskt och professionellt, experiment.

Sedan åkte jag och tre andra SOF-puttar ner till SOF:s gigantiska förråd nere på VTI, där vi skrubbade och kastade hinkar med vatten på organisationes stora lastbil, som skulle målas om från amerikanskt blå till evolutionärt grön. För att få in lastbilen i förrådet fick vi leka tetris med ungefär alla prylar som fanns där, men sen kunde vi rolla och pensla så det stod härliga till! Lastbilen blev grön, golvet blev grönt, någons skor blev gröna och mitt hår blev grönt.

Framåt åttatiden åkte jag och Hekenba till pub-Toves rörorkväll, det var otroligt gemytligt och gott. Vi hittade en bok med 5000 gammalsvenska ordstäv i obegriplig spexhumorstil ("Nu blåser det från ost till väst, sa gubben, stoppade osten under västen") som vi blev förhäxade av, tills vi vaknade upp och insåg att bandet, amerikanska Crystal Stilts, hade börjat spela på [hg]. Så rusade vi dit, och sagan var all.

Ge mig spenat och 6 veckor

Jag har alltid betraktat mig som stark, men jag tror att det sitter mer i huvudet än i musklerna. På något sätt tror jag jämt att jag klarar av mer än vad jag faktiskt gör; jag utmanar ständigt killkompisar i armbrytningar som jag förlorar på tre sekunder och när jag orienterar ramlar jag konstant eftersom jag missbedömer min steglängd till att vara 50% längre än vad den faktiskt är. Folk brukar dock vara imponerade ändå när jag lyckas dra mig upp med hakan ovanför en sån där träningsstång, eftersom jag är 1,60 och tjej och därmed inte sinnebilden av starke Adolf.

Men vem vill vara stark för sin storlek när man kan vaar stark på riktigt? Min dekorputte-kompis Helena började prata om sajten hundredpushups.com och det gick ju inte att motstå. Den här veckan har vi börjat och om 6 veckor ska jag klara av att göra 100 armhävningar på raken. I nuläget pallar jag nio.

Ni som har Facebook kan kolla hur det såg ut när jag och Sofia spontantränade första passet på campus idag.

Mars...

...innehar den faktiskt rätt ovanliga egenskapen att vara både opålitlig och charmlös, vilket gör den särdeles impopulär i stugorna. Men jag tycker att den förtjänar sin plats i almanackan, just på grund av att den så envist vägrar att försöka vinna ditt hjärta och bara är sig själv. På gott och ont.

I mars är allting Polen-fult, naturen är liksom skräpig och träden spretar med svarta fingrar mot en jämngrå himmel. Utomhusdofterna byter karaktär och blir sötare och djupare. Fukten är överallt - i dina yllevantar, kring dina fötter, i dina lungor, på all mark i form av is och pölar och dimma och slask och gud vet vad. I mars blir du förvånad över att det är ljust när du slutar skolan och i mars är det svårt att veta om det är vevpartiet i en studentcykel som gnisslar eller fåglar som sjunger.

Den underbaraste av årstider är bräckligt, skälvande, bitterljuvt nära. Mars varslar om våren med krokustoppar, takdropp och och sol som värmer för första gången på månader. Och sen kommer snön i ett oinställsamt yrväder och gör din cykelväg till ett julkort och en halkbana.

Blonde on blonde

Äntligen lyckades jag!

Väl rutet!

I all sin enkelhet, utan att jag egentligen vill starta en diskussion kring ämnet igen. Här.

Tjänstesamhället

Livet på landet är det bästa, eftersom här finns grannar som på gott och ont vet allt om dig och som kan hjälpa dig att klippa hunden och köra dig till stationen. Eftersom du träffar bekanta vid pappersåtervinningen och eftersom folk tittar nyfiket på din bil när du kör igenom samhället. Eftersom här finns kokkaffe och livslånga förhållanden och eftersom det märks på riktigt när snön far horisontellt över fälten och när den smälter i februarisolen så att det bara forsar utifrån takåsarna.

Tillsammans är man mindre ensam

Jag minns fortfarande skräcken och storheten i att någon gång i tolvårsåldern inse att vi alltid är ensamma innerst inne, hur många människor vi än omger oss med.

Nu är mina lyckligaste stunder de av stark, kravlös gemenskap och tillhörighet. Familjehäng med fadderiet + bihang på den tiden det begav sig, mina tre kollektivare och jag runt köksbordet eller i TV-möblerna, samvaro med det som populärt kallas ens hälft. Eller helt enkelt på rygg.

Jag har aldrig känt så många människor som nu. Ibland får jag tjuvkika lite på deras känslor och tankar och jag förstår att det inte bara är jag som sitter på min kammare med det där hålet i magen ibland. Är det inte absurt att vi på varitt håll delar precis samma känslor men ändå är oförmögna att radera varandras dito? När så många inget hellre vill än att absorberas. Som om vi sträckte ut våra händer så långt gallret tillåter, men inte kan ta varandras. Visst kan vi närma oss varandra, men det är som att pressa ihop två handflator. De stannar där. Utanpå men inte inuti. Närmare än så kommer vi inte. Det enda vi är förmögna är att göra varandra mindre ensamma.

Just nu räcker det inte.

Friend request

Vi fanns på samma plats för hundra år sedan, i ett land före detta, som vi inte längre minns på riktigt utan som blivit sedvanligt nostalgiförvrängt och dimhöljt. Vi lekte först på samma skolgård och kanske var vi vänner då, för att senare gå med hormoner ut i fingerspetsarna i samma korridorer. Vi delade livsrum och kanske delade vi mer saker som vi inte visste om. Men det är inte relevant, för vi gjorde aldrig någon som helst ansträngning att röra vid varandra, sträckte aldrig ut fingertopparna för att liksom föra över något av vikt, faktum var att vi inte ens lyfte handen ur fickorna, nej vi hälsade inte längre på varandra i korridorerna fast vi såklart visste vilka vi var.

Så jag tackar artigt ja på Facebook, men i mitt stilla sinne undrar jag vad som driver er. Vi är inte vänner. Ni ville inte ens erkänna min existens. Vi har absolut ingenting gemensamt, förutom en liten by i en liten kommun i ett litet landskap i Västsverige.

Ett steg närmare konventionen

För dem som inte visste kan jag berätta att mitt liv som vegetarian är till ända. Det var för jobbigt i längden att de olika personer som jag lagar mat tillsammans med alltid behövde anpassa sig efter mig. Och så blev jag sugen på falukorv. Så nu lagar jag kött med andra och vegetariskt när jag är själv. Igår gjorde jag dock ett undantag och begagnade mig av det halva paket köttfärs som fanns i frysen i egenskap av rest från en Vargmiddag.

Köttbullar: blod svett och tårar
Potatis: upphittade i kollektivköket, är det mina kanske?
Sallad: isbergssallad och gurka - en svenneklassiker
Lingonsylt: fröken J:s mamma, bär plockade i Dalslandsskogen

Sensmoral: sheisse vilken tid det tar att laga icke-vegetariskt! Men fantastiskt gott blev det. Dock kunde det inte mäta sig med sin mors köttbullar - men det är visst så det ska vara, tror jag.

Musikens makt

Mina fingrar flyger över tangentbordet till Penguin Café Orchestra. Anna Ternheims Frank Sinatra-covers förvandlar mitt rum till en bubbla av ljus i universum. På mellanfesten får Ramones oss att fuldansa som funnes det ingen morgondag. Jag har precis växlat från att gå till att springa, precis fått på mig skidhandskarna och lagt iPoden i fickan, precis fått kraften att nå ut i mina ben när sångaren i Rammstein ryter Mein Hertz Brennt första gången och det passar så bra, är så brutalt, så stort, att jag både måste skratta och blir alldeles rädd.

Vad är det som får oss att tro på allt musiken säger? Och vad är det som får varje låt vi hör att handla om oss själva?

Visste du att söndag är den bästa dagen, eftersom det är den veckodag där det är fullt legitimt att inte ta sig för ett skit men som ändå erbjuder så mycket roliga saker att göra?

Till exempel laga brunch, läsa DN söndag, sy First Order Logic i korsstygn, hänga med sina kollektivare, träna spinning och bada bastu eller åka på cykel- och fotburna söndagsutflykter. Eller inventera ett gigantiskt förråd på VTI för en studentorkesterfestivals räkning, men det är inget jag rekommenderar.

mitt första och enda modebloggsinlägg

Är det så här man gör?

Till fredagens patetsittning [det vill säga för före detta fadderister/festerister] på Flamman köpte jag en av de klänningar som min vän Sally sytt för sitt egna varumärke-ish design:Sally! Otroligt snygg och därtill barryggad. Jag var tvungen att dokumentera händelsen, med det visade sig svårare än jag hade anat att fotografera sig själv i helfigur. Bilden gör därför dessvärre klänningen inte rättvisa.

Väl på Flamman firade vårt fadderi reunion som det minst studentikosa i mannaminne, emo-posade och uppträdde med vårt deppiga "When Resorb don't work"-gyckel. Det var fint!

Ex-fadderist Gro och ex-fadderist Joejo i svårmod

Jag börjar tro att jag tar ut alla mina ogråta tårar till film nu för tiden, för jag gråter aldrig när jag borde men alltid på bio. Som tur var hulkade kvinnan till vänster på SF Norrköpings salong 2 högre än mig till Lukas Moodyssons mastodontfilm Mammut. Jag vet inte om denna beskrivning har en mer avskräckande än lockande effekt på er, men hoppas att ni i vilket fall pallrar er i väg till biograferna eller nedladdningssajterna för att se filmen, eftersom Lukas Moodysson trots allt är ganska gångbar i stugorna. Filmen får helt enkelt tala för sig själv, på det sätt som Moodyssons alster tenderar att göra så bra. Jag tänker på den hela tiden.

Det är utsidan som räknas

Det är inte så att jag på något sätt vill göra detta årtionde ännu ett snäpp mer ytligt, att jag tycker att det finns för lite exteriör och för mycket substans i det som populärt kallas dagens samhälle, att jag önskar att människorna lade mer vikt vid yta och skönhet.

Men jag tycker det finns ett hyckleri gällande skönhetsbegreppet. Det skulle kunna sammanfattas med att människor bantar ihjäl sig och/eller går på konstmuseum samtidigt som de skriver under på att det är insidan som räknas.

Estetik är intressant. Och mer än så, det är viktigt. Varför skulle det egentligen underordnas andra egenskaper? Ni minns när man spelade The Sims, och de började må dåligt när de kom in i ett rum där man hängt upp en billig Sad Clown-tavla eller ställt en rosa plast-flamingo? Vi påverkas av miljön vi vistas i och skönhetsvärdet i det vi ser, det förändrar våra känslor och vårt beteende. Inom interaktionsdesign, som alltså är ett användbarhetsorienterat område, värderas en artefakts estetiska egenskaper lika högt som de strukturella, funktionella och etiska. Vi kommer bättre överrens med vår mobiltelefon om vi gillar dess utseende och den ligger skönt i handen. Vi vill tilltalas, det får oss att må bra.

I linje med hyckleriet värderas naturlig och naturmässig skönhet som något essentiellt, såsom utsikten från en bergskedja eller det lummiga lugnet i en skog, medan skapad dito inte explicit får tas på lika stort allvar, om man nu skall föreställa en medveten person. Den står sist i kön, är något som man kan ägna sig när större och mer väsentliga ting redan är ordnade. Det är åtminstone vad man säger.

Men faktum är att vi ju bryr oss så förtvivlat mycket om yta och intryck och uppenbarligen är det viktigt för oss. Insidan sägs räknas för att den antas vara mer beständig än utsidan och självvald snarare än medfödd. Men även vår personlighet skiftar med åldern och är till viss del genetiskt betingad, vi får slipa den hela vår levnad. Precis som man måste göra sin personlighet rumsren och inte kan bete sig som en treåring hela livet om man vill kunna umgås med folk, tycker jag man kan ställa vissa grundkrav på estetisk hantering av sin person. Oavsett grundförutsättningar kan man ha någon form av mycket basal stil.

Det är när estetiken är snäv som den blir destruktiv. När vi, våra omgivningar och artefakter pressas ner i tråkiga och/eller opassande och/eller ohälsosamma mallar får vi problem. Då slutar ytan vara intressant, formbar och expressiv. Och det är klart att man inte kan gömma sig bakom sina designerbågar eller solglasögon för evigt. Men man kan kompensera ett och annat missgynnsamt karaktärsdrag, och det, hävdar jag, med rätta.

Förstår ni hur traumatiskt det är att se Brad Pitt som 80-åring?

För hundra år sedan lovade jag i ett inlägg att jag skulle göra vissa saker som man alltid gör tillsammans ensam. Idag gick jag på bio och såg den nästan tre timmar långa sagan The Curious Case of Benjamin Button själv. Jag lämnade mina kollektivare med bihang, gav mig ut i den osedvanligt kalla Linköpingskvällen och satte mig bredvid ett par i biografens största salong.

Det var en bra film att se ensam, för den tjänade på att man blev uppslukad av den och inte trevade efter någons hand under tiden. Dess ursprung är Mark Twains yttrande om att livet vore bra mycket roligare om man föddes vid 80 för att sedan gradvis närma sig 18. Någon inspirerades och skrev en novell om saken, sedan blev det ett filmmanus som Seven-regissören David Fincher öste tid, pengar och avancerad datorgrafik över. Resultatet är en tämligen stjärnspäckad film där Brad Pitt föds som en litet monster i en gammal gubbes gestalt, och avslutar sitt liv som ett senildement spädbarn.

Fri från amerikansk sentimentalitet blir filmen naturligtvis inte, men det hindrade inte mig från att fängslas och fascinerades. Tårarna vällde över ögonkanterna och de tände alldeles för fort i salongen. Verkligheten bröt så skarpt mot den inducerade stämningen att jag med böjt huvud var tvungen att skynda ut och uppför Ågatan med alla dess uteställen till Domkyrkan, som slog sina midnattsslag och var precis så uråldrig som jag behövde.

Tankeexperiment i stil med att åldras baklänges är precis sådant jag ägnar mig åt mest hela tiden, så själva konceptet tilltalade mig. Att se huvudpersonerna genomgå ett helt livs åldrar, åt varsitt håll respektive, var ett syn för gudar. Otroligt välgjort, och välskådespelat. Men för en sådan som jag som är så rädd för tiden, och för ålderdomen i synnerhet, som känner vemod för varje ögonblick som passerar för att aldrig komma åter, var det naturligtvis också lätt ångestfyllt. Filmen väcker onekligen frågor kring vad som egentligen är ålder, vilken roll kroppen spelar och själen, och jag är inte säker på att jag blir tröstad av svaren som föreslås. Jag blir bara räddare för ålderdomen, när den än må infalla.

Vad är det för fel på alla bloggare?

Det går knappast en dag utan att jag erfar att någon i tal eller skrift, offentligt eller privat, ondgör sig över den mängd bloggare som numera omisskännligen huserar på webben. "Nu har ju var och varannan en egen blogg, den ena meningslösare än den andra" muttrar någon. "Hur kan alla dessa ointressanta 'modebloggar' vara så populära?" undrar en annan surt.

Jag kan förstå frågeställningen, men jag håller inte alls med om att det skulle vara ett problem att kids och pensionärer från Skurup till Kiruna har tagit nätet i besittning med sina mer eller mindre välformulerade utläggningar. Inte för att jag finner särskilt många av dem läsvärda, man kan onekligen ramla över skrifter så torftiga att det kryper i skinnet - men sen när blev det relevant att bara det som jag, eller ens en majoritet, uppskattar skall få uttryckas? Om du inte är intresserad behöver du ju faktiskt inte läsa.

Yttrandefriheten torde inte många sätta sig på tvären emot, och när vi nu lyckas finna nya vägar att nå fram till varandra borde det applåderas snarare än kritiseras. Ledarskribenter och finurliga krönikörer i all ära, men det är antagligen inte det mest sanna Sverige de skildrar. Det är klart att skriften som sådan devalveras när vilken amatör som helst publiceras, och jag kan till exempel tycka att det är tråkigt att jag inte på samma sätt kan hävda mitt faktiskt genuina skrivintresse - det osynliggörs och späs liksom ut i sig i mängden - men det är ändå ett litet argument i sammanhanget.

Förutom att det är bra att så många fler får komma till tals, fyller bloggarna också ett annat kommunikativt syfte. De möjliggör dels att man kan hålla koll på varandra i en globaliserad värld, och dessutom är de en mötesplats för folk med liknande intressen. Bloggandet är det nya samtalet - men folk har alltid haft svårt för att acceptera att språket faktiskt utvecklas hela tiden och inte är det minsta statiskt. Jag vill påstå att bloggnället är precis samma skrot och korn som retroaktiva akademikers förbittrade utläggningar kring importrade ord och språkliberalism á la Fredrik Lindström.

Integritet! hojtar någon då. De utelämnar sig totalt, hänger ut sitt privatliv till allmän beskådan. Ja, än sen? Frågan är om det istället är att föredra att att inget veta, att få svaret "jo tack det är bra, lite trött bara" på kommen förfrågan när vederbörande sedan ligger på natten i sin säng och gråter. Tyst, så att ingen ska höra. För övrigt hade man minst lika bra koll på folks privatliv förr, fast då var det grannarna man pratade om istället för Blondinbellas senaste bravader.

I sina vackraste stunder ser jag bloggandet som ett symptom på människors aldrig sinande behov av att nå ut till varandra; att höra och göra sig hörda. I sina på internet publicerade skrifter och kommentarer för de var sin hand mot en glasruta, och nästan, nästan snuddar de vid varandra.

Weltschmertz

En gång läste jag en bok, i vilken tre vuxna systrar - May, June och August - levde tillsammans någonstans i Amerika och hade en massa bikupor med tillhörande bin som jag tror att de livnärde sig på. En av systrarna, jag minns inte vem och jag minns inte riktigt hur, men hon var lite speciell. Jag tror inte att det gick att prata med henne så ofta, för hon var alltid så ledsen, eftersom hon inte stod ut med att höra allt sorgligt som hände i världen. Vissa dagar bröt hon ihop av att se på nyheterna. I trädgården fanns en stenmur. Den var full med papperslappar, för varje kväll skrev systern ner vad för hemskt som hade hänt, och stoppade in lappen i muren, för att lägga bördan på den istället för på sig själv.

Oftast tillåter våra kognitiva begränsningar oss inte att ta oss särskilt långt utanför våra egna ögon och det blir allt som oftast ur våra egna, i ett större sammanhang betraktat lite futtiga, perspektiv vi tittar. Men ibland lyfts vi åtminstone delvis utanför oss själva, på gott och ont. Det finns perioder när jag inte kan se på Aktuellt eller läsa min morgontidning för att det är så ångestbringande. Det intressanta är att det oftare är enkla, små saker som triggar min medkänsla och mitt världsperspektiv. Det kommer som små stötar, oförberett, och de får det att hugga till i magen och hjärtat att krama ihop sig.

Som idag, när jag glad i hågen i det bedragande vårvädret cyklade hem med mitt nyanlända T-shirtpaket iklätt stämplar från Bangkok på pakethållaren; och jag såg en äldre man, en gubbe som vilken som helst, stå med sin rullator vid någon skola här i T1. Han såg malplacerad ut, som om han inte visste riktigt var han skulle ta vägen, han var så oändligt ensam där i solen, och jag föreställde mig hur han gått till skolgården för att komma ut, för att få en skymt av liv och jag gick bara sönder. Som om solens strålar perforerade mitt inre på samma sätt som mina ögon.

Eller innan jul när jag nästan krockade med en kille som svängde ut i cykelbanan när jag for nedför Vallabacken, han tvärbromsade och ramlade och han kanade på den grusiga isen, det var ingen hög fart och han sa att det gick bra med cykelhjulet snurrade och det kändes som om ingenting någonsin kunde bli bra igen.

Ibland transporteras man under skinnet på andra; på alla som försöker, man känner grusade hopp och ensamhet och misslyckanden och alla möjliga aviga tillstånd som ryms i vårt känslospektra. Och det är ändå intet i jämförelse med allt det storslagna lidande som världen står inför, med krig och svält och våld och fattigdom.

Jag vet inte om det är ren och skär evolutinär empati, eller om det är en föraning om möjligheten till en egen stundande ensamhet som orsakar smärtan när jag ser mannen och hans rullator. Det är väl i grund och botten samma sak, egna känslor projicerade på någon annan eller tvärtom. I vilket fall är det svårt att veta hur man ska förhålla sig till det. I viss mån är det ju för väl att man kan se bortom sin egen horisont och ta del av de perspektiv som om inte annat gör att man kan uppskatta sin egen tillvaro mer och kanske göra någon annans bättre. Å andra sidan måste man distansiera sig för att kunna leva i en värld som är långt ifrån perfekt, så att man inte blir som systern med muren. Och naturligtvis mår ingen bättre av medlidande.

Vem vill inte vara i en Tim Burton-film?

För nästan två år sedan skrev jag ett blogginlägg, Heja Popfjortisarna!, där jag uppmanade alla att älska sina inre och yttre emokids. I mina egna tidigare tonår var emo-begreppet inte ens populariserat (hur gammal gör det mig egentligen?) och det var före Berny Pålssons borderlinebiografi Vingklippt ängel var ute i bokhandlarna och småflickor ironiskt nog började karva sig i handlederna en masse.

Någon subkultur, förutom blöjskejtare, fanns inte i Mellerud förrän något år sedan jag gått ut högstadiet och flyttat därifrån, så för mig räckte det att ha en palestinasjal och ett par Converse för att känna mig alternativ. På gymnasiet ville åtminstone halva jag inget hellre än att färga håret svart och så vidare, men mitt umgänge - med undantag för min medrevolutionär och partikamrat KK - var alldeles för välartat för att det skulle bli något av det; så jag fick offra estetiken och levde ut i våra partiaktioner istället. Med detta uppdämda behov i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag sätter ringar i näsan vid 21 års ålder och med blicken drömskt i fjärran till min omgivnings oförståelse pratar om extrema hårfärger.

Hur som helst blev jag glad när jag hittade ovanstående Nemi-serie i DN imorse. Jag finner det tröttsamt med smart emo-förakt. Varför är det bara okej att vara indie om man är det på ett tillräckligt subtilt och semiironiskt sätt? Det är ju samma jävla jantelag vars revolt jag trodde var subkulturernas upphov.

Mer verkstad

Före...

Nyårslöften är för folk som vet att de ska bryta dem, och för övrigt behöver du inga i år. Kolla in Navid Modiris nya bloggprojekt 365saker.se istället. Varje dag listar han en sak, inklusive motivering, som man kan göra, och varje vecka har han en känd eller okänd gästskribent. Jag skall vara en av dem och blir publicerad i januari, så håll utkik!

En plan för det kommande året, däremot, kan man ha med stoltheten i behåll. Varg tyckte att mina idéer mest var en finslipning eller förstärkning av mina redan goda sidor, men inte mig emot. Jag kan nog hålla med honom, särskilt på en av punkterna; "göra mer och snacka mindre", som alltid har legat mig varmt om hjärtat. Jag brukar hålla flaggan högt när det gäller att faktiskt genomföra saker man pratar om, det är oftast omgivningen som agerar bromskloss i den mån saker inte blir gjorda. Men på sistone känner jag att jag har tacklat av vad gäller verkställandet, och alltså fick det ingå i min nyårsplan.

Så när man i god vargs lag väl har kommit till insikt om att det är lite trist att det klassiska vinterfordonet sparken alltid måste ha en sådan helyllebetonad look, i björk eller röd lack, och att det vore mer nyskapande och mycket roligare med en bikerinspirerad hårdrockstouch för sakens skull, borde man inte då också genomföra en sådan sak, hur onödig den än må vara?

Nu står den på verandan som en manifestation om lycka, välgång och mer verkstad.

...efter!

Del II: Saga & vargavinter

...och sen kom snön och lade sig som en saga över staden. Efter träningen var det så tungt att cykla uppför den osaltade Vallabacken att jag inte slutade darra på säkert en halvtimma.

Det tog en hel fredagskväll att baka en paj och det snöade hela tiden, det var nästan lika bra som stormen som jag väntat så länge på. På natten var magen full av ord som är för stora för att kunna sägas än. Nästa morgon kändes det som jullov, kölden hade kommit och det var vitt på alla grenar. Vi åt frukost i fönstret på Barista och tittade på folk, det var de godaste mackorna jag ätit nästan och det var det bästa sällskapet. Jag gick hem för att läsa och han köpte choklad åt mig.

Efter bullkalas i Ryd byggde jag två snölyktor (men den ena slocknade) och sedan kom mina vänner och vi hade snöbollskrig. Vi spelade spel, vi drack vin och jag bakade jättekladdig kladdkaka, sen var det mitt i natten.

På söndagen blev jag hämtad mitt i en handling på Hemköp Ryd och nerdragen i [hg]:s mörka källare där städölen från fattömningen fortfarande pågick fast det var lunchtid. Jag var helt enkelt tvungen att skjuta på matlagarplaner någon halvtimma för att dela en weissbier med de uthålliga och sedan sprang jag ut ur galenskapen in i Joejo:s lägenhet för fruktsallad och risotto och covers på gitarr. Ett par timmar senare satt jag i mörkret med värmeljusen i Machmots rum och pratade väsentligheter och dagarnas surrealism. Vi var bjudna på nostalgisk korridorsfika och tysk julbingo men avstod.

Efter kvällens julbord var jag emellertid onekligen tvungen att bekanta mig med verkligheten igen och cyklade hem genom snö som blivit mörk och moddig. Nu återvänder jag till mina böcker och min musik, vi ses på andra sidan.

Del I: Verkligheten är en myt, fiktionen verklig

Verkligheten vänder mig ryggen; är kall, grå, lätt fientlig och inte alls bekväm att vara i. De platser som skulle vara mina ter sig främmande och de vardagsmänniskor jag känner som nära lite aviga.

De enda jag för vettig dialog med är författarna till mina böcker och det mest givande umgänget har jag med karaktärerna i mina berättelser. De människor som är som jag bor i min iPod och den jag finner lojal är hälften varg, hälften människa.

Det är uppenbart att jag och verkligheten inte har särskilt mycket att hämta hos varandra just nu. Den enda del av den som jag står ut med är styrka, svett och hetta på campushallen.

Mitt huvud och mina fingrar är fyllda av populärkulturella referenser. Och det enda jag vill är att leva i, som, genom fiktionen.

Det kallas december

Porträtt av G. Dahlbom

När man frågar hur folk mår, hur deras lägen är och vad som händer, vilket man gör nästan hela tiden, finns det två okej svar: a) det är bara bra/fint/utmärkt/lugnt och b) jodå, lite trött bara. Folk är trötta precis hela tiden och det är inte utan att man förstår varför. De gör saker - pluggar-jobbar-festar-umgås-engagerarsig-tränar-pysslar-etc - jämt och om de inte gör det är är de förstörda av psykisk utmattning för att de inte pallar ställa upp på samhällstempot. Allt det där vet vi, bra så.

Men de senaste veckorna, eller månaden om jag ska vara ärlig, har jag liksom varit bortom den ordinarie tröttheten. Vardagen pinnade på i 120 fram tills början av november, då Min Hektiska Period tog slut. Efter det följde en vecka av rastlöshet, och sedan kom Tröttheten. Och den håller i sig. Den tar inte slut. Jag pluggar nu 75%, vilket betyder att jag nästan aldrig behöver vara i skolan. Jag belönar min stackars kropp med yoga och träning och jag äter rätt så bra. Jag säger nej till tusen fester och jag har till och med suttit hemma två lördagskvällar (en av dem var jag i och för sig sjuk på, så jag vet inte om den räknas). Jag sover visserligen inte åtta timmar de flesta nätter, men jag är inte så förskräckligt långt därifrån.

Men ändå fortsätter jag att vara trött, kall, känna akut tidsbrist och vill bara vara ifred. Det är som om stressen inte kan gå ur kroppen, oavsett hur mycket tid jag ger den. Jag förstår inte. När jag bläddrade i gårdagens DN hittade jag emellertid en teckning som jag kunde identifiera mig med. Den är ju min avbild! Kanske är det normalt, ändå.

Om själv är bäste dräng vill jag vara en skitdålig dräng

Mer allvar, mer humor, mer Emil NU!

Eftersom vi pateter (studentvokabulär, fd. fadderister/festerister) är lite gamla och stöniga i år, vilket man kan tycka vad som helst om, gick några av oss inte på KogVets julfest utan på sångaren/poetry slam-killen/ståuppkomikern/filosofen/
feministen/mellansnacksmästaren/etc Emil Jensen istället, vilket man bara kan tycka är bra.

På Elsas hus satt vi i smal, svartmålad sal med högt i tak uppallade i någon slags trappliknande konstruktion. Längst ner, på scenen, fanns en stor orientalisk matta, middagsstolar i mörkt trä och lite instrument, inkluderande favoriten kontrabas. Där stod bandet och Emil som i en och en halv timma och sjöng, läste texter och radade upp aforismer som pärlor på ett halsband.

Precis som Ruben Östlund i sin senaste film De ofrivilliga lyckas Emil Jensen på pricken fånga rutindialogen, allt vi känner igen, alla ordspråk och klyschor. Och han vänder dem mot oss, vrider och förvandlar dem så att de betyder något helt annat eller blir komiskt naket belysta. Men det bästa med Emil är inte att han säger bra saker, eller att han är rolig, eller att han spelar fina låtar, utan att han lyckas vara både smart och bräcklig, avslöjad och avslöjare på samma gång, en konst som inte särskilt många bemästrar. Det är just därför det blir intressant och stannar kvar och man blir lite besatt och vill skriva långa blogginlägg om sin upplevelse, trots att de aldrig kommer kunna förmedla den.

Strax dags för slagsmål men först kommer blåsljud

Igår var vi på det lokala gymnasiehänget Skylten där det vankades konsert med det västkustska reagge-pop-ska-hiphop-bandet Navid Modiri & Gudarna. Stället kryllade av alternativa sjuttonåringar med palestinasjalar, nördbågar utan glas och piercingar i underläppen. Spensliga killkompisar dansade tätt omslutna när det lite förvuxna förbandet som aldrig kommer att slå spelade en ballad, toaletterna var fullklistrade med aktivist- och planka.nu-stickers, folk hängde i sofforna i ängsliga högar, delicatobollar ackompanjerades av kaffe med sojamjölk och någon halsade Glüwein på tetra utanför entrén. Vårt gäng, som alla i sin ungdom hängt på liknande musikcaféer hemhemma, drabbades av kraftig nostalgi upplandad med lättnad över att inte behöva vara så rätt längre.

När bandet punktligt klev upp på scen började genast dansen, vilken sedan i stort sett konstanthölls under den timme spelningen varade. Navid och hans gudar röjde som få och det gjorde publiken med. Man fick andras dreads i munnen, fick göra hiphopgester igen igen igen och helt enkelt hoppskaka så mycket man orkade. Det var, kort sagt, drag. Katt låtsades lite att hon var från Teheran och fick luft-highfivea med Navid. Vi köpte t-shirts. Vi blev lite som sjutton år igen. Fast bättre.

Verkar det bra, verkar det kul? Kolla här.

En Annan Typ av Disco

Detektivbyrån är det bästa bandet, för de spelar mystisk instrumental cirkusmusik med inspiration från de värmländska skogarna. Bara titlar som "Om du möter varg", "Vänerhavet",
"Rymden i en Låda" och "Dansbanan" får det att krypa välbehagligt längs min ryggrad. Och plinkplonk och ett dragspel på vift matchar sagor och kallt vintermörker så förskräckligt bra.

Dirty dancing

Sen jag lade orienteringen på is för några år sedan har jag saknat att bli ordentligt smutsig. Just det där med att springa genom diken, mossar och lerpölar och göra actionrullningar nerför branter är en underskattad fördel med sporten ifråga. Studentlivet erbjuder inte så många tillfällen att blir riktigt skitig. Overallfester på Skytte-C i all ära, det är inte samma sak. Det är inte lika...grundläggande. Inte som genomblött klistrigt nylon mot kroppen och kippande dubbskor.


Jag har haft punka på Lyxens bakhjul en vecka och har därför fått köra runt med min mountainbike utan stänkskärmar på sistone. Den här årstiden innebär det att jag alltid anländer lite prickig och lite blöt till mina destinationer. Det är inte alls kul när man har sina fina kläder på.

Därför tog jag hämnd på leran idag, och efter att jag lagat Lyxens punka tog jag ut min MTB i Vallaskogen för första gången på två (2) år. Det var fantastiskt! Och som jag blev smutsig.

Skäl nog

När jag satt till bords och åt pastasallad utan kyckling på SOF-skiftet förra helgen frågade mig min bordsgranne varför jag var vegetarian. Jag var ju den enda i hela organisationen som inte åt kött, så det kan tyckas vara en befogad fråga. Jag hade kunnat nämna tusen skäl, men jag sa som det var; att jag är miljövegetarian och äter inte djur för att det är mycket mer omiljövänligt ur ett energiperspektiv, åtminstone om man äter annat grönt än flygimporterade kiwis från Nya Zeeland.

"Aha", sade bordsgrannen entusiastiskt, "Det är okej, det är ett bra skäl. Jag har träffat så mycket vegetarianer som inte har några vettiga anledningar att inte äta kött. Att det är synd om djuren och så."

Jag bleknade inombords och försökte påpeka att vilket skäl som helst är väl fullgott, det måste ju vara upp till individen om hon vill vara vegetarian eller ej? Men han förstod inte alls, höll fast vid sin ståndpunkt med rynkade ögonbryn och diskussionen fortsatte sådär i några minuter, som en LP-skiva där nålen hakat upp sig i ett och samma spår. Till slut, eller rätt snart om jag ska vara ärlig, blev jag förbannad, och tyckte att folk har väl rätt att vara vegetarianer om det så är för att de tror att det bor små gröna monster i köttfärsen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att "jag tycker inte det är helt okej att du har så jäkla ful frisyr, hade du varit utvecklingsstörd eller nåt hade det varit ett godkänt skäl, men ren och skär töntighet är inte ett fullgott dito" och avslutade samtalet några grader surare än jag varit när jag satt mig till bords.

Och det stör mig så oändligt mycket, att så fort folk tror på/står för/brinner för något; må det vara vegetarianism, religion , en sexuell läggning eller en politisk ståndpunkt, så ska de jämt misstänkliggöras, frågas ut och tryckas ner i skorna. Trött på erbjudanden om blodiga biffar och folk som säger att man förnekar vetenskapen och är allmänt störd om man tror på Gud. Jag försöker inte pracka på er något. Jag kritiserar inte er livshållning. Jag har bara gjort ett ställninsgtagande i en fråga som faktiskt bara gäller mig och min person.

Det nya svarta

Genom bruset av ljud hör jag ingenting
Raden av ansikten som passerar och ler får mig att känna exakt ingenting
Det kostar att ha roligt jämt, det kostar att ha kul jämt

Jag är trött på dekadens nu. På mörker. Fina kläder och läppstiftsmärken på glasen. På vända dygn, ostädade rum, köpt mat och att vara taktisk. På att hela tiden vara på väg, som vore det en flykt, snabba cykelfärder genom natten då man bara vill fram. Trött på att det är så förföriskt att man alltid tror sig ha ork. Och jag är så evinnerligt trött på att alltid vara trött.

Jag vill laga gröt till frukost och ha tid att läsa mina böcker och tidningar. Jag vill kämpa fysiskt, svettas varje dag på campushallen och bli hård och stark och uthållig. Jag vill ligga i fas, andas frisk luft, känna årstiderna och ha kläder man inte behöver vara rädd om. Jag vill skratta med magen, laga mat som tar lång tid och göra alla fina saker jag tänker ut, allt det onödiga. Jag vill kramas och tycka om och vara på riktigt.

Ich bin ein Berliner

Timekill, Stizz & TV-tornet

Om man har 94 kronor över och dessutom en snäll J-dog till utbytesstudent som bor i ett kollektiv i den tyska huvudstaden kan man trycka ner sitt miljösamvete i magen och ta Ryanair till Berlin över en helg.

Där kan man sova sju personer i ett rum, fascineras över arkitektur (exempelvis gigantiska skolådehus med regnbågar på i förorterna), förstå mer om DDR och besöka ett gammalt Stasi-fängelse, hitta nattcaféer som påminner om någons vardagsrum från 50-talet, dansa till minimalistisk techno, hamna i en procession till minnet av Kristallnatten och höra ofantligt vackert saxofonspel, hitta en märkligt placerad konstgräsmatta, dricka cocktails och weizenbier, undvika att spendera pengar, koordinera sex flickor geografiskt och viljemässigt och åka ofantligt mycket S-bahn. Och inte minst stå på ett hustak i Schöneberg och primalskrika så att man inte kan prata på två dar.

Det rekommenderas.

Gå på spex!

Titta vad snygga de är!

På tal om kultur så hade Holgerspexet, där jag är med i kostymgruppen som syr kläder och sminkar skådis, i lördags premiär för sin uppsättning av Gustav III - mord och inga visor. Jag tycker verkligen att ni ska köpa er en biljett och gå på en av föreställningarna, för premiären gick lysande och jag är så otroligt stolt över och imponerad av alla medverkande! Här hittar du information om när vi spelar och hur man får tag på en biljett.

Och fotot är taget av Niklas Brunberg.

Popuärkultur oktober 2008

...eller Society, you're a crazy breed

Vid en första anblick passerade oktober förbi mina ögon som en suddig virvel av gulorangeröda höstlöv, medan jag gjorde mitt bästa för att prioritera och navigera genom min hektiska tillvaro. Men kikar man närmare kan det konstateras att det trots allt hände lite annat än skola, spex ochdiverse ideella åtaganden.

Till exempel var vi flitiga besökare av LiU:s filmförening Kårullen. Vi tittade på Into the wild, en film som gjorde stort intryck på oss vare sig vi ville eller inte. Filmen är baserad på en sann historia och handlar om den från college nyutexaminerade Christopher som utled på materialism och lögner bränner sina pengar och lämnar sina hycklande American Dream-föräldrar för att uppleva spontana liftaräventyr genom USA och slutligen ta sig an den ultimata drömmen: att avsiktligt gå vilse i Alaskas kärva natur solokvist. Fotot är fantastiskt, historien medryckande och Christopher fascinerande. Trots en och annan amerikansk macho-scen, typ våghalsig rafting i Coloradofloden med öppen kajak, lyckades filmen verkligen beröra. Dessutom bidrar Eddie Vedder med ett stillsamt soundtrack som har fått snurra en hel del i mitt iTunesbibliotek.

Into the wilds beröringsfaktor bleknade dock till försummelse i jämförelse med den nästföljande veckans film, den österrikiska Import/Export. Handlingen följer två parallella historier: En ung ukrainska lämnar sin bebis och sitt jobb som internetsexförsäljerska för en bättre(?) tillvaro i Österrike, där hon blir illa behandlad av rika hemmafruar och jobbar på ett ålderdomshem där till synes släktinglösa gamlingar ligger och mumlar för sig själva i olika stadier av fysiskt och psykiskt förfall. Samtidigt förlorar en framtidslös och skuldbelastad österrikisk yngling sitt arbete som nattvakt och följer med sin känslomässigt störda styvfar för att sälja godisautomater i Ukraina och dricka öl på dekadenta lokala hak i jakt på lagom desperata/utsatta ukrainska kvinnor. Det är konstant snöslask, fabriksrök och förfallna bostadsområden; sopberg, förfall och förnedring. Det finns inget ljus, inget hopp. Amatörskådespelarna har liknande bakgrund som de karaktärer de spelar, och de gestaltar dem otroligt bra. Men jag har aldrig mått så dåligt av en film, och för att kunna andas igen och sluta må illa var vi efter filmen tvugna att debriefa med te och dämpat ljus i flera timmar.

När vi på SF tittade på den tyska Der Baader-Meinhof Komplex var det snarare huvudet än magen som smärtade, efter 2,5 timmars maximal koncentration. Filmen utspelar sig på 60- och 70-talen och handlar om den västtyska vänsterradikala gruppen RAF, Röda Armé-Fraktionen. Gruppen, som främst leds av den intellektuella journalisten Ulrike Meinhof och den mer adrenalinstinna och aggressiva Andreas Baader, reagerar mot vad de anser vara den av Västtyskland understödda amerikanska imperialismen genom diverse terrordåd som till slut eskalerar bortom kontroll. Otroligt intressant, om än svårt att hänga med i alla svängar, och skrämmande att inse att vi vet så lite om historia som ligger så nära oss i tiden. Dessutom var filmen utmärkt att analysera ur ett gruppykologiskt perspektiv, vilket passade oss som handen i handsken inför tentan som inföll ett par dagar senare.

Oktober avrundades med den svenska vampyrfilmen Låt den rätte komma in, baserad på John Ajvide Lindqvists bok med samma namn. Filmen har redan fått ett stort erkännande, både utomlands och i Sverige och det är något som den verkligen förtjänar. Ajvide Lindqvist twistar till vampyrtemat genom att placera det mitt i vardagen: Tolvårige Oskar bor i en halvtrist förort till 70-talets Stockholm och trakasseras i skolan av klassens balla killgäng. En dag träffar han Eli, en nyinflyttad flicka i samma ålder, och de bli vänner. Emellertid visar det sig att Eli i själva verket är en vemodig och uråldrig vampyr, vilket komplicerar relationen och tillvaron en aning. Handlingen må låta lite cheesy när den beskrivs såhär, men filmen var fantastisk. Subtil, vacker, precis lagom obehaglig och med imponerande skådespelarinsatser från de två unga huvudpersonerna.

På musikfronten har aktiviteten varit lägre. Vi besökte denna månad ett John Doe ([hg]:s popklubb), där det stockholmsbaserade bandet Speedmarket Avenue spelade. De uppvisade ganska ordinär svensk indiepop, men med god närvaro och en rolig sångerska. Jag har även lyssnat en del på höstens brittiska pophype, skotska Glasvegas och deras självbetitlade debutalbum. Det är roligt med accenten och referenserna till andra brittiska band, och texterna håller hög klass, men bandet har inte lyckats hålla uppe mitt intresse i längden och leva upp till sin hype. Ett par år efter alla andra har jag upptäckt Laakso, det band som var Markus Krunegårds huvudsysselsättning innan han gick solo i våras. Det svenskfinska popvemodet fascinerar åtminstone för stunden, men vi får se om det är något som håller i längden. Annars räddades musikmånaden av underbara Katt som spontant överraskningsbeställde Navid Modiri & Gudarnas alldeles färska skiva Allt jag lärt mig hittills till mig. Göteborgarna uppvisar som vanligt en förvirrande blandning av hiphop, pop och reggae och det är bättre än någonsin. Navid kan fortfarande inte sjunga och ibland balanserar texterna på gränsen till mer än lovligt konstiga, men är allt som oftast geniala. Precis vad som behövs i det svenskaste av höstmörker. Låt oss se vad som kan få oss att ta oss igenom november.